{ 0 kommentarer }

Rapparen drog i gång sitt koncept ”Sunday service” i början av året. Det går ut på att han en gång i veckan framför eget och andras material tillsammans med andra musiker, gäster och en stor kör.

På Coachella deltog artister som Kid Cudi, Chance the Rapper och Teyana Taylor. Dessutom dök Wests fru Kim Kardashian och dottern North West upp på den gräsklädda kullen på festivalområdet.

Framträdandet drog i gång klockan nio på morgonen lokal tid och gick även att följa på Youtube. Föga förvånande fick tillställningen stor uppmärksamhet på Twitter där glada tillrop blandades med hånfulla kommentarer och skämt.

Många gjorde sig lustiga över den merch, alltså kläder specifikt framtagna för tillfället, som såldes på platsen. En t-shirt med texten ”Trust god” kostade 70 dollar (omkring 650 kronor), medan ett par svarta tubsockor med texten ”Jesus walks” gick på 50 dollar (omkring 465 kronor).

Läs mer: Kanye skänker 90 miljoner till konstkrater 

{ 0 kommentarer }

{ 0 kommentarer }

{ 0 kommentarer }

En utskrift från Dagens Nyheter, 2019-04-21 22:57

Artikelns ursprungsadress: https://www.dn.se/kultur-noje/film-tv/game-of-thrones-avsnitt-tva-har-lackt/

Uppdaterad 22:00
Publicerad 21:57

Bild 1 av 2

Foto: Joseph Prezioso/AFP

Bild 2 av 2

Foto: Wenn.com


Det andra avsnittet av ”Game of thrones” åttonde säsong har läckt på nätet. Avsnittet, som har premiär den 22 april i Sverige, gick att se redan på söndagskvällen i Tyskland, enligt Independent.

Några användare av strömningstjänsten Amazon prime i Tyskland, som på söndagen tittade på det första avsnittet, kunde till sin förvåning automatiskt fortsätta se även avsnitt två. Efter det tog det inte många minuter innan avsnittet låt ute på nätet.

Kanske är det inte så konstigt att GoT-fansen har svårt att bärga sig. Premiäravsnittet av den åttonde och sista säsongen sågs av hela 17,4 miljoner tittare i USA, vilket var nytt rekord. I Sverige drabbades HBO Nordic av störningar när ett stort antal morgonpigga tittare försökte logga in den 15 april.

Läs mer:

Författarna avslöjar vad som hände Ed Sheerans karaktär i ”Game of thrones” 

Borde Danaerys Targaryen drabbas av flygskam och bojkotta drakarna?

{ 0 kommentarer }

En utskrift från Dagens Nyheter, 2019-04-21 22:57

Artikelns ursprungsadress: https://www.dn.se/kultur-noje/film-tv/game-of-thrones-avsnitt-tva-har-lackt/

Uppdaterad 22:00
Publicerad 21:57

Bild 1 av 2

Foto: Joseph Prezioso/AFP

Bild 2 av 2

Foto: Wenn.com


Det andra avsnittet av ”Game of thrones” åttonde säsong har läckt på nätet. Avsnittet, som har premiär den 22 april i Sverige, gick att se redan på söndagskvällen i Tyskland, enligt Independent.

Några användare av strömningstjänsten Amazon prime i Tyskland, som på söndagen tittade på det första avsnittet, kunde till sin förvåning automatiskt fortsätta se även avsnitt två. Efter det tog det inte många minuter innan avsnittet låt ute på nätet.

Kanske är det inte så konstigt att GoT-fansen har svårt att bärga sig. Premiäravsnittet av den åttonde och sista säsongen sågs av hela 17,4 miljoner tittare i USA, vilket var nytt rekord. I Sverige drabbades HBO Nordic av störningar när ett stort antal morgonpigga tittare försökte logga in den 15 april.

Läs mer:

Författarna avslöjar vad som hände Ed Sheerans karaktär i ”Game of thrones” 

Borde Danaerys Targaryen drabbas av flygskam och bojkotta drakarna?

{ 0 kommentarer }

Góreckis tredje symfoni gjorde inget större väsen av sig på 1970-talet, men sålde miljoner på skiva 1992 med Dawn Upshaw som sopransolist. En granitgrå, lamenterande musik som efter järnridåns fall blev synonym med etiketten andlig minimalism och åtnjuter kultstatus bland artister i skarven mellan pop och konstmusik. 

Därför är det både logiskt och otippat att Beth Gibbons från triphopgruppen Portishead tagit sig an denna klassiska hit med texter på polska. Hennes oskolade röst får kämpa – den låter otillräcklig – men just därför mänskligt sårbar. Krzysztof Penderecki lockar samtidigt fram en välgörande råhet ur orkestern. Så gör man en sönderspelad symfoni av sorgsna sånger både kommersiellt och känslomässigt relevant igen.

Bästa spår: ”II. Lento e largo – Tranquillissimo”

Läs fler musikrecensioner av Johanna Paulsson, till exempel om uppsättningen av Lars von Triers ”Melancholia” på Kulturhuset Spira i Jönköping. 

{ 0 kommentarer }

{ 0 kommentarer }

{ 0 kommentarer }

{ 0 kommentarer }

Det har gått fyra år sedan Gustaf Norén lämnade Mando Diao under omskrivna former. Sedan dess har den 38-årige dalmasen gjort allt möjligt, men framför allt återfunnit glädjen till musiken.

– Jag har flyttat från Stockholm till Borlänge och inte framträtt professionellt på ganska länge, men jag spelar mer musik än någonsin tidigare. Jag har jobbat åt kommunen, spelat på äldreboenden, varit musiklärare på gymnasiet och lite sånt. Som pappa spelar jag också väldigt mycket musik. Om det var något jag saknade i musikindustrin var det musik. Man blir lätt en maskin, säger Gustaf Norén.

När Mando Diao slog igenom i början av 2000-talet var det ett rockfenomen. Bandet hann också bli favoriter på Svensktoppen med sina Frödingtolkningar på albumet ”Infruset”, innan uppbrottet var ett faktum. Nu har Gustaf ett nytt projekt på gång med sin yngre bror Viktor Norén, med utgångspunkt i både barndomen och hembygden.

– Vi återgår till hur det var när vi började med musik. Vi har sjungit tillsammans sedan jag var fyra och Gustaf åtta. På den tiden var det mer som en lek, lite grann som att spela fotboll, säger Viktor Norén.

– Exakt. Du börjar inte i Manchester United, du måste leka fotboll först, säger Gustaf Norén.

På deras turné med Floda spelmanslag blir det inslag av deras tidigare rockprojekt Mando Diao, Sugarplum Fairy och State of Sound. Framför allt beskriver dock bröderna samarbetet som en kreativ nystart – i stället för att gömma sig bakom ett koncept framträder de under sina egna namn.

– Vi har alltid figurerat i olika band och konstellationer, men nu befann vi oss i en situation där vi inte hade något självklart musikaliskt sammanhang. Nu är jag bara jag och du bara du. Det öppnade dörren till en konstnärlig process som jag aldrig varit med om, säger Viktor Norén.

– Vilken tacksamhet att få sjunga tillsammans med sin bror, säger Gustaf Norén.

Samtidigt berättar Gustaf Norén om tveksamheten kring att vara musiker i offentligheten. Han förklarar att han på sistone har gjort ”musik med alla från 20-åriga Soundcloudrappare och 80-åriga dragspelsgubbar”, men att det inte alltid har nått allmänheten. För några år sedan hade turnén varit utesluten.

– Nu vågar jag ställa mig uppe på en scen igen, även om det tar emot att placera sig ovanför publiken och be dem vara tysta för att lyssna på mig. Kulturen borde inbjuda människor att medverka, det finns mycket kultur som handlar om att hyssja. Tyst, Börje Ahlstedt pratar! Shh! Nu börjar Bergmanfilmen.

Bröderna förklarar att de söker ett annat syfte bakom musiken och lyfter fram den lokala folkmusiken i Dalarna som ett föredöme. De pratar i munnen på varandra i telefonen, men det är mindre gnabbigt än bubbligt. Gustaf Norén gör en utläggning om hur han ledsnat på produktionsförhållanden inom musikvärlden.

– Det finns ett fungerande spelmanslag i Dala-Floda, vilket är ganska unikt i Sverige. De har nybörjarkurser på söndagar innan de vanliga repen drar igång. Folkmusiken har inspirerat mig och gett mig ett lugn. Om du vill ha en god kultur ska alla sitta med en fiol i sin hand, alla ska dansa och sjunga. Vänd er mot varandra istället för att gå till Nationalmuseum och stirra in i en oljemålning!

När Mando Diao 2012 gjorde Frödingsuccé med ”Infruset”, betonade Gustaf Norén att det var ett engångsprojekt – det skulle inte blir några fler poesiprojekt. Han tonsatte dikterna ihop med kollegan Björn Dixgård, som har fortsatt att göra musik under Mando Diao-flagg även efter Gustaf Noréns sorti.

När jag sjunger låtar som jag har skrivit ihop med Björn kan jag känna hans närvaro.

Nu har han inte bara flyttat tillbaka till hembygden utan också återvänt till den värmländska diktaren. På brödernas turné med Floda spelmanslag i sommar består repertoaren till stora delar av Fröding, med material både från ”Infruset” och nykomponerade tolkningar. Turnén inleds den 29 juni på Gustaf Frödings minnesgård i Karlstad.

– När jag sjunger låtar som jag har skrivit ihop med Björn (Dixgård) kan jag känna hans närvaro. Det finns en saknad som också känns i kroppen, det blir ett slags terapi för mig, säger Gustaf Norén.

Det återväckta intresset för Fröding har redan resulterat i en musikal. Gustaf Norén fick idén redan efter arbetet med ”Infruset”. När han började arbeta på ett gymnasium i Borlänge pratade han om det med rektorn, tog med sig sina ackordgångar och låtstrukturer till jobbet och löste resten ihop med elever och lärare. Musikalen ”Vägen till lyckolandet” hade premiär i mars på skolan.

– Det är en fortsättning på ”Strövtåg i hembygden”. För några år sedan upptäckte jag att dikten har fyra delar och i den tredje dikten skriver Fröding: ”Här går vägen fram till Lyckolandet.” Där blir han ett barn på nytt och gör en resa in i sig själv som blir ett slags sorgearbete. Nu har det blivit en musikal som vi har gjort tillsammans på skolan. Nu ska vi in i en studio och spela in de här låtarna, säger Gustaf Norén.

Ni har båda två själva testat på skådespeleri i olika sammanhang. Kan man förvänta sig några musikalinslag på er turné?

– Jag var med i musikalen ”American idiot” på Cirkus för några år sedan. Hela scenen öppnade upp sig på ett annat sätt, det kändes som att man svävade i ett eget musikaliskt universum under två timmar och trettio minuter. Det är något som jag verkligen har tagit med mig, säger Viktor Norén.

– Jag brukar alltid vilja ha med lite dramatik när jag spelar. Både jag och Viktor är nog teaterapor, säger Gustaf Norén.

Samarbetet bröderna emellan kommer inte att sluta med turnén utan de planerar också att spela in ny musik.

– Det är en spännande upplevelse att göra musik tillsammans med sin bror. Man dopar liksom sin personlighet. När jag skickar en låtidé till Gustaf och han skickar tillbaka en bearbetad version till mig känns det som att få tillgång till en annan sida av mig själv, säger Viktor Norén.

Producenten och låtskrivaren Björn Olsson, som har arbetat med Gustaf Norén tidigare men även samarbetat med bland andra Håkan Hellström, är också involverad i projektet.

– Björn är en vän som jag har pratat i telefon med under många års tid. Vi har också gjort musik tillsammans, säger Gustaf Norén.

– Det är så roligt med Gustaf och Björn. Det var som att jag kom in i deras rum och knackade på dörren till garderoben. Där inne satt de och höll på i smyg. Nu har jag försökt locka ut dem till världen utanför, säger Viktor Norén.

– Haha, du har rätt. Man ska inte isolera sig. Jag fick en uppenbarelse när jag såg filmen där Matt Damon är ensam på mars (”The Martian”, red. anm.). Han sätter sig vid datorn och börjar digga musik. Det där är fejk, tänkte jag. Inte en chans att man börjar dansa själv om man är helt ensam på mars. Det var ingen musiker som hade skrivit manuset, säger Gustaf Norén.

{ 0 kommentarer }

{ 0 kommentarer }

Den 28-årige Mühlrads version av ”One” kommer att framföras på gruppens comebackturné som reser till 13 städer. Turnén inleds i Sverige på Tele 2 Arena med tre konserter den 2–4 maj.

Inom ungefär samma period, den 30 april–5 maj, pågår utställningen ”Swedish House Mafia – Purgatorium” på Fotografiska i Stockholm. Det är den svenske konstnären och fotografen Alexander Wessely som med fotografier och film gjort en ”visuell tolkning av artisternas mentala tillstånd och känslor” inför gruppens återförening efter uppbrottet 2013.

{ 0 kommentarer }

{ 0 kommentarer }

{ 0 kommentarer }

Vad är kultur? Det innehåller mer än hur ordet ofta definieras. Kultur är våra medmänskliga förhållanden, vår hållning, våra handlingar. Vård är kultur.  Hur man ser på flyktingar, hur man behandlar barn hör till kulturen. Konst är kultur.  

Men kultur finns också i juridik, i affärsetik och i syn på religion. Jag påstår att uppfattningen om vad kultur är håller på att försvagas i Sverige. Vi har yttrandefrihet.  Mänskliga rättigheter ingår i kultur, dem hyllar vi.  Men hur jag behandlar min granne är också kultur. Kultur är samtal, vi måste samtala för att få syn på oss själva.  

Kulturens yttersta grund är hållningen till den andre. 

Vem är den andre? Den franske filosofen Lévinas använder bilden av ett ansikte för att beteckna den andre.   Ett ansikte är okränkbart, skriver han. Det får inte utsättas för våld, övergrepp och respektlöshet.  Ansiktet utgör en gräns som inte får överträdas. 

Det är kärnan i den västerländska kulturens och demokratins syn på individen. Ordet kommer från latinets individuum, som betyder odelbar. På det vilar FN:s rättighetsdefinitioner som ska skydda den enskilde mot övergrepp från makten.  

Alla samhällen innehåller våld och min fråga är vilket våld vi ser och vilket som av olika anledningar skyms för oss?  Om kvinnor demonstrerar utanför Dramaten i protest mot en mans misshandel av en kvinna, är det en djupt känd reaktion. En kvinnoprotest – men det är också en kulturell protest. Den bygger på att våld inte kan accepteras. 

Ett våld som till stor del döljs är våldet mot flyktingar. Det är nästan osynligt. Det har att göra med en språklig glidning: samtal om människovärde har av det politiska språket alltmer byråkratiserats, utarmats och mist sälta och substans. Hur en sådan förändring går till kan man se av den tysk-judiske litteraturprofessorn Victor Klemperers dagböcker 1933-1945, ”Intill slutet vill jag vittna”. 

Jag vill inte jämföra med nazismens sätt att förbereda förintelsen. Jag vill bara peka på hur människan av kött och blod osynliggörs av asylpolitikens språk. 

Redan innan deporteringarna av unga afghaner inleddes var den ovisshet som de tvangs leva under här djupt psykisk nedbrytande. De kom hit med bilder på näthinnan av en lång flykts ohyggligheter och förlust av sina närmaste. De hade suttit i läckande båtar och gått till fots och de flesta hade blivit misshandlade och våldtagna på vägen. Vistelsen här innebar fortsatt förstörelse.  De fick leva i en osäkerhet som ofta gjorde självmordet till ett bättre alternativ.  Sverige försvarade sig med att de var många. 

Och med att vi överrumplades. 

Men nu de är ju för guds skull här! 

I fyra-fem år har myndigheterna sysslat med att skilja agnar från vete. Vem ska få stanna, vem utvisas till ett land som anses vara det farligaste i världen? Åldersbestämningar används, erkänt nyckfulla och ovetenskapliga, var du fjorton eller sjutton när du kom? Många svenska familjer ser dessa unga människor som familjemedlemmar och gör allt vad de kan för att rädda ett kärt människoliv. Dem lyssnar man inte till. 

Det enda rimliga är att se deras ankomst som ett historiskt faktum. Som när Sverige 1943 tog emot de danska judarna utan att skilja den ene från den andre. 

Det som hände var i stället att Sverige den 24 november 2016 ändrade synen på asyl. Begränsningslagen som infördes då ger i de flesta fall bara tillfälliga uppehållstillstånd på 13 månader. Familjeåterförening tillåts inte. Humanitära skäl ströks ur lagen. Det skapades ett byråkratiskt och helt icke-humanitärt regelverk för skyddssökande.  

Det här är verkligen en kulturfråga.  

Begränsningslagen kallades tillfällig men förlängs oavbrutet och ska nu gälla i minst två år till. Det drabbar många fler än afghanerna.  

Människor som bott i Sverige i sju, tio eller femton år, försörjt sig, uppfostrat barn och betalat skatt och anpassat sig till Sverige kan under begränsningslagen inte känna sig säkra. En arbetsgivare kan i retrospektiv visat sig ha betalat in några hundralappar för lite i arbetsgivaravgift en viss månad för flera år sen – det kan plötsligt bli skälet för utvisning. 

Åtskilliga utvisningar är bokstavligen meningslösa – för alla. De är kontraproduktiva, ett utkastande av medmänniskor som gör insatser här. De utförs emellertid under stort byråkratiskt nit. Här en familj där fadern är verksam inom en profession som behövs i Sverige. Migrationsmyndigheterna beslutar att hans arbetande hustru ska utvisas. Hans dotter, om tre terminer färdig med sin examen i ett högutbildat yrke, får utvisningsbesked.  

Skälet till flykten var politisk förföljelse i hemlandet, dit ingen av dem kan ta risken att återvända. Många års fenomenal anpassning till Sverige utan att få uppehållstillstånd, den dagliga ångest som de och andra utsatts för – det är tortyr och misshandel av människoliv. Det finns inga andra ord.     

Vad ska ett land kallas som tar sig rätten att skilja makar åt? Att splittra familjer? Att ignorera svenska fosterföräldrars insatser för skyddssökande unga, och att utvisa ensamma mödrar med barn som blivit sjuka av ovisshet här? Det kan inte kallas ett kulturland. Begränsningslagen lämnar noll utrymme för inlevelse. Humanitära hänsyn finns inte längre i den. Reglerna – en hjärtlöst tuggande apparat – är så hårda att de skulle driva varje svensk till behov av vård.  

Begränsningslagen – som enligt en flyktingarbetare borde kallas för bekämpningslagen – har som enda syfte att förhindra att människor alls tar sig hit. 

Flyktingar demonstrerar mot deportationerna till Afghanistan.
Flyktingar demonstrerar mot deportationerna till Afghanistan.

Foto: Alexander Mahmoud

Den moraliska resurs som finns förvaltas av dem som protesterar.  De som inte vill se människor behandlas som boskap.  Vi lever i ett av världens rikaste länder och våra myndigheter fattar inte att kulturens grund är den andre. Vad du gör för en av dina minsta bröder gör du inte för dig utan för ditt samhälle. 

Det är drivkraften för teater, litteratur, film, musik, opera och måleri. Mekaniken i asylpolitikens språk gör dessutom att man inte förmår urskilja terrorister från andra. Det medför att Sveriges politiker lämnar en människosyn byggd på humanitet. Sverige styrs av nervösa politiker som inte ser skillnaden på konsumtion och människovärde. 

Sveriges politiker använder asylrätten till inrikespolitik. Som om vi inte hade undertecknat internationella konventioner: Genèvekonventionen (1949), Europakonventionen om skydd för mänskliga rättigheter (1950), konventionen mot tortyr (1987) och barnkonventionen (1989). Dem har Sverige underskrivit.  De skjuts utan genans åt sidan i avslagsbesluten och ersätts av regler i svenskt egenintresse. 

Vi måste kräva att underskrivna konventioner följs. Att humanitära skäl finns i lagen. Att myndigheter inte splittrar familjer som för sina liv behöver varandra. Att det blir stopp på meningslösa utvisningar av människor som varit här länge och gjort rätt för sig. Att det blir slut på jiddret med kostsamma deportationer till Afghanistan.  Och att permanenta uppehållstillstånd omedelbart ges till barn med uppgivenhetssyndrom och deras traumatiserade mödrar – i stället för att som i dag barn utan hopp ska ligga sondmatade i åratal.  

Kultur är att lära av människokärleken hos dem som trotsar den förda politiken genom att bry sig om sina medmänniskor. Det är att lära av de enastående konstnärer som Sverige har, en Mats Ek, Barbara Hendricks, Göran Sonnevi, Suzanne Osten, Kjell Espmark, Sara Stridsberg och andra, vars anda i arbetet är just det: att vad du gör för andra gör du för ditt samhälle. Stå upp för att Sverige ska vara ett kulturland, vilket förutsätter en annan syn på den andre än den som styrs av asylpolitikens språk.

Det genomtränger snart allt som en illaluktande dimma. Kultur är inlevelse med människor som är precis som vi – med samma behov av respekt och inlevelse som vi.  Hur ska vi bekämpa brotten mot mänskliga rättigheter som pågår i Europa och hos oss? Inte minst måste det ske genom att vidga medvetandet om vad kultur faktiskt är.   

Agneta Pleijel är författare

Läs mer: Agneta Pleijel: Släpp aldrig tanken på en förnuftig och mänsklig värld 

{ 0 kommentarer }

Får du någon gång frågan ” Vill du sitta i valberedningen?”. Spring. Den terapeutdivanen vill ingen hamna vid. 

Jag vet inte riktigt hur jag fastnade i svenskt föreningslivs mest tröstlösa uppdrag. Den oavlönade telefonförsäljaren som ska övertyga någon att frivilligt sitta i en ideell styrelse utan bonus eller övertidsersättning. Jag är ett lika ovälkommet inslag som tjatsex. 

Eftersom uppdraget är oändligt plågsamt och helt emot min natur skjuter jag alltid upp det in i det sista. Det brukar bli till påsk. Då börjar jag att systematiskt bocka av telefonlistan med stugföreningens ägare i turordning. De flesta har jag aldrig träffat fysiskt, däremot tvingats telefondejta varje vår i körsbärsblom. Det är tufft att övertala någon att inteckna sin redan fulltecknade kalender med ännu ett måste.

Samtalens fokus hamnar av nöd kring livets minuskonton. Det kan vara utbrändhet, artros, barn med bokstavsdiagnos eller sjuka föräldrar. Ibland är det chockartade cancerbesked, uppslitande skilsmässor eller tunga jobbkrascher. Allt i livet som gör att ingen kan, orkar eller förmår att sitta på styrelsemöten. Samtalen är ganska tunga att bära även för den som inte äger ryggsäcken.

Hur förvirrad blir jag då inte när jag redan vid samtal sju tycker mig spåra en försiktigt positiv röst i luren. En man som påstår att han vill sitta i styrelsen. Han hävdar att han är genuint intresserad av föreningens framtid och har dessutom ledningsvana. 

Jag blir chockad, rädd och panikslagen. Hur tackla någon som faktiskt vill? Pladdrar nervöst om hur glad jag är, medan mannen mest vill veta uppdraget innebär. Jag har svårt att redogöra för det, eftersom jag aldrig suttit i styrelsen. Men till de som inte vill sitta i styrelsen brukar jag påstå att arbetet inte är särskilt betungande, så jag säger det. Sedan vill jag mest lägga på, rädd att han ångrar sig. 

På årsmötet en vecka senare väljs mannen med acklamation in i styrelsen och jag är sagolikt stolt över min fantastiska rekrytering. Jesus fick inte sällskap i sitt fredagslånga lidande i år. I all eufori tänker jag snyftblödigt att ingen troligen känner sina stuggrannar bättre än jag. Om än på ont mer än gott. 

Nu längtar jag efter att själv få ligga på schäslongen och berätta varför jag inte längre fixar att vara valberedare. Men jag får inga samtal. Det är ju valberedarens uppgift. 

Så jag säger väl ja då. Men bara ett år till.

{ 0 kommentarer }

Alla kulturer tycks ha behov av en skapelseberättelse. Men vad gör vi som är skeptiska till religiösa myter? ”Jag tror att mitt eget intresse för kosmologin bottnar i en längtan efter en gripande, men vetenskapligt förankrad ramberättelse”, skriver Andrev Walden.

{ 0 kommentarer }

{ 0 kommentarer }

”Procedurerna som vidtogs för att utesluta Polanski var rättvisa och resonabla. Akademin står fast vid att beslutet var riktigt”, säger en talesperson för sällskapet, enligt Variety.

Roman Polanski sparkades ut ur Oscarsakademin i maj 2018 på grund av en våldtäkt som han begick mot en 13-årig flicka i USA 1977. Regissören greps, häktades och erkände våldtäkten, men flydde landet före domen. Han har hållit sig undan amerikanska myndigheter sedan dess.

Den 85-årige regissören lämnade i veckan in en stämningsansökan mot akademin och krävde att bli återinsatt i det prestigefyllda sällskapet. Polanski hävdar att akademin varken följde sina egna regler eller delstaten Kaliforniens lag när de uteslöt honom.

Läs mer: 

Roman Polanski väcker metoo-ilska med nya filmen 

Nu stämmer regissören Oscarsakademin

{ 0 kommentarer }