{ 0 kommentarer }

{ 0 kommentarer }

{ 0 kommentarer }

{ 0 kommentarer }

{ 0 kommentarer }

{ 0 kommentarer }

{ 0 kommentarer }

{ 0 kommentarer }

{ 0 kommentarer }

Sions dotter och Davids son. Två välbekanta symbolfigurer som jublande besjungs vid advent. Frågan är om det gör någon skillnad om man ropar Hosianna eller Halleluja.

Starkt ska det i varje fall skalla på första advent. Berg ska sjunka, djup stå upp. Sions dotter ska lyfta sin panna och högt hojta sitt hosianna. Helst till brusande orgel, allra som mäktigast ur Otto Olssons pipor.

Olsson är den store organisten i svensk musikhistoria. I ett halvt sekel nötte han sin breda bak på orgelpallen i Gustav Vasa kyrka vid Odenplan. Ovan honom hängde fyra ton kyrkklockor, en med inskriptionen ”Ut ur min skälfvande kopparbarm/manande röster ljuda:/stillhet åt eder bjuda/sabbatsstillhet i stadens larm”.

Kyrkan var sprillans nybyggd när den unge Otto fick dess första organisttjänst 1907. Här skulle han orgla sig fram ända till 1956. En institution och ett inventarium, som understundom kunde ses hämta en pilsner eller två ur orgeln. Själv kallade han sig ”ärkebiskop i miniatyr”, alltsedan den fullskalige och musikaliske ärkebiskopen Söderblom klivit upp till honom på läktaren och föreslagit psalmbokssamarbete.

Året var 1916 och Otto Olsson skulle skriva sin största hit, ”Advent”. Sitt vackra rekviem, komponerat 1903 av en 24-åring, fick han aldrig höra. Jag var en i kören som var med och uruppförde, i hans kyrka, flera år efter hans bortgång. ”Advent”, däremot, är ett lika pålitligt årligt dragplåster som ”Bereden väg”.

Efter ett par stillsamma takter för orgeln släpper kören in Sions dotter i forte och en tung sarabandrytm. Men man får inte ta i för starkt, för här ska jublas i fortgående crescendo till fröjdandet över att ”det är advent”. Med famnen full av palmer manar kören i vackra åttastämmiga ackord fram ärans konung och salighetens dag.

Bakom orden stod västgötaprästen Paul Nilsson, flitig och hängiven psalmskald, prisad av Selma Lagerlöf. Mest känd är han dock för Birgitta Anderssons tolkning av hans diktrad ”Jag är så glad att jag är svensk”.

Läs fler artiklar av Camilla Lundberg här.
 

{ 0 kommentarer }

{ 0 kommentarer }

{ 0 kommentarer }

{ 0 kommentarer }

{ 0 kommentarer }

{ 0 kommentarer }

{ 0 kommentarer }

{ 0 kommentarer }

{ 0 kommentarer }

{ 0 kommentarer }

{ 0 kommentarer }