▸ Bekräftas av vännen

{ 0 kommentarer }

▸ Trots högst poäng

{ 0 kommentarer }

När tre av landets mesta musiker – Petter Winnberg, Mikael Sundin och Pierre Riddez – går samman för att rulla ut ljudmattor mjuka som mossa, blir det både stämningsfullt och frodigt. Musiken vindlar likt en stig genom toner som om de hade en färg definitivt skulle vara djupt gröna.

Frankfurt är ett band, som lika gärna inte skulle kunna vara ett band. Så chosefritt tycks sidoprojektet, som puttrat på i skymundan och tagit nära 15 år från idé till album, skapat. Och med samma opretentiösa anslag vecklar låtarna ut sig.

Medlemmarna är inga duvungar precis; de har spelat med allt och alla. Producenten och låtskrivaren Petter Winnberg, därtill medlem i gruppen Amason, är tveklöst det största hönset.

Som trio är Frankfurt formstarka och har ett öra för kompositioner som gör sig lika bra under nattliga bilturer genom en tät skog, som säg i en reklam för… ett bilmärke.

Det i sig är inte dåligt men ofta blir de instrumentala spåren, som ”Galileo”, anonyma trots sina pockande slingor. Ibland får trion till en perfekt tonträff mellan det elektroniska och det organiska, men mest låter det lite… för polerat och snyggt.

Därför är det härligt att Markus Krunegård bidrar med lite smuts under naglarna på ”Regnmasken”, liksom att Mapei ger den vackra ”Hamartia” ett bråddjup med sin uppdämda sång.

Bästa spår: ”Hamartia” feat Mapei

Läs mer om musik och fler texter av Alexandra Sundqvist

{ 0 kommentarer }

▸ Följ ”Let’s dance” ✓ Livechatt

{ 0 kommentarer }

▸ ”Sa att jag var vidrig” ✓ Benjamins stöd

{ 0 kommentarer }

▸ ”Identifierar mig inte som hon eller henne”

{ 0 kommentarer }

▸ Keyyo om sin oro

{ 0 kommentarer }

▸ ”Grät ett tag” ✓ Tröstad av sin danspartner

{ 0 kommentarer }

▸ TRAMSFRANS om beskedet

{ 0 kommentarer }

▸ Filip Lamprecht tillägnar mormor sin dans

{ 0 kommentarer }

▸ RECENSION Gott humör i Netflix-aktuella ”Love and monsters”

{ 0 kommentarer }

▸ Thorsten Flinck om kärleken, missbruket och att fylla 60

{ 0 kommentarer }

Varje vecka röstar DN:s musikkritiker fram veckans tio bästa album. Här är Albumtoppen för vecka 15. Förra veckans placering inom parentes.

Floating Points, Pharoah Sanders, London Symphony Orchestra, ”Promises”.
Floating Points, Pharoah Sanders, London Symphony Orchestra, ”Promises”.

1. Floating Points, Pharoah Sanders, London Symphony Orchestra

”Promises”

(Luaka Bop/Border) (1)

Moderna beats, en andligt sökande saxofon och en av världens främsta symfoniorkestrar gör ”Promises” till ett unikt och ljuvligt album.

Frida Hyvönen, ”Dream of independence”.
Frida Hyvönen, ”Dream of independence”.

2. Frida Hyvönen

”Dream of independence”

(RMV Grammofon) (3)

Frida Hyvönen lyckas som få andra skapa kompositioner som tycks flyta ovanpå både genrer och strömningar. Pianot, rösten, texten. Det behövs inte mycket mer.

Lana Del Rey, ”Chemtrails over the country club”.
Lana Del Rey, ”Chemtrails over the country club”.

Foto: Twitter, Twitter

3. Lana Del Rey

”Chemtrails over the country club”

(Universal) (2)

Över avskalade och finstämda produktioner balanserar Lana Del Rey elegant mellan då och nu i låtar som både bearbetar tonår och livet som artist. Det är magnifikt låtskriveri från en av popvärldens största.

Badlands, ”Djinn”.
Badlands, ”Djinn”.

4. Badlands

”Djinn”

(Rite / Alter K) (4)

På ”Djinn” bearbetar Malmöbaserade Catharina Jaunviksna sorgen efter sin mammas död. Skickligt fångar hon lyssnarens uppmärksamhet i rika stämningar av syntar i lager på lager och ekomättad sång.

serpentwithfeet, ”DEACON”.
serpentwithfeet, ”DEACON”.

5. serpentwithfeet

”DEACON”

(Secretly canadian) (5)

Kärleken, den romantiska och platoniska, står i centrum på Brooklynbaserade Josiah Wises nya album. Det är en vacker hyllning som ljuder av luftig och gospelinfluerad r&b.

6. Dry Cleaning

”New long leg”

(4AD/Rough Trade) (8)

7. Nick Cave & Warren Ellis

”Carnage”

(Goliath Records) (9)

8. Matthew E. White & Lonnie Holley

”Broken Mirror: A Selfie Reflection”

(Spacebomb Records/Playground) (NY)

9. Ebende

”Skimmer”

(All My Thoughts) (6)

10. Lil Tjay

”Destined 2 win”

(Columbia Records) (7)

Albumtoppen röstas fram av Mattias Dahlström, Nicholas Ringskog Ferrada-Noli, Sara Martinsson, Mats Odéen, Johanna Paulsson och Alexandra Sundqvist.

Läs mer om musik och se tidigare albumtoppar

{ 0 kommentarer }

Det finns en avgrund mellan klassisk musik och popmusik, som inte handlar om hur musiken låter. Utan om skivomslagen.

Medan albumformatet i sig är en uppfinning som har styrts av klassisk musik – den maximala speltiden för både lp-skivan och cd-skivan utformades efter längden på symfonier av Beethoven – har skivornas omslag talat ett annat språk. Det måste sägas: klassisk musik och opera har i allmänhet fula skivomslag. De skriker av brist på fantasi, ambition och budget.

Popmusik hade inte heller så häftiga skivomslag från början. Men i och med The Beatles ”Sgt Pepper’s lonely hearts club band” 1967 startade en lavinartad rörelse för kreativ design som aldrig har stannat upp. Inom jazz uppstod en tradition av stiliga skivomslag redan på 1950-talet, tack vare de briljanta Blue Note-omslagen skapade av Francis Wolff och Reid Miles.

Bild 1 av 3

Bild 2 av 3

Bild 3 av 3


En motsvarande förpackningsestetisk big bang har tyvärr aldrig inträffat för klassisk musik. Där följer skivomslagen alltid en tydlig mall. Det är oftast ett fotografi av musikerna som spelar på skivan, ett porträtt av en tonsättare, en känd målning från eran då musiken skrevs, eller någonting som liknar ett trist vykort.

Skivomslaget förfulas ytterligare av besattheten med att alla detaljer om skivan måste skrivas ut på framsidan: musikernas namn, tonsättarnas namn, verkens titlar och katalognummer. Det är pedagogiskt men egentligen inte nödvändigt eftersom informationen finns på andra ställen. Den hyllade pianisten Igor Levits skiva ”Life” har enbart denna text på framsidan: ”Igor Levit, Life”. Det räcker. Men det är ett extremt undantag.

Bild 1 av 2

Bild 2 av 2


Andy Warhol, som med sina skivomslag till The Velvet Underground och The Rolling Stones etablerade en länk mellan konstvärlden och popmusiken, skapade intressant nog flera skivomslag till klassisk musik på 1950-talet. Dagens skivbolag borde plocka upp denna övergivna praktik och ge konstnärer och designers full frihet. Klassisk musik skulle nå ut till fler om den presenterades på ett lite mer modernt sätt.

Läs mer av Nicholas Ringskog Ferrada-Noli och fler kulturkommentarer

{ 0 kommentarer }

▸ Experten: Uppfriskande att TV4 vågar

{ 0 kommentarer }

▸ Uppträder nominerade låten ”Husavik” på förgala

{ 0 kommentarer }

▸ ”Förstår att det jag gjort inte varit normalt”

{ 0 kommentarer }

▸ ”Skamlig och oacceptabel”

{ 0 kommentarer }

▸ Började som cirkusartist ✓ Blev 84 år gammal

{ 0 kommentarer }

▸ ”Tacoparet” planerar nytt bröllop

{ 0 kommentarer }