Den moderna människan tycker sig ha rätt till precis allt. Varor, resor, upplevelser – till och med barn. Vi tycks inte stå ut med att något skulle kunna vara otillgängligt för oss. ”Klimatförändringarna visar att det tankesättet står inför ett dramatiskt skifte”, skriver Rebecka Kärde. 

{ 0 kommentarer }

En läsvärd roman av Göran Tunström heter ”Berömda män som varit i Sunne”. Jag äger inte Tunströms talang men planerar ändå, för min hemkommuns skull, att skriva boken om berömda män – och kvinnor – som vuxit upp i Upplands Väsby.

Mest känd är nog Birgitta Birgersdotter, som efter sin död 1373 blev Den heliga Birgitta. I Väsby litar vi på uppgifter om att hon föddes på Sköldnora gård i Fresta. I Norrtälje vill man gärna tro att hon kom till världen i Finsta. I båda kommunerna finns minnesverk uppförda över vårt enda katolska helgon.

Birgitta blev i unga år bortgift med en godsägare i Östergötland och fick åtta barn, men kunde ändå helhjärtat ägna sig åt religiösa aktiviteter.

Av dagens berömda Väsbybor står rockbandet Europe i en klass för sig, inte minst frontmannen Joakim Larsson, mera känd som Joey Tempest. Europe fick häromåret ett ”hederspris” av kommunen för den uppmärksamhet de skapat kring Upplands Väsby. I kulturhuset i Väsby hänger en elgitarr, som bandmedlemmarna signerat.

Jag har själv uppmärksammat Väsby i ett par kåserier i sommar. En kåsör har väl inte samma status som en rockmusiker, men ett litet hedersomnämnande, eller åtminstone en flaska billigt rödvin, tycker jag nog att jag förtjänat.

Författaren Carl Jonas Love Almqvist måste räknas som en av våra mest framstående Väsbybor, även om han tillbringade de sista femton åren av sitt liv i landsflykt, hårt skuldsatt och misstänkt för att ha förstört reverser och försökt giftmörda en lånehaj. Mordförsöket kunde aldrig bevisas.

Almqvist tillbringade sin barndom på Sätra och Antuna gårdar i dagens Väsby. Redan som 15-åring började han studera i Uppsala, men Antuna var länge i släktens ägo. Den ganska ruskiga berättelsen ”Skällnora kvarn” utspelas vid sjön Norrviken i Väsby.

Almqvist verkade inte bara som orädd och framsynt författare, utan också som radikal tidningsman, rektor, präst och en kort tid som bonde i Värmland. 1866 avled han i Bremen, 72 år gammal.

Det tidigare S-ledda styret i Väsby beslöt att uppföra en staty eller annat konstverk till Almqvists ära. Det skulle placeras på det centrala torg som redan bär författarens namn. Kostnaden beräknades till en miljon kronor. Kommunen skulle stå för merparten.

Efter valet 2018 tillträdde en moderatledd koalition, som beslöt att skrota planerna på ett konstverk. Pengarna behövs bättre till trygghetsskapande insatser på gator och torg ansåg man. Och det är klart, en staty skrämmer inga våldsverkare, inte ens om den avbildar en misstänkt ogärningsman.

{ 0 kommentarer }


Foto: Beatrice Lundborg

Caroline Palmstierna gick på Tech Noir i början av 00-talet och tvekade inte en millisekund när hon fick veta att klubben skulle väckas till liv igen.

– Det finns inte alls lika många synthklubbar som förr så det är ett stort tomrum på den scenen. Så jag gick såklart. Sen är det förstås en viss nostalgifaktor men en hel del låtar associerar jag fortfarande väldigt mycket med specifikt Tech Noir och ett antal roliga kvällar i min gröna ungdom.


Foto: Beatrice Lundborg

– Jubileumskvällen sålde slut på två dagar och det blev en fantastisk kväll, både för oss arrangörer och för de som kom för att uppleva klubben, förklarar Leif Wademark som tillsammans med sin bror Jens Lagnekvist varit med från starten.


Foto: Beatrice Lundborg

Waldemar Harding hjälper till med detaljerna i Sindra Trolles utstyrsel. 


Foto: Beatrice Lundborg

På dansgolv nr. 2 dj:ar Hanna Carlsson från Klubb Död.


Foto: Beatrice Lundborg

– Jag har hängt på Kolingsborg av och till sedan tidigt 90-tal. Tech Noir har genom åren gjort väldigt starkt intryck på mig, så glädjen av återuppståndelsen är stor! Subkulturen handlar ju om så mycket mer än bara själva musiken och att som  
45-årig livslång heltidssynthare är det häftigt att i nutid kliva in i en laserljussatt rökfylld industrilokal tillsammans med min livskärlek Jannice. Vår underbara svartklädda familj är fantastisk, säger Jens ”Syntharjävel” Atterstrand.

Jannice Faringer har länge fotat konserter och skrivit för tidningarna Svartpunkt och Elektroskull om musikscenen som Tech noir speglar. Det var inget som kunde stoppa Jannice från att gå på klubbens 242-jubileum.

– Jag trivs i synthscenen och i ”den svarta familjen” för att det inom den finns så mycket kärlek till musiken, som är ett livselixir för många, så även för mig. Här får en komma som en vill utan att någon dömer en.


Foto: Beatrice Lundborg

Svärtan är tydlig i synthare och gothares uniform.


Foto: Beatrice Lundborg

– Jag gick till Tech Noir eftersom jag hört så mycket om eventet från andra liksinnade. Idén att få dansa till bra musik och träffa härligt folk lockade mig. Det var en
fantastisk kväll, berättar Frida Karlsson.


Foto: Beatrice Lundborg

Den hårda musiken pulserar ut på det stora dansgolvet. Leif Wademark och Jens Lagnekvist spelar en mix av ny musik blandat med retro. De är arrangörerna som varit med från början för 242 månader sedan när Tech Noir startades.


Foto: Beatrice Lundborg

– Jag upplever folket som öppensinnade och fina. Det känns liksom välkomnande att kunna vara sig själv på en plats, säger Mikael Andersson.


Foto: Beatrice Lundborg

Namnet på klubben Tech Noir kommer från filmen ”Terminator” från 1984 där karaktären Sarah Connor besöker en klubb med samma namn. 

{ 0 kommentarer }

Det är lika mycket slump som ett tecken i tiden. I helgen presenterar två svenska popgiganter varsin musikfestival, på varsin sida om Atlanten. I Los Angeles: Lykke Lis ”Yola Día”, en parkfestival med helt kvinnlig lineup. På hemmaplan: Robyn med entourage på gräsplanen framför Sjöhistoriska museet.

Att artister börjat stå som avsändare för en festival, och själva välja innehållet, har blivit allt vanligare. Jay Z, Post Malone, Bon Iver, The Nationals Aaron Dessner, Sigur Rós, Travis Scott och Tylor, The Creator är bara några exempel på senaste årens festivalfixare.

Det är smart av flera anledningar. Evenemanget får själ och artisten bygger en starkare relation till sina fans genom att visa upp fler sidor av sig själv. Att just Robyn gör det är inte förvånande alls – förnyelse har varit hennes mantra under snart tjugofem års artistkarriär. Vissa gånger blir det sämre, som i fjol då ett fånigt mobilspel föranledde den ”hemliga” konserten på Artipelag. Årets koncept är desto mer sympatiskt eftersom alla är bjudna. Och med 22.000 Robynfans är kaoset ett faktum, med matköer som ringlar sig långa över området redan vid femsnåret. 

Med sju väl valda akter presenterar Robyn sitt musikuniversum, där musikkompanjoner som Kindness och Mr Tophat känns mer givna än Dungen, som trots allt bjuder på en stabil och sedvanligt proggflummig spelning i skymningstimmen. 

Extra lyxiga känns alla gästinhopp, som sällan händer på vanliga festivaler. På Dungens konsert dyker El Perro Del Mar upp och gör en finstämd version av ”Marken låg stilla”. Kindness innerliga – och tyvärr lite dåligt repeterade – funkpop lyfter när Robyn dansar in på scen i duetten ”Who do you love”. Det är tydligt att detta är Robyns hemvändarkväll, fylld av kompisar hon saknat. 

Under kvällen varvas liveframträdanden med initierade, och för större delen av publiken säkert krångliga, dj-set av Zhala, indonesiska Dea Barandana och The Knifes Olof Dreijer som strax innan Robyn kliver på visar upp mäktiga mixarskills när han kastar sig mellan dancehall och stompig baile funk. Det är en perfekt uppladdning för den dansfest som strax ska bryta ut. 

Men trots ambitiös lineup blir de aldrig mer än bleka förband till kvällens självklara huvudnummer. Sedan fjolårets comebackalbum ”Honey” har turnén rullat på och lagom till konserten på hemmaplan, hennes enda i Sverige för i år, har hon slipat formen till perfektion. Hon inleder avskalat med rökdimmor och stora draperier som senare rycks ned i känslofyllda ”Be mine!”. 

Därefter följer nära två timmar med bevis efter bevis på varför Robyn troligen är det bästa Sverige har just nu. I sin guldglittrande dräkt, lårhöga stövlar och fluffiga page är hon lika ikonisk som Carola 1983, och trots att hennes musik innehåller mängder av bakåtblinkningar till bland andra Neneh Cherry, Crystal Waters, Madonna och förstås Prince, blir uttrycket aldrig nostalgiskt. 

Det har att göra med hennes lust för det experimentella, som fått ta större plats på senare år i musikprojekt som La Bagatelle Magique, samarbeten med Mr Tophat och på albumet ”Honey” då dansgolvet snarare än poprefrängerna står i fokus. Med låtar som ”Between the lines”, ”Love is free” och ”DFTMWTD” piskar hon igång ett hedonistiskt 90-talsrejv på scenen med hjälp av sin dansare och den omöjligt coola trummisen Diva Cruz.

På andra sidan spektrat finns hennes odödliga pophittar från tidigare album som görs i nya versioner, och som aldrig verkar ta slut. När själva kronjuvelen kommer, ”Dancing on my own”, måste den avbrytas mitt i på grund av den enorma allsången – så överväldigande att stjärnan själv blir stum. Hon bara står där och gapar. Eller gråter? 

Det är årets konsertögonblick, och faktiskt något av det vackraste jag har upplevt. 

Läs mer: Mr Tophat: Robyn och jag delar samma slags nyfikenhet för det okända

Läs mer: Robyn, Seinabo Sey och Kindness i stor intervju: ”Kopplingarna mellan oss är ganska speciella”

{ 0 kommentarer }

{ 0 kommentarer }

{ 0 kommentarer }

Popstjärnan Denise Ho framstår alltmer som en tydlig inspiratör för de unga aktivisterna i Hongkong i en proteströrelse som annars verkar avsiktligt ledarlös. Vi ser Denise Ho på bilderna från miljonmarscherna i juni och från ockupationen vid flygplatsen häromdagen. Den 42-åriga sångerskan är åter där som ett vakande medborgerligt öga. 

Denise Ho använder sin prestige till att ömsom medla mellan polisen och ungdomarna, ömsom skarpt fördöma ordningsmaktens övergrepp. Hon håller fast vid civilt motstånd och icke-våld. I flygplatshallen stod hon bekymrad och fotograferade ett tilltagande kaos och sade till sina anhängare:

”Polisens brutalitet ökar helt klart hela tiden. Vi får inte låta dem splittra oss. Det är (kinesiska) kommunistpartiets taktik att sprida fruktan.”

Popstjärnan och aktivisten Denise Ho (t h ) under sommarens protester i Hongkong.
Popstjärnan och aktivisten Denise Ho (t h ) under sommarens protester i Hongkong.

Då hade hon just twittrat bilder från tunnelbanan och skrivit: ”Polisen skjuter gummikulor på en meters avstånd mot demonstranter i en trång gång. Vem accepterar detta?”

Denise Ho Wan-sze är en av drottningarna inom kantopop, stadens egen musikaliska brygd där artisterna sjunger på den lokala kantonesiska dialekten av kinesiska. Kantopopen är sentimental och sirapssöt – ofta en flykt från en flytande och osäker politisk tillvaro.

Musikstilen är mjuk, men Denise Ho visar en hård kärna i sin politiska aktivism. Hon är en av få artister som står upp mot vad hon kallar ”Kinas regering, denna enorma maskin”. En stjärna som däremot starkt stöder Kinas och Hongkongpolisens agerande är Jackie Chan, Hongkongs mest kända filmskådespelare (”Rush Hour” m fl).  

Nyligen framträdde hon inför FN:s råd för mänskliga rättigheter och protesterade mot Kinas hårdnande grepp. Hon krävde att Kina skulle uteslutas ur rådet efter åratal av svek mot ”ett land, två system”, principen som skulle ha givit Hongkong en viss autonomi efter övergången till Kina 1997.

Denise Ho.
Denise Ho.

Denise Ho är född i Hongkong men uppväxt i en villaförort till Quebec i Kanada. Föräldrarna flydde till Hongkong när kommunistpartiet tog över Kina 1949. När sedan Hongkongs framtid kändes extra oviss på 1980-talet flyttade de till Kanada som tusentals andra familjer. 

Den unga Denise bar hela tiden med sig kantopopen som en klenod och på 2000-talet slog hon igenom i Hongkong. Hon blev en fixstjärna i hela den kinesiska kultursfären med många fans i Fastlandskina.

Privat kan hon verka blyg. Men när hon 2012 kom ut som lesbisk var det en utmaning i kulturellt det konservativa Hongkong. Det gav henne närmast automatiskt en offentlig roll som social aktivist. 

Nästa steg tog Denise Ho under 2014 års paraplyrevolt som krävde att Peking skulle tillåta utlovade demokratiska val i Hongkong. När hon sjöng för demonstranterna visste hon vad hon riskerade. Kommunistpartiet i Kina stämplade henne som ”ett gift från Hongkong”. 


Foto: Johnny Armstead/Shutterstock

Partiet såg till att strypa hennes försäljning på fastlandet, 80 procent av hennes inkomster då. En partitidning skrev: ”Tro inte att du kan äta vår mat och sedan slå sönder matskålen!” 

Pekings bannbullor drabbar även utomlands. Det franska sminkimperiet Lancôme ställde in en konsert med Denise Ho 2016 efter påtryckningar från Kina.

I dag är hon ännu mer ett rött skynke för Peking som uppmuntrar nationalistiska nättroll att bombardera henne.

Göran Leijonhufvud har rapporterat från Kina i Dagens Nyheter sedan mitten av 60-talet och bott många år i Hongkong. Hans memoar ”Pionjär och veteran – 50 år med Kina” gavs ut 2014 (Albert Bonniers förlag). 

{ 0 kommentarer }

Man talar om det svåra andra eller tredje albumet, mindre ofta om vad som händer efter den svåra comebacken. Men indierockikonerna Sleater-Kinney har nu kommit fram till andra albumet som omstartade, och trummisen Janet Weiss hann hoppa av redan i början av sommaren så det är en skadskjuten kärnduo av två sjungande gitarrister som återstår.

I gengäld har de ingått produktionssamarbete med Annie Clark/St Vincent, som har dragit upp nya linjer av elektronik och utstuderad tydlighet som gör att det här känns ännu mer som en nystart än fyra år gamla ”No cities to love”.

Snarare än att anspela på gamla tiders riot grrrl-historia, eller för den delen TV-fenomenet ”Portlandia” som Carrie Brownstein under en tid blev ännu mer känd för, är det här modern, detaljskarp och precis lagom skruvad gitarrpop med anor i urmodig new wave.

Bästa spår: ”Love”, ”Broken”

Läs fler musikrecensioner av Nils Hansson, till exempel om hur Dylan LeBlancs musik har blivit både bredare och lättare.

{ 0 kommentarer }

Chefredaktör och ansvarig utgivare: Peter Wolodarski | Redaktionschef: Caspar
Opitz | Vd: Anders Eriksson | Chef DN.se: Anna Åberg | Redaktionell utvecklingschef: Martin Jönsson |
Administrativ redaktionschef: Fredrik Björnsson | Utrikeschef: Pia Skagermark | Kulturchef: Björn Wiman |
Politisk redaktör: Per Svensson

© Dagens Nyheter AB 2019

{ 0 kommentarer }

{ 0 kommentarer }

Läste du som barn? Vad läste du?

Min farmor recenserade barn– och ungdomsböcker så jag fick ofta böckerna efter det att hon skrivit om dem, eller om hon ville ha ett barns åsikt frågade hon ibland mig. Men jag var inte så duktig på att läsa, lärde mig sent helt enkelt, och då gav hon mig ”Gåsmors sagor”, antagligen för att hon tänkte att den skulle sporra till läsning. Det gjorde den, trots att typsnittet var litet och bilderna i svartvitt. Särskilt minns jag sagan om Riddar Blåskägg som handlar om en man som dödar alla sina fruar och förvarar dem i ett kabinett med golv av stelnat blod. Men det som var mest skräckinjagande i den sagan var ändå en nyckel, som efter att frun i huset olovligen använt den började blöda och inte gick att få ren hur mycket hon än försökte. Jag tycker fortfarande det känns skräckinjagande när jag tänker på den episoden. Nyckeln är symbol för så mycket, och att den blöder och inte går att få ren… I dag får jag lite ”Mulholland Drive”-vibbar.

Vad är det mest intressanta du har lärt dig av en bok på sistone?

När jag skrev min senaste roman försökte jag göra en del research om själen, och det kan vara ganska diffust. Därför kändes det som meningsfull koincidens när jag började läsa Chigozie Obiamas roman ”Minoritetsorkestern”, som delvis baseras på hur igbofolket i Nigeria uppfattar dikotomin kropp och själ. Berättaren i boken är en själ som bor i en kropp, och försöker kommunicera med kroppen, få den att göra rätt val. Själen är gammal och vis, kroppen ung och dum. Det samtalade ganska bra med det jag höll på med. Tyckte också det var väldigt snyggt hur Obiama beskriver själarna som om de vore varelser som åldras, och hur de byter ”värd” flera gånger under sina liv. En gammal själ kan till exempel hamna i en ung hund och en ung själ i en gammal, halvdöd hund där den vantrivs. Jag läste också för min research Tomas gnostiska evangelium och gillade särskilt den lilla sentens som avslutar många av hans parabler, att ”den som har öron ska höra”. Det kändes som att det lämnades utrymme för läsaren att dra egna slutsatser.

Vad berör dig mest i skönlitteraturen?

Bra slut. När författaren får ihop det, och det blir som att man hör en musik långt under ytan, och ju närmare man kommer slutet desto högre hörs den där musiken, tills man inser att man hört den genom hela romanen men inte fattat att det var den stämman som allt egentligen handlade om. Bästa exemplet jag stött på är ”Hundra år av ensamhet”. Under det senaste ett och ett halvt året har jag hållit på med en nyöversättning av den, och jag har inte läst slutet en enda gång utan att börja gråta. Inget snyftande, utan högt och ljudligt. ”Varför gråter jag?”, tänker jag då. Men det vet jag inte. Jag tror det är av respekt, beundran, insikt i mysteriet kanske. Man genomgår en inre rening när man läser något så bra. Det är så fullkomligt. Hur han fick ihop det där. Det kan man fundera länge över. Jag är skeptisk till genikult som fenomen men i det här fallet tror jag det rör sig om något slags övermänskligt ingripande.

Lina Wolff.
Lina Wolff.

Foto: Anders Hansson

Vad har du för system i dina bokhyllor?

Generellt står det jag gillar mest högt upp. Dock inte översta hyllan eftersom jag inte når dit och därför ställer sådant som jag beundrar, men inte kommer att läsa så ofta, där. Till exempel alla volymer av ”På spaning …”, ”Orlando” och ”Decamerone”. Det finns en hel del obrutna ryggar där. Sen går sorteringen efter språk. Den spanska hyllan är störst av de utländska med de flesta av Lorcas dramer, de flesta romaner, noveller och krönikor av Roberto Bolaño, olika kommenterade utgåvor av Don Quijote, etc. Här står också ett av bokhyllans absoluta stolthet, kortromanen ”Pedro Paramo” av den mexikanske författaren Juan Rulfo. Han skrev egentligen bara denna kortroman och några noveller. Av honom kan man lära sig att man inte behöver skriva något om man inte har något att säga. Han skrev bara Pedro Paramo för han sa allt där, tyckte han, och efter det ägnade han sig åt att jobba på ett museum. De böcker jag håller av mest har jag ställt på spiselkransen och det är Victoria Benedictssons samlade verk i en fin utgåva som jag fick av Daniel, min partner, när vi just hade träffats. Några år tidigare hade jag velat köpa den men inte haft råd. De är så fina och luktar jättegott av gammal bok och antikvariat.

Hur bra är du på att läsa svenska författare?

Inte bra alls, vilket jag ser som ett stort tillkortakommande, särskilt när man kommer utomlands och får frågor om Sverige. Jag lär mig dock mycket av min amerikanska översättare och vän Saskia Vogel som läser mycket svensk litteratur och brukar berätta om böcker hon läst. Men när man jobbar med text hela dagen, först ens egen bok och sen översättandet av någon annans, då orkar man inte läsa mer sen. Då funkar det bara med serier.

{ 0 kommentarer }

{ 0 kommentarer }

Han mottog två Oscarsstatyetter för sitt arbete som animationsansvarig för ”Vem satte dit Roger Rabbit?” från 1988 och var även den som ritade introt till ”Rosa Pantern”-filmerna med Peter Sellers på 1970-talet.

Williams föddes i Kanada, men flyttade till England på 1950-talet. Hans första animerade film ”Den lilla ön” från 1958 gav honom det brittiska priset Bafta för bästa animerade film.

Han ville jobba för Disney och 1988 blev drömmen sann när han fick leda arbetet med de animerade sekvenserna i just ”Roger Rabbit”-filmen. Filmens för tiden avancerade animationsteknik ligger till grund för den teknik som används i dagens datorgenerade animationer.

Hans mest ambitiösa projekt, ”Tjuven och skomakaren” inspirerades av Mellanösterns sagokultur. Williams försökte få den finansierad under 30 års tid, men den ansågs kunna konkurrera med Disneys ”Aladdin” och Warner Bros lät göra om den helt, till Williams förtret. Han talade aldrig om filmen, som släpptes i flera versioner under 1990-talet, i senare intervjuer. 2006 släpptes en ny version baserad på Williams originalmanus.

{ 0 kommentarer }

{ 0 kommentarer }

{ 0 kommentarer }

{ 0 kommentarer }

{ 0 kommentarer }

{ 0 kommentarer }

Det är nästan alltid gott om folk på spelningar som dessa nuförtiden, där äldre musikkonsumenter – alienerade i reklamradio/Spotify-spellistelandskapet – kan samlas under Americana-parasollet och hitta mening i sin musikkonsumtion igen. Och känslan är att det är en win-win. 

För alla de amerikanska artister som står i kö för att turnera i Sverige denna höst säger ungefär samma sak som Patty Griffin gör mot slutet av sin konsert i den lilla trädgården vid Västerbron. Att komma hit är som att ”getting away from cuckoo”. Det är en lättnad att få spela amerikansk musik utan att förhålla sig till amerikansk patriotism igen. Den närmaste veckan kan man höra Patty Griffin i Löderup, Halmstad och Gävle.

Patty Griffin är femtiofem år gammal, rutinerad och respekterad, både som låtskrivare åt sig själv och en rad stora countryartister, bland dem Emmylou Harris och Dixie Chicks. Senast jag såg henne var för nio år sedan då hon turnerade tillsammans med Robert Plant och hans ”Band of joy”. 

Nu kommer hon med två duktiga och lyhörda musiker som inte gör mycket väsen av sig; de understödjer henne mest. Konserten är representativ för hennes snart tjugofem år långa karriär där hon gått från rock och blues till country, gospel och folk. Eller Americana, om man så vill.

Den senaste skivan, från i våras, kan mycket väl vara hennes bästa, skriven efter en tids kamp mot bröstcancer. Konsertens finaste låtar – ”River”, ”Had a good reason” och ”Luminous places” – kommer alla därifrån. Hon spelar lite för mycket musik med basen i blues för min smak, så de här balladerna utmärker sig verkligen. 

Rösten är tunn men kraftfull och texterna går fram, ovanligt välskrivna även för denna genre. Gissningsvis kommer de att tolkas av en rad andra artister de närmaste åren. För Griffin själv är inte riktigt den där karismatiska stjärnan. Snarare någon som karismatiska stjärnor lyssnar på. 

{ 0 kommentarer }

Att flytta den klassiska musiken från de traditionstyngda konserthusen till andra mer avslappnade miljöer har varit en stark trend de senaste åren. När minifestivalen Gränslandet intar Södermalms största sommarklubb för tredje året i rad är det uppenbart att det är ett format som fungerar och uppskattas. Publiken är stor och varierad, medelåldern är visserligen högre än en vanlig fredagskväll på Trädgården men den är ändå mycket lägre än på Berwaldhallen.

Den första av årets två festivaldagar inleds med två orkesterverk av Philip Glass, ett kongenialt val eftersom hans minimalism är besläktad med den techno som ibland spelas på Trädgården. Symfoniorkesterns samtliga instrument är försedda med mikrofoner – musiken når publiken genom mäktiga högtalare som tävlar med tågen som ljuvligt rullar förbi då och då över bron ovanför oss.  

Först får vi Philip Glass första violinkonsert, ett av hans mest omedelbara och lättillgängliga verk. Norska Guro Kleven Hagen spelar fint men kan inte rå för att hennes mikrofonförstärkta violin ibland låter lite skarp och burkig. Ett starkt framförande likväl.

Ännu mäktigare är Glass sjätte symfoni som kommer därefter. Den tonsätter Allen Ginsbergs storslagna dikt ”Plutonian ode” från 1978, ett fascinerande ångestskri om kärnkraftens faror. Intressant att höra just nu, med tanke på tv-serien ”Chernobyl” och den allmänna oron för planetens framtid. Elisabeth Meyer från Kungliga Operan imponerar stort med den krävande sopranstämman.

Symfoniorkestern spelar avslutningsvis ett potpurri av musik från ”Star wars”-filmerna. Inte jättekul, men lite publikfrierier kan man väl kosta på sig, antar jag. En annan sorts publikfrieri blir det när David Huang framför en ”tyst konsert” med en tekniskt avancerad övningsflygel vars toner inte klingar i själva instrumentet utan går direkt till ett ljudsystem som sänder ut dem till de 120 trådlösa hörlurar som delas ut. 

Eftersom hörlurarna inte räcker till alla som vill lyssna blir många uteslutna, lite ironiskt eftersom hela satsningen syftar till att radera den elitism som omgärdar klassisk musik, men här uppstår en ny.

Själva musikupplevelsen – Bachs ”Goldbergvariationer” i ett dugligt framförande – är som att lyssna på en skivinspelning i hörlurar. Upplevelsen av att höra musik tillsammans med andra, konsertformatets kanske främsta kännetecken, blir förminskad. Så experimentet känns mer som en gimmick än något för framtiden. Festivalen Gränslandet kan dock ha en hur lång framtid som helst.

{ 0 kommentarer }