{ 0 kommentarer }

”The winds of winter”, som den engelska titeln lyder, har skrivits på sedan 2011. I ett blogginlägg kommenterar författaren en kommande resa inför science fiction-mässan Worldcon som han ska besöka i juli-augusti i Nya Zeeland nästa år.

”Om jag inte har ’The winds of winter’ i min hand när jag anländer till Nya Zeeland för Worldcon, så har ni härmed min formella skriftliga tillåtelse att låsa in mig i en liten stuga”, skriver författaren.

I ett annat blogginlägg skriver han att den sjätte boken i serien, liksom den avslutande sjunde ”A dream of spring” antagligen kommer att vara på totalt 3 000 manussidor innan den är klar, och att den kanske inte kommer att sluta på riktigt samma sätt som tv-serien ”Game of thrones”, som bygger på böckerna.

Kulturkommissionen: Hur går man vidare efter ”Game of thrones”?

{ 0 kommentarer }

Jag sitter i en annan del av världen och ojar mig för mitt, när jag på grund av kommunikationstvång och bristande självdisciplin tar ett varv på internet. Då blir jag glad! 

Mycket är hemskt deprimerande på internet, så glad blir man inte så ofta. Ibland måste jag stänga av både internet och förmågan att ta in. Det finns saker som ibland är en medmänsklig, ibland medborgerlig, plikt att känna till. Men ibland tänker jag att jag förstår – utan att veta det värsta. Särskilt om det handlar om barn.

Att sluta ena ögat men tro att man ändå ser lika bra är antagligen självbedrägeri.

Men nu blir jag alltså uppåt.

För så här på avstånd har jag följt upprördheten på öa, som man säger där. Till det fina med den platsen hör att man kan dö där, om man ska hårdra det, och att det finns en plats för den som är lite gammal och kanske inte grejar precis allting själv längre, eller kanske har mist den som har fixat det mesta.

Så på öa finns inte bara ett par vackra kyrkogårdar utan också ett äldreboende, där det naturligtvis går bra att bo även om man inte alls tänkt dö än på ett bra tag. Förutsatt att man får plats.

Men nu hade problem uppstått, för nästan ingen kunde jobba där under sommaren, så boendet skulle sommarstänga och de som bor där skulle båtas därifrån, jag får en bild i mitt huvud av något slags ofrivilligt gammelsommarkollo.

Det låter som en nära-döden-upplevelse.

Riktigt så illa var det nog inte, men det vet man ju att den som är lite gammal och lite skruttig trivs bäst hemma, och inte i något tillfälligt rum någon tillfällig stans med tapeter man inte känner igen och konstigt fika. 

Kanske har man seglat haven runt, men sen vill man hem. 

På öa blev folk genast misstänksamma, det luktade permanentstängning lång väg. Och så är det med folk, att blir de förbannade på riktigt så demonstrerar de, i fin demokratisk tradition, och säger ”va fan” till de som bestämmer.

Det tog ett par veckor och en del rabalder, och ingenting är förstås säkert i det långa loppet, men öppet i sommar ska boendet hålla, bestämdes det.

Sensmoral? Det kan ordna sig, i vart fall för nu.

{ 0 kommentarer }

{ 0 kommentarer }

{ 0 kommentarer }

För oss som är iskallt inställda till drakar och som blir depressiva av tortyrscener är det en lättnad att serien vi inte har följt, ”Game of thrones”, är över. Det är tråkigt att känna sig utanför, ännu tråkigare att inte kunna delta på grund av sjåpig själ.

Ändå intressant att se febern kring slutet: vuxna som vill isolera sig från världen till dess att de hunnit se sista avsnittet. Andra som har sett och som känner ett maktövertag. När som helst kan de förstöra för de ännu okunniga genom en enda kommentar om handlingen: det hände!

Ni som följer ”Game of thrones” och inte har sett sista avsnittet kan alltså vara lugna, just jag kan inte sabotera något alls.

Läs mer: Därför blev ”Game of thrones”-slutet en besvikelse 

Som kritiker är jag annars inte benägen att ta hänsyn till plot spoilers. Jag kan inte skriva om ”Anna Karenina” och hålla det öppet för möjligheten att hon, Vronski och Karenin går i familjeterapi och finner ett sätt att samarbeta kring barnen.

När det gäller samtida litteratur är det inte nödvändigt att avslöja precis vad som händer, men om allt går åt helvete i berättelsen, måste jag ändå skriva ”det våldsamma slutet”, ”den tragiska upplösningen” eller liknande, eftersom det är viss skillnad på komedi och tragedi.

Min kollega Greta Thurfjell skrev nyligen att ”Spoilerfobikerna (…) har utövat påtryckningar på kulturjournalistiken så till den milda grad att många kritiker knappt längre vågar nudda vid handlingen i filmer eller tv-serier.” (DN 26/4)

I teorin håller jag helt med henne. Kritiken kan inte bakbindas av ett så infantilt fenomen som rädsla för plot spoilers.

Läs mer: ”Game of thrones”-stjärnan om kritiken mot serien: ”Respektlöst” 

Men med jämna mellanrum kommer jag på mig själv med att reagera just så infantilt: Tyst! Säg inte! Jag är inte där än!

Jag vill inte veta slutet i förväg. Jag vill inte gå miste om väsentliga överraskningar.

Varför denna laddning kring slutet på historien?

Det har med livet och döden att göra, inte mindre än så.

För att finna mening tolkar vi händelser och försöker se strukturer. Och som mottagare av fiktiva berättelser pendlar vi mellan den mening som skapas i verket och tankar om hur verkets mening kan förstås i verkliga livet. Det är en jakt på gåtan, den ständiga, ett sätt att förstå tidens flöde, antingen i världen eller i en organiserad berättelse.

Den tysk-judiske kritikern och filosofen Walter Benjamin menade till exempel att döden är det som möjliggör allt vad berättaren kan berätta: slutet på historien är det som bestämmer meningen med det som sagts – en ”flamma” av betydelse vi sorgliga små människor kan värma oss vid i våra meningslösa liv.

Quiz: Vad kan du om ”Game of thrones”?  

Om Benjamin talade om slutet på den fiktiva historien som en sorts tröst, rörde sig den franske litteraturforskaren Roland Barthes mot något som mer liknade upphetsning: han talade om hur passionen för mening, begäret efter mening, är det som driver läsaren av en plot. 

Att följa till exempel en tv-serie från början till slut är ett löfte om att få ett svar på något. Men svaret måste komma i sitt sammanhang för att vara meningsskapande. Det får inte dyka på en som en plot spoiler, för då är det lösryckt, då hänger det inte ihop med vår egen tolkningsprocess.

Kritiken och kulturjournalistiken kan inte undvika plot spoilers om den i sin tur ska kunna skapa mening i sina resonemang och berättelser. Men det finns något tyranniskt i det torra spoilandet för resonemangets skull: ett litet, litet missbruk av makten över den som ännu väntar på en stunds meningsskapande plot.

Man blir inte imponerad av vuxna människor som får panik av risken att få slutet på historien i förtid. Men paniken är lättare att förstå om man tänker att de trodde sig stå nära den större gåtans lösning: ”Jag ser ljus… Nej.”

Läs mer: Nytt misstag i ”Game of thrones” – plastflaska syns i sista avsnittet 

{ 0 kommentarer }

Du har tillsammans med Göran Eriksson under två decennier fyllt salarna på ABF på Sveavägen. Hur gick det till?

 – Vi har, tror jag, erbjudit ett omväxlande program, aktuella samhällsfrågor blandat med kulturprogram. Vi har också haft ett antal internationellt kända forskare och kulturpersonligheter. Demokratins problem och läget i de olika EU-länderna har varit närmast stående inslag. Allt tillsammans har intresserat människor med olika intressen – ABF publiken skiftar. 

Vad är du gladast över?

– Till exempel när vi fyllde salarna med en serie program om finanskrisen, eller när jag lyckades värva den världsberömde ekonomen Daniel Rodrik till en föreläsning. Eller Jan Werner Müller om populism förra året. Men också för det årliga arrangemanget ”Litteraturens långa natt”, efter tyskt föredöme. Och nu senast att den rena bildningsserien ”Möte med klassiker”, där bland andra Horace Engdahl och Åsa Moberg medverkade, drog bra med folk.

Vad kommer att hända på ABF när ni två nu slutar?

– Ja, jag hoppas på det bästa och att man också i fortsättningen kommer ordna kvalificerade program i den tradition och praxis som skapats av Göran Eriksson och Bengt Göransson och i vars anda jag arbetat.

{ 0 kommentarer }

{ 0 kommentarer }

De första reaktionerna på Quentin Tarantinos film ”Once upon a time in Hollywood” på Twitter är i stort sett hyllande om än inte extatiska. Många uppskattar de många tidstypiska referenserna i filmen som utspelar under sex månader i Hollywood 1969. Det gäller i synnerhet nostalgiska vinkar till till epokens tv-serier, särskilt västerngenren, musiken och Tarantinos ömsinta återskapande av det dåtida Los Angeles. 

Men även det rika persongalleriet får beröm, en rollista som som vid sidan av stjärnorna Leonardo DiCaprio och Brad Pitt – en karismatisk duo – utgörs av allt från Al Pacino, Lena Dunham, Damian Lewis, Bruce Dern, Kurt Russel och den nyligen bortgångne Luke Perry.

Innan första visningen för pressen i Cannes vädjade Tarantino återigen, via festivalen, att ingen skulle avslöja slutet av filmen som förhåller sig på ett minst sagt spektakulärt sätt till Mansonmorden.

Ann Thompson på amerikanska Indiewire kallar Tarantions film ”en underbar elegi som kärleksfullt återkallar en period i underhållningsbranschen med cowboyer – mest män – och galna hippies. DiCaprio och Pitt är roliga och briljanta medan Margot Robbie är rar som Sharon Tate”.  

Peter Bradshaw på brittiska The Guardian kallar den för ”en underhållande svart komedi som på ett pulpfiction-aktigt och förlösande sätt förhåller sig till Manson-mardrömmen: chockerande, trollbindande och imponerande filmad i himmelsblått och solnedgångsgyllt” – och ger Tarantinos film högsta betyg.

Kyle Buchanan på New York Times tycker i sin tur att filmen är mer avspänd än han väntat sig och Leonardo DiCaprio är ”fantastisk, rolig och vass”.

Läs mer: 

1969 – året som skakade filmvärlden från Hollywood till Cannes

Filmfestivalen i Cannes kritiseras för miljöförstöring: ”Slöseri utan dess like” 

{ 0 kommentarer }

{ 0 kommentarer }

{ 0 kommentarer }

Det kan vara lätt att ta instrumentet munspel för lite klacksparksartat. Det är förstås bara okunskap, men det hänger också ihop med ett sätt spela musik där en del av poängen är att få det att låta lätt – fast det i själva verket är svårt.

Munspelaren Filip Jers och gitarristen Emil Ernebro debuterar som duo med en skiva som illustrerar saken med stor charm och musikalitet. De spelar jazz- och folklåtar, varvat med några poppigare spår, från både Amerika och här hemma. Skickligheten ligger i de chosefria tolkningarna, men också i detaljarbetet och det lyhörda sättet de ömsom står på tillsammans, ömsom kliver tillbaka och ackompanjerar varandras solon.

Jers visar mycket av allt det man faktiskt kan göra med ett munspel, utan att på något sätt ta fokus från själva musiken.

Bästa spår: ”Someday my prince will come”

Läs fler musikrecensioner av Johannes Cornell, till exempel om hur Nils Berg Cinemascope lyckas vara både oförutsägbara och igenkännliga.

{ 0 kommentarer }

{ 0 kommentarer }

{ 0 kommentarer }

DN och SVT Nyheter har tidigare rapporterat om den kinesiska affärsmannen Kevin Liu. Han var involverad i ett möte med dåvarande svenska ambassadören i Peking, Anna Lindstedt, om möjligheter till frigivning av förläggaren Gui Minhai. 

Utrikesdepartementet uppgav att man inte kände till mötet och Säpo inledde en förundersökning mot Anna Lindstedt. I maj meddelade åklagaren att Lindstedt delgivits misstanke om brott, med rubriceringen egenmäktighet i förhandling med främmande makt. Anna Lindstedt har tidigare under våren genom sin advokat meddelat att hon nekar till brott.  

Efter granskningarna, som visat på Kevin Lius breda kontaktnät och hur hans företag finansieras, har dock affärsmannens bevekelsegrunder diskuterats. Ramon Wyss, tidigare vice rektor på KTH, beskrev honom som en Sverigevän som är bekymrad över försämrade relationer mellan Sverige och Kina, samtidigt som andra, däribland Sveriges tidigare Kina-ambassadör Börje Ljunggren, inte tvivlat på att Liu har nära band till ledningen i landet. 

En myndighet som affärsmannen haft nära kontakt med är Kungliga Musikhögskolan (KMH). Utbytet inleddes under första åren av 2010-talet och 2015 fick Kevin Liu, som SVT Nyheter tidigare berättat, rätten att företräda utbildnings- och forskningsavdelningen i samband med att man diskuterat möjliga utbildningssamarbeten i Kina och Hongkong. 

DN har granskat mejlkonversationerna mellan affärsmannen och flera av högskolans chefer. De visar nya uppgifter om samarbetet. Chefer på KMH har deltagit vid evenemang med Kinas ambassadör och en partisekreterare från den kinesiska staden Nanjing och medarbetare har fått konsertresor till Kina till största del betalda av Kevin Liu och bolaget MiniSV, där han är styrelseordförande. Högskolan har också delgivit affärsmannen flera uppgifter som senare, när DN begär ut dokumenten, sekretessbelagts.

DN har varit i kontakt med fyra chefer på KMH som haft kontakt med Kevin Liu och hans företag. De vill inte ställa upp på intervjuer utan svarar enbart på frågor skriftligt. I svaren påpekar flera av dem att de inte har känt igen sig i mediebeskrivningen av Kevin Liu samt att högskolan haft goda erfarenheter av samarbetet som i första hand handlat om ett planerat samarbete med universitetet i Nanjing.

Tommy Shih är Kinaansvarig på Stint, en stiftelse vars syfte är att främja internationalisering av svensk högre utbildning och forskning. Han menar att vårens händelser kring Kevin Liu sätter fokus på frågor som rör svenska lärosätens kompetens att hantera strategiska samarbeten i Kina. 

Akademiska kontakter mellan svenska och kinesiska lärosäten har blivit vanligare i takt med att Kina satsar mycket på att stärka sin kunskapsproduktion, berättar han.

– Svenska lärosäten har väldigt varierande förmåga att arbeta strategiskt med internationalisering, framför allt de mindre högskolorna vilket KMH räknas som. Internationella akademiska samarbeten sker ofta ad-hoc, drivs på underifrån och är personbaserade, säger Tommy Shih. 

– Detta kan skapa stora variationer i hur samarbetena bedrivs och graden av involvering från ledningsnivå.

Flera andra högskolor har under våren visat sig ha haft kontakt med affärsmannen. Uppsala universitet uppgav att de fått flera förslag om samarbeten, som inte realiserats. Jönköpings högskola har samtidigt hävdat att Liu olovligen tagit uppgifter från dem och publicerat dem på sina hemsidor.

– På dessa större lärosäten har man ju undvikit att skriva avtal men på KMH har man skrivit ett avtal om representationsrätt. Det är förvisso en sak att skriva ett avtal, som jurister ska kolla igenom noggrant. Det är en annan sak att med regelbundenhet följa upp samarbetet och se till att det sköts etiskt och avtalsmässigt korrekt, säger Tommy Shih och fortsätter:

– I Kina finns det många möjligheter för utländska universitet, som många vill dra nytta av, i form av resurser, kunskap och intressanta vetenskapliga problem och i Sverige bör vi samarbeta med kinesiska lärosäten. Dock bör vi göra detta på ett smartare sätt för att se till att samarbeten sker ansvarsfullt. Svenska forskare och lärosäten har ett ansvar att inte bryta mot lagar och hålla sig inom ramen för vad som är etiskt korrekt i internationella samarbeten. Och i majoriteten av fallen är det så. 

Enligt KMH:s rektor Cecilia Rydinger Alin var det, när samarbetet i Kina startades under den tidigare rektorns ledning, av stor vikt att ha en kontakt som kände till den kinesiska utbildningssfären. Hon påpekar i sina mejlsvar att ”arbetet pågått med relativt låg intensitet” och att Kevin Lius mandat i Hongkong och Kina inte omfattat möjligheten att företräda KMH vad gäller ingående av avtal eller avtalsliknande relationer. 

Under åren har Kevin Liu och hans bolag medverkat till att KMH skrivit under ett samförståndsavtal kring utbildningssamarbete i Hongkong. Och vid minst två tillfällen under 2018 agerade Kevin Liu som referens för högskolan. Han fick då ta del av uppgifter som senare har belagts med sekretess. 

Det gällde dels en ansökan från en kinesisk medborgare som ville gästforska, dels en barnsymfoniorkester från Hongkong som ville samarbeta under en turné i norra Europa. Vid det tillfället skrev Peder Hofmann, chef för utbildnings- och forskningsavdelningen på KMH, i ett mejl till affärsmannen: 

”Vad säger du om det nedan från Hongkong? Något som du hört talas om, eller…? Jag vill inte gå vidare med det här förslaget innan ’professor of everything’ har gjort en kommentar :-)”. 

Angående gästforskaren skrev Kevin Liu att han kollat upp institutionen som skulle finansiera tiden i Sverige, samt mannen som ansökt: 

”Jag kollade också den här killen, XX. Båda är okej. Mitt förslag är att KMH kan acceptera XX för ettårig forskning eller ett utbildningsprogram utan examen”, skrev Kevin Liu. 

När Kevin Liu kontaktades bifogade KMH i dess helhet de brev som intressenterna lämnat in, däribland adresser och kontaktuppgifter. När DN begär ut dokumenten har uppgifterna maskerats med hänvisning till en paragraf i offentlighets- och sekretesslagen som gäller en enskilds personliga förhållanden.

I ett mejlsvar skriver Peder Hoffman:

– Bedömningen då förfrågningarna inkom var att dessa uppgifter inte var att betrakta som känsliga. KMH har efter det gjort en annan bedömning, och möjligen har den nya bedömningen gjorts för snäv. 

Inget av de föreslagna samarbetena blev av. Enligt Peder Hofmann hade Kevin Lius rekommendation om gästforskaren ingen betydelse.

Andra möten mellan högskolan och Kevin Liu har involverat företrädare för den kinesiska regeringen. I maj förra året var den kinesiska ambassadören i Sverige på officiellt besök på högskolan. Och vid minst två tillfällen förra året medverkade chefer på högskolan på middagar, evenemang eller presentationer med ambassadören eller partisekreteraren från Nanjing.

Inbjudan till ett av dessa evenemang skickades från Kevin Liu, som skrev att han skickade den ”å partisekreterarens vägnar”. 

På frågan om vilka kontakter med partiföreträdare från Nanjing som samarbetet inneburit för cheferna på KMH svarar rektor Cecilia Rydinger Alin:

– KMH har haft kontakt med företrädare för högre utbildning i Kina. KMH kan inte avgöra exakt hur kopplingarna mellan dessa företrädare och Kinas kommunistiska parti ser ut.

Flera experter DN talat med, däribland Björn Jerdén som är Asienchef på Utrikespolitiska institutet, menar att det är mycket vanligt att vara i kontakt med partiföreträdare vid diskussioner om samarbeten på hög nivå i Kina.

– Det är viktigt att förstå två saker. Dels hur det fungerar med kinesiska universitets kontakter med kommunistpartiet, dels att man har förståelse för vilken typ av samhälle Kina är och hur akademiska samarbeten passar in i deras strukturer, säger Björn Jerdén.

Magnus Fiskesjö, tidigare kulturattaché i Peking och antropolog vid universitetet Cornell, menar att liksom för andra kinesiska företag vore det omöjligt för Kevin Liu att verka helt oberoende från den kinesiska regimen, särskilt med tanke på det utbredda kontaktnät han har.

– Många upplever säkerligen att de gynnats av kontakterna med honom. Men när kontakterna blir så täta måste man tänka över vad den andra sidan, i det här fallet regimen i Kina, är ute efter, samt hur utbytet kan tänkas användas i propaganda, säger Magnus Fiskesjö.

KMH:s ledning har efter vårens rapportering om Kevin Liu informerat utbildningsdepartementet om kontakterna med företrädare för högre utbildning i Kina. Departementet bekräftar för DN att man fått information om att inget samarbete har etablerats: ”Informationen har inte föranlett några åtgärder från departementets sida”, skriver kommunikationsavdelningen till DN. 

KMH har under våren fortsatt kontakten med bolaget MiniSV samt en kollega till Kevin Liu. Samtalen rör utbildning och byggande av nyckelharpor, samt att man velat informera sig om det tänkta samarbetet med universitetet i Nanjing, uppger Cecilia Rydinger Alin. Hon pekar i sina mejlsvar på vikten av samarbete i internationella frågor, men vill inte uttala sig kring de uppgifter som framkommit om affärsmannen:

– KMH kommer inte att uttala sig gällande de uppgifter som cirkulerat i media rörande Kevin Liu då det inte är möjligt för oss att säga vad som är sant eller inte gällande hans person och förehavanden, skriver Cecilia Rydinger Alin.

DN har sökt Kevin Liu.

{ 0 kommentarer }

{ 0 kommentarer }

Vad krävs för att kunna leva ett demokratiskt liv i dagens Europa? Främlingsfientliga och nationalistiska partier har börjat organisera sig för att vinna stort i EU-parlamentsvalet. Deras framfart – Rassemblement National, La Lega, Sverigedemokraterna – beskrivs ofta som ett hot mot Europas demokratiska system. När sådana partier i allt högre grad inleder strategiska samarbeten; arrangerar konferenser, samordnar valkampanjer och bildar nya grupper i EU-parlamentet, upplever många att europeisk demokrati utsätts för ett yttre hot.  

EU-parlamentsvalet är ett tillfälle att reflektera över vad framtidens europeiska demokrati behöver för att överleva. Vari hotet mot Europas demokratier egentligen består. Men i stället för att stirra oss blinda på totalitärt nationalistiska partiers framfart borde vi rikta blicken inåt. Vad har hänt med demokratins minsta beståndsdel, människan, och hennes möjlighet att vara demokrat? 

Från en fängelsecell på den italienska ön Ventotene år 1941 skrev Altiero Spinelli och Ernesto Rossi en text om hur ett demokratiskt levnadsätt aldrig mer ska kunna hotas av totalitär nationalism i Europa. Spinelli och Rossi var antifascister och aktiva i den italienska motståndsrörelsen under andra världskriget. Ventotenemanifestet, som texten har kommit att kallas, skrevs på cigarrettpapper och smugglades ut ur fängelsecellen till det italienska fastlandet, där kriget skulle pågå i ytterligare fyra år. 

”Vår civilisation är byggd på principen att varje människa är fri i den meningen att hon inte är ett instrument som andra kan använda sig av; varje människa är ett självständigt livscenter.” Så inleds manifestet (i min översättning). Vår civilisation är i kris, skriver Spinelli och Rossi. Nationen, som hade gett Europa en metod för att organisera utbildning, bostäder, handel och sjukhus förvandlades under krigets upptakt till en klaustrofobisk totalitär organism. När den europeiska nationalstaten inte längre kunde eller ville skydda människor mot social ojämlikhet i skuggan av 30-talets ekonomiska kollaps blev den i stället självupptagen. Nationen gick från en metod bland andra för att organisera människor i ett samhälle till en företeelse som ansågs organisk, rentav biologisk. Spinelli och Rossi beskriver hur framför allt den tyska och italienska nationen i sin nya skepnad blev ointresserad av människolivets förutsättningar. Den blev känslig för kritik. Självförhärligande. Missunnsam. Våldsam.

Om demokratin aldrig mer ska falla offer för de våldsyttringar som följer när nationen förvandlas till totalitär organism måste två saker hända, enligt Spinelli och Rossi. Vi behöver en europeisk demokratisk union och social jämlikhet. 

I Ventotenemanifestet blir livsupplevelsen demokratins kärna. En demokrati består av människoliv med möjligheter till goda och jämlika levnadsförutsättningar. Ett livscenter bibehålls i tillgång till bostad, utbildning, återhämtning, omvårdad, arbete, familjeliv. 

En människa som är orolig över att inte kunna få vård om hon är sjuk, ser sina barn gå utan utbildning eller arbete, hur ska hon orka bära en demokrati?

I en demokrati kan människolivet därför aldrig tillåtas att bli ett instrument för nationens, eller det kapitalistiska systemets, framgång. Att känna en emotionell anknytning till ett språk, ett klimat, en smak, en tradition, en familjehistoria som kanske, men bara kanske, alla härrör till en viss nation kan vara en viktig källa till självförståelse och självreflektion. Vad Spinelli och Rossi dock kraftfullt vände sig emot var hur människor har blivit våldsamt påtvingade rollen som tillhörande en viss nationalitet, framför alla andra roller en människa kan tänkas inneha: konstnär, mor, barn, doktor, ingenjör, farfar, arbetslös, älskande…  

Ett hållbart demokratiskt liv förutsätter att människor har möjlighet att inneha ett obegränsat antal roller. Ett demokratiskt liv blir omöjligt om människor kedjas vid en viss identitet – eller vid fattigdom, underordning och sjukdom. 

För Spinelli och Rossi blir en europeisk union ett sätt säkerställa en större jämlikhetspolitisk räckvidd. De såg en europeisk union som en garant för bättre levnadsförutsättningar: nya samarbeten, boplatser, arbetstillfällen, fler kreativa idéer och jämnare fördelning av resurser. 

Ventotenemanifestets författare vill uppmärksamt vårda demokratins minsta beståndsdel. Om inte människan har ett bra vardagsliv, kommer inte demokratin att förbli livskraftig. 

Vi måste göra detsamma: se människolivets förutsättning som demokratins förutsättning. Ett demokratiskt liv är att kunna se och höra andra.

Tio år efter Ventotenemanifestet, sex år efter krigsslutet, publiceras Theodor W Adornos ”Minima Moralia: reflektioner från det skadade livet”. Förintelsens faktum är textens ofrånkomliga utgångspunkt. Den kapitalistiska livsformen är den samtid texten kritiskt gestaltar. Adorno anser att livet är skadat. Han skriver: att tänka på den andre som ett subjekt; motsatsen till distraktion. 

Demokratin förutsätter ett sådant fokus som Adorno tyckte var sällsynt i sin konsumtionskapitalistiska samtid. Adornos reflekterar över vad som händer i det ögonblick då du ser en annan människa. Den tystnad och stillhet som uppstår runtomkring. Hur uppmärksamhet vid den andres existens blockerar ljud- och synintrycket av försäljningar, renoveringar, bilfärder och rörliga bilder. 

Att förstärka vår förmåga att ta in andra människors livsförutsättningar är en av det demokratiska systemets mest imponerande funktioner. Men den är bortglömd. Hur återställer vi denna bortglömda funktion i en tid när allt fler upplever att demokratin hotas? Hur blir demokratin återigen en metod genom vilken vi kan se varandra som individer? 

Möjligen är svaret på den frågan att vi behöver skapa en ny och bättre form av individualism än den vi släpar runt på i våra samtida vardagsliv. 

I en individualistisk livsstil är vi upptagna av att utvärdera, framhäva eller förställa oss själva. Vem har sagt att det behöver vara så? 

Samtidens demokrati måste söka fatt i en sådan form av individualism, där vi ser behov, svagheter och styrkor i vår nästa – alltså ser våra medmänniskor som individer. Snarare än en individualism där vi enbart söker den bästa utformningen av vår egen existens.

Att leva i en demokrati är att leva med andra människor. Att leva framgångsrikt med andra människor – i en parrelation, i en familj, på en arbetsplats, i en förening, i ett samhälle – kräver en förmåga att se den andre som en individ. Sådan ömsesidig uppmärksamhet är mer än en trevlig gest, det är en demokratisk ansats.

Adornos observation om den fokuserade stillheten i stunden vi ser den andra som ett subjekt återfinns i samtida reflektioner kring det demokratiska livet. För den franska filosofen Sandra Laugier är demokratins grundläggande princip att se och höra andra och bli hörd och sedd själv. Demokrati fungerar, eller kanske snarare existerar, så länge det finns en möjlighet för individen att bli hörd av alla andra i samhället. Enligt Laugier fungerar det demokratiska levnadssättet så att i den stund vi upplever att vi inte längre kan bli hörda av demokratiska institutioner blir civil olydnad, proteströrelser, demonstrationer vårt sätt att fortsätta vara demokrater, att fortsätta bli hörda. 

Civil olydnad är i första hand ett sätt att säkerställa ett demokratiskt levnadsätt, inte ett sätt att obstruera mot samhället. Civil olydnad är stilstudier i hoppfullhet.

Civil olydnad är i första hand ett sätt att säkerställa ett demokratiskt levnadsätt, inte ett sätt att obstruera mot samhället. Protestaktioner för att åtgärda vår ekologiska sårbarhet eller minska social ojämlikhet är försök att upprätthålla ett liv i demokrati. Dessa aktioner blir till försök att återfå en röst som kvävts, en förlorad koppling mellan sig själv och alla andra. Dessa aktioner – för miljön, för social rättvisa – blir en påminnelse om att en demokratisk process är hel så länge den är delad av alla som berörs av den. Dessa aktioner blir också en påminnelse om det demokratiska levnadssättets attraktionskraft – vi vill fortsätta våra demokratiska liv, vi vill fortsätta att lyssna till och bli hörda av alla andra. Civil olydnad är stilstudier i hoppfullhet. 

Om vi, likt Laugier, tar demokratins princip på allvar, måste vi se dem som fortsätter att tala demokratiskt som en tillgång för vår demokrati och inte som ett bångstyrigt problem. 

Därför är EU-parlamentsvalet, som omgärdas av samtida proteströrelser, ett tillfälle att reflektera över vad framtidens demokrati behöver för att överleva. Att ställa frågan vari hotet mot Europas demokrati egentligen består. Spinelli, som levde betydligt längre än Rossi, och så småningom gav namn till EU-parlamentets byggnad i Bryssel, var aldrig nöjd med den europeiska union han såg växa fram. Han förblev frustrerad över medlemsstater som aldrig ville tillåta en verklig europeisk demokratisk union, aldrig ville tillåta europeisk jämlikhetspolitik att bli effektfull. 

Spinelli och Rossi ställde frågan vad en människa behöver för att kunna bära en demokrati på sina axlar. Vad behöver demokratins minsta beståndsdel för att kunna föra demokratin in i samtiden? Spinelli och Rossi ger ett svar som verkar enkelt, men ter sig radikalt i dagens politiska klimat. Varje människas livscentrum måste bevaras. En människa som är orolig över att inte kunna få vård om hon är sjuk, ser sina barn gå utan utbildning eller arbete, hur ska hon orka bära en demokrati? 

Hotet mot demokratin kommer inifrån en individs upplevelse av att ett fullgott liv inte är möjligt. Hotet mot demokratin kommer inifrån en individs övertygelse om att andra människors livsförutsättningar inte rör dem själva.  

Därför är individen, den du har framför dig, demokratins kärna. 

{ 0 kommentarer }

I kalabaliken kring den österrikiska regeringskrisen har det spekulerats i att en tysk konst- och aktivistgrupp, Zentrum für politische Schönheit, skulle ligga bakom den mystiska korruptionsfällan i en lyxvilla på Ibiza. Ett Twitterkonto med det fiffiga namnet ”Kurzschluss” (efter Österrikes förbundskansler Sebastian Kurz) läckte de avslöjande videofilmerna i förväg och tycks ha kopplingar till gruppen. Som dock förnekar inblandning. Och visst, det är svårt att tro att ZpS själva skulle ha resurser till en så extravagant operation.

Men inte otänkbart. En aktion av det här slaget skulle vara helt i linje med det pärlband av spektakulära konstprovokationer gruppen genomfört de senaste åren. Som när de 2015 lät forsla liken efter drunknade flyktingar i Medelhavet till Tyskland för att begrava dem. Eller året därpå, när de byggde en arena mitt i Berlin där flyktingar skulle låta sig slukas av tigrar i protest mot EU:s avtal med Turkiet. Eller 2017, när de uppförde en kopia av förintelsemonumentet vid Brandenburger Tor hemma hos en AfD-politiker i Thüringen som kallat det ”ett skammens monument”.

Läs mer: De kan ligga bakom videofällan på Ibiza 

Det var också den aktionen som för en dryg månad sedan ställde ZfS i centrum för en helt unik rättsprocess. Den lokala domstolen i Thüringen visade sig sedan mer än ett år bedriva en förundersökning mot gruppen för ”bildande av kriminell förening”, det vill säga samma brottsrubricering som annars brukar användas mot till exempel IS-anhängare och yrkeskriminella mc-gäng.

Det blev som sig bör ett både kulturellt och juridiskt ramaskri. Kommentatorer i de stora tidningarna vädrade politiskt rättsmissbruk och drog de givna parallellerna bakåt genom Tysklands historiska mörker. Hundra kända kulturarbetare enades i ett upprop för den konstnärliga friheten i Der Spiegel, och inför det massiva opinionstrycket ändrade sig domstolen. Förundersökningen lades ner.

Men därmed är saken nog ändå inte ur världen. Den åberopade paragraf 129 i grundlagen stiftades redan på Bismarcks tid för att komma åt politiska motståndare, och har alltså hängt med i de politiska svängarna sedan dess. Under efterkrigstiden användes den främst mot kommunister. Att den nu tillämpats i ett fall som rör en satirisk konstnärsgrupp säger något om vilket godtycke den sortens lagar öppnar för.

Och det är här vi ska förbli bekymrade, trots allt. Godtycket är nämligen uppenbart inte bara i hur paragrafen politiserades i Thüringen. Också omständigheterna kring den inställda förundersökningen har drag av opportunism. Om det alltså räcker med en stark medieopinion för att bända paragrafen rätt – vad händer då när opinionen uteblir eller rentav kantrat åt ett annat håll?

De här frågorna ligger nu och puttrar under EU-valets lugna yta. Även Sverige lär snart ha en liknande politisk gummiparagraf, om regeringen får som den vill. Kriminaliseringen av medlemskap i ”terrororganisationer” kan säkert förenkla det polisiära samarbetet – men till priset av att den opportunistiska juridiken smyger sig in bakvägen. I ljuset av hur opinionsvindarna blåser är det en förskräckande tanke.

Men också lite upplyftande. För när politiken börjar testa juridikens gränser kan konsten bara svara på ett sätt. Provocera mera.

{ 0 kommentarer }

{ 0 kommentarer }

Det skrällde till när Karin Smirnoff förra året dök upp från ingenstans och ryckte åt sig en Augustnominering med sin egensinniga och egenartade roman ”Jag for ner till bror”. 

Här var det talspråk som gällde, ohämmad västerbottendialekt, alla egennamn med liten bokstav, för- och efternamn sammanskrivna och punkt som enda skiljetecken. Inga pedagogiska läsanvisningar. 

Det är likadant med den nya romanen ”Vi for upp med mor”. Och man känner som läsare att här krusas det inte. Passar inte galoscherna, så låt bli. Om man inte uppskattar den hårda och medvetna stilen med alla språkliga snubbeltrådar har man inte i romanen att göra.

Jag hade till att börja med svårt att komma i fas med Smirnoffs prosa. Vad hade hon tänkt sig? Att man skulle sitta och stava sig igenom alla dessa besynnerligheter till namn och uttryck, ett halvt främmande språk för folk söder om Skellefteå? Och hon gör inte saken lättare i den nya boken, snarare tvärtom. Vi befinner oss i en landsända där ”gemenskapen” i byn utgörs av en hjärntvättad, toppstyrd församling med en despotisk och våldsam pastor, ”pastorsilas” som slår sin fru och har kontroll över alla, även skolan och rektorn. 

I romanen ”Vi for upp med mor” dör den gamla modern på redan på första sidorna. Med hennes död stiger familjehemligheterna till ytan och de ser inte vackra ut när de flyter upp. ”Modren” heter det, inte mor eller mamma, och handstilen i det brev som görs till ett pulserande centrum i romanen och som tvillingarna Bror och Jana läser efter hennes död, är skrivet med ”darrig modrenstil”. 

Begravningen är torftig. Inga ljus, inga blommor. Bara ”rosorna vi köpt på macken i råne för att lägga på kistan”. 

Psalmen ”Blott en dag” framförs utan orgel, men när författaren sammanfattar ”det var inte oävet, bara eljest” ekar den västerbottniska som Sara Lidman och P O Enquist fyllt Sveriges litterära skafferi med lite väl högt. När man ska till frisören ringer man ”saxbritta”. Den burleska texten har en del drag av pilsnerfilm. När en uppkastning kommenteras med ”Menyn har du precis sett” är det i putslustigaste laget. 

Efter hand tätnar dock berättelsen och jag börjar vänja mig vid bokens besynnerliga blandning av utsirad skrivarglädje, tvära kast och butter ordkarghet. I centrum står den kantiga, snart 40-åriga Jana, som inte drar sig för att skjuta en björn och som försöker rädda sin alkoholiserade bror från den gräsliga församlingen som kopplat greppet om honom med bibelbingo och en tilltänkt kristen fru. 

Hellre spriten än församlingen, tycker Jana och har inget emot att ge honom ännu en öl när han är på rymmen från gemenskapen. Samtidigt har hon ett av och på-förhållande med den godhjärtade Jussi, som lämnat församlingen och därmed isolerats. 

Medan byn likt en sugklocka håller kvar Jana, som egentligen jobbar på hemtjänsten söderut, klarnar de udda relationerna mellan byfolket. Jana, som ofta stöter bort människor, får allt större insikt om varifrån hon själv kommer och har varit med om. Ibland genom drömmar, i fyllan, eller på andra märkligare sätt. Dold information tar sig upp ur berättelsen. Den har länge legat under tunga lager av lögner och tystnad och handlar om incest, våldtäkter, och bortadopterade barn. De flesta människor i boken lever på gränser, de är materiellt och psykiskt hårt utsatta. Sprit, droger, våld, vanvård är ständigt närvarande.

Karin Smirnoff har några trumfkort på hand. Hon är vass och rolig, vilket skär igenom texten och håller uppe spänsten. Det blir aldrig tråkigt eller såsigt. Brutalt och absurt däremot. 

En del personer vet mer än andra, och bitarna förs efterhand samman. Men det är inte lätt att överblicka härvorna av lögner och hemligheter.

Författaren har höga ambitioner berättartekniskt och spelar ut så många kort att man kan bli snurrig i huvudet. Men ju mer jag vaggas in i hennes stil och komposition, desto mer fängslad blir jag. Hon har kanske lärt av byns konstiga, kristliga gemenskap, hur man fångar in människor oavsett om de vill eller ej, och inte släpper dem.

{ 0 kommentarer }