{ 0 kommentarer }

{ 0 kommentarer }

{ 0 kommentarer }

Med harpa, hardangerfela, flöjter, gitarrer, säckpipa, och lite till skapar denna norsk-spanska ensemble ett glimrande pastoralt ljudlandskap som sträcker sig från det nordligaste till det sydligaste och västligaste Europa. Och besjunger julens mirakel utifrån folkliga traditioner på norska, engelska, keltiska, tyska, provençalska, katalanska och spanska.

Mest iögonfallande för en nordbo är de sydliga sångernas vintertid som gnistrar av eldar eller flödar av solsken. En decembertid där det blommar i det frusna. Eller, som i den katalanska sången ”El cant dels ocells”, där julnatten inte bara väcker sången hos herdar och änglar utan även hos trädens alla fåglar. Ett larmande kvitter som gör natten till gryning och vintern till vår.

Läs
fler musikrecensioner av Martin Nyström, till exempel
om hur Jonathan Bondesson för in Bohuslän i sin flamenco.

{ 0 kommentarer }

Som skådespelare är hon mest känd för att ha spelat Laverne i 70-talsserien ”Laverne & Shirley”, en spin-off på kultfilmen ”Gänget och jag” som regisserades av hennes bror Garry Marshall.

Som regissör debuterade hon 1986 med spionkomedin ”Jumpin’ Jack Flash” med Whoopi Goldberg. Hennes film ”Uppvaknanden” från 1990 med Robert De Niro i huvudrollen nominerades till en Oscar för bästa film.

Hon regisserade återigen Tom Hanks i ”Tjejligan” från 1992, om när USA under andra världskriget startade en kvinnlig baseball-liga då många manliga spelare kallades in i kriget.

Hon var gift med regissören Rob Reiner mellan 1971 och 1981 och hade ett förhållande med sångaren Art Garfunkel under 80-talet. Marshall och den avlidna skådespelaren Carrie Fisher var nära vänner, och Marshall var gudmor till Fishers dotter Billie Lourd.

”Vår familj är förkrossad. Penny var en pojkflicka som älskade sport, pussel, att mixa Pepsi med mjölk och tillbringa tid med familjen”, skriver Marshalls familj i ett uttalande.

Penny Marshall blev 75 år gammal och avled av komplikationer till följd av diabetes. Hennes bror Garry avled 2016.

{ 0 kommentarer }

{ 0 kommentarer }

Inte sedan dubbelmonarkin Österrike-Ungern upplöstes för hundra år sedan, i sviterna av första världskriget, har de båda Donauländerna nämnts så ofta tillsammans som under det gångna året. Redan när den nya österrikiska regeringen tillträdde strax före jul 2017 var diskussionen i full gång: skulle koalitionen mellan det katolsk-konservativa Österrikiska folkpartiet (ÖVP) och det högerpopulistiska Frihetspartiet (FPÖ) nu göra Österrike till en västeuropeisk pendang till den ungerske premiärministern Viktor Orbáns illiberala demokratibygge? Ja, kanske skulle alprepubliken rentav bli en femte medlem i den alltmer EU-skeptiska Visegradgruppen, som består av Ungern, Polen, Tjeckien och Slovakien, alla stater som på senare tid utmärkt sig för en minst sagt tvivelaktig tolkning av demokratiska grundprinciper.

Det har inte blivit någonting med det. Inte än i alla fall. Förutom att skillnaderna mellan den västeuropeiska nettobetalaren till EU-budgeten och de forna kommunistländerna är alldeles för stora har Österrikes roll som EU:s ordförandeland de senaste sex månaderna lagt band – om inte munkavle – på de mest radikala antiliberala rösterna inom FPÖ. Hur länge det håller i sig återstår att se.

Men det betyder inte att det skulle saknas oroande tecken redan nu. Det är ingen slump att Österrike och Ungern gång på gång nämns i samma andetag, till exempel när det handlar om avvisandet av idén om ett gemensamt europeiskt ansvar för flyktingar – nyligen vägrade båda länderna också underteckna FN:s migrationspakt – och, inte minst, när det gäller mediepolitiken.

De pågående protesterna i Ungern – de starkaste sedan Orbán kom till makten för åtta år sedan – riktar sig inte bara mot inskränkningar i arbetsrätten och urholkandet av justitieväsendets oberoende utan också mot den politiska styrningen av medierna. Häromdagen kastade säkerhetspersonal ut en oppositionspolitiker från tv-huset i Budapest – lögnfabriken, som demonstranterna kallar det – samtidigt som de statliga kanalerna undvek att ens nämna de protester som pågick på gatan utanför. Detta bekräftar bara det som varit uppenbart en längre tid: den ungerska offentligheten är en ”styrd” offentlighet. På engelska talar man ibland om ”guided” eller ”managed democracy”, alltså ett styre som formellt är demokratiskt men egentligen är en autokrati. På samma sätt utgör medierna i Ungern i dag bara formellt en offentlighet.

I april i år krävde FPÖ-politikern Norbert Steger, medlem i ORF:s styrelse, en ”objektivare rapportering” från bolagets utlandskorrespondenter.

Även om Österrike fortfarande är långt ifrån det hårt styrda medieklimat som kännetecknar grannlandet i öster har de politiska attackerna mot såväl enskilda journalister som tidningar, radio och tv blivit både fler och starkare; en situation som känns igen från andra håll, både i Europa och i USA. I Österrike riktas angreppen särskilt mot public service-bolaget ORF, motsvarigheten till Sveriges Radio och Sveriges Television.

I april i år krävde FPÖ-politikern Norbert Steger, medlem i ORF:s styrelse, en ”objektivare rapportering” från bolagets utlandskorrespondenter, som till skillnad från i Sverige gör inslag för både radio och tv. Om de inte förhåller sig ”korrekt”, hotade Steger, kommer en tredjedel av korrespondenterna att strykas.

Orsaken till Stegers upprördhet stod alldeles uppenbart att finna i just Ungern. Måltavlan var ORF-korrespondenten Ernst Gelegs, som under våren rapporterat från det ungerska parlamentsvalet. Ensidigt, menade Steger – vilket alltså egentligen betydde alltför negativt om Orbán och hans parti Fidesz. Kritiskt och oberoende, menade nog de flesta – till exempel ORF:s generaldirektör Alexander Wrabetz, som svarade på Stegers utspel genom att på Twitter meddela att han ”efter den utmärkta rapporteringen från valet i Ungern har förlängt Ernst Gelegs uppdrag i Budapest till 2021”.

Tydligare – och med torrare ironi – hade generaldirektören knappast kunnat hävda public services självständighet. Det är varken regeringens eller den till stor del politiskt tillsatta styrelsens sak att lägga sig i hur ORF:s korrespondensnät ser ut, skrev Wrabetz senare. Inte heller är det något som regeringarna i de länder det rapporteras från har med att göra. ”ORF-korrespondenternas rapportering ska uteslutande bedömas utifrån journalistiska kriterier i tittarnas och lyssnarnas intresse.”

Faktum är dock att den tidigare FPÖ-ledaren Norbert Steger en månad senare blev ORF-styrelsens ordförande.

Politikens inflytande över de österrikiska public service-medierna – både radio och tv – har debatterats flitigt ända sedan ORF bildades i mitten av 1950-talet. Än mer än i Sverige fungerade tv:n i efterkrigstidens Österrike som en samlingspunkt, en ”nationens lägereld”, som Gerd Bacher, en av ORF:s tidiga och mest inflytelserika generalintendenter uttryckte det. När Österrike blev formellt självständigt 1955 och sändarna i de fyra ockupationszonerna, som hade kontrollerats av amerikanska, brittiska, franska och sovjetiska myndigheter, slogs samman handlade uppdraget om att bygga en nation. Och den som kontrollerade det bygget kontrollerade både framtiden och historien, ett viktigt tema i en ny republik som hade svårt att hantera sitt förflutna.

Först 1963, när innehållet i en hemlig överenskommelse mellan de dominerande krafterna i österrikisk politik, det konservativa ÖVP och socialdemokratiska SPÖ, läckte till pressen stod vidden av den politiska styrningen klar. De båda partierna hade enats om att varje administrativ och redaktionell chefspost på radio och tv skulle besättas dubbelt: med en ÖVP-nära chef och en SPÖ-nära ställföreträdare och vice versa. Året efter samlades över 800 000 underskrifter i ett medborgarinitiativ som krävde en ny lag som skulle garantera public services oberoende; det var mer än tre gånger fler än vad som krävdes för att frågan skulle behandlas i parlamentet. Ändå dröjde det flera år innan någon sådan lag kom till stånd och än i dag, flera medielagar och -direktiv senare, utövar politikerna ett hårt tryck på ORF.

Sedan några år är det framför allt politiker från FPÖ som har skruvat upp kritiken mot det man kallar ”systemmedia”. Taktiken verkar gå ut på att genom angrepp på enskilda medarbetare undergräva public service-kanalernas trovärdighet. Ungernkorrespondenten Ernst Gelegs är bara ett exempel, det hårdslående nyhetsankaret Armin Wolf ett annat. Men FPÖ vill också strypa finansieringen av ORF genom att avskaffa tv- och radiolicensen – eller ”tvångsavgiften”, som de kallar den. Till skillnad från i Sverige handlar denna diskussion inte om en nödvändig anpassning till ny teknologi och nya medievanor utan framför allt om att försvaga public service-kanalerna gentemot de privatägda medierna och, paradoxalt nog, ytterligare stärka politikens inflytande över ORF.

Hur illavarslande dessa försök att göra sig av med oberoende och obekväma journalister än är, sker de i offentligheten och kan därmed bemötas och kritiseras. Mindre iögonenfallande är de förskjutningar av gränserna mellan politisk rapportering och politikerpromotion som just nu sker i flera av ORF:s program.

I ett försök att hitta en ny vinkel på Österrikes EU-ordförandeskap lanserade ORF under hösten programserien ”Europa backstage”, där bland annat FPÖ-ledaren och vicekanslern Heinz-Christian Strache porträtteras på gymmet. Han får berätta om hur han försöker hålla sig i form och att han minsann har förändrat sin kosthållning. Här finns inte antydan till en kritisk fråga. Det är inte heller meningen, detta är kändisunderhållning, producerad av ett fristående bolag, vars ägare och vd råkar vara syster till en av kultur- och medieminister Gernot Blümels medarbetare.

Denna vecka, just före jul, sänds tv-galan ”Österrikes hjältar”, där förbundskansler Sebastian Kurz (ÖVP) ska belöna brandmän, poliser och andra som hjälpt till att rädda livet på människor i nöd.

Ett annat inslag i samma serie beskrivs i tablån så här: ”Kulturminister Blümel prisar Europas författarelit, som uppenbart njuter av kvällen.” Det rör sig om utdelningen av EU:s litteraturpris. Att författaren Daniel Kehlmann i sitt öppningstal kritiserade både utvecklingen i Ungern och den ”dumhet och nationalism” som han menar präglar även Österrike, där ”ett högerextremt parti på ett oansvarigt vis gjorts till en del av regeringen”, nämndes inte med ett ord i inslaget.

Denna vecka, just före jul, sänds tv-galan ”Österrikes hjältar”, där förbundskansler Sebastian Kurz (ÖVP) ska belöna brandmän, poliser och andra som hjälpt till att rädda livet på människor i nöd. Det hela är ett samarbete mellan ORF, den upplagestarka boulevardtidningen Kronen Zeitung och förbundskanslerns kansli. En speciell jury ska bedöma vem som förtjänar att uppmärksammas. Varför, kan man fråga sig, ska representanter för kanslerns kansli, däribland en officiell talesman för regeringen, sitta i den juryn? Och varför i all världen ger sig ORF in i ett sådant samarbete?

Det är svårt att inte tolka program som dessa som eftergifter för att hålla regeringspolitikerna på gott humör, så att de i sin tur håller tillbaka med kritiken och avstår från radikala nedskärningar. I slutändan ter sig denna taktik ändå som ett rejält självmål. Den riskerar att undergräva public services trovärdighet och oberoende minst lika mycket som attackerna utifrån.

FPÖ:s angrepp på public service-medierna skiljer sig inte väsentligt från vad som hörs från högerpopulister i flera andra europeiska länder, till exempel Jimmie Åkessons deklarationer om att han, om han får chansen, ska lägga ner P3 och ge public service ett helt annat uppdrag än det har i dag. Skillnaden är – än så länge – att i Österrike sitter FPÖ i regeringen. Nästa år, 2019, kommer denna regering att presentera en ny lag som reglerar ORF:s verksamhet, det har medieminister Gernot Blümel (ÖVP) förutskickat. Det är FPÖ:s bästa chans hittills att ge ”oppositions-tv” betalt för gammal ost.

Som så ofta hänger det på regeringspartnern om de kan göra det. Hur har de konservativa kristdemokraterna det egentligen med den liberala demokratin i dag?

Läs mer: Så hotas public service av Europas politiker

Läs mer: Danmarks Radio har blivit ett slagträ i den politiska debatten

Carl Henrik Fredriksson är publicist verksam i Wien. Grundare av det europeiska tidkriftsnätverket Eurozine och Permanent Fellow vid Institut für Medien- und Kommunikationspolitik i Köln.

{ 0 kommentarer }

{ 0 kommentarer }

{ 0 kommentarer }

Diskussionen om kulturell appropiering är viktig och listan över modedetaljer, musiksnuttar och andra kulturella uttryck som skamlöst stulits från den afrikanska kontinenten är lång. Många invånare i afrikanska länder ser med rätta en samtida immateriell förlängning av den europeiska plundringen av artefakter under kolonialtiden. 

Men ”hakuna matata” är fel exempel
att hänga upp sig på, eftersom det är Disneys förtjänst att den gamla frasen fortfarande används. Under två decennier av resande till och boende i Östafrika – den längsta perioden var sex år i Kenya – har jag aldrig någonsin hört någon kenyan, tanzanier eller kongoles använda uttrycket bortom kustens all inclusive-resorts och inlandets nationalparker, där det används till leda av personal som vill tillfredsställa turisternas förväntningar, som byggts upp av just filmen ”Lejonkungen”. 

Filmens betydelse för den östafrikanska turismindustrin kan inte överskattas och sannolikt lär turismen få ett nytt uppsving i samband med nästa års remake. 

T-shirts med ”hakuna matata” på bröstet kommer krängas i tusental utanför portarna till Serengeti och på Mombasas stränder och det är osannolikt att Disney kommer att agera mot någon lokal tröjproducent som på egen hand försöker slå mynt av deras film. 

På samma sätt som 1,3 miljarder människor inte betalat en dollar i royalties för all amerikansk och europeisk musik som piratkopierats under de senaste decennierna, kommer de att slippa notan även här. Afrika är ett vilda västern när det gäller immaterialrätt.

Skulle Disney plötsligt mobilisera en armé av jurister mot en ensam näringsidkare (vilket de inte gjort sedan de skyddade frasen för 15 år sedan) kan jag komma att ompröva min ståndpunkt. Men tills vidare är det inga problem. 

Eller som vi säger på swahili: hamna shida.

{ 0 kommentarer }

{ 0 kommentarer }

Vi kom innan den långa kön hade börjat organiseras med stolpar och band utanför Nationalmuseum, och den här lördagen var det barnbarnens tur. Villa Curiosa, med ett oändligt antal skåp och lådor att öppna. Experimentverkstad, ritrum, ateljéer. Vi kunde stannat hur länge som helst. Ett inspirerande, lärorikt besök på landets stora, nyrestaurerade museum, tillgängligt för alla. Även barnen. 

Jag tänker på budgeten, som nu röstats igenom med hjälp av Sverigedemokraterna. Det känns obegripligt att någon med ansvar för framtida generationer vill gnaga i den redan
lilla kulturbudgeten och ta bort rätten att fritt ha tillgång till vårt Nationalmuseum. Och till andra museer som förvaltar det gemensamma kulturarvet. Dessutom ta bort två miljarder från klimatsatsningarna? Underligt, om man vill ha en framtid. 

Den kulturella allemansrätten är guld värd. Och finns kvar när hundralapparna från de sänkta skatterna blåst bort. 

{ 0 kommentarer }

Det framkommer i en skrivelse som Frostensons advokat Per E Samuelson skickade till Akademiens advokatbyrå Hammarskiöld & Co på måndagen. DN har tagit del av skrivelsen.

Förhandlingarna mellan parterna har förts under de senaste månaderna. Enligt Samuelson har Frostenson i princip varit beredd att inleda samtal om sin framtid i Akademien, med syfte att komma fram till en förlikning. Hennes krav har då varit att hon inte ska anklagas för att ha brutit mot institutionens stadgar.

Läs mer: ”Katarina Frostenson bör lämna Akademien” enligt ny advokatutredning

Om Akademien trots det fortsätter att driva uteslutningsärendet är fortsatta förhandlingar om en möjlig förlikning uteslutna, enligt advokaten. I så fall måste Akademien delge Frostenson allt material från de utredningar man har gjort, menar Samuelson, och uppger att man hittills inte fått det kravet hörsammat.

Samuelson skriver därför att ”Akademien kränker Katarina Frostensons mänskliga rättigheter” med hänvisning till Europakonventionen 6.1. Han framhåller att hon har rätt till en offentlig, muntlig förhandling samt prövning inför en oavhängig och opartisk domstol som upprättats enligt lag.

Samuelsson skriver att Frostenson avser att återkomma med ett mer genomarbetat förlikningsförslag först den 28 december, ”med utgångspunkten att hon lämnar Akademien frivilligt utan att frågan om uteslutning läggs till grund för den fortsatta diskussionen och att hon kompenseras i sådan omfattning att hon kan fortsätta sitt värv som poet”.

Läs mer: Hela historien om året som skakade Svenska Akademien

En anledning till att Svenska Akademien inte lämnar ut sin första utredning (där man kartlade kopplingarna till Jean-Claude Arnault i stort) är att Ekobrottsmyndigheten just nu driver en förundersökning mot Forum. Misstankarna rör ekonomisk brottslighet och av respekt för förundersökningssekretessen har Akademien valt att följa åklagarens önskan om att dessa delar i rapporten inte ska lämnas ut.

Det skriver Svenska Akademiens advokatbyrå i sin uppföljande rapport, som släpptes på tisdagen. Man tillägger också: ”Katarina Frostensons ombud uppgav därefter att om Katarina Frostenson inte fick tillgång till allt material ville hon inte ha någonting. I anledning därav har vi inte skickat uppgifterna i denna kompletterande utredning till Katarina Frostensons ombud.”

Åklagaren på Ekobrottsmyndigheten uppgav i förra veckan för DN att förundersökningen i ärendet mot Forum fortfarande pågår och att beslut om eventuellt åtal väntas först under nästa år.

Texten uppdateras.

{ 0 kommentarer }

2018 var ett bra år för popstjärnan. Inte kommersiellt, men kreativt. I Vanity Fair beskrevs utvecklingen nyligen som att där poppen förlorat sin agendasättande roll till hiphoppen har den samtidigt erövrat nytt visionärt djup. På världsscenen illustreras rörelsen av folk som Troye Sivan, Ariana Grande eller för den delen Robyn. Här hemma förkroppsligas samma förflyttning av två bästisar: Benjamin Ingrosso och Felix Sandman.

Att de båda under hösten befunnit sig på gemensam turné är lika givet som snillrikt. Med nylanserade karriärer, vässade profiler och massiv Melodifestival-framgång delar de mer än bara intresset från ungefär samma målgrupp.

Deras respektive album, Sandmans ”Emotions” och Ingrossos ”Identification”, är som huggna ur samma block sten av två olika skulptörer. Den ene med känslorna längst fram i sitt konstnärskap. Den andre med större intresse för strukturer och vinklar. 2018 var deras.

Spelningen på Cirkus på måndagskvällen är den kanske största händelsen i genren i Sverige i år. Den samlar en märklig kombination av hipsters och barn. Som om huvudpersonerna grenslar generationer, genom att vara samtidigt trendkänsliga och folkliga.

Först ut är Sandman, den mer estetiskt krävande av de två. Han äntrar scenen i mörker och till ett ljud som flörtar grovt med Depeche Mode. Har något dramatiskt, lite ödlelikt över sig när han slingrar sig runt mikrofonstativet, ensam längst fram. Han har också en integritet som håller för risktaganden.

Att en avskalad inramning gav honom en sådan succé i Melodifestivalen skulle således kunna ge honom framtida problem. För visst skriker de allra yngsta högt när han till endast gitarr framför hits från tiden som pojkbandsstjärna i FO&O. Men det är i kyliga nummer som ”Everything is great” och ”Human” som Sandmans förmåga att utmana, men samtidigt kännas pop, kommer fram allra bäst.

Benjamin Ingrosso är en annan sorts väsen. Slående porträttlik en ung George Michael inleder han sin halva av konserten med ”Dance you off”. Neonljusen blänker i lackjackan, dansstegen låter hans egentligen ganska fyrkantiga manskropp tänja på gränsen mot det feminina, androgyna.

Hans influenser är också hämtade från 80-talet. Men de väger lättare än Sandmans, kommer från samma lådor av house, disco och synthfunk som Daft Punk en gång grävde i.

Ingrossos mest rörande egenskap som artist är hur öppen han är med att han alltid velat bli stjärna. När han sätter sig vid pianot för balladen ”Happiness”, med en av flera texter på temat, påminner han om Prefab Sprouts Paddy McAloon. Han byggde också en karriär på att leka att han var en ikon, tills han faktiskt blev en.

Att Benjamin Ingrosso nu tjugoett år gammal får rusa runt Cirkus med Felix Sandman i extranumret ”Tror du att han bryr sig” är ett bevis på att den som härmar sina egna idoler tillräckligt envist till slut själv också kan bli andras. Den här kvällen lever två unga män, bokstavligt, sina drömmar. Det är poppens kanske allra vackraste trick, iscensatt mitt framför våra ögon.

Läs
fler musikrecensioner av Sara Martinsson, till exempel
om hur Linda Pira, Imenella och dansgruppen Unruly växer av att spela å Stadsteaterns stora scen.

{ 0 kommentarer }

– När vi tittar framåt ser vi att det kommer att bli allt svårare på alla områden att vara en ensam tidning i den nya medievärlden. Bland annat kommer den digitala omställningen att kräva investeringar i teknik och kunskap som vi har svårt att klara på egen hand, säger Anders Hörling, delägare och chefredaktör för NLT, i ett pressmeddelande.

NLT:s pappersutgåva kommer tre dagar i veckan och har en upplaga på cirka 21.400 exemplar. NWT Gruppen, som omsätter en halv miljard och har omkring 350 anställda, äger redan tre tidningar i Skaraborgs län och tror att man med NLT i stallet kommer att samordna arbetet bättre.

{ 0 kommentarer }

Enligt utredningen har akademiledamoten Katarina Frostenson läckt information och på så vis skadat Svenska Akademien.

Advokatbyrån Hammarskiöld & Co som gjort utredningen skriver att det är ”styrkt att Katarina Frostenson läckt information från Akademien om Nobelpristagare och inval” till Arnault, och att han ”sedan lämnat information vidare på ett sätt som gynnat honom själv och skadat Akademien”.

I sin avslutande rekommendation skriver advokatbyrån: ”Vår uppfattning är därför att Katarina Frostenson omedelbart bör hörsamma Akademiens resolution och utträda frivilligt. Om så ej sker är enligt vår uppfattning Akademiens ledamöter enligt 48 § i Akademiens stadgar skyldiga att utesluta henne.”

DN har tidigare rapporterat om att ledamöter ställt sig bakom en avsiktsförklaring om att Frostenson ska uppmanas att självmant lämna sin stol, med hänvisning till just paragraf 48 i Akademiens stadgar.

Paragrafen handlar om den tystnads- och lojalitetsplikt man kräver av en ledamot. Just denna paragraf tillfogades en rad nya kommentarer när Akademien, efter höstens första sammankomst, presenterade en omfattande nytolkning av stadgarna. En av kommentarerna förtydligar att en ledamots partner (på Akademispråk ”ledsagare”) är att betrakta som en utomstående och därmed bryter man mot sekretessen om man läcker till denne.

”Ledamoten ansvarar såsom för sig själv för att dessa informeras om och iakttar tystnadsplikt rörande sådan information som de kan komma att få del av”, står det i kommentaren.

En anonym uppgiftslämnare, N.N. 3, som blev bekant med Jean-Claude Arnault i mitten av 1990-talet, säger att Arnault kunde prata om inval, att han kunde vara med och påverka vilka som blev invalda i Akademien. Han påstås ha varit väldigt nöjd med att Anders Olsson, som han såg som en god vän, blev invald, och att han ofta och gärna pratade om att Horace Engdahl ingick i hans vänskapskrets.

Ett annat vittne, N.N. 1, säger att Arnault brukade prata om Frostenson och hur hon blivit invald, och hur de tillsammans fått Horace Engdahl invald. ”N.N. 1 antar att de väl i alla tider valt in sina kollegor och vänner i Akademien”, står det i utredningen.

Under måndagen
framkom flera uppgifter ur utredningen i Svenska Dagbladet, bland annat vittnesmål från tidigare ledamoten Klas Östergren och dramaturgen Anna Kölén. Då nämndes bland annat fallen Wislawa Szymborska 1996, Elfriede Jelinek 2004 och Harold Pinter 2005.

Även tidigare ständiga sekreterarna Sara Danius och Peter Englund vittnar under egna namn i utredningen.

När Nobelpriset gick till Patrick Modiano 2014 misstänktes det ha läckt i förväg,
enligt dåvarande ständige sekreteraren Peter Englund. Förutom Englund krävde även
ledamoten Per Wästberg att utredningen skulle offentliggöras: ”Transparens! Jag har från början gått på den linjen”, sa han till DN.

Den nya utredningen slår, precis som Akademiens första utredning, fast att Jean-Claude Arnault vid minst sju tillfällen i förväg känt till och spridit uppgifter om Nobelpristagare i litteratur. Dessutom ska Arnault, som tidigare också varit känt, haft kännedom om inval av nya ledamöter, bland annat innan Kristina Lugn valdes in. Advokatbyrån ser det som inte som rimligt att någon annan än Katarina Frostenson är den som som har läckt uppgifterna till Arnault.

Till TT säger ständige sekreteraren Anders Olsson att han i nuläget inte kan säga om man kommer att följa advokatbyråns rekommendationer om att utesluta Frostenson om hon inte avgår frivilligt.

– Vi måste ta upp det här i plenum i Akademien först, säger Olsson.

Akademiens nästa sammankomst är först den 17 januari. Olsson räknar med att man kommer att ta upp ärendet då.

På frågan om det finns det någon annan lösning på problemet än att Frostenson lämnar Akademien håller Olsson flera möjligheter öppna.

– Jag tror att vi måste hålla möjligheten öppen för förlikning. Vi ska nog inte låsa oss för en lösning.

Enligt utredningen har samtliga intervjuade akademiledamöter förnekat att de skulle ha lämnat några sekretessbelagda uppgifter till Arnault. Katarina Frostenson har dock inte låtit sig intervjuas och heller inte ”önskat lämna några detaljerade förklaringar”.

Texten uppdateras.

{ 0 kommentarer }

{ 0 kommentarer }

Nyinspelningen av den animerade djurfilmen har premiär 19 juli 2019. Visningarna riskerar dock att omgärdas av starka protester.

Hittills har 30.000 personer skrivit på ett upprop mot att Disneykoncernen framhärdar i att använda”hakuna matata” – swahili för ”inga problem” och tillika titeln på en sång i filmen. Begreppet används i bland annat i Tanzania, Kenya, Uganda, Rwanda, Burundi, Moçambique och Kongo-Kinshasa. Initiativtagare till
protestskrivelsen är Zimbabwefödda Shelton Mpala som rasar mot Disneys agerade:

”Anslut er och säg NEJ till Disney och andra koncerner eller enskilda som försöker varumärkesskydda språk, term eller fraser som de inte skapat. Jag liknar detta vid kolonialism och rån, en appropriering av något som du inte har rätt till”, skriver Mpala i uppropet.

Enligt
amerikanska NPR är frasen ”hakuna matata” varumärkesskyddad av Disney sedan 2003 i syfte att hindra konkurrenter att tillverka tröjor, mjukisdjur och andra filmrelaterade produkter försedda med uttrycket.

Bland röstskådespelarna i den kommande nyinspelningen av ”Lejonkungen” medverkar Donald Glover, Seth Rogen, Chiwetel Ejiofor, Billy Eichner, John Oliver, Keegan-Michael Key, Beyoncé Knowles-Carter och James Earl Jones.

{ 0 kommentarer }

Advokatutredningen som gjorts av byrån Hammarskiöld & Co ska fastställa om det begåtts brott mot Akademiens stadgar då Nobelpristagare ska ha avslöjats i förväg av kulturprofilen Jean-Claude Arnault eller hans hustru, ledamoten Katarina Frostenson.

Tidigare ledamoten Klas Östergren var en av de som bidrog med vittnesmål till utredningen under eget namn, ”eftersom anonyma vittnesbörd blivit konstant avfärdade, av andra berörda, som otillförlitliga”, sa han till SvD.

Nu höjs flera röster för att hela utredningen och dess innehåll ska offentliggöras. Till DN säger ledamoten Per Wästberg att han anser det.

– Jag yttrar mig inte om möjligheterna för en slutöverenskommelse. Men ju snarare desto bättre. Min åsikt är att utredningen bör publiceras i sin helhet och jag hoppas att så sker. Transparens! Jag har från början gått på den linjen, säger Wästberg.

Det råder inga tvivel för honom om att utredningens slutsatser vad gäller läckorna av Nobelpristagare är korrekta.

– Uppgifterna finner jag helt trovärdiga. Det är därför jag önskar den publiceras.

Läs även: Flera vittnar i Akademiens utredning: ”Uppgifterna ska inte kunna avfärdas” 

I SvD
går ledamoten och tidigare ständige sekreteraren Peter Englund, som själv erfarit att när Patrick Modiano fick priset 2014 skulle det ha läckt ut i förväg, ut och begär detsamma. 

– Jag hoppas och tror att Akademien offentliggör utredningen – det skulle ligga i linje med den ökade öppenhet som ständige sekreteraren Anders Olsson och andra ledamöter förespråkat, säger han.

Englund säger i utredningen att han hört att Modiano ska ha varskotts i förväg av sin dotter att han skulle få priset, och att Arnault var vän med Modianos dotter.

Englund nämner även förekomsten i utredningen av kvinnor som bara velat ställa upp anonymt med sina vittnesmål eftersom de utsatta för hotfulla kommentarer.

– Försök att påverka vittnen och till och med tysta dem är skamligt.

Akademiens ständige sekreterare, Anders Olsson, säger till SvD att utredningen planeras bli offentlig under tisdagen och då presenteras på Akademiens hemsida.

{ 0 kommentarer }

{ 0 kommentarer }