{ 0 kommentarer }

{ 0 kommentarer }

”Språkkrav för medborgarskap” är rubriken på punkt 41 av 73 i överenskommelsen mellan Socialdemokraterna, Miljöpartiet, Centerpartiet och Liberalerna. Kravet på ett godkänt prov i svenska ska ”stärka medborgarskapets status och främja ett inkluderande samhälle”.

Det är svårt att hitta någon som inte tycker att det är bra att lära sig språket när man flyttar till ett nytt land. Men frågan om obligatoriska test kopplade till medborgarskap har polariserat diskussionen sedan förslaget dök upp hos Folkpartiet i valrörelsen 2002.

Sedan dess har partiet bytt namn till Liberalerna – och behållit sitt krav. Inför höstens val hade också Moderaterna och Sverigedemokraterna språktest på dagordningen. Genom överenskommelsen har Socialdemokraterna, Miljöpartiet och Centerpartiet gått med på ett test. Det ger plötsligt en majoritet bakom proven.

Så långt politiken. Men vad säger forskningen?

När Språktidningen granskade frågan inför höstens val visade det sig att flera av de forskare vars rön användes för att motivera förslaget 2002 ansåg att folkpartisterna hade missförstått dem. Forskarna menade att det saknas vetenskapligt stöd för att språktest skulle främja integrationen.

Så har det fortsatt att låta. I sin bok ”Språkpolitik” refererar Olle Josephson, professor i nordiska språk vid Stockholms universitet, exempelvis jämförelser mellan länder med och utan språktest. Hans slutsats är att den främsta effekten av proven tycks vara att det blir svårare att bli medborgare – och att invandringen begränsas snarare än att integrationen ökar.

Till syvende och sist handlar det om vad som motiverar en individ att lära sig språket. Och det som sporrar mest är kanske andra faktorer än ett test – till exempel att komma in på en arbetsplats där det talas svenska. Som Mats Myrberg, professor emeritus i specialpedagogik vid Stockholms universitet, sa till Språktidningen före valet: 

– Den utslagsgivande faktorn är när man börjar bygga sociala relationer med hjälp av ankomstlandets språk.

Nu innehåller överenskommelsen inte bara ett språkprov, utan även en satsning på att knyta sfi-undervisningen närmare arbetslivet. Om politikerna lyssnar på forskarna är det en bättre väg att gå.

Jonas Mattsson är redaktör på Språktidningen

jonas@spraktidningen.se

Veckans språkfrågor publiceras i samarbete med Språktidningen och Språkrådet.

Läs fler frågor om språket 

{ 0 kommentarer }

Totalt såldes 1,3 miljoner poesisamlingar under 2018, vilket innebär en omsättning på 150 miljoner kronor, i sig en ökning med cirka 16 miljoner kronor mot föregående år. Det anmärkningsvärda är att köparna är övervägande unga människor: två tredjedelar av köparna var yngre än 34 – unga kvinnor och tonåriga flickor nämns som de största kundgrupperna för poesi.

Enligt The Guardian beror ökningen på ett instabilt och extremt politiskt läge där man efterfrågar gråskalor, skönhet och nyanser. 

Bäst sålde den 26-åriga kanadensiska, politiska poeten Rupi Kaur, som har 3,4 miljoner följare på Instagram. 

Även verk av Leonard Cohen, John Cooper Clarke, Seamus Heaney, Carol Ann Duffy och Homeros sålde bra.

{ 0 kommentarer }

Försäljningen av tröjorna, som kostar 300 kronor styck och bär texten ”#Iwannabeaspicegirl” på bröstet, ska dra in pengar till organisationen Comic Reliefs jämställdhetsprojekt och verka för ökad jämställdhet för kvinnor. 

Men enligt The Guardian tillverkas tröjorna i en fabrik i Bangladesh där de anställda tjänar fyra kronor i timmen och jobbar 16 timmar om dagen. Det krävs av dem att de ska sy 2.000 plagg om dagen, och de utsätts även för trakasserier. Personer som är sjuka tvingas fortsätta arbeta fast de kräks på arbetsplatsen, berättar ett vittne. ”Det är vanligt att folk svimmar”, säger en person.

I ett uttalande säger Spice Girls, vars återföreningsturné drar igång i vår, att man kommer finansiera en utredning av fabrikens arbetsvillkor.

Läs även: Spice Girls slopar sitt girl power-budskap 

{ 0 kommentarer }

{ 0 kommentarer }

Jimmie Star böjer sig fram och tittar in i kameralinsen. Tillsammans med tre andra vloggare har han under fem avsnitt berättat öppet om sina psykiska problem i SVT Play. Jimmie är noggrant sminkad och strax under ögat har han målat små skimrande tårar i guld. Fejktårarna står i bjärt kontrast mot blicken – i dag är han glad. 

Serien ”Mitt perfekta liv” handlar om den så kallade Youtubegenerationen. Det vill säga unga vuxna som blivit proffs på att visa upp ett välregisserat yttre i alla möjliga kanaler, framgångsrika egenföretagare med till synes perfekta liv. Samtidigt som de (enligt programmets pitchtext) ”mår sämre och sämre”.

De populära Youtube-profilerna
Jimmie Star, Sabina Decireé, Joakim Kvist och Felicia Bergström ska under ledning av tv-psykologen Poul Perris gå i gruppterapi och utforska ”vad som finns bakom fasaden”. 

Titeln till serien ,”Mitt perfekta liv”, är förstås ironisk. Det som finns under den välsminkade ytan är allt annat än perfekt; det är självskadebeteenden, hetsätning, prestationsångest, panikångest, depressioner. Men det stannar inte vid prat, det dåliga måendet videofilmas utförligt. Vi får följa med vloggarna och se osminkade ansikten, tunga suckar, tårar och ångestattacker.

SVT-serien är långt ifrån unik med sitt ”ut ur garderoben”-koncept, det är snarare en del av en större trend. För unga som växt upp under den digitala revolutionen är transparens och att visa upp saker något odramatiskt. Att berätta öppet om sitt dåliga mående lika självklart som att ta selfies. Diagnoser och psykisk ohälsa har gått från skamstämpel till axelryckning. Att rekommendera en skicklig terapeut är ungefär som att tipsa om en personlig tränare. Nyckelordet för dagen är sårbarhet. När vi visar våra svagheter och icke-perfekta sidor gör vi oss bara mer älskansvärda får vi lära oss av självhjälpsböcker och i reklamkampanjer som #loveyourimperfections.

Och när influeraren och tv-profilen Bianca Ingrosso avslöjade hjärtskärande detaljer från sin uppväxt i förra årets Sommarprat var det i själva verket bara ett logiskt uttryck för samma öppenhetskultur. Liksom när en av Sveriges kändaste män, Mikael Persbrandt, pratade öppet om missbruk, psykiska problem och diagnoser. I en podcast fick vi följa med till läkaren när skådespelaren utreddes för bipolaritet och i självbiografin bjöds vi in till Norénska julaftnar, familjesvek och mardrömslika drogtripper.

För exakt tio år sedan fick författaren och skribenten Isobel Hadley Kamptz uppdraget att beskriva ett framtida dröm-Sverige i DN Söndag. Hon skrev då om att hon önskade sig ett Sverige där vi ”inte längre behöver vara perfekta”, där vi inte ”behöver dölja det som tidigare ansågs skamligt”. Det var lätt att sympatisera med drömmen – idealen som rådde var påfrestande. Det var ljust och fräscht som gällde, retuscherat och airbrushat. Att ha psykiska problem, äta antidepp eller gå i terapi var fortfarande inget man talade högt om.

Jag vet inte om man kan säga att det faktum att SVT producerar en serie som ”Mitt perfekta liv” är ett tecken på att ovanstående drömscenario förverkligats – men jag tänker att den åtminstone är ett sorts svar.

Den cyniske kan invända att det dåliga måendet har reducerats till en
unique selling point och diagnosen blivit en accessoar för vloggare som jagar likes. Men så länge en enda ung människa väljer att följa SVT-vloggarnas exempel och söka hjälp i stället för att skada sig själv, känns det faktiskt som en bagatell i sammanhanget. ”Mitt perfekta liv” borde visas i skolan och diskuteras på lektionstid.

{ 0 kommentarer }

”Är du intresserad av ett syskon från din barndom?” stod det i ett sms från min pappa. Torsdagsförmiddagens jobbstress, alla tankar på middagsplanering, till och med kaffesuget vek undan vid tanken på att familjen plötsligt utvidgats med ytterligare en medlem. Men förutom det mest uppenbara (vaddå för syskon??) ger ett sånt meddelande upphov till så många andra frågor. Som till exempel ”varför väljer pappa att meddela en sådan sak per sms”?

Det sägs ibland att det kan vara svårt att prata med män i den äldre generationen om känslor, och kanske var detta något han gått och burit på en längre tid men inte lyckats klämma ur sig, och därför till slut tänkt att ”jag skickar ett sms så blir det av”? Konstigare saker har hänt. 

Ett sms är trots allt bättre än att hitta anteckningar om syskon från sin barndom när man av en eller anledning tvingas gå igenom sina föräldrars gamla papper. Och egentligen kanske det inte spelar så stor roll hur man gör när man avslöjar nya syskon, det är omvälvande ändå.

Mina släktförhållanden har till exempel gett upphov till något vi i familjen brukar kalla ”halvmosterfastrar”

Nu tänker ni kanske att jag borde bli mer upprörd och förvånad över att det dyker upp ett syskon sisådär 42 år efter att det senaste kom. Men tro mig, i min släkt blir man inte överraskad av sådant. 

De komplicerade släktförhållanden som finns ett par generationer bakåt har till exempel gett upphov till något vi i familjen brukar kalla ”halvmosterfastrar” (jag kommer inte ens att försöka förklara hur det hänger ihop eftersom jag knappt förstår själv).

Och nya syskon från ens barndom – eller kanske ens förfäders barndom – har också dykt upp på flera håll. Liksom barn som avlats när barnafadern befann sig i andra ändan av landet. Och en och annan älskarinna så klart.

Därför blev jag inte så chockad när pappa avslöjade nyheten. 

Men sedan visade det sig ändå att det inte var något syskon från min barndom. Det var autokorrekt som hade hjälpt till att fixa stavningen i min pappas telefon. ”Är du intresserad av ett syskrin från din barndom” skulle det stå.

Och visst, nya syskrin är jag för det mesta också intresserad av. Även om nya syskon är lite mer spännande.

Läs fler texter av Elin ”Alien” Peters, till exempel om åkommor som förtjänar mer uppmärksamhet

{ 0 kommentarer }

{ 0 kommentarer }

På 1970-talet vill de krossa kapitalismen med progglåtar om solidaritet. De bor i kollektiv med dörrlös toalett och egenodlad potatis.

Men i stället för att förändra samhället blir det samhället som förändrar dem. Plötsligt är det inte längre fult att vara kommersiell. De skriver en schlagerdänga som vinner Melodifestivalen och blir lika världsberömda som Abba.

Genom det fiktiva bandet L.E.K.O:s utveckling speglar tv-serien ”Bandet och jag” Sveriges mentalitetsförskjutning från 1970 till 1990, från kollektivism och solidaritet till individualism och självförverkligande.

– Under de här 20 åren händer så otroligt mycket. Vi går igenom en utveckling som inte har motstycke någon annanstans i världen. Det här är en tid då vi har fått fackliga rättigheter, strejkrätt, barnomsorg, 40-timmarsvecka, betald semester, rätten att vara hemma när man är sjuk utan att betala böter, då kvinnor har fått komma ut i arbetslivet och då ekonomiskt välstånd sprider sig i samhället, säger Erik Haag i ett allvarsamt tonläge som kontrasterar mot kvartettens uppsluppna diskoutstyrsel.

– Ja, och det är alla de här sociala reformerna som möjliggör den individuella frigörelsen, att svenskarna till slut blir kända som världens mest individualistiska folk. Man skapar ett samhälle med strukturer som gör det möjligt för människor att inte längre vara beroende av varandra, säger Lotta Lundgren, som tillsammans med Erik Haag har skrivit den fyrdelade seriens manus.

”Bandet och jag” påminner om de tidigare publiksuccéerna ”Bye bye Sverige” och ”Historieätarna”, även dem med Karin af Klintberg som regissör och producent. Underhållning spetsas med populärvetenskap. Författare, historiker och andra forskare dyker ner i 1970- respektive 1980-talets tidsanda mellan komiska scener där Erik Haag, Lotta Lundgren, Olof Wretling och Kakan Hermansson spelar ut flirtar och frustrationer. 

Som L.E.K.O sjunger i sin Melodifestivalvinnande schlagerhit: ”Ja det var lek o lek o allvar, med både skratt och djupa samtal.”

– Jag tyckte att det var väldigt lockande att skildra det här epokskiftet genom ett band. Band startar alltid utifrån en stark vi-känsla, att det är vi mot världen. Och band splittras, man går olika vägar, det går bra för vissa, någon får utlopp för hela sitt jag medan andra medlemmar krymper. Precis som samhället går från en vi-känsla till en jag-känsla så kändes det väldigt naturligt att lägga bandet som en ramberättelse kring det här. Det blev en väldigt lekfull ingång till historieberättandet, säger Olof Wretling.


Foto: Allis Nettréus

I ramberättelsen ingår också ett nutidsplan där bandmedlemmarna återförenas 30 år efter L.E.K.O:s splittring för att spela in ”Popstjärnorna på slottet”. Den som då har förändrats mest är Kakan Hermanssons karaktär. På 1970-talet är hon en principfast marxist som försvarar strejkande hamnarbetares arbetsvillkor och ser musiken som ett verktyg i revolutionens tjänst. 50 år senare bär hon dyr dräkt och tonade glasögon med senilsnören i form av överdådiga pärlhalsband. På ett skånskt gods har hon hittat tillbaka till sina överklassrötter.

– Min karaktär är ett jättebra exempel på att solidariteten tar slut när jag börjar köpa alla mina tjänster. Jag går tillbaka till det som jag föraktade hos min pappa på 1970-talet. Jag tar över hans gamla gård och bor nu där med min fru och håller på med hästar och äter paté och ål, säger Kakan Hermansson, djupt tillbakalutad i en soffa och med ena skon på soffbordet.

– Men, och det tycker jag är väldigt talande för den sortens människor, hon anser sig fortfarande vara en god människa. Bara att nu fokuserar hon på kvinnligt ledarskap och entreprenörsfrågor i stället för bönderna i Latinamerika, fortsätter Kakan medan hon skalar en klementin.

Olof börjar som ung kyrkomusiker i Robertsfors och blir med tiden bandets stora frontfigur och Casanova, som en korsning av en älskvärd Ted Gärdestad och en scenrädd Agnetha Fältskog. 50 år senare, vid inspelningen av ”Popstjärnorna på slottet”, är han en nykter alkoholist med grava höftproblem.

– Det var väldigt roligt att iklä sig rollen av att allting man säger är viktigt. Att sitta där med guldkant på tillvaron och kavla ut sitt liv som om det vore en viktig pusselbit i Sveriges historia, säger Olof Wretling.

Lotta har börjat dricka desto mer och anländer till slottet på en stor motorcykel.

– Ja, jag har börjat unna mig ett och annat på äldre dagar. Min karaktär representerar en kvinna med arbetarklassbakgrund. Lite som jag själv har. Och som hamnar i 1970-talets väldigt ideologiska atmosfär utan att egentligen vara särskilt politiskt motiverad. Jag är mer intresserad av att klättra och göra en klassresa, säger Lotta Lundgren.

Velourmannen Erik har i sin tur genomgått en förvandling till yogaman och bytt namn till Nirvan. Han mediterar i träd och bjuder på raw food.

– Min karaktär är ett musikaliskt underbarn som på 1970-talet kämpar med det där att vara i grupp. Om man har perfekt gehör kan det vara tröttsamt att tjafsa med medelmåttor. Samtidigt är jag ganska följsam politiskt, en sökare som på äldre dagar upptäcker en ny andlighet, säger Erik Haag.

Lotta Lundgren beskriver karaktärerna som fyra gestaltningar av 40-talister, generationen som fick växa upp under de rekordår efter andra världskriget då det ekonomiska välståndet ökade för varje decennium. 

– Den här generationen hade en väldigt stark ideologisk ryggrad på 1970-talet, när det var inne att ha det. I dag ägnar de sig kanske lite mer åt livsnjuteri, men fortfarande med det här solida självförtroendet i behåll, säger Lotta Lundgren.

Det var ett annat Sverige. Numera känns det som att folk lägger jättemycket energi på att smita från föräldramöten eller från trappstädningar i bostadsrättsföreningen.

Är ni mer förtjusta i 1970-talet än 1980-talet?

– Nej, vi försöker att inte värdera det, säger Lotta Lundgren.

– Om man måste välja mellan ytterligheter, å ena sidan prefab-bostäder i miljonprogram där någon annan har bestämt exakt vad någon som jag skulle ha rätt till, å den andra sidan en situation där jag själv kan välja exakt vilket regnskogsträd jag ska ha på min toalett – då vet jag faktiskt inte vad jag tycker är bäst, utvecklar Erik Haag.

– Nej, men man kan i alla fall konstatera att det här med att få lägenhet till sin egen unge i dag, det kommer inte att gå via bostadskön. Så i det ljuset framstår plötsligt miljonprogrammet som något storartat, säger Lotta Lundgren.

– Det var ett annat Sverige. Numera känns det som att folk lägger jättemycket energi på att smita från föräldramöten eller från trappstädningar i bostadsrättsföreningen. I jämförelse framstår 1970-talet som ett samhälle där man inte var rädd för att hugga i eller göra saker tillsammans. Då det till exempel var möjligt att ha en handbollsklubb, eftersom någon kunde tänka sig att vara kassör, säger Erik Haag.


Foto: Allis Nettréus

Regissören Karin af Klintberg, som samarbetat med Erik och Lotta ända sedan första säsongen av ”Historieätarna”, gör ett diplomatiskt inspel:

– Vår uppgift är att inte tycka utan bara att gestalta och skildra. Så vi tar inte ställning för det ena eller det andra, utan visar bara att under de här 20 åren så genomgår Sverige en enorm förändring. 

Hur kommer det sig att serien slutar 1990? Fortsätter inte historien efter det?

– Jovisst, fria skolval och pensionsval till exempel. Men individualismen efter 1990 skördar egentligen bara vad som såddes under 1970- och 1980-talen. Det är under de här 20 åren som den dramatiska förändringen sker, säger Karin af Klintberg.

– Får jag säga min rådjursliknelse igen? frågar Erik Haag, och fortsätter när ingen protesterar:

– Det som händer under den här tiden i Sverige är så otroligt omvälvande. Det är som om man under en 20-årsperiod skulle lära rådjuren att läsa, skriva och köra bil. 

Läs också Regissören: Medvetet grepp när Erik Haag spelar dum i julkalendern 

{ 0 kommentarer }

{ 0 kommentarer }

Universiteten och den högre utbildningen står inför något som liknar en identitetskris. Hela utbildningar från världsberömda universitet ges numera över nätet. Många av dagens yrken kommer att försvinna eller omstöpas i grunden. Artificiell intelligens och robotisering gör att många yrken kommer att utföras av maskiner. De digitala techprofeterna hävdar att universitetens undervisningsmodell är uttjänad. Frågan är angelägen: vad är ett universitet av i dag och hur ska högre utbildning bedrivas?

Kunskapsfilosofin och Ingemar Hedenius har ett möjligt svar. I ”Tro och vetande” från 1949 står att den bildade människan är den som är fri och levande i förhållande till det ovissa. Den välutbildade tar sig an världen och dess brist på ordning med ödmjukhet och nyfikenhet. Hedenius skulle säkert skriva under på att vår värld i dag karakteriseras av osäkerhet. Den geopolitiska maktbalansen, de nationella politiska landskapen och de pågående klimatförändringarna är alla exempel på rådande osäkerheter.

Stockholms stadsbibliotek
Stockholms stadsbibliotek

Foto: Hasse Holmberg/TT

I denna vår värld ökar behovet att tydligare artikulera syftet med den högre utbildningen. Det florerar vulgärdefinitioner av målet ”anställningsbarhet” som något som skulle göra utexaminerade studenter till avintellektualiserade instrument helt anpassade för samhällsmaskineriet och företagens vinstmaximering. Men anställningsbarhet kan också ses som individens frigörande, ett öppnande av dörrar till försörjning och självförverkligande. Att utexaminera mångfacetterade studenter som tänker fritt och kritiskt eller förbereds för den framtida arbetsmarknaden är inte två motstridiga mål. Att samtidigt vara fritänkande, analytisk, kritisk, intresserad av att tjäna pengar och att bidra till samhällsutvecklingen är faktiskt möjligt. 

Kunskaps- och kompetenskraven ser annorlunda ut i dag jämfört med för bara några få år sedan. Det finns en bred efterfrågan på analytiska, ödmjuka, omdömesgilla och fritänkande människor; vilket rimmar väl med den klassiska bildningstanken. Högre utbildningsinstitutioners kanske viktigaste övergripande roll är därför, i vår uppkopplade värld, att lära ut sådant som inte kan googlas. Som inte stipulerar
vad som ska tänkas och tyckas, men som ökar tankeförmågan och benägenheten att ställa frågan varför. 

Ett sådant utbildningsuppdrag kräver ett
samtidigt färdighetsmässigt, faktabaserat och vetenskapligt förhållningssätt. Vi ska inte luras att tro att analys och kritiskt tänkande kan ske i ett baskunskapsmässigt vacuum. Om inte ekonomen vet vilka siffror som ska placeras var i balansräkningen, om inte konstvetaren ser skillnaden på barock och klassicism, och om läkaren inte kan sin anatomi saknas faktakunskaper att bryta förutfattade meningar eller nya idéer mot. Fakta är basen. 

Universiteten måste säkerställa att baskunskaperna finns på plats. Och i en värld av alternativa fakta, där företag som Cambridge Analytica formar våra världsbilder blir det vetenskapliga och kritiska förhållningssättet mer centralt än någonsin. Kraven ökar på epistemologisk känslighet, på förmågan att värdera kunskapsanspråk. Men att tro att detta krav gör de hantverksmässiga och grundläggande kunskaperna överflödiga är en tankefälla. Ingen djup analys eller insiktsfull kritik utan fackkunskap. De
samtidiga praktiska och teoretiska kunskaperna är i dag viktigare än någonsin. 

Med denna kunskapssyn blir reflektionen och den egna självkännedomen central: att förstå vilka krafter som formar uppfattningar och livsval. Detta är områden som inte alla högre utbildningsinstitutioner är vana att verka inom. Men en ekonom, ingenjör, journalist eller forskare som inte ges förutsättningar att förstå sig själv och sina drivkrafter kan bli en farlig person i yrkeslivet. 

Så vår digitaliserade tid kräver att vi bättre förstår oss själva, men kanske än viktigare att vi blir bättre på att förstå andra. Den empatiska förmågan – att se världen ur den andres perspektiv är nyckeln till inte bara humanism, utan också bättre yrkespraktik. En empatisk person blir en bättre läkare, statstjänsteman eller chef.  Än så länge är människor oändligt mycket bättre på att vara människor än vad maskinerna är. En välutvecklad empati stärker helt enkelt vår konkurrenskraft. Och vägen dit går via kulturell känslighet. Därför blir kulturen – konsten, litteraturen, filmen, musiken, teatern  – så viktig. Den estetiska kommunikationen talar till våra sinnen och får oss att se världen på andra sätt än den strikt faktabaserade. 

Lars Strannegård
Lars Strannegård

Foto: Elin Åberg

Kulturella uttryck försätter oss i andra sinnestillstånd än dem vi kan ta till oss av egen kraft, och förmår oss att vinna tillträde till världar som inte är våra egna. Kulturen tränar vår empati och vår självreflektion. Den tar oss till platser dit fakta och vetenskap inte når. 

Häri ligger den högre utbildningens svåra uppgift: att kombinera de vetenskapliga och estetiska kunskapsformerna. Ett sätt att närma sig den högre utbildningens essens är därför att se kultur och utbildning som två sidor av samma mynt.

Att öka bildningsnivån innebär alltså att vårt lands konkurrenskraft stärks, att vår innovationsförmåga förbättras, och att demokratin och den fria tanken värnas. Därför är det hög tid att begrunda de svenska universitetens bristande självständighet. Ska verkligen, i en tid när antidemokratiska krafter trånar efter regeringsmakt, universitetsrektorer vara myndighetschefer och statliga universitet och högskolor befinna sig riskzonen för politiska nycker? 

Vi ser i den svenska debatten ifrågasättande av viss forskning. Från både vänster- och högerhåll hörs röster om att vissa forskningsinriktningar ska kväsas, det må vara genusforskning eller ekonomi. ”Vad får vi för skattepengarna?” Så ljuder populismens lockrop. Hur lätt är det inte för den regering som vill ändra förutsättningarna för den högre utbildningen att skruva åt resurskranarna? Varför ser vi inte händelserna inom den högre utbildningen i Turkiet, Ungern och Polen som varningsflaggor för styrningen av universiteten i vårt land? Ska vi inte eftersträva en mångfald av drifts- och finansieringsformer i den högre utbildningen? Ligger inte alltför många av våra universitet och högskolor i samma statsfinansierade äggkorg?

Kanske ska vår nya regering modernisera den gamla idén om ett ecklesiastikdepartement som hanterar både kulturen och utbildningen. Uppdraget skulle vara att göra kulturen, forskningen och utbildningen mer fria från politiska intressen. Politiken behöver aktivt arbeta med att skapa mer autonoma lärosäten och kulturinstitutioner. Styrningsprinciperna behöver ses över. Finansieringsmodellerna likaså. I de tider vi lever i behöver vi skapa bättre förutsättningar för ett fritt kulturliv, fri forskning och en skyddad yttrandefrihet. Jag hoppas att tiden är mogen för upprättandet av en robust infrastruktur som värnar demokratin och den fria tanken. 

Professor i företagsekonomi och rektor för Handelshögskolan i Stockholm

{ 0 kommentarer }

Mycket av den allra bästa musiken bär på en inneboende konflikt mellan olika ytterligheter. Det är när de fogas samman som magin uppstår.

Ellery James Roberts, sångare och låtskrivare i Lost Under Heaven tillsammans med sin partner Ebony Hoorn, har världens just nu bästa rockröst. En guttural, lätt plågad och ändå oväntat känslig sandpappersstämma som borde skicka allsångsvåg efter allsångsvåg över de utsålda läktarna på, säg, Ullevi eller Wembley. Särskilt när den också kombineras med t-shirttryckvänliga slagordstexter och LUH:s ambitioner att stundtals göra musik så mäktigt kraftfull att den kan förflytta berg och dela hav.

Hade Bruce Springsteen varit ungefär trettiofem år yngre, börjat sin artistiska bana i en squat i Manchester och sett fler performance-utställningar än John Ford-filmer, hade han förmodligen låtit ungefär som Lost Under Heaven. När duon på ”Love hates what you become” och föregångaren ”Spiritual songs for lovers to sing” tar i som allra mest närmar de sig den symfoniska rocken och den närmast patetiska ödesmättade romantiken på ”Born to run” på ett sätt som är betydligt vackrare, modernare och mer spännande än när mer bokstavstrogna efterapare har försökt.

I låtar som ”Most high”, ”Serenity says” och den mäktiga avslutningen ”For the wild” gör LUH nordengelsk släpig gospel som slåss för den där basala humaniteten – den som vissa menar är ”godhetsknark” – som gått förlorad i den simpla, men ack så farliga, högerpopulismens tidevarv. Det är rockmusik som letar efter den där ursprungliga lilla gnistan, som fortfarande stenhårt tror på sig själv som en förlösande och förändrande kraft. Även om den borde vara, och kanske är, hopplöst föråldrad.

Samtidigt verkar Roberts och Hoorn, holländsk konstnär och artist, vara väldigt ointresserade av att nå till arenorna och massorna. I alla fall så länge det innebär att de tvingas förenkla eller försvara de där stora idéerna de famlar efter och ganska ofta faktiskt också får fatt i. Spelar LUH arenarock – och väldigt mycket pekar ju som sagt i den riktningen – så är det högst ofrivilligt, förmodligen till och med ytterst motvilligt.

För vid sidan av allt det storvulna hos LUH är också det mest bestående intrycket av gruppens två album hur oerhört intima de är. Roberts och den släpiga Hoorn växelsjunger sina samtidigt både naiva och klarsynt omvärldsanalytiska protestsånger, och kärleksförklaringar till varandra, som de uppenbart och djupt förälskade tvillingsjälar de verkar vara.

”Vi mot världen” är förmodligen ett av samtidens mest utslitna och trötta uttryck, men i fallet Roberts och Hoorn stämmer det verkligen. ”Love hates what you become” är revolutionsromantisk – och ibland bara översvallande romantisk – rockmusik där allt är möjligt att bekämpa och besegra bara man har rätt människa vid sin sida.

Bästa spår: ”For the wild”

Läs fler musikrecensioner av Mattias Dahlström, till exempel om hur Avantgardet förenar det hårda med det hoppfulla.

{ 0 kommentarer }

{ 0 kommentarer }

I säsong fyra av succéserien ”The crown” gör Anderson entré som den före detta brittiska premiärministern.

Avsnitten spelas in under sommaren och kommer bland annat att följa den frostiga relationen mellan drottning Elizabeth (spelad av Olivia Colman) och Thatcher, under hennes elva år som premiärminister (1979–1990).

Emmybelönade ”The crown” är en av Netflix dyraste och mest populära produktioner. Säsong ett tar avstamp i Elizabeth II:s första år som drottning och romansen med prins Philip.

{ 0 kommentarer }

Testa vad du kan om veckans kulturhändelser. Naturhistoriska, Frostenson och #10yearchallenge – häng med i kulturquizet vecka 3.

Testa vad du kan om veckans kulturhändelser. Naturhistoriska, Frostenson och #10yearchallenge – häng med i kulturquizet vecka 3.”,”publicationTime”:”2019-01-20T20:00:00.000+01:00″,”updateTime”:null,”questions”:[{”titleHtml”:”Fråga 1:”,”questionHtml”:”Naturhistoriska riksmuseet dömdes av Stockholms tingsrätt att böta 12 miljoner kronor för avtalsbrott. Vilka var det som stämde Naturhistoriska?”,”image”:null,”alternatives”:[{”answer”:”Stockholms stad”,”isCorrect”:false,”answerPercentage”:41.666668},{”answer”:”Rättviseförmedlingen”,”isCorrect”:false,”answerPercentage”:25},{”answer”:”Dinosauriemuseet”,”isCorrect”:true,”answerPercentage”:33.333332}]},{”titleHtml”:”Fråga 2:”,”questionHtml”:”I nya filmen ”Vox lux” spelar Natalie Portman en plågad musikstjärna. Hon har tidigare Oscarbelönats för sin roll i en annan film om ett scenyrke. Vilket?”,”image”:null,”alternatives”:[{”answer”:”Teaterskådespelerska”,”isCorrect”:false,”answerPercentage”:8.333333},{”answer”:”Balettdansör”,”isCorrect”:true,”answerPercentage”:75},{”answer”:”Cirkusakrobat”,”isCorrect”:false,”answerPercentage”:16.666666}]},{”titleHtml”:”Fråga 3:”,”questionHtml”:”Tidningen Hänt Extra fick be om ursäkt för en artikel där man påstod att Sanna Nielsen var gravid. Varifrån hade tidningen hämtat uppgifterna?”,”image”:null,”alternatives”:[{”answer”:”En spådom av Regina Lund”,”isCorrect”:true,”answerPercentage”:41.666668},{”answer”:”En tråd om kändisar på Flashback”,”isCorrect”:false,”answerPercentage”:50},{”answer”:”En gammal intervju med Nielsen”,”isCorrect”:false,”answerPercentage”:8.333333}]},{”titleHtml”:”Fråga 4:”,”questionHtml”:”Rakhyveltillverkaren Gillette orsakade uppståndelse med en ny reklamfilm. Vad handlade den kontroversiella filmen om?”,”image”:null,”alternatives”:[{”answer”:”Ensamstående pappor”,”isCorrect”:false,”answerPercentage”:16.666666},{”answer”:”Frånvarande fäder”,”isCorrect”:false,”answerPercentage”:8.333333},{”answer”:”Destruktiv manlighet och #metoo”,”isCorrect”:true,”answerPercentage”:75}]},{”titleHtml”:”Fråga 5:”,”questionHtml”:”Vid inläsningen av David Eberhards bok ”Det stora könsexperimentet” gjorde inläsaren en egen kommentar till texten. Vad gällde korrigeringen?”,”image”:null,”alternatives”:[{”answer”:”Eberhards syn på barnuppfostran”,”isCorrect”:false,”answerPercentage”:41.666668},{”answer”:”Eberhards åsikter om kärnfamiljen”,”isCorrect”:false,”answerPercentage”:41.666668},{”answer”:”Eberhards definition av postmodernism”,”isCorrect”:true,”answerPercentage”:16.666666}]},{”titleHtml”:”Fråga 6:”,”questionHtml”:”Efter mycket turbulens avgick ytterligare en ledamot ur Svenska Akademien. Vem då?”,”image”:null,”alternatives”:[{”answer”:”Katarina Frostenson”,”isCorrect”:true,”answerPercentage”:100},{”answer”:”Sara Danius”,”isCorrect”:false,”answerPercentage”:0},{”answer”:”Kjell Espmark”,”isCorrect”:false,”answerPercentage”:0}]},{”titleHtml”:”Fråga 7:”,”questionHtml”:”På sociala medier dominerades veckan av något som kallades #10yearchallenge. Vad innebär den?”,”image”:null,”alternatives”:[{”answer”:”Att lova att man ska leva mer hållbart de kommande tio åren”,”isCorrect”:false,”answerPercentage”:58.333332},{”answer”:”Att skriva om hur samhället förändrats de tio senaste åren”,”isCorrect”:false,”answerPercentage”:0},{”answer”:”Att lägga upp bilder på sig själv från nu och för tio år sedan”,”isCorrect”:true,”answerPercentage”:41.666668}]}],”totalSubmissions”:12,”scores”:[{”correctAnswers”:0,”percentage”:0},{”correctAnswers”:1,”percentage”:0},{”correctAnswers”:2,”percentage”:0},{”correctAnswers”:3,”percentage”:41.666668},{”correctAnswers”:4,”percentage”:41.666668},{”correctAnswers”:5,”percentage”:8.333333},{”correctAnswers”:6,”percentage”:8.333333},{”correctAnswers”:7,”percentage”:0}],”bylines”:[{”authorId”:”dn.epi.340″,”name”:”DN”,”authorPageUrl”:”/skribent/dn/”,”descriptionHtml”:””,”email”:null,”image”:null,”followable”:false,”showAuthorBox”:true}],”seoTitle”:”Quiz kulturquiz”,”seoDescription”:”Testa vad du kan om veckans kulturhändelser.”}”/>

1 av 7

2 av 7

3 av 7

4 av 7

5 av 7

6 av 7

7 av 7

Du har svarat på 0 av 7 frågor

Testet har gjorts 12 gånger.
Du fick ett bättre resultat än av de tävlande.

Så många rätt fick andra:

  • 0 rätt:

    0%

  • 1 rätt:

    0%

  • 2 rätt:

    0%

  • 3 rätt:

    42%

  • 4 rätt:

    42%

  • 5 rätt:

    8%

  • 6 rätt:

    8%

  • 7 rätt:

    0%


1 av 7

Fråga 1:
Naturhistoriska riksmuseet dömdes av Stockholms tingsrätt att böta 12 miljoner kronor för avtalsbrott. Vilka var det som stämde Naturhistoriska?


Ditt svar:


Rätt svar: Dinosauriemuseet

33% hade rätt.

2 av 7

Fråga 2:
I nya filmen ”Vox lux” spelar Natalie Portman en plågad musikstjärna. Hon har tidigare Oscarbelönats för sin roll i en annan film om ett scenyrke. Vilket?


Ditt svar:


Rätt svar: Balettdansör

75% hade rätt.

3 av 7

Fråga 3:
Tidningen Hänt Extra fick be om ursäkt för en artikel där man påstod att Sanna Nielsen var gravid. Varifrån hade tidningen hämtat uppgifterna?


Ditt svar:


Rätt svar: En spådom av Regina Lund

42% hade rätt.

4 av 7

Fråga 4:
Rakhyveltillverkaren Gillette orsakade uppståndelse med en ny reklamfilm. Vad handlade den kontroversiella filmen om?


Ditt svar:


Rätt svar: Destruktiv manlighet och #metoo

75% hade rätt.

5 av 7

Fråga 5:
Vid inläsningen av David Eberhards bok ”Det stora könsexperimentet” gjorde inläsaren en egen kommentar till texten. Vad gällde korrigeringen?


Ditt svar:


Rätt svar: Eberhards definition av postmodernism

17% hade rätt.

6 av 7

Fråga 6:
Efter mycket turbulens avgick ytterligare en ledamot ur Svenska Akademien. Vem då?


Ditt svar:


Rätt svar: Katarina Frostenson

100% hade rätt.

7 av 7

Fråga 7:
På sociala medier dominerades veckan av något som kallades #10yearchallenge. Vad innebär den?


Ditt svar:


Rätt svar: Att lägga upp bilder på sig själv från nu och för tio år sedan

42% hade rätt.

{ 0 kommentarer }

{ 0 kommentarer }

Att sova med fienden kan onekligen få ödesdigra konsekvenser. ”Hålla andan” är en moralitet lika mycket som ett drömspel där det fjärilens vingslag som utlöser en kollapsande västvärld utgörs av ett engångsligg med djävulen själv. Här begår Nina Zanjanis välordnade Dana misstaget att ragga upp fel snubbe i baren. I sin vägran att låta honom göra en transaktion av deras mellanmänskliga närmande rubbas maktbalansen och Danas tillvaro rämnar i en värld plötsligt renons på empati och skyddsnät. 

Ödets nyck och den lilla människans utsatthet i denna sköna nya värld blir i Lena Endres uppsättning del av en knyckigt ryckig koreografi där Zanjani lyfts in och ut ur scenerna. Från den utlösande sexscenen där kropparna obevekligt förs mot varandra, till eskalerande våldsamma rörelsemönster där Zanjani sprattlar som en marionett i de övrigas händer. 

Hela ensemblen är ständigt närvarande på scen, en tyst iakttagande massa med plötsliga små demoniska uttryck. Ett ironiskt flin här, en utstickande tunga där. I Peder Freiijs elegant konstruerade nivåuppdelade scenrum ges de möjlighet att bokstavligen och insektslikt klättra på väggarna. Här finns minst sagt begränsat utrymme för ömhet, där en pas de deux mellan Dana och hennes syster, spelad med mjuk tilltagande förtvivlan av Ana Gil de Melo Nascimento, utgör ett lysande undantag. 

Nina Zanjani som Dana och Ana Gil de Melo Nascimento som hennes syster i ”Hålla andan”.
Nina Zanjani som Dana och Ana Gil de Melo Nascimento som hennes syster i ”Hålla andan”.

Foto: Sören Vilks

Därmed inte sagt att ”Hålla andan” inte är rolig. Ensemblen plockar komiska poänger i krockarna mellan det bombastiskt apokalyptiska och det jordbundet vardagliga. Det gäller inte minst Simon Norrthons idoga bibliotekarie med sin aldrig sinande självhjälpsboksflora, en tacksam symbol för quick fix-samhället. Skräcken manifesteras i Jonas Malmsjös diaboliske Jarron, en patriarkatets själva sinnebild som blandar knastertorrt managementlingo med lika plötsliga som våldsamma fysiska uttryck.

Dominerar föreställningen gör dock Nina Zanjanis nervigt energiska Dana. Allting i hennes spända kropp signalerar motstånd. Inte ens när hon kastas som en trasdocka mellan alltmer desperata situationer kan vi förmå oss att se henne som ett offer. Det är också detta motstånd som gör att uppsättningen inte stannar vid en moralitet. För mer än en lektion i ödmjukhet blir den en berättelse om människans vägran att ge upp.

{ 0 kommentarer }

– Hej alla. Jag vill bara påminna er, för att det har gått lite över tre veckor, att Trump nu beordrar statsanställda att gå tillbaka till jobbet utan att få betalt.

– Vårt land är i helvetets håla just nu, allt för en jävla mur. Och vi måste ta det på allvar. Jag känner att vi måste göra något, säger hon.

Cardi B syftar på nedstängningen av delar av USA:s statsapparat som snart har pågått i en månad. Konflikten handlar om den mur som Trump vill bygga vid USA:s gräns mot Mexiko och som har gjort att 800.000 statsanställda stängts ute från sina jobb.

Klippet, som nu nått 14,5 miljoner visningar, har inspirerat fansen att skrida till handling. Under lördagens kvinnomarscher mot Trump runt om i USA syntes rapparens ansikte på en mängd plakat med budskap som ”Det Cardi B sa” och ”Cardi 2020”.

”Jag önskar att jag kunde varit där. Jag är så hedrad”, skriver Cardi B på Twitter efter demonstrationerna.

{ 0 kommentarer }

{ 0 kommentarer }