Aase Berg: Om människan ska släppa makten över djuren krävs en filosofisk revolution

17 juli 2019

Djur är aldrig passivt aggressiva. De sysslar inte med psykologiska rävspel, även om de kan vara hur pragmatiskt listiga som helst. Djur är råa och rena, människor manipulativa och grumliga. Djurens oskuld är hård, människornas skuldkänslospel mjuka. 

Just på grund av rakheten ser många människor djuren som naiva gosedjur eller korkade freaks och gör dem till föremål för överkladdig kärlek. Alternativt förvandlar dem till arbetskraft eller torterade slavar. Men vad händer om man, istället för att förpassa djuren in i träldom eller gör dem till sällskapshjon eller speglingar av infantila känslor, faktiskt respekterar dem?  

Att leva bioegalitärt, som det heter, är ingen lätt sak. Det duger inte att äta ekologiskt sågspån och idka biodling i stadsradhuset vid Nytorget. Om människan ska släppa sin makt över djuren krävs en existentiell och filosofisk revolution. 

Det är denna revolution som Amelie Björck vänder och vrider på i sin djupt fascinerande studie ”Zooësis”. 

Hur hittar man ett friare sätt att vara med djur? Termen zooësis syftar på ”djurens sätt att betyda i människokulturen” och handlar om hur djur framträder och tolkas i olika konstnärliga verk. Vilka förutsättningar ges mottagaren att tänka nytt kring djur-människa-relationens maktordning?

Björck inriktar sig på lantbruksdjuren. Genom närläsning av Ivar Lo-Johansson studerar hon hur dessa, trots en viktig roll som arbetskraft i civilisationsbygget och kapitalismens framväxt, marginaliseras i den lantproletära arbetarlitteraturen. Djuren erkänns inte som medlemmar i arbetarklassen, de finns bara till för människans tillväxt- eller välfärdsbygge. Såväl i kapitalismens ideologi som i socialismens betraktas djuren enbart som ett medel för människans framåtskridande. 

I analysen av Kristina Lugns pjäs ”Hjälp sökes” – när den spelades på Orionteatern medverkade verkliga djur som skådespelare på scen - fungerar djuren å andra sidan snarare som utövare av något slags nostalgisk mindfulness. Björck ger flera exempel på konstverk där djuren är tidlösa eller bakåtsträvare och framför allt existerar för att lugna ner den hektiska människan. 

Själv tänker jag att ömsesidigt ointresse är bättre än aktivt kontaktsökande när det gäller jämbördigheten mellan människa och djur. Bästa sättet att bli accepterad av en främmande hund är att vända ryggen till den. Den som ska hämta en okänd häst i hagen bör titta överallt utom på hästen samt närma sig i planlösa kringelkrokar. ”Att bli ignorerad av djur på deras eget territorium är en obeskrivlig ära”, skriver författaren Jenny Diski om att försöka bonda med pingviner.

Björck diskuterar flera försök till respektfulla möten, till exempel Lydia Davis poetiska iakttagelser av kor och Miru Kims projekt där hon på olika sätt lever med grisar.

Den som vet att uppskatta den liknöjda samexistensen med djur, eller, i sällsynta ögonblick, den artöverskridande lojalitetens tillit mellan djur och människa, kommer dessutom att förstå djurens läkande förmåga. 

Men det är inte djurens känslighet som är läkande. Det är deras ordlösa frånvändhet. Alienationen mellan människa och djur uppenbarar den existentiella ensamhet som också råder mellan människor. Den enda gemenskap som finns är ögonblickliga möten, och de kan lika gärna kan uppstå mellan människa och djur som mellan människa och människa.  

Att umgås med djur handlar alltså om att bearbeta förhållandet till det onåbara och främmande. Helen MacDonald formulerar det såhär i ”H som i hök” - romanen där hon skildrar sitt liv med den minst sagt svårflirtade rovfågeln Mabel: ”Under min tid med Mabel har jag lärt mig att man känner sig mer som en människa när man har erfarenhet, om så bara i fantasin, av att inte vara det”. 

Det låter sympatiskt, men man kan ändå gå på Björcks linje här och ställa en jobbig följdfråga: Är det över huvud taget djurens uppdrag att lära oss människor saker och bidra till vår självkännedom? Det är gravt antropocentriskt att tvångsrekrytera djur som psykologer.   

Det finns dock ett läge där människor och djur kan röra sig i samma element relativt oproblematiskt: i långsamheten. Som människa måste man sakta ner sitt rörelsemönster när man har med djur att göra. Kroppsspråket måste omformas. Om människor även gjorde detta i relation till varandra och till samhället – alltså plötsligt började agera i slow motion – skulle många ogenomtänkta handlingar kunna undvikas. Men det säger sig själv att det inte gynnar det ekonomiska framåtskridandet om vi räknar till tio och analyserar begärskedjan (Är behovet jag känner verkligt eller skapat, och i så fall skapat av vem?) innan vi släpper loss reptilhjärnan, drar till jätteköpcentret och slår till på en trädgårdsgrill för trettiotvå tusen. 

Den bärande tanken genom hela Björcks bok är tanken att djurens tid skiljer sig radikalt från människans – eller snarare, från ”krononormen”. Betyder: ”den djupt rotade tidslinjära myten om en stadig utveckling mot ständigt större välfärd, demokrati och lycka för alla (som passar in)”. Definitionen av vad som är tid och frihet är givetvis skapad av män.

Den konstnärliga utvecklingsberättelsen är därför en estetisk form av patriarkalt normativ uteslutning. Det är ju inte bara djuren som har svårt att foga sig i kravet på att följa den kronologiska utvecklingskurvan, och jag kan inte låta bli att fundera över om den kvinnliga friheten är lika okänd som djurens. Men obs: Björck tar samtidigt avstånd från den särartsfeministiska idealiseringen av cyklisk tid som motsats till krononormen. Vad Björck är framme och nosar på är istället det radikalt annorlunda, ett sätt att uppleva tid och frihet som vi knappt kan föreställa oss. 

Björck betonar alltså att förändringen måste gå på djupet. Bättre djurvälfärd kan aldrig bemöta förtrycksstrukturens grundläggande problematik: att djur enligt de flesta människor enbart finns till ”för att effektivast möjligt bidra med arbete och kroppsprodukter till det mänskliga samhället”. 

Ja, det är synd om djuren. Men frågan är om det inte är ännu mer synd om människorna.  

Djuren är visserligen inga experter på mindfulness, men de har åtminstone inte sålt sitt inre liv. Tack vare sin existentiella oåtkomlighet har de i högre utsträckning än människor fått behålla sin möjlighet till reflektion, även om deras kroppsliga tid och deras reproduktion kontrolleras. Björck visar genom ett antal exempel att till och med det döda eller slaktade djurets väsen på intrikata vägar kan ta sig in i mänsklighetens medvetande som ett slags spöke eller visselblåsare. Ingen kan någonsin nå in till och ockupera kons känslomässiga och tänkande kärna. Det går inte att styra om djurens begärscentrum med hjälp av reklamkampanjer och kapitalistiskt initierade livsstilsideal. Visst, vi mutar djuren med mat, men en ko kommer aldrig att förväxla mutor med kärlek. I människans fall gäller motsatsen: Det självständiga tänkandet är i allmänhet det hon offrar först. 

Under läsningen av Björcks lysande bok blir det alltså smärtsamt tydligt hur vi har lagt beslag på djurens fysiska frihet. Men där finns också en upplyftande insikt: djurens främmande själar kan vi aldrig komma åt. Nu hör jag de förtryckta korna väsa ur ladugårdens dunkel: ”Det sista ni tar är våra tankar”. 

Skriv en kommentar

Tidigare inlägg:

Nästa inlägg: