{ 0 kommentarer }

{ 0 kommentarer }

För två år sedan kom Niklas Natt och Dags debutroman ”1793”, en historisk deckare förlagd till ett becksvart och stinkande Stockholm på 1700-talet. Det var som att läsa Per Anders Fogelströms ”Vävarnas barn” som utspelar sig vid samma tid, lika kunnigt och levande. Men där Fogelström anklagats för att skönmåla eftersom han inte stod ut med att det gick illa för hans huvudpersoner, genomsyrades ”1793” av sorg över den ondska människan är mäktig, i en värld där döden till slut kom som en befriare.

Niklas Natt och Dag fick Deckarakademins debutantpris det året, för berättelsen om den sjuke men begåvade Cecil Winge och hans kamrat, den enarmade palten Jean Michael Cardell, som letade sig fram bland hjälplösa spinnhushjon och degenererade adelsmän i jakten på en mördare. Det var en tid långt från någon form av rättssamhälle, men Winges och Cardells arbete var ett embryo, en envis dröm om en värld där inte vad som helst skulle kunna ske ostraffat.

Det var ingen lättsmält skildring. Tvärtom var ”1793” en nedstigning till helvetet, till en värld där den som klarade sig var den som slog först och hårdast. Samtidigt var det en så begåvad roman att den var värd plågan.

I den nya boken, ”1794”, börjar det i stället oroväckande lyckligt. En tonårspojke växer upp på ett gods ”fjärran från stadens ränker”, och förälskar sig i en tonårsflicka, djup kärlek uppstår i en pastoral idyll.

Men nu är det ju Niklas Natt och Dag som berättar, så kärlekslyckan är förstås bara preludiet till en näst intill outhärdlig katastrof.

Palten Cardell blir inkallad för att utreda ett mord, får fatt i Cecil Winges lillebror Emil som samarbetspartner och drar i väg. Först till Danvikens hospital, där dårhushjonen behandlas sämre än djur. Sen kors och tvärs över Stockholm, där namnlös fasa kan dölja sig var som helst. Berättelsen rör sig även till den svenska kronkolonin Barthélemy, som levde på slavhandel.

Miljöskildringarna är precis som i ”1793” otroligt levande, Niklas Natt och Dag rör sig hemtamt både i gränder och utanför tullarna med säker blick för historiska detaljer om politik, människor, bostäder, handel, båtar, levnadsvanor. Och framför allt för våldet, det allestädes närvarande. För det mesta är det funktionellt: man slår för att vinna fördelar. Det finns också regelrätt ondska, noggrant skildrad, med otäcka smådjävlar som utnyttjar den lilla makt de har och en rik Satan som inte väjer för något. 

”1794” är galenskap, plåga och hopplöshet till största delen, och ingenting för den som är känslig. Våldet är, precis som i ”1793”, stundtals så sadistiskt att man undrar varför. Det är en intressant och omöjlig motsättning: Vad är värst i en underhållningsroman? Det sadistiska våldet som berör läsaren illa på allvar eller det våld som bara skildras lätt, i en bisats? 

”Det finns bara ett sätt att hantera smärta, och det är att inte låtsas om den”, säger Cardell. Niklas Natt och Dag gör tvärtom, och han gör det skrämmande bra.

{ 0 kommentarer }

Storytel, det svenska ljudboksförlaget och -tjänsten, skriver i ett pressmeddelande att de förvärvat det finska förlagshuset Gummerus Kustannus.

Förlaget är Finlands tredje största och ger ut författare som Minna Rytisalo, Selja Ahava, Pauliina Rauhala, Matti Rönkä, Sisko Savonlahti, Camilla Grebe, Jojo Moyes, Clare Mackintosh och Jussi Adler-Olsen.

Läs mer: Så lyssnar svenskarna på ljudböcker

– Förvärvet av Gummerus Kustannus visar på Storytels ambition att investera i innehåll och i digitaliseringen av den finska bokmarknaden. Vi känner oss glada, trygga och förväntansfulla när vi nu hälsar Gummerus Kustannus välkommen till Storytelfamiljen, säger Jonas Tellander, vd och grundare av Storytel, i ett uttalande.

Hur mycket pengar Storytel har betalat för Gummerus Kustannus är inte känt. År 2016 köpte Storytel det svenska förlaget Norstedts för 152 miljoner kronor.

{ 0 kommentarer }

”Men det är för sent att göra något åt klimatförändringen. Det är för sent att predika evangeliet.” Så sade jag i en intervju i DN 2018.

Evangelium betyder glatt budskap. Det finns inget glatt budskap när det gäller klimatförändringen. Den pågår. Att predika är inte författares sak. I varje fall inte min. Det insåg jag under 1970-talet. Det blev ingen revolution. Sverige blev inte som Maos Kina.

Världsledarna är inte komiska. Jag har svårt att som Jonas Gren se dem som en makalös, unison strutsparad som i årtionden gömt sina huvuden i sanden. De har makt och den utgår från deras intressen i kol, olja, stål och territorier. De har militär beredskap och en stor vapenproduktion. De är farliga.

Inte heller politiska ledare är strutsar. De vet hur man vinner röster och hur man förlorar dem. Klimatfrågan och hur den påverkar våra levnadsomständigheter står inte högt uppe på listan av vad som är de viktigaste frågorna för deras väljare.

Som författare i en demokrati försöker jag beskriva vad vi förlorar om vi inte medverkar till att förbättra situationen så gott det går. Det är jämfört med de stora utspelen en rätt anspråkslös uppgift. Men den är min.     

Läs mer: 

Jonas Gren: Vad vet författarna om klimathotet som vetenskapen har missat? 

Kerstin Ekman: ”Jag lutar mig inte tillbaka i uppgivenhet, Jonas Gren” 

Jonas Gren: Jag blir förtvivlad av Kerstin Ekmans missmod 

{ 0 kommentarer }

Inför Moderaternas partistämma i höst har ett flertal motioner kommit in gällande public service. Partistyrelsen föreslår nu att en arbetsgrupp tillsätts för att ta fram förslag på hur framtidens SVT, Sveriges Radio och Utbildningsradion skulle kunna se ut, enligt SR:s Ekot.

– I grund och botten så får ju public service skattemedel. Det vi säger är att titta på andra länder som har en smalare, vassare och mer högkvalitativ profil så kan man ställa sig frågan om man kan tänka sig en återhållsam reklampolicy som ett komplement, säger Moderaternas partisekreterare Gunnar Strömmer till Ekot.

– Men exakt hur finansieringen kommer se ut framåt får vår tillsatta arbetsgrupp titta närmre på.

{ 0 kommentarer }

DN:s Greta Thurfjell, Kristofer Ahlström och Evelyn Jones reder ut turerna kring influencern Caroline Calloway – hennes Instagramkonto som nästan blev en bok, anklagelserna mot hennes ”kreativa workshopturné”, och den mycket uppmärksammade The Cut-artikeln av hennes tidigare bästa vän Natalie Beach.

Kulturkommissionen hittas på Radioplay eller i din podcast-app.

{ 0 kommentarer }

Utredningen från Skatteverket, som nyhetsbyrån Siren tagit del av, gäller beskattningsåren 2016 och 2017. Myndigheten går igenom utgifter och inlägg som gjorts för kulturscenen Forums räkning, bland annat restaurangbesök, hotellvistelser, taxiresor och inköp. Enligt utredningen går det dock i flera fall inte att visa att utgifterna har något att göra med kulturscenens verksamhet, utan Skatteverket menar att det i stället har handlat om privata levnadskostnader för delägaren Jean-Claude Arnault.

I två separata beslut krävs därför att Jean-Claude Arnault och Forum korrigerar inbetalningen av skatter och avgifter. För Arnaults del handlar det om totalt 64.000 kronor som ska betalas i efterbeskattning och skattetillägg. Forum, där även tidigare Akademiledamoten Katarina Frostenson är delägare, krävs samtidigt på 5.700 kronor. Enligt Skatteverket ska höjningen av verksamhetens resultat tas upp av Jean-Claude Arnault, som varit den som undertecknat bolagets inkomstdeklarationer och skattedeklarationer under hela den granskade perioden. 

Besluten från Skatteverket är möjliga att överklaga, och man har även möjlighet att begära omprövning. Förslagen till beslut skickades i maj och juni, men Skatteverket skriver att mannen inte lämnat några synpunkter på dessa.

Forum var länge ett inflytelserikt centrum i Stockholms kulturliv. Verksamheten stöttades bland annat av Svenska Akademien, Statens kulturråd, Statens musikverk, Stockholms stad och Stockholms läns landsting (SLL). Jean-Claude Arnault dömdes i fjol till två och ett halvt års fängelse för våldtäkt. Även Ekobrottsmyndigheten har utrett Arnault och verksamheten på Forum, men förundersökningen lades ned med motiveringen att ”en eventuell fällande dom sannolikt inte hade inneburit någon ytterligare straffpåföljd på det straff som han redan dömts för”.

{ 0 kommentarer }

”Allt håller på att försvinna”, heter det i upptakten till denna sorgesång, ”vartenda skosnöre, varenda kejsarkrona och vem som planterade den. Men det finns ögonblick då allt lyser, allt blir levande.”

Efter den romantrilogi som för två år sedan avslutades med ”Ölandssången” återkommer Tove Folkesson nu med första delen av en planerad svit. Det är en berättelse som börjar nästan klassiskt med ett anslag som känns igen från så många vemodiga svenska glesbygdsskildringar. Någon traskar runt och inventerar en plats som en gång var den ursprungliga, den självklart pulserande mittpunkten i tillvaron, men som nu är på väg att sjunka bort i glömska och tystnad. 

En släktgård på Öland, ett vårdträd i form av en lind; två skjutna kråkor på trappan, intorkade blodfläckar från andra döda djur. Blicken som sveper över tingen är på en gång införstådd och distanserad; den tycks tillhöra någon som vuxit upp med allt detta men också sett andra hörn av världen. 

På gården finns en mormor och en barnlös morbror. Två överlevare från förra seklet, från en epok som borta på fastlandet redan är historia. Nu är hon, den milda matriarken, åldrad och har kanske inte så långt kvar, medan han har diagnosticerats med cancer. Alldeles i närheten har berättaren, en författare vid namn Tove F, slagit sig ned i en ”skruttig sommarstuga” nere vid sjön. Över umgänget mellan de tre generationerna svävar samma ödesmättade känsla som i det sena artonhundratalets pessimistiska familjekrönikor. 

”Vi sitter på den sista grenen”, antecknar berättaren. Ett släktträd, en gång vittförgrenat, nu på väg att tyna bort.

Fast kanske ändå inte? Tove lever ihop med Hanna och de har bestämt sig för att skaffa barn. Den långsamma vägen, med myndigheternas ambivalenta bistånd, med fertilitetsutredningar, byråkratiska processer, anonyma donatorer och fagra löften om att den ännu ofödda ska förses med en ögonfärg som matchar båda mammorna.  

Så förgrenar sig berättelsen; två historier, intimt sammanflätade och ändå rivaliserande. ”Hon, som ska komma, och hon, som ska gå.” Ett slut, en början. En mormor som allt oftare ramlar omkull, en dotterdotter i väntrummet på Reproduktionsmedicinska. 

Under den synliga handlingen löper berättelsens fördolda nervtrådar. Mycket kretsar kring frågor om tradition och kontinuitet; om att vilja höra hemma på ett bestämt ställe – och möjligen upptäcka att det inte är riktigt lika lätt som de konservativa ledarskribenterna föreställer sig när de tecknar sina idealiserade söndagsbilder av en värld där ingen rör sig en millimeter från den torva där man en gång blev till. 

Berättaren är (eller framställer sig som) en av de många som förgäves sökt skaffa visum till den kulturella medelklassens tjusiga enklaver. Men i Stockholm var det, bland all ”välbärgad, bildad omtanke”, otrivsamt och kallt. Istället vill hon bli ett med de gamla ritualerna, köra traktor som en riktig bonde; så och tröska som man gjorde innan allt avförtrollades. 

Mot all denna nostalgiska längtan – ”jag ville bara vara normal” – står vissheten att det aldrig är så enkelt. Även om kärleken till myllan är besvarad finns alltid en omvärld att förhålla sig till. Berättaren är hon som på bröllop säger: ”Jag är brudgummens systers flickvän”, varvid de andra gästerna förvandlas till ”ufon som snuddar vid atmosfären”. Hon som inte blir bjuden när de gamla väninnorna träffas kring jul och grillar med alla sina barn. Hon som kämpar med skammen att ”inte kunna” skaffa barn på konventionellt vis, på ”egen hand”.

Kvar från ”Ölandssången” finns det lyriska tonfallet, radbrytningar som i Ulf Lundells dagböcker, de tvära temposkiftningarna; en hybridprosa som nu (åtminstone tillfälligt) tycks ha landat i autofiktionens trygga famn. Genren möjliggör stor konstnärlig frihet men lägger också vissa dimridåer över sådant som kunde ha belysts skarpare. 

Kanske är jag överkänslig, men går man så långt som författaren gör (eller låtsas göra) i sitt insisterande på blodsband och nedärvda familjesmycken, på att devisen ”borta bra men hemma bäst” verkligen är sann, ska man nog ännu tydligare slå vakt om textens integritet. Som det nu är tycker jag att Folkesson ibland vädjar till något slags ”vi”: om vi bara är ärliga är vi ”alla” egentligen överens om att Landet alltid är överlägset Staden och att själen går vilse bland Södermalms kullerstenar. Sådana utsagor kan så klart vara befriande, nästan ett tabubrott, men då måste man hitta ord för det, inte bara skissa ett slags pose. 

Desto mer suverän är hon när hon släpper de förment kollektiva erfarenheterna och skriver med den subjektiva energi som är berättelsens styrka. Hur behandlingarna på Reproduktionsmedicinska förlöper bör nog inte avslöjas, men alla turer kring detta, alla förhoppningar och missräkningar, är outsägligt gripande. Också för att de varvas med en skoningslös blick på de båda blivande mammornas relation. Den mycket såriga kärleksberättelse som växer fram där är alldeles säkert ett av samtidens vackraste relationsdramer, en härva av vardagsbestyr, egoism, missförstånd och ömhetslängtan. Ett försök till närhet som avvisas kommenteras: ”Hon log överseende”. 

När hon beskriver sådana ögonblick, djupt tragiska och samtidigt laddade med bottenlös melankolisk ironi, är Tove Folkesson en omistlig uttolkare av vår avförtrollade värld.

Läs fler recensioner av aktuella böcker, till exempel Karolina Ramqvists ”Björnkvinnan”.

{ 0 kommentarer }

Numera är Claude Monet en symbol för den klassiska och tidlösa konsten. Affischer med hans dekorativa näckrosmotiv, som så många tycker om, har prytt tusentals väggar och ses i dag knappast som omskakande eller särskilt provocerande. När Monet fick sitt genombrott i Paris 1874 lät det annorlunda. Han och hans kolleger arbetade i opposition mot den tidens akademiska konst, och i en satirisk-parodisk recension i skämttidningen ”Le Charivari” kallade journalisten Louis Leroy de utställande målarna för impressionister efter titeln på Monets verk ”Impression. Soluppgång”. Det som då avsågs som ett förlöjligande är i dag ett konsthistoriskt begrepp som studeras på universitet.

Man kan undra om museerna hade haft några målningar av Monet i sina samlingar om dåtidens makthavare hade beslutat att inte köpa utmanande samtidskonst. Monet var en produkt av sin tid. Han utmanade de klassiska normerna och skapade ett nytt bildspråk som först långt senare kom att betraktas som tidlöst. För konsten blir inte ”tidlös och klassisk” förrän i det ögonblick då någon bevarar samtidskonsten för eftervärlden. 

Att Sölvesborgs kommun förra veckan fattade beslut om att i sina inköp prioritera så kallad klassisk, tidlös konst framför utmanande samtidskonst är därför inte bara kusligt, eftersom den politiska armlängden helt har amputerats och den demokratiska processen punkterats. Beslutet är också absurt, eftersom det raskt gör en resa in i framtiden och tillmäter politikerna förmågan att avgöra vad som framöver kommer att bli klassiskt och tidlöst. Att kunna förutspå vad som händer om hundra år är få förunnat, och det vore förvånande – men förvisso imponerande – om det var just beslutsfattarna i Sölvesborgs kommun som ägde denna sällsynta förmåga. 

Moderna museet samlar in och bevarar samtidens konst och mycket av det som införskaffas blir med tiden klassiskt. Picasso, Dalí och Francis Bacon, som i dag lockar tusentals besökare från hela världen till Sverige, skapade starkt utmanande konst i sin egen tid. De speglade och kommenterade sin samtid och skapade ett nytt bildspråk som på sin tid stötte på motstånd. Samtiden är inte alltid rustad för att förstå det som konsten har förmågan att återge.

Själv kommer jag från Danmark, och även där har debatten mellan ett konserverande kulturarv och en experimenterande samtidskonst böljat fram och tillbaka på senare år, ofta med utgångspunkt i enskilda verk som har retat upp politikerna så mycket att de krävt att principen om armlängds avstånd ska avskaffas. Som ordförande för Statens Kunstfond i Danmark har jag deltagit i ett flertal debatter där mina meningsmotståndare velat insistera på att politiker ska kunna avgöra vad som är viktig konst. 

Min ståndpunkt har alltid varit den motsatta: Det ska ofrånkomligen och odiskutabelt vara ett professionellt och inte ett politiskt beslut vilken konst som ska investeras i. Konst som definieras politiskt dogmatiskt väcker minnena av 1930-talets Tyskland, där det som inte gillades av det politiska etablissemanget kallades för ”degenererad konst”.

Även om diskussionerna stundtals varit högljudda inbillar jag mig att samtalen har gjort oss klokare. Den levande debatten har åtminstone skapat en större förståelse för att även kulturarvet en gång har varit samtidskonst. När man i Sverige nu tar steget bort från politikens armlängds avstånd har det varit utan föregående samtal. Utan minsta nyfikenhet på eller intresse för vad som ger konsten näring och hur den tas emot i den breda offentligheten rensar man utan vidare bort en stor del av historien utifrån en dunkel uppfattning om vad konstens roll är. I ett längre perspektiv kommer detta att utgöra en skamfläck för de framtida generationer som sviks av sina folkvalda politiker.

Samtidskonsten är inte bara klassisk eller utmanande, tidlös eller provocerande. Den rymmer mycket mer och är vårt kanske viktigaste sätt att pejla den tid vi lever i. Den är obunden, odogmatisk, nyfiken och sökande. Precis som Monet var en gång i tiden. Tänk hur fattig världen skulle ha varit om den tidens beslutsfattare hade haft Sölvesborgs inskränkta och historiskt okunniga perspektiv.

{ 0 kommentarer }

En högtidssammankomst med inval av fyra nya kvinnliga ledamöter ska förberedas. Mats Malm, Akademiens ständige sekreterare, glädjer sig mycket åt detta och att Akademien för första gången på 30 år blir fulltalig.

Men först väntar Nobelprisen i litteratur. I år är de två och ska till skillnad från tidigare meddelas på ett bestämt datum. Det är den utökade Nobelkommitténs uppgift att lägga fram två förslag på pristagare som Akademien sedan ska fastställa.

– Sommaren har ju bestått av intensiv läsning av väldigt många väldigt bra böcker för alla inom Nobelkommittén och Akademien och nu samlas vi för att förbereda allting kring Nobelprisen, säger Mats Malm.

– Nobelkommittén kommer att lämna oss förslag inför den 10 oktober och där har vi några tillfällen på oss att diskutera och fatta beslut.

TT: Vad händer om Akademien säger nej till kommitténs två förslag?

– Det tror jag inte kommer att hända. Det vore väldigt osannolikt. Vi har ju kontakt hela tiden och allting flyter väldigt väl.

Men Mats Malm har inte enbart läst potentiella Nobelpristagare utan även de två journalisterna Christian Catomeris och Knut Kainz Rogneruds bok ”Svenska Akademien. Makten, kvinnorna och pengarna”. Boken är en granskning av Akademiens kris efter avslöjandena om kulturprofilen och ett försök att blicka bakåt och förstå bakgrunden till Akademiens problem.

– Man kan förstå att allt inte blir faktamässigt korrekt i en sådan bok men jag kommenterar inte enskilda missuppfattningar eller felaktigheter. Men jag kan väl säga att på flera punkter har vi samma uppfattning. Organisationer som denna behöver hela tiden utveckla sina former och sin tydlighet, och det har ju Akademien arbetat hårt med de senaste åren, vi har kommit en god bit på väg och arbetet fortsätter, säger Mats Malm.

{ 0 kommentarer }

{ 0 kommentarer }

Att den 31-åriga stå upp-komikern Shane Gillis rekryterades till Saturday Night Live offentliggjordes för bara en vecka sedan. Men sedan inspelningar kommit ut på nätet som visar hur han fäller nedsättande kommentarer om kineser har Saturday Night Live valt att avbryta samarbetet.

– Vi var inte medvetna om hans tidigare kommentarer som har kommit upp till ytan under de senaste dagfarna. Språket han använde är stötande, sårande och oacceptabelt, säger en talesperson för SNL, enligt BBC News.

Shane Gillis skriver på Twitter att han respekterar beslutet.

Det var en i podcast från 2018 som Shane Gillis ska ha drivit med kineser och sedan beskrivit sina kommentarer som ”trevlig rasism”. På Twitter har han skrivit att han är en komiker som ”tänjer gränser”. 

{ 0 kommentarer }

För tolv år sedan skilde sig Ruben Östlund. Nu har han skrivit ett tv-manus om skilsmässan som har titeln ”Du vet den där helgen när du var borta med barnen”. Det säger han i ”Min sanning”, som sänds på SVT2 tisdag kväll och nu ligger ute på SVT Play. 

– Den ska börja med någon slags historieskrivning om när vi byggde upp idén om tvåsamheten och trohet. Och sen ska den titta på hur förvirrat vi beter oss. För jag betedde mig nog väldigt förvirrat i skilsmässan, berättar han för programledaren Anna Hedenmo.

När, och om, manuset når tv-rutan är än så länge oklart, men Ruben Östlund hoppas att tv-serien ska spelas in i framtiden, skriver SVT.

{ 0 kommentarer }

Likt ”Sagan om is och eld” har även ”Nightflyers” blivit tv-serie, men på Netflix. Serien hade premiär i februari tidigare i år.

”Nightflyers” handlar om en forskarexpedition till solsystemets yttre gräns med syftet att få kontakt med utomjordiskt liv.

Romanen har översatts till svenska av Ylva Spångberg.

{ 0 kommentarer }

Om man råkar tillhöra den del av populationen som per närmast automatik följer de brittiska kriminalserier som SVT pytsar ut i rutan såg det ut att kunna bli lite hektiskt häromveckan. Fyra stycken rullade då samtidigt. Det var ”Line of duty”, ”Ett fall för Vera”, ”Unge kommissarie Morse” och ”Kommissarie Banks”. Måndag, tisdag, fredag och söndag.

Jag tolkade det som att tv-hösten officiellt hade inletts, men blev också lite fundersam kring hur det kan komma sig att man sprider ut dem så pass ojämnt. Inte minst eftersom det var dags för det sista avsnittet i den allra sista säsongen av ”Kommissarie Banks”, så det var knappast något mönster som skulle sättas.

Dessutom är brittiska tv-seriesäsonger ofta så korta att de i princip aldrig hinner etablera sig som någon vana innan det är slut för den här gången (om man undantar evighetsserier som ”Hem till gården” eller ”Coronation Street”).

Regeln tycks vara att sex avsnitt är en lång säsong, fyra en kort. ”Sherlock” med Benedict Cumberbatch har nöjt sig med tre avsnitt vardera i hittills fyra säsonger – alltså lika många totalt som i en enda säsong av amerikanska ”Homeland”. Engelska ”House of cards” gick i tre säsonger med sammanlagt tolv avsnitt, amerikanska ”House of cards” satsade på tretton avsnitt per säsong.

Banks och ”Line of duty” är hur som helst sex-per-säsong-serier, unge Morse och Vera fyra-per-säsong, så hur man än lägger ut dem lär det vara över långt innan den aktuella höstsäsongen är det. Och alla fyra nämnda har nu gått klart.

Eller, nej förresten. I fallet ”Ett fall för Vera” är det mer komplicerat än så. Där finns nio säsonger inspelade, från nio år i rad, samtliga med fyra avsnitt vardera. SVT har köpt in allihop, därtill ska en tionde komma nästa år. Men startade med flera års fördröjning och ligger några säsonger efter.

Sålunda visades ”Ett fall för Vera” så sent som i våras. Säsong sex, fyra avsnitt. Dock inte i en följd, utan först två och sen en paus på någon månad innan det blev dags för de två nästa.

Och den manövern var tydligen så rolig att SVT nu gör samma sak igen, fast drar ut på det än mer. Två avsnitt av säsong sju gick i augusti, när de två nästa ska sändas är ännu ej bestämt – men det blir tidigast till jul.

Man får vara glad att det åtminstone är avslutade episoder varje gång.

Läs fler kåserier av Nisse, till exempel om hur mycket eller lite ståhejet kring Brexit märks mitt i London.

{ 0 kommentarer }

{ 0 kommentarer }

Det blev ett satans liv. SVT hade bestämt sig för att förnya sitt magasin ”Go’kväll” – det första man gjorde var att ögna igenom prästbetygen och konstatera att Ingalill Mosander, 76, nog ändå hade gjort sitt. Man gjorde slut på telefon.

Go’natt.

Jag tillhör nog dem som är rätt osentimental inför förändringar, allting har sin tid, och det var väl ändå inte helt orimligt att man så småningom funderade över att ersätta Ingalill Mosander. Jag skulle ersätta rätt många i den redaktionen. Tittar man på hela programmet är det i kraftigt behov av en rejäl lyftning – men föryngring…?

Superängsliga SVT backade givetvis hela vägen från Norrbotten hem till Gärdet: Nejdå, boktipsen återkommer (nog) redan i januari, och det är (kanske) klart att Ingalill Mosander ska fortsätta. I någon form. På något sätt.

”Sade vi verkligen att hon skulle få gå – det tycker vi nog ändå inte”. Det var en pudel som var ovanligt pinsam. Herregud, stå för vad ni tänker och tycker. Ta emot den här typen av tittarprotester med intresse, det är ett ypperligt tillfälle att prata med tittarna. Nej, i stället blir man skitskraja och säger att man liksom bara slant.

Jag tycker samtidigt att de avgrundsdjupa protesterna från litteraturkritiker, förlag och bokexperter i allmänhet var rätt hopplösa, de drog en del häpnadsväckande slutsatser om att det var en attack på hela litteraturen och den heliga texten och böckernas innersta väsen. Lägg av.

Jag tycker SVT:s bokbevakning är helt okej, förutom ”Babel” finns litteraturen ofta med i andra kulturprogram och dokumentärer – filmbevakningen som lockar betydligt fler unga, har man helt skrotat efter flera decenniers misslyckande i att skapa ett vettigt filmprogram.

Vad det i grunden handlar om när det gäller ”Go’kväll” och Ingalill Mosander är SVT:s syn på sina äldre tittare. Helst vill man inte veta av dem över huvud taget.

Jag har inte den exakta siffran över snittåldern på de som tittar på ”Go’kväll”, men att det är fördel +65 råder det inga tvivel om. TV4 har satsat betydligt yngre på sitt ”Efter fem”, det är väl inte helt orimligt att tänka sig att det är den blåslampan som SVT känt av och fått programpanik av. ”Vi dumpar dom som är äldst”.

Det är inte bara ”Go’kvälls” boktips som fått ta stryk, filmtipsen har också urvattnats. Den utmärkte filmkritikern kritikern C-G Karlsson är visserligen kvar, men han backas allt oftare upp av lite goare sidekicks – vem som helst kan väl tycka till om lite film & tv?

Alla i tv-branschen jagar desperat de unga tittarna, man gör allt för att locka tillbaka de stora grupper av yngre som faktiskt ger blanka fan i tablå-tv. Unga svenskar under 20 tittar inte längre, och när de tittar så tittar de på helt nya sätt och på helt nya plattformar. Det är inte heller helt orimligt att försöka nå dessa tv-tablåförnekare, och det låter sig kanske göras, men ”Go’kväll”…? Är det främst populära program för äldre som bör förnyas – och föryngras?

Tanken är befängd.

Vad är det som är så märkligt med att göra ett program för äldre? Och bara för äldre?

Det säger rätt mycket om vår samtida syn på ålder och äldre – och på SVT:s åldersnoja. Ingalill Mosander är inte populär och uppskattad och älskad för att hon är 76, hon är populär för att hon är kompetent och dessutom kan göra sig förstådd.

Andelen äldre i befolkningen kommer dessutom öka kraftigt de närmaste åren, och de kommer inte nöja sig med ”Helgmålsringning” och ”Fråga doktorn” om liktorn och svamp i skrevet.

Vad sägs om lite respekt.

Läs mer: SVT:s ”Go’kväll: Kritiken har varit tuff – men boktipsen kommer tillbaka 

{ 0 kommentarer }

{ 0 kommentarer }

{ 0 kommentarer }