▸ Glädjebeskedet efter tunga tiden

{ 0 kommentarer }

Normalt sett skulle Harald Svensson, som räknas som en av landets främsta och mest mångfacetterade jazzpianister och kompositörer, varit i gång med konserter och föreställningar. Nu hittar man honom på sociala medier där han spelar fransk barockmusik av Francois Couperin på ett av sina två klavikord.

Klavikorden är ett intimt och tonsvagt men ytterst klangkänsligt instrument som alltid varit knutet till hemmusicerande och som var som populärast på 1700-talet. Den era då en betydande del av musiken flyttade in i kammaren och där blev något annat. Framförallt i Frankrike, och inte minst tack vare Couperin.

På en nyutkommen cd och dvd – ”Le coucher du Roi” (Chateau de Versailles spectacles) – har en ensemble under ledning av teorbisten Thibaut Roussel iscensatt en konsert för den åldrade Ludvig den XIV som ägde rum i januari 1713 i dennes sängkammare. En nedskalad musik, framförd av ett litet antal musiker, som påminde honom om storheten i de operor som hade getts till hans ära. Och om den balettmusik han själv hade dansat till inför publik. En sprakande musik skapad för de stora scenerna som nu förvandlats till något tystlåtet, drömmande och hudnära i ett slutet rum. En kammarmusik i verklig mening.

Harald Svensson.
Harald Svensson.

För att bättre förstå denna utveckling i Frankrike under Ludvig den XIV:s tid – då de allt magnifikare operaspektaklerna föder en motsatt trend till det allt mer privata och intima – finns nu även Francesco Cavallis storskaliga opera ”Ercole amante” (Den förälskade Herkules) på dvd (Naxos).

Operan var en beställning av kardinalen Mazarin för att fira bröllopet mellan Ludvig XIV och Maria Teresia av Spanien 1660 men premiären blev uppskjuten i ett och ett halvt år eftersom de avancerade sceniska ambitionerna krävde att man i princip byggde ett nytt operahus, vilket också skedde i Tuilerierna i form av ett ”Salle de Machines”. Med ett scenmaskineri som kunde sätta hela kosmos i rörelse runt den franska absoluta monarkin för att få den att framstå som alltings gravitetiska nav och centrum. Premiären 1662 blev utan tvekan tidernas hittills största operashow. Och Ludvig den XIV medverkade själv i de många dansnumren.

Allt detta är nu blott ett avlägset minne när kungen med dramaturgisk finess leds mot sömnen under konserten i sin sängkammare 1713. En långsamt fallande passacaglia av hans gitarrlärare Robert de Visée blir en landgång till kvällens sista sång av Sebastien le Camus till en text av Henriette Colignys. Vilken vädjar om att natten måste få vara länge och ifred för den otåliga gryningen: ”Den hjälper mig att dölja mitt lidande”. Som en sista knuff ur rampljuset och in i den omslutande natten får kungen höra Couperins vaggvisa ”Le Dodo”.

Förtjusande enkel, som Harald Svensson skulle ha sagt om den på sin kammare. För honom liknar några av Couperins stycken ren och skär popmusik. Kanske är det ingen tillfällighet att titeln på ett av Couperins mest kända stycken – ”L’âme en peine” – är en viktig fras i Francoise Hardys pophit ”Tous les garcons et les filles” från 1962. Att gå in på sin kammare och lyssna till en låt om hur det är att lida, att ”ha det svårt”, har gett tröst i många tider.

Läs andra texter av Martin Nyström och fler kulturkommentarer

{ 0 kommentarer }

Är det någon artist man ska träffa på ett konstgalleri så är det Frida Hyvönen.

– Den här fotograferingen känns lite som ett modernt dansverk, säger hon medan DN:s fotograf Hossein Salmanzadeh ber henne flytta runt i de luftiga utställningslokalerna.

”I’m really a painter, not a songwriter”, sjunger hon på nya albumet ”Dream of independence”. Men anledningen till att vi ses på Galleri Magnus Karlsson i centrala Stockholm är inte Hyvönens längtan efter att vara bildkonstnär, utan Sara-Vide Ericsons arkaiska porträtt som pryder skivomslaget.

Frida Hyvönen framför Sara-Vide Ericsons arkaiska porträtt som pryder skivomslaget.
Frida Hyvönen framför Sara-Vide Ericsons arkaiska porträtt som pryder skivomslaget.

Foto: Hossein Salmanzadeh

Hyvönen beskriver omsorgsfullt målningens tillkomst i termer av en ritual. Hur konstnären krossade en marmorskiva, hur hon själv som modell fick stänka vatten över skärvorna vid älven Voxnans strand och hur de tillsammans befann sig i en kreativ process.

– Det var känslan av en gemensam konstnärlig sfär. Den där förtätade stämningen som man kan ha när man sitter och skapar för sig själv, förklarar Hyvönen.


Foto: Hossein Salmanzadeh

Hennes eget arbete med nya skivan kom i gång ”hastigt och lustigt” förra våren. Ena veckan blev datorn med alla musikprogram stulen och veckan därpå kom pandemin. Hyvönen hamnade ute på landet några veckor med partner och barn, papper och penna. Hon saknade en medproducent och tog i ensamheten kontakt med Sara-Vide Ericson som hon bara träffat flyktigt tidigare. I brist på annat bollplank började Hyvönen skicka sina texter och demos till konstnärskollegan som svarade med ”glada tillrop” och rapporterade att musikskisserna i sin tur började leta sig in i hennes målningar. Hyvönen hör inte musik när hon ser bilder. Däremot ser hon bilder i musik och upplever att hennes eget musikaliska berättande delar ett sorts grunduttryck med Sara-Vide Ericsons bildvärld.

– Det är ganska jordigt och starkt, men det finns ändå väldigt mycket ljus. Det händer saker där. Det görs saker, säger den pianospelande singer/songwritern med eftertryck.

Första singeln ”A funeral in Banbridge” är typiskt nog en poppig låt om att begrava en jämnårig vän. Det handlar om hur man förflyttas och följer människor utifrån omständigheter som man inte styr över. Men som så ofta hos Hyvönen tangerar texten också mörkare sidor av nära relationer. Hennes låtar påminner i regel mer om mininoveller, där ärendet är viktigare än typiska refränger. Drömmen om självständighet kontra beroendet av andra är ett genomgående tema på skivan. Titelspåret utforskar, liksom ”Flock”, konstnärsskap i relation till kärn- eller bonusfamiljssituationen. I båda fallen handlar det om kvinnor som försöker freda ett eget rum för skapandet.

– Jag har själv varit rädd för att det ska finnas en motsättning mellan att vara konstnär och att vara nära sina kära. Jag har också upplevt att det har funnits en sådan uppdelning, men försökt hitta sätt att förena de saker jag älskar och få dem att gynna varandra istället för att vara varandras motpoler, säger Hyvönen.

Drömmen om självständighet kontra beroende är ett genomgående tema på Frida Hyvönens skiva.
Drömmen om självständighet kontra beroende är ett genomgående tema på Frida Hyvönens skiva.

Foto: Hossein Salmanzadeh

Den pandemiska stiltjen har hittills inte bekommit henne särskilt mycket trots att inställda spelningar strypt den huvudsakliga inkomstkällan. I stället har hon ”haft tillåtelse” att ägna sig enbart åt skrivandet och familjen. Hon har sina sånger att jaga och sin flock att stuva in i den lilla turnébussen: dottern, sin partner – musikern Christian Kjellvander – och hans tioåriga son samt hunden.

– Nu när vi inte kunnat åka på långa intrikata äventyr så har vi kört ut till Björnö naturreservat och bara placerat oss någonstans ute i naturen. Jag tycker om den möjligheten som har uppstått, säger hon och syftar på den friluftsfolkrörelse som nästan gjort det trångt i skogen.

Frida Hyvönen sjunger i jagform men är samtidigt noga med att resonera kring sina berättarjag i tredje person. Kanske för att förra skivan ”Kvinnor och barn” – i synnerhet relationsskildringen ”Fredag morgon” – uppfattades som mer självbiografisk än vad den var.

– Jag ser det mer som att mitt konstnärliga jag parasiterar på min privatperson ibland och plockar saker från henne. Det är inte en dokumentär sanning, även om det är mycket som är lånat ur mitt eller någon kompis liv eller från någonting jag läst.

Frida Hyvönen sjunger i jagform, men resonerar kring sina berättarjag i tredje person.
Frida Hyvönen sjunger i jagform, men resonerar kring sina berättarjag i tredje person.

Foto: Hossein Salmanzadeh

Nu har Hyvönen dessutom återvänt till engelskan. Dels för att hon hade hoppats på att kunna turnera utomlands igen nu när dottern som sist var bebis har hunnit fylla sex. Men också för att hon tycker att det fanns en ”överdriven konsensus” kring att hennes låtar skulle vara starkare på svenska.

– Det försonande draget var kanske att jag har en mer specifik dialekt på svenska, en stockholmsk västerbottniska som jag har blandat till under alla år och det är ju lite folkligt. Alla har heller inte en sådan relation till engelskan att de tar in en låt de hör på radion, säger hon efter en självkritisk reflektion över språkliga kompromisser.

Ett tag kände hon sig även lite ”borttappad i sig själv” och testade psykoanalys som komplement till meditation och yoga.

– Jag är en ständigt sökande person, men jag brukar ofta känna mig ganska ljus. Nu kände jag mig lite vilsen och undrade: vem tusan är avsändaren på allt det här jag gör?


Foto: Hossein Salmanzadeh

Tanken var att långsamt komma fram till vad hon skulle skriva, men psykoanalys fyra dagar i veckan stal för mycket arbetstid. Dessutom kände hon sig ”ganska uttömd efteråt”, men tycker ändå att hon kom på rätt köl igen.

– Det jag framför allt tog med mig därifrån var att den version man har av sitt liv är så baserad på hur man har vant sig vid att komma ihåg. I psykoanalysen uppstod det andra versioner och nya minnen. Jag tycker att min perception av mig själv och min position i mitt liv fick lite mer kärlek.

På sista albumspåret ”Painter” ringer låtjaget livets kundservice och undrar om hon verkligen fått allt som ingår.

– Jag medger att det är ett lite putslustigt skämt, men jag tror att man kan känna igen sig i den känslan. Att man har perioder där man skummar på ytan och inte riktigt bottnar. Ska jag kräva mer eller nöja mig? Finns det ytterligare rum innanför? Där har vi psykoanalysen igen, säger hon.


Foto: Hossein Salmanzadeh

Förhållandet mellan verklig och upplevd ålder är ett annat återkommande ämne på albumet. Det kan handla om att ha lärt sig av livets misstag, men ändå bara känna sig ganska vuxen (”fairly grown-up”) eller vara fjortisförälskad vid 41.

– Jag har aldrig riktigt fått någon ordning på den där yttre blicken på hur man är i en viss ålder. När jag var barn glömde jag bort att jag var barn. Nu glömmer jag väldigt ofta bort att jag är vuxen. Men man läser av det i hur man blir bemött och där tycker jag att något har förändrats i den ålder jag är i nu, säger Hyvönen.

Hon menar att det saknas ”en kraftig ljus berättelse” om att vara 40 eller 50 år. I ”New vision” sjunger hon just om kapitlet som väntar efter förklimakteriet. Hon säger att man får vara på sin vakt för att inte av misstag börja leva upp till förväntningarna.

– Det funkar bra att återskapa den gängse bilden om man är en fräck 27-åring, men om man ska börja bete sig som en 43-årig… Jag vet inte vad, jag vill inte ens framkalla bilden i rummet. Jag är mer nervös för att glömma bort att komma ihåg att jag är fri.

Läs mer: Frida Hyvönen ljuger gärna för en bra historia


Foto: Hossein Salmanzadeh

{ 0 kommentarer }

▸ Allt det hetaste snacket från Andra chansen

{ 0 kommentarer }

▸ Allt inför finalen av Mellon 2021

{ 0 kommentarer }

▸ Svarar efter teknikstrulet: ”För kort avbrott”

{ 0 kommentarer }

▸ Klara Hammarström: ”Möter mina idoler”

{ 0 kommentarer }

▸ MARKUS LARSSON Lite himmel och mycket helvete

{ 0 kommentarer }

▸ Duellerna i Andra chansen avgjorda

{ 0 kommentarer }

▸ Sågar Grotescos show: ”Sorgligt att se”

{ 0 kommentarer }

▸ Tolkade flera hitlåtar i stort medley

{ 0 kommentarer }

Det finns något tidlöst över bilden av en kvinna och hennes piano. Redan från den engelskspråkiga debuten 2005 har Frida Hyvönen som få andra lyckats skapa kompositioner som tycks flyta ovanpå både genrer och strömningar.

Pianot, rösten, texten. Inte mycket mer behövs.

Men det går också att konstatera att något hände med gensvaret när Frida Hyvönen 2016 bytte språk och släppte ”Kvinnor och barn”, ett album som på alla sätt kändes mindre som en konstruktion och mer som om en dörr sparkats upp och en verklig människa släppte in oss i sina många rum. Där fanns berättelserna om barndomen, om övergrepp, äktenskap, barn och identitet. I det svenska språket fick också den västerbottniska dialekten plats och gav färg åt texterna och leveransen. Hon gjorde en märkvärdigt intensiv version av låten ”Sjön” på Grammisgalan året därpå och vann sedan pris i kategorierna komposition och text.

Men en konstnär gör som hon vill, och världen utanför lockar såklart, så när Hyvönen nu är tillbaka efter fem år är det återigen som engelskspråkig artist.

Det innebär också att den intellektuella och mindre direkta Frida Hyvönen är tillbaka, den som tar sig an tematiska problematiseringar snarare än gestaltningar. Här finns titelspåret ”Dream of independence” med den fantastiska raden ”I learned to keep my expectations low and my standards high” och en i övrigt smart text om åldrande och att bygga sitt liv kring drömmar om självständighet.

Eller sången ”Head of the family”, något slags ironisk skildring av hur en stressad familjefader skyddas från sammanbrott av sin familj, en uppklädd Abba-liknande ballad där Hyvönens röst ligger i sitt högsta register. I ”Sex” gör hon något slags skev ekivok Princepastisch, och i ”Flock” sjunger hon vackert om mountainbikebanor, familjen och det krympande egna utrymmet.

Det finns gott om Frida Hyvönen-kvaliteter här. Som i ”A funeral in Banbridge”, en närmast litterär redogörelse av en nordirländsk begravning, full av skarpa detaljer och undertryckt sorg. Musiken är ofta enkel. Pianot är bärande, övriga instrument adderar konturer och form, ibland lite väl svajig. Men engelskan skapar en distans, det är svårt att komma runt. Och det handlar nog inte bara om perception utan om själva processen. Man skapar sig själv genom språket, och det här är på gott och ont en annan Frida Hyvönen än den från Robertsfors.

Bästa spår: ”Flock”

Läs mer om musik och fler texter av Po Tidholm

{ 0 kommentarer }

▸ Tittarna möttes av svartruta

{ 0 kommentarer }

▸ Veteranerna jämfördes med Vasaskeppet

{ 0 kommentarer }

▸ Här är vinnarna – enligt oddsen

{ 0 kommentarer }

▸ Tävla i Schlager manager

{ 0 kommentarer }

▸ Vinnarnas ord på presskonferensen: ”Eufori”

{ 0 kommentarer }

▸ Programledaren: ”Showen must go on”

{ 0 kommentarer }

PLUS De är solklara vinnaren ✓ Prisvärt – och ruskigt bra ✓ Xbox, Playstation, Nintendo

{ 0 kommentarer }

▸ Ryter ifrån efter Bianca Ingrossos förtvivlan

{ 0 kommentarer }