10 frågor till Sibille Attar: Min musik är en papperspåse att djupandas i

26 februari 2021

1. Hur skulle du beskriva din musik?

– Den är en papperspåse att djupandas i under en panikattack. I den reder jag ut mina känslor och får sagt det jag behöver säga. Tidigare har jag haft en bild av att jag var en blottad varelse och även om jag kan uppfattas som extrovert, är jag i grunden en ganska sluten person. I arbetet med den här skivan har jag inte velat värdera hur musiken låter. Jag har bara låtit den komma.

2. Vad lyssnar du på just nu?

– Just nu lyssnar jag mest med ett arbetande öra och då på de låtar som Rebecka Hemse och Sara Stridsberg skickar till mig. Vi arbetar på ett projekt kopplat till Dramaten, som jag inte kan säga så mycket om ännu. Sen tycker jag verkligen om att lyssna på Medberoendepodden.

Foto: Lisa Mattisson

3.  ... och vad lyssnar du helst inte på?

– Ljudet av kräks och min egen röst. Jag kan ibland bli trött på att höra mig själv prata. Sedan är jag inte heller så intresserad av att lyssna på medelklassen längre.

4. ... och från fobi-ljud till favoritljud?

– Jag gillar att lyssna på mitt barn när han pratar – och sjunger. Spotifys algoritmer har lett honom till Håkan Hellström så nu sitter han på golvet i vår lägenhet och skrålar; ”Och Broder Daniel har inte sovit på en vecka”. Överlag gillar jag små vardagsljud, som knarrande golv, och de som kommer från förskolan utanför vårt köksfönster.

5. Vilket är ditt första musikminne?

– Det året jag skulle fylla sju så flyttade min familj till ett hus på landet och där var jag livrädd hela tiden. Ungefär samtidigt fick jag mina första vinylskivor, däribland Jojje Wadenius ”Puss, puss, sant, sant” med texter av Barbro Lindgren. För mig blev albumet en trygghet. Jag kunde gömma mig i den skivan i det där stora huset.

Foto: Lisa Mattisson

6. Favoritalbum?

– The Cures ”Disintegration” (1989) och Siouxsie and the Banshees  ”Juju” (1981) är mina absoluta favoritskivor genom tiderna.

7. Du spelade in ”A history of silence” hemma. Hur funkade det?

– Jag har alltid skrivit låtar hemma, men den stora skillnaden mellan den här skivan och mina tidigare är att jag varit ensam i rummet under hela processen och till och med mixat alla låtar, utom en. Samtidigt har jag haft ett otroligt arbetstempo. Den här skivan har gått mycket fortare att göra än mina andra album. Det känns speciellt och stundtals väldigt abstrakt att jobba på det här sättet, eftersom ingen har fått höra låtarna. De har bara existerat i mitt eget huvud. Fram till nu.

Foto: Lisa Mattisson

8. Skivan kretsar kring att finna sin egen väg, sin egen röst, sitt eget rum. Vad lägger du själv i titeln?

– Jag har en upplevelse av att jag fått tysta min egen röst genom åren. I banden jag var med i efter The Tourettes var jag sällan inbjuden i den kreativa processen. Min sångröst var mest en annan persons verktyg och jag hade på sätt och vis accepterat den positionen i alla delar av mitt liv. Men det var inte alltid någon annans fel. Jag bar på ett sorts självförakt och en föreställning om att jag inte förtjänade att höras under den konstnärliga processen. Det är först nu jag känner att jag kan äga min egen historia och att jag, efter år av terapi, tycker om mig själv litegrann. Skivan behandlar den resan; Om man inte själv ser sitt värde är det lätt att man stannar kvar i situationer som inte är bra för en.

9. Vad är det bästa med att vara sin egen producent?

– Musikbranschen kan vara så enormt rockstjärnefixerad, men när jag producerar och spelar in får jag plocka fram teknikern som också bor i mig och som inte alltid fått plats. Det är kul att sitta i Logic och försöka lösa olika problem. Att få vara chef och bestämma passar mig också ganska bra. Det kan ju vara svårt att bjuda in någon till det stället där kreativiteten befinner sig också och lite skönt att få klura i den världen själv. Men med det sagt gillar jag ju samarbeten, i alla fall jämlika sådana.

Foto: Lisa Mattisson

10. Du gör en tolkning av Madonnas ”Oh father”. Varför valde du den låten?

– För mig är den här skivan som en tidsresa. Jag var åtta år när skivan ”Like a prayer” kom och den gjorde ett jättestarkt intryck på mig. Det finns så många bra låtar på skivan, så att jag skulle välja ”Oh father” var inte självklart. Låten innehåller otroligt många ackord och var inte helt lätt att lära sig att spela. I min version har jag ändrat outrot till ett stick i originalet, vilket krävde Madonnas godkännande. Det var en... jävla process att få det, men hon godkände den faktiskt!

Läs mer om musik och fler texter av Alexandra Sundqvist

Skriv en kommentar

Tidigare inlägg:

Nästa inlägg: