▸ Dottern Nina fick äntligen ett syskon

{ 0 kommentarer }

▸ Dottern Nina fick äntligen ett syskon

{ 0 kommentarer }

Deftones drog vid helt rätt tid en avgörande slutsats: Nu metal saknade romantik. 2000 års album ”White pony” rådde bot på den saken och blev både det bästa subgenren uppbådat och bandets språngbräda mot något annat. Sedan dess har de – utan att helt lämna släktskapet med Korn – gått mot alternativrock i spåren av Smashing Pumpkins och My Bloody Valentine. Men utforskandet har hela tiden präglats av konflikt mellan popsångaren Chino Moreno och metalgitarristen Stephen Carpenter. En dragkamp om huruvida bandet ska eftersträva tyngd som i sentimentalitet eller tyngd som i aggressivitet. Den här gången ser Carpenter ut att ha segrat. ”Ohms” är full av det varma mörker de är experter på, men det är de retsamt vassa riffen som får skivan att sticka ut. Den olösta konflikten fortsätter ge Deftones energi.

Bästa spår: ”Ohms”

Läs mer om musik och fler texter av Noa Söderberg

{ 0 kommentarer }

När fan blir gammal blir han religiös, brukar det heta. Och kanske är det särskilt talande för gamla hårdrockare. Black Sabbaths originalmedlemmar är i dag fyra farbröder i farfarsåldern. Att de för ett halvt sekel sedan lade grunden för heavy metal-genren och skapade viss moralpanik med sin ockulta dragningskraft är så att säga historia. Gitarristen Tony Iommi är numera bosatt på den engelska landsbygden i natursköna Cotswolds, ursäktar sig artigt varje gång han harklar sig och lägger ut texten om ikoniska riff med en kombination av stolthet och ödmjukhet.

– Jag bodde i Los Angeles ett tag, men det var inte riktigt jag, säger Iommi och låter precis så sympatiskt jordnära att man tror honom.

72-åringen är den ende i bandet som återvände hem till Midlands efter en utflykt till LA (”skatten i England var absurd och på den tiden jobbade vi ändå mest där borta”). Han och hans fingrar är förmodligen den främsta anledningen till att Black Sabbath skrev in sig i musikhistorien med ett sound som skickat impulser till såväl punken som dovt skorrande drone doom. I september 1970, bara ett halvår efter den självbetitlade debutplattan, kom andra albumet ”Paranoid” som i höst fyller 50 och återutges som lyxig jubileumsbox.


Foto: Rajko Simunovic / Alamy Stock Photo

Vad var det som gjorde ”Paranoid” till en albumetta på den brittiska topplistan?

– Fansen! Kritikerna hatade den, de tyckte inte alls om oss när vi började, berättar Iommi som tycker att skivan har åldrats väl och är glad att folk fortfarande pratar om den.

– Vi gjorde den med hjärtat. Albumen på den tiden var inte mekaniskt producerade med datorer som en massa grejer nu för tiden. Musiken var skapad från grunden, för hand om man så vill.

Iommi drar sig till minnes titelspårets tillkomst som utfyllnadsspår. Medan resten av bandet gick ut på stan för att dricka öl eller kaffe satt han ensam kvar i studion när producenten meddelade att det behövdes ytterligare en kort låt för att fylla ut skivan.

– Herregud! tänkte jag som aldrig hade skrivit en kort låt tidigare. Men jag kom på riffet till ”Paranoid” och väntade in grabbarna för att höra vad de tyckte. Sedan satte vi ihop låten på 20 minuter. Vi hade inga förväntningar alls, men den korta upptempolåten var en självklar singel och blev en hit, precis som hela albumet.

Förnöjsamt konstaterar Iommi att många av låtarna än i dag dyker upp i både filmer (”Iron man”) och bilreklam. Sådant som inbringar stålar och på rockspråk stavas ”sell out”. Men allting började i Birmingham, på den tiden en grogrund för allt tyngre rockmusik.

– Birmingham var lite som Detroit. Det var en motorstad, där man byggde bilar. Både jag och Ozzy jobbade på fabrik. Även en del andra band som Judas Priest kom från industriområdet och det var rätt ruffiga tider med gäng och sådant. Men till skillnad från dagens upplopp omsatte vi vår ilska i musiken, säger Iommi.

Som 17-åring råkade han ut för den arbetsplatsolycka – två kapade fingertoppar – som kom att sätta sin prägel på Black Sabbath-soundet. Läkarna sa att han aldrig skulle kunna spela gitarr igen, men Iommi vägrade ge upp.

– Jag kunde helt enkelt inte acceptera det, jag ville verkligen fortsätta spela, säger han och berättar om hur han själv tillverkade en sorts fingerborgar för att skydda sina ömma fingrar under de första månaderna.

Dessutom modifierade han gitarren och bytte till banjosträngar innan han till slut kom i kontakt med ett företag i Wales som var villiga att specialtillverka tunnare strängar åt honom långt innan olika tjocklek blev standard.

Ändå var det först efter Black Sabbaths två första skivor som Iommi började stämma ner gitarren för att få ett ”fetare sound”. Få musiker kan skryta med att i princip ha uppfunnit en hel genre, även om Black Sabbath naturligtvis inte var helt ensamma i skarven mellan blues, psykedelisk rock och metal. För texterna stod i första hand basisten Geezer Butler som matchade tunga riff med lika tunga teman, inte minst i ”War pigs” med sin svidande kritik mot politiska ledare och Vietnamkriget. Men den tidiga inspirationen kom från skräckfilmer.

– Jag och Geezer brukade gå på nattbio för att se ”Mumien”, ”Dracula” och den sortens filmer som inte alls är skrämmande i dag, men på den tiden var de häftiga. Jag ville återskapa den wow-känslan i musiken.

En tioårig Tony Iommi spelade dragspel precis som resten av den italienska familjen.

– Jag ville egentligen spela trummor, men vi var så trångbodda att man inte ens hade fått in en virveltrumma, än mindre ett helt trumset så mamma gav mig en gitarr och sedan dess har jag aldrig tittat i backspegeln, säger Iommi.

Han gick i gång på instrumentala gitarrgruppen The Shadows, Chuck Berrys rock’n’roll och jazzgitarrister som Joe Pass, men småningom även ”klassiska grejer”.

– Jag brukade ofta lyssna på klassisk musik i turnébussen, Beethoven och en del riktigt dramatiska grejer. Jag älskade det och ville göra musik med samma slags attack som finns hos Beethoven.

För några år sedan skrev Iommi ett körverk i samband med Birminghamkatedralens 300-årsjubileum.

– När man är med i ett band som Black Sabbath tror folk att man bara spelar den sortens musik så jag uppskattar att göra annorlunda saker. Att få en förfrågan om att skriva körmusik var en bra utmaning, förklarar han.

Låten gjordes i syfte att samla in pengar till kyrkan och kanske kan man säga att cirkeln nu är sluten med tanke på att rocklegendaren aldrig stått på scen utan sitt (rättvända) kors kring halsen.

– Vid ett par tillfällen har jag glömt det i kassaskåpet på hotellrummet och blivit tvungen att skicka i väg min personliga assistent för att hämta det. Geezer slarvade bort sitt på en fotbollsmatch, men korsen blev tidigt en symbol för oss.

Likväl drog Black Sabbath inledningsvis till sig folk som var inne på häxkonster och pressen utmålade bandet som satanister. Något som naturligtvis skapade en snackis i en tid långt före både internet och musikvideokanalen MTV. Black Sabbath skippade snart intervjuerna – till och med journalisterna var rädda för dem påstår Iommi – och satsade på idogt turnerande.

– Om man lyssnar på våra texter så tar de upp farorna med svart magi och många av låtarna handlar om allt dåligt som hände just då, som Vietnamkriget och sådant. Men folk missförstod oss ofta.

När sångaren Ozzy Osbourne bet huvudet av en fladdermus på scen under en soloturné i början av 1980-talet hade han trots allt redan fått kicken ur Black Sabbath på grund av sina omfattande drog- och alkoholproblem. Jag får för övrigt stränga förhållningsregler om att inte ”slänga in några Ozzy-frågor” under intervjun. Men Iommi berättar självmant att de hörs av varje vecka, fast numera oftast via sms.

– Ozzy är inte så bra på telefonsamtal. Han har svårt att koncentrera sig i mer än tre sekunder, säger Iommi som håller kontakten även med övriga originalmedlemmar om vardagliga saker som dagsform och krämpor. 2012, i samma veva som återföreningen och sista studioalbumet ”13”, fick gitarristen själv diagnosen lymfkörtelcancer och drog ner på turnerandet.

– Vi har alla våra hälsoproblem, konstaterar han och skrattar.

{ 0 kommentarer }

▸ Källor: Flera i produktionen smittade

{ 0 kommentarer }

▸ Svenska dansband i krismöte: ”Går under”

{ 0 kommentarer }

­ Utfärdade rikslarm ✓ Slog till på inspelningsplats

{ 0 kommentarer }

▸ ”Förvarat denna ängel i magen i hemlighet”

{ 0 kommentarer }

▸ ”Förvarat denna ängel i magen i hemlighet”

{ 0 kommentarer }

▸ Här är veckans streamingtips

{ 0 kommentarer }

RECENSION ”Oss pojkar emellan”

{ 0 kommentarer }

▸ Idolen sängliggande i fyra månader

{ 0 kommentarer }

Kan hända är det så att Beverly Glenn-Copelands musikgärning framstått som något mindre fascinerande, om det inte vore för bakgrundshistorien.

I mitten av 1980-talet sitter han på sin kammare i Huntsville i Kanada och klinkar på sin nyinköpta synt. Utanför fönstret: Naturen, sjöarna, skogarna. Melodier kommer till honom och han skriver och spelar in det esoteriska albumet ”Keyboard fantasies” i ett svep. Kassetten säljs i ett fåtal exemplar (mest till mammor som vill söva sina småbarn). Resten hamnar i källaren. Han återgår till kneget som barnprogramskådespelare, ett jobb han hade i 30 år.

Klipp till tre decennier senare, när Glenn-Copeland blir uppringd av en japansk och väldigt dedikerad skivsamlare – förstås! – som vill köpa kassetterna. Han blir utgiven på nytt, får åka på världsturné, når slutligen sin publik på ålderns höst. Han beskrivs som en pionjär. Det görs ett flertal dokumentärer (”Keyboard fantasies: The Beverly Glenn-Copeland story” som kom 2019 är fin och sevärd).

Lika mycket som vi älskar stjärnan som försvann, som DN:s Sara Martinsson skrev om den bortglömda popidolen John Holm – lika mycket älskar vi stjärnan som återupptäcks. Sixto Rodriguez, Hilma af Klint, Vashti Bunyan – historien är full av dramaturgiskt fulländade exempel på när den publika upptäckten i sig utgör en väsentlig del av konstnärskapet.

I höst kommer inte mindre än två skivor. Nysläppta ”Transmissions: the music of Beverly Gleen-Copeland” kan betraktas som hans livsmemoarer. Här ryms ett utforskande av genrer som spänner över fem decennier – från 1970-talets folkrock, jazz och gospel till den elektroniska ambient som genomsyrar numera kultförklarade ”Keyboard fantasies”, plus mer teatrala utsvävningar från tidigt 00-tal. Samlingsalbumet innehåller också den helt nya låten ”River dreams”, hans första på 16 år – en meditativ chant som kom till honom via, ja, frekvenser i universum.

Lika innerlig men mindre spretig är förra månadens ”Live at Le Guess Who?” som spelades in under en kväll i holländska Utrecht 2018, där Glenn-Copeland uppträdde med ynglingarna i sitt jazzband – de han beskriver som sina ”indigo children”.

Jag må låta väldigt tråksvensk, men när jag själv såg Glenn-Copeland uppträda med sitt band i den lilla hotellbaren Hosoi häromåret, var det just åldersskillnaden mellan den i dag 76-åriga artisten och alla andra i rummet som gjorde starkast intryck.

För vissa artister, mer än för andra, är tid och tajmning allt. Musiken, intresset för det nyandliga och hans icke-normativa livshållning som transman och politisk aktivist har slutligen hamnat i synk med samtiden och gjort honom relevant. I en soffa satt Robyn och log (hon är ett stort fan). Glenn-Copeland log tillbaka med ett fromt och väldigt buddistiskt leende, rörd över ödets besynnerliga vägar.

Läs mer:

Nyandlig Glenn Copeland fascinerar med hypnotisk röst

Läs fler texter av Kajsa Haidl

{ 0 kommentarer }

▸ Ändringen efter corona

{ 0 kommentarer }

▸ Avslöjar mardrömmen i ny bok

{ 0 kommentarer }

I ShitKids musik finns en tydlig motsättning mellan plan och slutresultat. Åsa Söderqvist, nu solo igen efter en tids samarbete med Lina Molarin Ericsson från Matriarkatet, betar närmast systematiskt och noggrant av olika genrer, tidsepoker och ljudideal. Tonårspop, 90-talistisk alternativrock, 80-talistisk synth har utforskats på sistone. Samtidigt låter allt i slutändan lik förbannat precis lika gapigt charmigt och lite slängigt som alltid. Och väldigt mycket ShitKid (eller The Breeders om man vill vara sån). ”20/20” präglas av en rastlös och klacksparkig experimentlusta som tar ShitKid från The Pixies-gitarrer till synthpop, techno och influenser från 80-talstryckare med en attitydstinn lätthet. De träffar kanske inte alltid helt rätt – men det är heller aldrig någonsin tråkigt.

Bästa låt: ”Dying to”

Läs mer om musik och fler texter av Mattias Dahlström

{ 0 kommentarer }

I ”Dunka dumma hjärta dunka” sjunger hon om att riva upp sår och färga sitt hår, trots att man vet hur det kan gå. Om att göra allt i sin makt för att känna något.

Låten är Felicia Takmans tredje singel och blev till en ”vårfredag med bubbel”. Hon hade då haft en händelserik början på året, men kände sig ändå tom. Varken glad eller ledsen. Tillsammans med tre låtskrivare började hon försöka tonsätta den upplevda likgiltigheten.

– På morgonen frågade Mattias (Jonsson, en av hennes låtskrivare reds anm.) från ingenstans: vad skulle hända om vi skrev en låt som heter ”Dunka dumma hjärta dunka”? Det kändes rätt direkt. Titeln kom först, sedan följde låten, säger hon om processen.

Den tre minuter långa popsången handlar om att försöka bli sedd i en relation. Att försöka rädda något som börjar bli dåligt.

När Felicia Takman skriver musik gör hon det i regel utifrån egna erfarenheter.

– Ofta är det ett tema som kommer ur ingenting. Men sedan vill jag gärna applicera det på mig själv. Jag har liksom svårt att hitta på en text ur tomma intet. Det är ju därför det är så kul att skriva med andra. Att kunna bolla ihop olika … bagage och tankar, säger hon om skrivandet.

Felicia Takman

Bild 1 av 3
Felicia Takman

Foto: Barzan Dello

Felicia Takman

Bild 2 av 3
Felicia Takman

Foto: Barzan Dello

Felicia Takman

Bild 3 av 3
Felicia Takman

Foto: Barzan Dello


Hennes eget bagage innehåller en hel del musik. Felicia Takman sjöng tidigt i körer och beskriver hur hennes självförtroende var som störst i åttaårsåldern ”när jag ville ta över världen som superstjärna”.

Men det där strålande självförtroendet kom att dala när sångerskan började musikskola som tonåring.

– Jag började jämföra mig med andra då. Det blev en konkurrens på något sätt och jag kände mig bara som en i mängden. Jag skrev och spelade gitarr i smyg i stället, på mitt rum. Musiken kändes så personlig och pinsam, beskriver hon.

Hon ser sista åren i gymnasiet som en mörk och vilsen tid. Flera år efter studenten skulle det visa sig att Felicia Takman hade adhd, vilket gav svar på många av hennes frågor. Hon var skoltrött och sällan på plats. Om hon trots allt var där, drog sig ögonen till Twitter hellre än skoltavlan.

Under en klassresa lade ett gäng killar ur Takmans klass ut en semesterbild. För att ironisera över de poserande skolkompisarna redigerade hon fotot till en Dressmann-annons. Bilden blev viral på Twitter. Så pass att hon fick jobb på en reklambyrå efter studenten.

– Jag hade så bråttom med att bli vuxen och till en början tyckte jag om det regelbundna, att ha kollegor och kontor. Men jag insåg rätt fort att det inte passade mig. Jag gjorde musik på kvällarna och var så himla trött hela tiden, säger Takman.

Felicia Takman
Felicia Takman

Foto: Barzan Dello

Under de två åren i reklambranschen fick hon mer och mer ångest. Hon var i fel bransch. Det behövdes en förändring.

– Jag är väldigt tacksam för tiden på byrån. Men om jag inte hade satsat på musiken hade jag ångrat mig i all evighet, det visste jag.

– Så jag började producera hemma och jag träffade en person som gick på en låtskrivarutbildning i Örnsköldsvik. Han hjälpte och peppade mig att söka, sen var jag fast i musiken på riktigt, förklarar Felicia Takman.

Hon flyttade upp till skolan i Västernorrland där hon skrev musik under ett år. Till en början mestadels vispop, men hon rörde sig snart mot ett mer sprakande sound.

– Jag tyckte länge att det var töntigt med pop. När jag sedan upptäckte Robyn insåg jag att det inte behöver vara det, töntigt alltså. Men jag gör det på svenska, allt annat känns fel, påpekar hon.

Hennes klara röst, den tydliga elgitarren och de blottande texterna på svenska väcker oundvikligen undran om Veronica Maggio möjligtvis är en förebild.

Det är en fråga som ställts till Felicia Takman många gånger – och som hon verkligen börjar tröttna på.

– Innan folk ens har lyssnat på mig så blir jag förknippad med Veronica Maggio. Det kan jag tycka är jobbigt. Det jag gör är egentligen inte mer likt henne än att jag är blond och sjunger på svenska. Det är nästan en grej, att jag gör allt för att inte kopplas ihop med henne. Alltså, jag har lyssnat jättemycket på Maggio, men jag försöker att inspireras av det som inte ligger lika nära mig.

Felicia Takman
Felicia Takman

Foto: Barzan Dello

Ja, det där med Veronica Maggio är kanske en trött spaning. Så vad inspirerar dig?

– Det har varit väldigt mycket band faktiskt, som Coldplay. Jag har alltid velat spela i popband, men har alltid varit så dålig på instrument. Sedan inspireras jag av Håkan Hellström och Markus Krunegård väldigt mycket.

Efter skoltiden i Örnsköldsvik var hon fast besluten att återvända till den åttaåriga Felicia Takmans dröm, eller i alla fall något i dess riktning. Hon skickade tre låtar och en portfolio med bilder till skivbolaget Universal och fick snart kontrakt.

– Jag hade skapat musik med ett gäng hemma i Stockholm då och ville släppa det på något sätt. Hur skulle jag gå till väga? Jag tänkte att det här så bra att folk måste tycka om det.

Inom en snar framtid kommer nu den nya popartistens första ep. Varje låt har ett eget sound, men det finns en röd tråd som hon inte vill avslöja ännu. Hon skriver mycket av sin musik ihop med sina vänner. Texterna är ofta humoristiska, som låtraden ”släpper allt på helgen, två av sju är väl ett kap?” från sångerskans första singel ”Ditt problem”.

– Det blir en hel del internskämt och mycket skratt när vi skriver. Vi tycker om att leka med språket, sedan är jag nog sådan som person, tillägger hon.

– Jag skämtar mycket och är väldigt sällan särskilt allvarlig.

{ 0 kommentarer }

▸ Vann pris på barncancergalan

{ 0 kommentarer }

▸ Uppgifter: Lägger munkavle på Idol-deltagarna

{ 0 kommentarer }

▸ Nu berättas hans historia på Barncancergalan

{ 0 kommentarer }