I en värld där nyhetsflödet allt mer präglas av internationell terrorism utspelar sig Magnus Ranstorps Sommarprogram i händelsernas centrum. Terrorexperten inleder med en konferens där IRA hade tejpat fast en lunchbox med en bomb under podiet och slutar med terrorattentaten i Köpenhamn som inträffade tvärs över gatan från familjens bostad. 

Däremellan är Magnus Ranstorp budbärare mellan Hizbollah och Israel, han hör Hamasledaren Mohammed Nazzal avfärda en kidnappning av Ariel Sharon för att den israeliska ledaren var så storvuxen. Efter 11 september-attentaten är han CNN:s terrorexpert och agerar rådgivare åt amerikanska myndigheter.

Under resans gång blir terrorismen global och Magnus Ranstorp själv mer reflekterande. De tidiga årens jakt på spänning och och terrorturism fylls på med förståelse för offren och vikten av mänskliga fri- och rättigheter. När Ranstorp själv drabbades av USA:s terrorlagstiftning ersattes beundran av djup ilska och förakt. Det är spännande och initierat men inte personligt. 

Mot slutet förvandlas Ranstorp till politisk agitator och nu ger han igen för gamla oförrätter. När han för tio år sedan presenterade Rosengårdsrapporten om radikalisering och våldsbejakande extremism i utsatta områden möttes slutsatserna med hån. Nyamko Sabuni, som beställde rapporten under sin tid som integrationsministier, har under Liberalernas partiledarkamp använt den som ett bevis på att hon hade rätt och var långt före sin tid. Manus Ranstorp följer efter i samma spår. Nu har alla förstår allvaret och tar till sig rapporten, men värdefull tid har gått förlorad. 

Sveriges terrorlagstiftning har på ett oförsvarbart sätt halkat efter, enligt Ranstorp. Han beskriver myndigheternas agerande som ett fotbollslag utan coach där elva individualister springer på olika bollar utan att förstå sin roll. Magnus Ranstorp efterlyste politiker som inte duckar för svåra frågor och ett samhälle som ligger steget före. Enligt terrorexperten saknas samordnade insatser. Det går inte att slå till mot enskilda fall utan att förstå ekosystemet som de ingår i.

Läs mer om tidigare sommarpratare under 2019 

{ 0 kommentarer }

{ 0 kommentarer }

Men alla verkar inte nöja sig med att köpa muggar och ljussablar och sälja dessa vidare. Det stjäls också, allt från menyer och underlägg till kartor och placeringskort, enligt Hollywood Reporter.

Inbitna ”Star wars”-fans är kända för sitt stora samlarintresse och i vissa fall har tjuvarna tjänat flera hundra dollar på att sälja de mer eller mindre unika sakerna på Ebay. Det har gått så långt att restaurangen Docking Bay 7 har tagit bort vissa bestick som var särskilt eftertraktade.

Kanske kommer stölderna mattas av när nyhetens behag avtar. Efter att i en månad enbart ha varit tillgänglig för gäster som bokat plats i förväg, är parken Star wars: Galaxy’s edge nu öppen för alla besökare på Disneyland.

Senare i sommar öppnas även en ”Star wars”-del på Disney world i Florida.

{ 0 kommentarer }


Illustration: Kungliga hovstaterna

Kungliga parker – människor och berättelser

Sofia Hillborg, Magnus Andersson och Hélène Gullberg

Kungliga hovstaterna 

Att ”gamle kungen”, Gustaf VI Adolf, var förtjust i orkidéer är nog allom bekant, men kanske inte att han som mest hade 600 plantor och detta under en tid då orkidéer var långt mer ovanliga än i dag.

Om detta kan man läsa i denna rikt illustrerade bok om de kungliga parkerna som just kommit ut.

Förutom de vackra bilderna och föredömligt koncentrerade och lättillgängliga texterna finns korta faktastumpar och kuriosa under rubrikerna ”Visste du att…” och ”Missa inte” som kan handla om de vackra 1700-talshusen på Kantongatan i Drottningholm, om skulpturgruppen ”De nätdragande morianerna” i parken vid Ulriksdal och uppmaningen att prova akustiken i Ekotemplet i Hagaparken.

Läsarna får också veta att en av Sveriges drottningar hade en sådan aptit på apelsiner att hon åt 19 stycken på en och samma dag.


Illustration: Ordalaget Bokförlag

Gata för gata runt Stockholm

Michael Masoliver

Ordalaget Bokförlag

För sju år sedan kom Michael Masoliver ut med ”Stockholm gata för gata”, en guide till brotten, böckerna, filmerna, musiken och personerna, stadsdel för stadsdel, föredömligt illustrerad med bilder och kartor.

Nu har uppföljaren kommit och den är uppbyggd på samma lättöverskådliga sätt. Guiden tar oss till förorter och kranskommuner.

I avsnittet om Sollentuna får man veta på vilken adress Ted Gärdestad växte upp. I delen som handlar om Danderyd kan man läsa att Elsa Beskow och hennes man Natanael 1900 flyttade in i en villa på Sveavägen. I samma villa bodde tidigare Viktor Rydberg. 

Men långt ifrån allt är kultur. Här finns ruskiga skildringar om både flickmord och brott i den undre världen, illustrerat med en revolver. Andra illustrationer är en stjärna, en boktrave, en filmklappa och en fotboll.     


Illustration: Heleneborgs Båtklubb

Båtarna – Heleneborgs Båtklubb 100 år 1919-2019

Redaktör: Stefan Iwanowski

Heleneborgs Båtklubb

Det är något visst med gamla träbåtar och den som inte fascineras av dessa flytetyg innan gör det definitivt efter att ha bläddrat i detta praktverk. Det räcker som sagt med att bläddra för att bli såld. Boken bjuder på en mängd vackra bilder från både dåtid och nutid (som sig bör i en jubileumsbok).

Båtnamnen är både antika och moderna och för all del även taubska – som Ellinor, Pierina och Fiorella.

Här finns ”lagom mycket” text till bilderna från båtklubben som håller till i Pålsundet, vinter som sommar. 

I bokens inledning får den oinvigde lära sig hur båtkalendern ser ut: vår – i, sommar – ut, höst – upp, vinter – pyssel. Tillägget till denna almanacka lyder ”Däremellan kommer fest och samkväm”. 


Illustration: Calazo Förlag AB

Kulturvandringar kring Stockholm

Mats Lundqvist och Lars Bergström (text), Jonas Adner (foto)

Calazo Förlag AB

Guideböckerna duggar tätt lagom till sommaren. Här är en fullmatad guide i behändigt fickformat.

Boken ger tips på 13 vandringar. Merparten går i innerstan eller närförort, men det finns flera som startar en bra bit från Sergels Torg. Författarna fokuserar inte enbart på sådant som finns i de flesta guideböcker: byggnader och minnesmärken. Nej, här får vi även träffa människor ”längs vägen”. Som korvförsäljaren vid båtklubben mellan Årstabroarna och Tantobadet och krukmakaren på Reimersholmsgatan.

Den längsta vandringen är 18 kilometer lång och går mellan Edsbergs slott och Täby kyrkby, men det finns betydligt kortare turer. De mellan t-banestationen i Ropsten och Ferdinand Bobergs gasklockor är bara en halvmil lång liksom den mellan t-banestationerna Skanstull och Hornstull med mycket att upptäcka utmed vägen.   


Illustration: Kulturhistoriska bokförlaget

Ingarödagboken 1860-1914

Barbro Maassen 

Kulturhistoriska bokförlaget

Många svenskar skriver dagbok. Några för eget bruk, andra kanske med sikte på eftervärlden. Vilken kategori Axel Ludvig Wennberg tillhörde är bäst att låta vara osagt. Wennberg levde 1841-1915, född på Ägnö i Tyresö socken, men bodde från 19 års ålder på Långviks Södergård på Ingarö där modern hade växt upp. 

Det var här han började föra anteckningar. Till en början sporadiska, med tiden mer utförliga och han kom att skriva tolv dagböcker om livet på Kolbacken, som gården kallades. 

Dessa dagböcker skänktes så småningom till Nordiska museet och ingår numera i ”Svenska bondedagböcker”. Böckerna Wennberg skrev är unika eftersom de är de enda i samlingen som beskriver livet i skärgården 1860-1914. 

Han skriver om livet på gården, om besök och om resor, men också födslar och dödslar. Ja, vardagslivet helt enkelt.    


Illustration: Stockholm Stories

Fotspår – Sju stadsvandringar i farfarsfars Stockholm på 1800-talet

Carl Gustaf Holmqvist och Maria Lindberg Howard

Stockholm Stories

Det är med guideböcker som med kokböcker. Det tycks finnas hur många vandringar och recept som helst. 

Maria Lindberg Howard har hittat ett spännande ”recept”, som hon kan tacka Carl Gustaf Holmqvist, sin farfarsfar för. Med hjälp av farfarsfaderns anteckningar, som hon hittade i sin släktforskning, har Maria Lindberg Howard tagit sig tillbaka till 1800-talets Stockholm och med hjälp av dessa anteckningar har hon skapat sju vandringar där hon blandar dåtid med nutid. 

Carl Gustaf Holmqvist växte upp med sin ogifta mor i kvarteren runt Hötorget och en av vandringarna går just i dessa krokar med utgångspunkt från anteckningar från perioderna 1843-1849 och 1861-1869. Här kan man få läsa om när Carl Gustaf gick till kryddboden och köpte lakrits som han smorde i ansiktet och njöt av dess sötma.


Illustration: Stockholmia Förlag

De okonventionella

IngelaS

Stockholmia Förlag

Det brukar heta att en bild säger mer än tusen ord. I den här boken är det bilderna som talar i första hand, men inte enbart. Även motiven talar och motiven som fotografen har valt har hon kallat ”gatans folk”. Detta ”gatans folk” har IngelaS träffat i sitt arbete på Stadsmissionens center för hemlösa. Bilderna har hon tagit i modellernas egna miljöer, miljöer som många stockholmare aldrig kommer i närheten av för att de har ett hem att gå till.

De starka svartvita bilderna kompletteras med ord som skrivits av personerna på bilderna. Det handlar om både uttalanden och dikter. Som mannen som kallas Dahlis:

”När snön ligger tätt om taken/Då endast Krim är vaken/Dom tisslar och tasslar dig om baken/Då är det fan bäst att du håller dig vaken.” 

Eller Tommys ”Tänk att det ska kosta ett helt liv att lära sig leva.”


Illustration: Förlag Blå Bergen

En atelier i snö 

Martin Dyfverman

Förlag Blå Bergen

Underrubriken till denna boktitel lyder ”Bildhuggare Carl Johan Dyfvermans konst och liv” och boken är skriven av sonsonsonen Martin Dyfverman.

Bildhuggaren levde 1844-1892 och en hel del av konstnärens konstverk finns att beskåda i huvudstaden för den som höjer blicken. Utsmyckningen på taket till Cirkus på Djurgården är ett exempel på detta liksom fasadutsmyckningar på Bolinderska huset på Blasieholmen.

Martin Dyfverman, barnbarnsbarn till konstnären och mångårig medarbetare på Sveriges Radio, har botaniserat i både tidningsarkiv och väderobservationer i jakten på anfaderns verk. Carl Johan Dyfverman var nämligen en konstnär som inte bara specialiserat sig på ”evig” konst – han var också en sjusärdeles skicklig konstnär när det kom till snöskulpturer. Av dessa finns naturliga skäl inga spår kvar.


Illustration: Ored & Vind förlag

Vägvisare i 1670-talets Södermalm – Johan Olofsson Holm 1674 & 1679

Riccard Montén

Ored & Vind förlag

Johan Olofsson Holm var stadsingenjör i Stockholm på 1670-talet. Hans tomtbok är en värdefull källa för eftervärldens forskare. Både för dem som studerat stadens upp- och utbyggnad och dem som sysslat med namnforskning.

Tomtboken för Katarina församling sammanställdes 1674 och den för Maria Magdalena fem år senare.

Med utgångspunkt från dessa tomtböcker har Riccard Montén sammanfogat 152 ritningar digitalt till en karta. Att det ligger mycket arbete bakom detta är lätt att förstå, precis som det var för Holm att rita upp tomterna – det handlar om mer 1.600 stycken och varje tomt mättes upp för att allt skulle bli skalenligt på kartan. 

I boken finns också en förteckning över kvartersnamnen efter namntyp och en över kvartersnamn som heter samma sak i dag som på 1670-talet om än med modernare stavning.

Spåren av titanen – August Strindberg finns fortfarande på Kymmendö

Rolf Löfström

”Han kom som ett yrväder en aprilafton…”

Ja, nog känner vi igen inledningen till August Strindbergs klassiker ”Hemsöborna”? Och nog vet väl de flesta att romanens Hemsö är verklighetens Kymmendö?

I denna skrift med härliga sommarbilder från Stockholms södra skärgård får man (som sig bör) läsa om den diktarstuga som August Strindberg lät bygga sommaren 1882, hans andra sommar på Kymmendö.

Det var i denna stuga Strindberg skrev ”Det nya riket” 1882 och ”Dikter” året därpå. ”Hemsöborna” skrev Strindberg i Bayern. Sedan romanen publicerats 1887 var han dock inte längre välkommen till Kymmendö. Nu är ön är så mycket mer än ”Hemsö” och framför allt framhåller författaren, fritidsboende på ön, andra författare som sökt sig hit. Som Verner Aspenström, Stig Dagerman, Karl Vennberg och Bengt Anderberg.

Läs mer:

Boktrave med Stockholmslitteratur i maj 2018

Ny Stockholmslitteratur julen 2018 

Boktrave om Stockholm hösten 2018 

{ 0 kommentarer }

Musikvideon inleds med en varning för starkt innehåll. Sedan får man följa ett brutalt händelseförlopp inifrån en nattklubb, där dansande människor skjuts ihjäl en av ensam gärningsman till tonerna av låten ”God control”. Det är en av låtarna från Madonnas ”Madame X”-album som släpptes den 14 juni i år.

Läs mer: Madonna anklagas för att ha redigerat falsksång 

Skjutningen för tankarna till dådet mot gayklubben Pulse i Orlando, där 49 människor dödades och 53 skadades för två år sedan, skriver The Guardian.

I videon citerar Madonna medborgarrättsaktivisten Angela Davis och tar tydlig ställning i ett meddelande skrivet med vit text mot svart bakgrund ”Ingen är säker. Hårdare vapenlagar. Nu.”

Madonna har även i tidigare intervjuer uttalat sig kritiskt mot det rådande regelverket för skjutvapen i hemlandet och manat till förändring.

Skivrecension: Madonnas nya är mycket av allt och aldrig, aldrig lagom 

{ 0 kommentarer }

Den ursprungligen somaliska aktivisten, författaren och debattören Ayaan Hirsi Ali var för ung för att kunna fly undan könsstympning, men slapp i alla fall tvångsäktenskap genom att senare söka asyl i Nederländerna. Numera är hon främst verksam i USA.

I gott sällskap med ”Ateismens fyra ryttare”, Richard Dawkins, Sam Harris, Daniel Dennett och framlidne Christopher Hitchens, framhäver hon oförtrutet förnuft framför tro och vidskepelse.

Ayaan Hirsi Ali är enveten utan att vara besatt, hennes liberalism och feminism inte lätt att argumentera emot. Man kan gott säga att hon vet vad hon talar om.

Hennes senaste bok, ”Reformera islam” (Albert Bonniers förlag 2015), bjuder egentligen och kanske föga förvånande inte på särskilt mycket av optimism, den uppfodrande titeln till trots.

I denna debatterande historielektion om viss tolerans och en hel del intolerans finns en och annan anekdot att stanna upp vid. Hon berättar till exempel om hur den brittiske generalen och slaverimotståndaren sir Charles James Napier 1842 skulle hålla ordning på Sidh-provinsen i det koloniserade Indien.

Napier insisterade bland annat på att det brittiska förbudet mot sati, den hinduiska ritualen att bränna nyblivna änkor levande, skulle efterlevas.

Det hinduistiska prästerskapet klagade då till generalen (som med sina vilda polisonger och sitt långa hår inte var helt olik Lemmy i Motörhead) och tyckte att han skulle respektera landets seder och bruk.

Och fick svaret:

”Nåväl. Änkebränning är er sed, så förbered bålet. Men även mitt land har sina seder. Män som bränner kvinnor levande brukar vi hänga, och beslagta all deras egendom. Mina timmermän ska därför resa galgar för att hänga alla inblandade när änkan blivit aska. På så vis kan vi alla agera enligt våra olika nationella seder.”

Ingen kladdig kulturrelativism av vare sig välvilligt eller räddhågset slag här inte. Och heller inga fler änkebål när Napier fick styra.

Men den uråldriga sati-traditionen som följdes ännu på Napiers tid gjordes faktiskt slutligen helt olaglig av den indiska regeringen först så sent som 1987. Det väcker samma förundran och fasa som att sharialagar officiellt fortfarande gäller år 2019 i länder som Iran, Pakistan och Saudiarabien.

Att Ayaan Hirsi Ali lämnade islam bakom sig tynger inte hennes samvete. Men ett sådant ställningstagande är en dödssynd för många som bejakar sharia, och hon har hotats till livet. Att hon är oförsonlig är inte konstigt.

{ 0 kommentarer }

{ 0 kommentarer }

{ 0 kommentarer }

{ 0 kommentarer }

{ 0 kommentarer }

{ 0 kommentarer }

Temperamentet har blivit ett annat, lite slängigare, vildare, sedan Roland Pöntinen tagit över som konstnärlig ledare för Båstad Kammarmusikfestival. ”Latin love!” är den flashiga rubrik han valt för årets festival och exemplifierar med att spela Manuel de Fallas sprakande ”Rituell elddans” ute på torget i centrala Båstad under invigningen.

Vid invigningskonserten i Apelrydsladan berättar han glatt om bakgrunden till detta. Hur han som mycket ung såg en film om pianovirtuosen Arthur Rubinstein och blev smått knäckt när denne pekade på sin stora villa och sa att hans inspelning av just ”Rituell elddans” hade betalt hela klabbet.

Men Pöntinen har givetvis även ett mer seriöst ärende med årets tema. Och det handlar om att lyfta fram den latinska klassiska musiken och ändra på den obegripligt undanskymda roll som den fortfarande spelar i Sverige.

Vi skall lära oss att älska det latinska. Och ingångarna till det är nästan oräkneliga i årets ymniga program. Här figurerar namn som Juan Crisóstomo de Arriaga (”den spanske Mozart”), Gaspar Cassadó och Enrique Granados till sydamerikaner som Ney Rosauro, Teresa Carreño och Mauricio Kagel. Lägg därtill en hel tangokväll i Apelrydsskolan.

Festivalen inleddes dock med Amanda Flodin (mezzo), Fredrik From (violin), Fredrik Block (teorb) och Magnus Kjellson (orgel) ur Göteborg Baroque som gav ett strålande program med framför allt tidig italiensk barock i Mariakyrkan. Något som de är bäst i Sverige på.

Under rubriken ”Dolcessa di morte” (Dödens sötma) gick de under huden med underskönt smärtsamma tongångar av bland andra Barbara Strozzi, Francesca Caccini och Claudio Monteverdi. Samt med en anonym mariahymn från 1000-talet som liknar jungfrun vid ”havets stjärna”.

Balsamiskt smekande musik, likt vinden från Laholmsbukten som för dagen hade Medelhavets temperatur.

Kvällskonserten i Apelrydsladan förde oss djupt in en helt annan och mera dunkelt belyst latinsk miljö – till det lilla kapell i en tjurfäktningsarena där toreron ber en bön innan han skall gå ut på arenan. Och kanske segra över tjuren, till publikens jubel, eller mista sitt liv.

Denna ceremoni har den andalusiske tonsättaren Joaquín Turina gestaltat i ”La oración del torero” från 1925 för fyra spanska lutor (laúd), men som också finns i ett arrangemang för stråkkvartett. Och det var i denna senare version som verket nu klingade i Båstad i ett hängivet framförande av den norska Vertavokvartetten.

Den bävande atmosfären kring en corrida, av ensamhet och delaktighet, var omisskännlig. Det nästan doftade om den.

Den briljante cellisten Jakob Koranyi bjöd bland annat på den lustiga musikaliska likheten mellan ”Värmlandsvisan”, i eget arr, och cellolegendaren Pablo Casals katalanska signaturmelodi ”El cant dels ocells”. För överraskningen stod dock hovsångerskan Katarina Karnéus som rev av ett wienskt operettnummer, till ackompanjemang av Pöntinen och Vertavokvartetten som nästan sprängde väggar och tak.

Helt utanför det latinska temat. Men i linje med det oförutsägbara som kan ske under en festival när den fungerar som bäst.

Läs fler musikrecensioner av Martin Nyström, till exempel om tonsatta favoritböcker på Gunnebo Kammarmusikfestival.

{ 0 kommentarer }

Under senare delen av 1600-talet föreställer man sig inom naturvetenskapen och filosofin att allt som existerar styrs av lagbundna rörelser kring ett absolut centrum. En tankemodell som bland annat ledde till upptäckten av gravitationen och blodomloppet samt en rad mekaniska uppfinningar. Men som också spred sig till politiken (den absoluta monarkin) och till musiken (utvecklandet av det tonala systemet).

I musiken blev treklangen centrat och kvintcirkeln det kosmos där harmoniken kan röra sig enligt bestämda lagar. Där ackordgångar, på ett närmast magnetiskt vis, skapar spänning genom att röra sig bort från centrat eller vara förlösande genom att hitta hem. Med den konfliktladdade solokonserten hittade tonsättarna den farkost som djärvast kunde leka med dessa lagar. Och främst av alla i denna konst blev Johann Sebastian Bach.

När Isabelle Faust nu på en fullkomligt enastående dubbel-cd griper sig an Bachs violinkonserter, några sinfonior, triosonater och en av orkestersviterna, gör hon det efter att i över tio år trängt allt djupare in i Bach. Från sonaterna och partitorna för soloviolin till förra årets magnifika inspelning av violinsonaterna tillsammans med cembalisten Kristian Bezuidenhout. På det nya albumet är det Akademie für Alte Musik Berlin under ledning av Bernhard Forck som står för orkesterspelet. En ensemble i yppersta världsklass.

På albumet ryms flera verk som finns i andra versioner hos Bach. Exempelvis den inledande Konserten i d-moll som är mer känd som en cembalokonsert. Faust och orkestern ger den ett ruskigt driv som förmedlar både demoniskt ursinne och den högsta njutningen. I den intimare andra satsen blir Fausts fiolstämma en röst med alla tänkbara nyanser som fyller ut den höga rymd som orkestersatsen skulpterar fram.

Täthet, fart, dynamik och rytmisk svikt kännetecknar också spelet i de övriga violinkonserterna. Särskilt den i a-moll och dubbelkonserten i d-moll. Men största överraskningen är ändå de tre mera sällan hörda sinfoniorna som bjuder på allt från drömsk melankoli till dånande fest.

En härligt översvämmande Bachfest återfinns också på dubbel-cd:n ”Concertos for piano” som samlat konserterna för ett, två, tre och fyra klaver (arrangerat för tre). De tre östeuropeiska pianisterna Evgeni Koroliov, Anna Vinnitskaya, Ljupk Hadzi Georgieva och Kammerakademie Potsdam bjuder på ett helt annat Bachspel än Isabelle Faust och berlinarna. Betydligt lugnare och mera klassiskt balanserat men med en energi och nerv som vinner i längden.

Flera av klaververken på detta album finns för violin på Fausts album, så jämförelsen blir oundviklig. Mest påfallande är hur ett betydligt lägre tempo får pianostämmorna att framträda med all önskvärd tydlighet. Och exempelvis avslöja den lustiga likheten med ”Vem kan segla för utan vind” i konserten för tre pianon i C-dur.

Bästa spår: Sinfonia BWV 1045 med Isabelle Faust. Adagio BWV 1064 med Koroliov, Vinnitskaya och Georgieva

Läs fler musikrecensioner av Martin Nyström, till exempel om den sorgsne Schubert som René Jacobs har hittat mitt i yran.

{ 0 kommentarer }

Chefredaktör: Peter Wolodarski | Tf ansvarig utgivare och redaktionschef: Caspar
Opitz | Vd: Anders Eriksson | Chef DN.se: Anna Åberg | Redaktionell utvecklingschef: Martin Jönsson |
Administrativ redaktionschef: Fredrik Björnsson | Utrikeschef: Pia Skagermark | Kulturchef: Björn Wiman |
Politisk redaktör: Per Svensson

© Dagens Nyheter AB 2019

{ 0 kommentarer }

I Netflixdokumentären ”Behind the curve” får man följa ett antal personer som är övertygade om att jorden är platt. En av dem är Mark Sargent, som gör Youtubefilmer och arrangerar konferenser för att sprida uppfattningen att idén om den runda jorden är en konspiration. Han har blivit något av en informell ledare för rörelsen. 

Nu bjuds han in som en av huvudtalarna på Gather, en festival som går av stapeln i Stockholm i september. 

– Tanken med Mark är att vrida och vända på vad som är sant och vad som är falskt. Dels är han en spännande person som har gått igenom konspirationsteorierna en efter en och hittat den om att jorden är platt. Han använder sedan mediaplattformar och uttryck för att komma fram som personlighet. Det gör hela han till ett spännande fenomen, säger Jakob Grandin, grundare av Gatherfestivalen.

Ni ger en plattform till någon som sprider fullständigt nonsens och är själva antitesen till vetenskap och förnuft. Vad säger du om det? 

– Absolut kan man säga så. Jag tror att våra besökare har en förståelse för vad en sådan person ger sig i kast med och uttalar sig kring. 

Behöver man göra en diskussionsfråga av allt, vrida och vända på frågan om vad som är falskt och sant när det handlar om jorden är platt?

– När man gör en konferens av det här slaget så måste man ta ut svängarna för att få kontrasterna. Vi behöver sträcka ut oss och få vetenskapens längst framsträckta arm för att utforska vad framtiden kan vara. Sedan behöver vi antiteserna, för att se vilka kontraster som finns. Målsättningen är att skapa dialoger mellan människor.

Mark Sargent presenteras som en av huvudtalarna, men ska inte hålla ett regelrätt föredrag utan frågas ut på scenen av moderator. Vem det blir går inte festivalen ut med än, men det ska bli någon från vetenskapligt håll. 

Programpunkten där Mark Sargent ingår heter ”Fake it til you make it”, ett utryck som brukar syfta till att låtsas att man är eller kan något tills man klarar det på riktigt. Men enligt Jakob Grandin är bokningen på allvar. På frågan om man kan vänta sig någon vändning kring Mark Sargent och vad han tror på svarar han undvikande: ”Det får vi väl se.”

– Jag tror att han tror att jorden är platt. Samtidigt tror jag att han bärs upp av den uppmärksamhet han får av att driva frågan.

Gather äger rum i Stockholm den 12–14 september i år. På fjolårets festival hade också en huvudtalare med nyvunnet kändisskap från Netflix, Sheela Birnstiel från den kontroversiella Bhagwanrörelsen som av vissa beskrivs som en sekt och vars historia berättades i dokumentärserien ”Wild wild country”.

{ 0 kommentarer }

{ 0 kommentarer }

{ 0 kommentarer }

{ 0 kommentarer }

Den 18 april 1989 förändrades livet för alltid för fem tonårspojkar från Harlem. De greps och dömdes för en brutal våldtäkt i Central Park, ett fall som fick stor uppmärksamhet i medierna och Donald Trump att propagera för dödsstraff. 

Det här är berättelsen om de fem pojkarna som blev kända som ”The Central Park Five”, hetsjakten på dem – och upprättelsen i form av en ny tv-serie. 

{ 0 kommentarer }

{ 0 kommentarer }