Dokumentären ”Älska mig för den jag är” hade premiär på SVT Play i fredags. I den framkommer att den framlidna sångerskan och skådespelerskan Josefin Nilsson under 90-talet misshandlades av sin dåvarande partner. Partnern i fråga arbetar som skådespelare på Dramaten, vilket föranlett kritik mot teatern som därefter
ställt in en pjäs.

I ett inlägg på Instagram sällar sig kultur- och demokratiminister Amanda Lind (MP) nu till dem som vill visa sitt stöd för Josefin Nilsson. Amanda Lind skriver att dokumentären om artistens liv har berört henne djupt.

”I morgon kommer jag att träffa Dramaten och framöver även våra andra nationalscener. Jag kommer att fortsätta följa vårt förslag som just nu utreds om sanktioner mot arbetsgivare som nonchalerar övergrepp. Jag kommer fortsätta kräva att nationalscenerna synliggör sitt arbete mot sexuella trakasserier”, skriver ministern i inlägget.

Dramatens styrelseordförande Ulrika Årehed Kågström sade tidigare på måndagen till DN att hon har förståelse för de reaktioner som dokumentären väckt. Hon anser att teaterledningen tagit fram ett ambitiöst program för att hantera de frågor som lyfts i samband med metoo-vågen, men att det finns mer att göra.

Dagens Nyheter har sökt Amanda Lind.

{ 0 kommentarer }

{ 0 kommentarer }

{ 0 kommentarer }

Albumtiteln är talande. Lambchop har alltid förstått värdet av en parentes, hur den ibland kan vara allt. Utan parentes är ”This (is what I wanted to tell you)” en snudd på banal titel, med den direkt genial. Kurt Lambchops sångare och låtskrivare Wagner arbetar så. Med små nyanser, knappt märkbara förskjutningar – och vår tids varmaste och snällaste countrysoulröst. Även när den, precis som på föregångaren ”FLOTUS”, förvrängs av en TC-Helicon-box, och ramas in av jazzig electronica snarare än de tidiga skivornas mer tillbakablickande tolvmannaband.

Om ”FLOTUS” innebar en stor omdaning av Lambchops sound är den mer kompakta och rakare ”This (is what I wanted to tell you)” mer förvaltande än förnyande. Det gör den möjligen mindre omtumlande, men inte mindre omistlig. För Wagner låter fortfarande som han viskar sina texter bara för dig.

Bästa spår: ”Flower”

Läs
fler musikrecensioner av Mattias Dahlström, till exempel
om hur Hurula nu har nått fram till Thåströms industriskrammel.

{ 0 kommentarer }

{ 0 kommentarer }

I 50 minuter håller T-Bone Burnett ett glödgande brandtal om det han ser som den digitala härdsmältan. Om hur internet har misslyckats och måste brytas upp och startas om från början. Om hur de globala it-jättarna skapat en övervakningsekonomi och en marknadsdominans som förött den personliga integriteten och krossat konstnärernas och artisternas möjlighet att verka på en fungerande marknad. 

Han slutar, ler snett, tar en paus och säger ”tack”.

Sedan kraschar internet.

Direkt efter talet går det inte att dela innehåll på vare sig Facebook eller Instagram. Avbrottet pågår i mer än åtta timmar – och för många användare tar det upp till ett dygn innan tjänsterna fungerar normalt. Det är den största störningen bolagen har drabbats av någonsin.

När jag träffar honom senare samma kväll har T-Bone precis fått vet vad som hänt – och kan inte sluta le.

Är det voodoo, eller vad håller du på med?

– Haha, såklart det är. Jag kan en del om det där, vet du.

Han var påtagligt nervös före sitt tal. Det var inte första gången han pratade om de här frågorna (”Det här är något jag varit engagerad i under 10–15 år”), men det var särskilt att göra det på tech-branschens hemmaplan i Austin. Han känner dock att det är en kamp som är i tiden.

– Vi är en motståndsrörelse nu. Vi är många som fått nog av jättarnas arrogans. Vi hörs och märks.

Han räknar upp giganter som Tim Berners-Lee (som skapade world wide web för 30 år sedan), Roger McNamee (
r
iskkapitalisten som gått från att vara mentor åt Mark Zuckerberg till att kräva att hans bolag ska styckas), Jon Taplin (som
skrev boken ”De ansvarslösa” om it-jättarna) och Shosanna Zuboff (Harvard-professorn som skrivit praktverket ”The age of surveillance capitalism”).

T-Bone Burnett under sitt tal i Austin.
T-Bone Burnett under sitt tal i Austin.

Foto: Chris Maluszynski

Fort Worth-sonen Henry Joseph ”T-Bone” Burnett ses kanske inte normalt som en gigant som teknologidebattör, men musikaliskt är den drygt två meter långe Texas-gentlemannen så stor man kan bli i branschens ögon. Med tio Grammys och en Oscar i bältet är han så respekterad man kan bli: han har rollen som den rotbaserade amerikanska musikscenens Don – oöverträffad som producent, en oomstridd innovatör inom film- och tv-musik (från ”O Brother, where art thou” till ”True detective”) och som musiker och artist med mångåriga samarbeten med alla från Bob Dylan, Robert Plant och Alison Krauss till Elvis Costello till och en egen skivkatalog som aldrig slagit brett, men som konnässörerna vårdar ömt.

Han är 71 år gammal i dag. Det har gått drygt ett halvt sekel sedan han tjatade till sig sitt första extraknäck i en Texas-studio och drygt fyra decennier sedan han var en av stöttepelarna i Bob Dylans Rolling Thunder Revue. Han har haft all framgång han kunnat drömma om, ur ett konstnärligt perspektiv och det märks tydligt att han är framme vid ett sorts bokslut.

– Jag vet vad jag vill göra med den tid jag har kvar.

Svaret är inte så enkelt som att bråka med Facebook och Google. Framför allt handlar det om att stå upp för konstens villkor, föra fram sitt budskap – och att göra den musik han själv vill, oavsett vad marknaden tycker.

Burnetts tal på SXSW
, som inleddes med ett Marshall McLuhan-citat och slutade med en Czeslaw Milosz-dikt,
var en uppvisning i intellektuell retorik; en brandfackla, men så stilistiskt elegant att det vore lätt att se det som en spoken word-föreställning, tonsatt med dova rytmer och hypnotisk elektronik. När han talade om de teknologiska ”filistéerna”, ett begrepp välkänt från hans egen lyrik, var det en medveten och välriktad giftpil.

– Jag vet hur de avskyr att skildras så. Men det går inte att beskriva dem på andra sätt. De har inget samvete. Med konsten är det tvärtom: den skapar samveten. Det är därför det är så allvarligt när de tagit över.

T-Bones budskap är tydligt: det handlar om mänsklighet och konstens villkor. För att förbli mänskliga och överleva som kännande och tänkande varelser måste vi bryta oss ur den kontroll som teknikjättarna tagit över all kreativitet och skapandemöjlighet.

– Vi måste rasera deras maktlust, deras hybris, deras enkelspårighet, deras övervakningsmani. Vi måste stå upp för konsten. Teknikföretagen eftersträvar bara effektivitet. det är konstens motsats. Konst är integritet, inte effektivitet. Den här striden är, på riktigt, en fråga om vår överlevnad.

Så vad ska vi göra?

– Vi måste börja om. Sluta använda de här tjänsterna: det finns alternativ. Och börja prata mer om artisternas och konsternas betydelse för det samhälle vi behöver, utan dem har vi inget.

För egen del har engagemanget i det han kallar ”motståndet” också lett till en större konstnärlig frihet. I det har två saker spelat stor roll. Det ena är rollen som musikansvarig för tv-serien ”True detective”, där musiken till samtliga tre säsonger snart ska släppas: där har T-Bone tillsammans med manusförfattaren Nic Pizzolatto hittat ett unikt uttryck, där varje scen har fått T-Bone att hitta en kongenial ton, som lyft serien till nya nivåer. Det andra är arbetet med en kommande Broadway-musikal om den ”sjungande cowboyen” Roy Rogers, av Marshall Brickman, där T-Bone tvingades hitta ett nytt sätt att arbeta.

– Jag gick upp fyra på morgonen och skrev musik, det är en väldigt strikt strukturerad form av musik, som var ny för mig. Sedan när jag var klar kunde jag inte sova på morgnarna, så jag fortsatte skriva åt mig själv.

Resultatet är inte mindre än tre nya album 2019, under samlingsnamnet ”The invisible light”. Det första (”Acoustic”) släpps den 12 april och är ett avskalat, starkt trumbaserat och experimentellt album med inslag av spoken word (”Jag älskar ju Gil Scott-Heron, här släpper jag fram det mer än vanligt”). Det andra beskriver han som en blandning av ”punk, Massive Attack och Public Enemy” och det tredje som mer ”galet Sun Ra-jazzigt”. Alla bygger textmässigt på samma teman som i talet i Austin: om den teknologiskt skapade dystopin och hur vi måste bryta den. Första meningen i ”A man without a country” är talande: ”Dying by binary codes, as we travel down these lonesome roads.”

Han kan inte dölja sin entusiasm för det nya fokuset på det egna låtskrivandet.

– Jag tryckte ju tillbaka det under så många år när jag höll på med annat. Men tillsammans med musiker som Jay Bellerose och Keefus Ciancia hittade jag ett nytt uttryck. Nu har jag hundratals låtar och ett sätt arbeta som ger mig total frihet. Nu känner jag att det inte finns något som begränsar mig.

Han beskriver det som en nyväckt energi, på alla plan.

– Nu är det kampen för mänskligheten som är min uppgift. Konsten är dödshotad, på riktigt. Vi måste stå upp för den och för våra möjligheter att skapa fritt och självständigt, Jag tänker inte göra något annat.

Läs fler texter av Martin Jönsson. Till exempel om
medietrenderna som dominerade årets SXSW-festival

{ 0 kommentarer }

{ 0 kommentarer }

{ 0 kommentarer }

Diana Ross var nära vän med Jackson och skrev på Twitter: ”Jag tror och litar på att Michael Jackson var och är en fantastisk, otrolig kraft för mig och för många andra.” Hon uppmanade också folk att sluta kritisera honom, med referens till sin egen hitlåt ”Stop in the name of love”, skriver The Guardian.

Även skådespelaren Barbara Streisand uttryckte nyligen stöd för Jackson och sade om de två pojkarna i dokumentären, som i dag är vuxna, att ”de är båda gifta och har barn så det dödade dem inte”. Efter protester förtydligade hon att hon inte under några omständigheter tycker det är okej för någon att utnyttja oskyldiga barn.

Tre fangrupper har också stämt de två männen som anklagar Michael Jackson för övergrepp.

{ 0 kommentarer }

{ 0 kommentarer }

Efter succén med ”The wife”, som gav Glenn Close en Golden Globe, fortsätter den svenska regissören Björn Runge ut i världen – eller snarare ut i rymden. I sommar regisserar Runge den internationella science fiction-filmen ”Stardream”. En historia som presenteras som ett ”Aniara”-liknande rymddrama och som sägs kretsa kring ett rymdskepp fyllt av flyktningar från en döende jord. 

Den brittiska aktrisen Vanessa Kirby, som spelade prinsessan Margaret i tv-serien ”The crown”, gör huvudrollen i filmen. Lena Runge, som klippte ”The wife”, är också med ombord liksom den svenska fotografen Ulf Brantås.

{ 0 kommentarer }

På borden ligger blomsterarrangemang dekorerade med dödskallar, ett memento mori mitt i bröllopstrivseln. Lars von Triers ”Melancholia” handlar trots allt både om brudens depressiva sinnestillstånd och den planet som snart ska kollidera med jorden. Metaforen för undergången kan knappast bli tydligare än denna big bang, som samtidigt illustrerar hur mänsklighetens sönderfall i själva verket börjar inifrån. Så skapar vi hela tiden förutsättningarna för våra egna katastrofer, å både personliga och vår planets vägnar. 

Att ställa ett psykologiskt science fiction-drama på scen innebär samtidigt en hel del utmaningar. Men på Kulturhuset Spira vågar man – trots 2017 års musikalförlust i mångmiljonklassen – både tänka nytt och satsa stort. När man nu sätter upp von Triers storfilm från 2011 blir det således både lyx- och lågbudgetkänsla på samma gång. De tre akterna ges på flera platser i huset och leker med olika uttrycksformer, där publiken aktiveras i såväl förflyttningar som vals, ackompanjerat av både klassisk och nyskriven musik.

Alltsammans börjar ute i restaurangen med smakportioner av bröllopsmenyn, medan svartklädda bröllopsplanerare hastar av och an mellan långborden. Systern Klara (en stramt hysterisk Malin Mases Arvidsson) försöker hålla ställningarna i väntan på bruden, Justine (en inlevelsefullt frånvarande Sanna Ingermaa Nilsson). Dramats karaktär av ett kammarspel mellan två systrar förstärks av att brudgummen Mikael bara är en kringburen docka. Men i en ensemble förstärkt med amatörskådespelare och Stefan Sauks dryge Jack som videoeffekt finns ett helt spektra av levande biroller.

Regissören Jesper Mases Berglund och hans team är sunt medvetna om behovet av att skapa distans till filmförlagan; spänning och stämning måste byggas upp med andra metoder. Jerker Beckman har översatt och bearbetat manuset med lokal vinkel. Ibland slår dråpligheterna över i fars. Men det är överraskande roligt att sitta mitt i skottlinjen när brudens mor Gaby (en lysande besk Åsa Arhammar) fyrar av sina sarkasmer mot äktenskapets borgerliga ritualer. Med Jönköpings Sinfonietta till sitt förfogande kan Klaras man John (Petter Andersson) dessutom gå runt och skryta om en orkester med 18 musiker istället för filmens golfbana med 18 hål.

Mest effektfull är andra aktens form av vandringsföreställning, där scenerna utspelar sig i olika rum. Vi följer det svarta repet (som symboliskt löper genom hela föreställningen) likt en trögt flytande massa till entonigt ödesmättad musik med betoning på mullrande pukor och bleckblås. 

I stället för Wagners värld av tonal upplösning, som i filmen, har Bernt Karsten Sannerud komponerat helt andra slags domedagsmotiv och planetbrus med melankoliska och minimalistiska undertoner. Ett tämligen generiskt, men ändå stämningsskapande soundtrack under sista akten i teatersalongen. Men med en mer traditionell inramning på slutet blir det svårare att bortse från att resurserna inte riktigt räcker till. Spiras uppsättning av ”Melancholia” är en happening som engagerar, men som talteater når den inte riktigt fram till en drabbande gestaltning.

{ 0 kommentarer }

{ 0 kommentarer }

Det var i fredags som dokumentären om sångerskan och skådespelaren Josefin Nilsson, ”Älska mig för den jag är”, hade premiär på SVT Play. I dokumentären framkommer att Josefin Nilsson under nittiotalet misshandlades av sin dåvarande pojkvän. Hon gick bort 2016, 46 år gammal.

Många har upprörts av dokumentären och i helgen startades ett flertal upprop och manifestationer. Bland annat arrangerades en ljusmanifestation i centrala Stockholm, till minne av Josefin Nilsson och för att uppmärksamma mäns våld mot kvinnor. Kritiken har i första hand riktats mot Dramaten, där den skådespelare som stått i fokus för de senaste dagarnas reaktioner arbetar. 

På måndagen kom dock beskedet till de anställda på teatern att en pjäs ställs in efter reaktionerna på dokumentären. Biljetter till två föreställningar, som skulle ha spelats i april, fanns fortfarande ute till försäljning på söndagen, men under måndagen togs möjligheten att köpa biljetter bort. En person som medverkar i den berörda produktionen berättar för DN att hen på måndagen fått beskedet att föreställningen ”är nedlagd”. 

Lena Törner, presschef på Dramaten, bekräftar att de två föreställningarna inte kommer att spelas.

– Det stämmer. Det går inte att genomföra dem, det är för allas bästa, säger Lena Törner.

Hur går ni vidare för att hantera reaktionerna?

– Det är en väldigt stor och komplex fråga. Det är ledningsgruppen som nu tar det här vidare till nästa steg. 

DN har under måndagen talat med flera medarbetare på Dramaten som berättar att det, även internt, har uppstått reaktioner efter dokumentären samt att många nu inväntar mer information kring hur händelserna hanteras. På söndagen skickade ledningen på Dramaten ut ett meddelande till medarbetarna. I meddelandet, som DN tagit del av i dess helhet, står bland att dokumentärfilmen om Josefin Nilsson ”skapat relevanta och viktiga samtal, men också starka reaktioner i sociala medier”.

Det står också i meddelandet att Dramaten varken i sociala medier eller i andra offentliga kanaler tänker ”kommentera enskilda medarbetare”, samt att personangrepp och kränkande kommentarer ska tas bort. I meddelandet, som undertecknats av teaterchef Eirik Stubø och vice vd Maria Groop Russel, bifogas också det uttalande som Dramaten under söndagen publicerade på Facebook:

”Med anledning av gårdagens manifestation utanför Dramaten vill vi betona att Dramaten kraftfullt tar avstånd från alla former av kränkningar och våld. Dramaten arbetar förebyggande och har noll tolerans mot trakasserier. Varken i egna eller i andra kanaler kommer vi att kommentera enskilda medarbetare. Inlägg som innehåller personangrepp kommer att tas bort från denna sida.”

DN har sökt skådespelaren och Dramatens ledning.

Läs mer: Josefin Nilssons tragedi i ny dokumentär 

{ 0 kommentarer }

Alexander Karim är för tillfället utomlands och spelar in en tv-serie. Han såg den uppmärksammade dokumentärfilmen om Josefin Nilsson på sitt hotellrum och med rödgråtna ögon började han skriva den debattext som också blev ett ställningstagande.

– Jag hade inget val när jag hade sett den, säger Karim.

Dokumentärfilmen ”Josefin Nilsson – Älska mig för den jag är” skildrar hennes liv som artist, men också en mindre känd och betydligt mer dunkel sida av hennes liv då hon misshandlades svårt av en man hon hade en relation med.

Under helgen anordnades en manifestation utanför den kulturinstitution i centrala Stockholm. Och en protestlista där man uppmanar till bojkott av mannens arbetsplats har sedan i lördags samlat över 8.500 namn.

Alexander Karim inser att hans ställningstagande kommer få ekonomiska konsekvenser för honom själv, men tycker att det är värt det.

– Det var det vapnet jag hade att sätta emot, säger han.

På sociala medier hyllar flera branschkollegor hans initiativ och på Instagram skriver artisten och musikalartisten Peter Jöback:

”Jag är med dig”, tillsammans med hashtaggen #jagtackarnej och #brinnförjosefin.

Läs mer: Josefin Nilssons tragedi i ny dokumentär

Karim själv började sin måndag med att tacka nej till ett uppdrag av just nämnda anledning. Han bedömer att han kommer ha anledning att avstå ”goda 30 procent av allt som kommer att produceras”.

Enligt honom finns det personer som är ”allmänt kända skitstövlar”. Men han inser också att det inte alltid går att på förhand veta vem som kommer att bete sig illa.

– Men om jag tackar ja till ett jobb och befinner mig i en situation och ser den typ av beteende kommer helvetet braka loss. Jag kommer att bli väldigt besvärlig, säger Alexander Karim och tillägger:

– Det är inte heller bra ur ett framtida jobbskaffarperspektiv. Men det får vara så, säger han med ett uppgivet skratt.

Han förväntar sig inte att någon ska tacka nej till sitt första jobb efter scenskolan – men är glad över att Peter Jöback har visat sitt stöd och hoppas att fler med samma typ av plattform hakar på.

Om ingen gör det är han nöjd ändå. För Alexander Karim handlar det främst om att ta ställning för sina barns skull.

– Om de frågar ”vad gjorde du, pappa, sade du någonting?” då vill jag kunna säga att ”ja, vet du vad, jag kanske är helt arbetslös i dag, min karriär är borta, men det är för att jag faktiskt sade någonting”, säger han.

Skådespelaruppropet #tystnadtagning var en av de större protesterna under metoorörelsen. Det var den 8 november 2017 som 456 skådespelare gick ut i Svenska Dagbladet och berättade om sexuella övergrepp och trakasserier i film- och teaterbranschen. Efter hand anslöt sig ännu fler till uppropet.

En återkommande kritik har dock varit att det främst har varit kvinnor som har protesterat.

– Det är märkligt för mig att det har varit så få manliga röster, att det är så tyst. Tystnaden är skrämmande, säger Karim.

Malin Ullgren: Kvinnors skelett bryr sig inte om pressetikens regler 

{ 0 kommentarer }

{ 0 kommentarer }

Sammanlagt ska man samarbeta med minst åtta festivaler under två år för att skapa en positiv publikkultur och för att motverka sexuella övergrepp, bland annat genom utbildning.

”Styrkan i den här satsningen är att vi kan använda de arenor där vi verkar – festivaler, konserter och klubbar, som är platser som starkt formar vår identitet och livsstil, för att driva ett förändringsarbete som förhoppningsvis ger avtryck i hela samhället”, säger Hanna Rothelius, projektledare för Dare to care på Svensk Live, i ett pressmeddelande.

Totalt samlar de fem festivalerna 315 000 besökare och 20 000 volontärer, försäljare och artister som alla ska kunna ta del av och sprida budskapet.

{ 0 kommentarer }

I boken finns anteckningar med texter från låtar som ”We on fire” och ”I feel”, som den då 17-årige amerikanska rapparen skrev under sin tid i rappgruppen Hot Boys.

Säljaren uppges ha hittat anteckningsboken i en bil som tidigare ägdes av skivbolaget Cash money records, som Lil Wayne hörde till fram till 2015.

Lil Waynes senaste skiva ”Tha Carter V” släpptes 2018 och gick direkt in som etta på den amerikanska Billboardlistan.

{ 0 kommentarer }

Josefin Nilsson misshandlades svårt under 1990-talet av en man hon hade en relation med. Hennes kropp läkte aldrig. Skadade kotor fick opereras och opereras på nytt, höften opererades. Hon åt smärtstillande mediciner, starka sorter och stora mängder. Så dog hon.

Dokumentären ”Josefin Nilsson – Älska mig för den jag är”, av Anna-Carin Stenholm Pihl, om artistens alldeles, alldeles för korta liv uppenbarar det självklara för mig, det jag borde ha tänkt på mer, men sällan har tagit in vidden av: att mäns våld mot kvinnor, att våld i nära relationer, kan orsaka livslånga skador i
kroppen.

Jag har brukat tänka på kvinnomisshandel som något som skadar fysiskt i stunden och som sedan blir en långvarig känslomässig smärta. Har det varit en del av en milt ursäktande hållning? Ett sätt att inte fullt ut förstå våldet som
våld, därför att det fortfarande sitter hårt inne att förstå att sparkar och slag i en kärleksrelation har samma effekt på kroppen som om en okänd förövare slår ner en på gatan? Därför att våldet i relationen helst ska vara precis
snäppet mildare. Men för kroppen är våld bara våld. 

Är det denna felsyn som har gjort att det har gått så snabbt att finna ursäkter för mäns våld mot kvinnor? Som har fått hela arbetsplatser att hitta uttryck som ska dölja vad som har hänt, som att en skådespelare har ”temperament” eller är ”stökig”? Därför att man någonstans föreställer sig att en kvinnas kropp kan skilja på våld från en närstående och våld från en okänd? Eller att skelettet skadas mindre om våldet kommer från en konstnärligt begåvad man? 

Jag vet att alla kan svaret på frågorna. Men jag undrar om vi vet det på djupet, med den övertygelse som krävs för att inga ursäkter ska finnas kvar, inga vanföreställningar fortsätta styra oss.

Skelettet sätter inte våldet i ”ett sammanhang”. Det står inte emot trauma bättre bara för att förövaren vid något annat tillfälle har sagt ”jag älskar dig”, eller för att det egna hjärtat kämpar för att försöka förstå och förlåta. Skelettet går bara sönder. Skelettet är neutralt i sin skörhet.

Efter metoo har det kommit en rekyl. Ibland motiverad, som angående hur journalistiken hanterade vissa fall. Men rekylen har också kommit som det gamla vanliga misstroendet som alltid har drabbat kvinnor som berättar vad män har gjort mot dem.

Före metoo var det ett naturligt tillstånd. Mannen som misshandlade och hotade Josefin Nilsson fälldes för sina brott, även om påföljden i efterhand verkar extremt lindrig. Historien bevakades i medierna. Ändå fanns ännu ingen värld redo att fullt ut ta emot Josefin Nilssons erfarenhet. I stället ”gick vi vidare”, medan hennes kropp opererades och opererades på nytt, i det tysta. Förövaren fortsatte att framställas som en ”tuffing”. De kriminella handlingarna var bara en lätt skugga som förstärkte ljuset han framträdde i. 

Det handlar inte om att ge yrkesförbud åt män som har fällts för olika former av övergrepp, ett avtjänat straff är ett avtjänat straff. Men både kulturinstitutioner och medier har var för sig ansvar för att inte tramsa bort brott likt det som drabbade Josefin Nilsson och formulera om våld tills det blir pikanterier.

Medierna har också ansvar att inte göra helt om efter metoo, att bli fega inför berättelser om våld och övergrepp, av rädsla för att klandras. Kvinnors skelett bryr sig inte om pressetiska regler.

{ 0 kommentarer }

{ 0 kommentarer }