Adam Kjellgren: Är strategisk hopplöshet klimatkrisens enda lösning?

15 juli 2019

Kanske vore världen en bättre plats utan återvinningstationer, ekologiskt odlad mat och köttfria alternativ; ifall vi varken kunde välja bort plastpåsen eller flyget; om solceller förbjöds och alla klimatmarscher ställdes in?

Inte för att miljömedvetna valmöjligheterna generar ångest, vilket vissa menar. Att handla ekologiskt, tacka nej till plastpåsar eller gå i demonstrationståg tycks tvärtom främja vårt välmående. Det konstaterar bland andra författaren och miljödebattören Beatrice Rindevall i Dagens ETC (05/01). Faktiskt, skriver Rindevall, så blir vi gladare av att göra miljövänliga saker, och vi känner oss mer nöjda med oss själva.

Nej, problemet är i så fall det omvända. Det vill säga att miljömedvetna handlingar lindrar vår (i grund och botten berättigade) klimatångest, eftersom de skänker hopp om att vi som individer och konsumenter kan vända den ödesdigra utvecklingen. Ty om detta hopp är falskt, är det också farligt. Då har vi inte råd att vara glada och nöjda.  

Att så är fallet anser aktivister i den uppmärksammade miljörörelsen Extinction Rebellion, vars storskaliga protestaktioner lamslog delar av London i april. Rörelsen, som populariserat uttrycket Hope dies – action begins, påstår att en viss typ av hopp hämmar våra chanser att komma tillrätta med klimatkrisen, eftersom det passiviserar människor. 

Rörelsens medlemmar är övertygade om att katastrofen går att undvika om vi tillsammans tar strid för mer omdanande samhällsförändringar, som att avveckla den globala fossilindustrin. Men man menar att många människor kommer att förbli ovilliga att acceptera så pass radikala åtgärder, så länge de hyser hopp om att krisen går att lösa på ett enklare och mer bekvämt sätt. I en föreläsning på deras hemsida citerar en talesperson för rörelsen således klimatforskaren Kate Marvel, som förklarar att vi behöver mod, inte hopp. 

I Extinction Rebellions fall har vi alltså att göra med en ganska hoppfull hopplöshet, som vilar på antagandet att kollapsen faktiskt går att avvärja – förutsatt att vi överger illusionen om att det ska ske helt utan uppoffringar. Kanske kan vi kalla detta för en strategisk hopplöshet, där valet att framhäva det hopplösa i situationen framför allt syftar till att generera bredare acceptans för en radikal politik, till vilken man likväl sätter stort hopp.

En snarlik hållning går att skönja i den slovenske filosofen Slavoj Žižeks ”The courage of hopelessness” (2017). ”Det är bara när vi förtvivlar och inte längre vet vad vi ska göra”, skriver han, ”som förändring går att åstadkomma.” Men för att komma till denna punkt behöver vi, enligt Žižek, ta den långa vägen via hopplösheten.

Žižek vänder sig därför mot tendensen att avrunda varje pessimistisk prognos med att lova att det ännu inte är helt kört. Han anser att det är fegt. Mod, förklarar han, är att acceptera att det för stunden inte tycks existera någon trovärdig lösning på problemet. Först då blir det möjligt att närma sig detta på ett ärligt och i längden fruktbart sätt. ”Sant mod är att erkänna att ljuset i tunneln antagligen är strålkastarljuset från ett annat tåg, på väg mot oss från motsatt håll”, sammanfattar Žižek.

”The courage of hopelessness” är således ingen trösterik läsning. Žižek förklarar att han föredrar att vara pessimist, då den som aldrig förväntar sig goda nyheter ibland blir trevligt överraskad, till skillnad från optimisten, som får sitt hopp krossat gång på gång och till slut blir deprimerad. Men i den mån Žižek ändå antar att uppgivenhet och förtvivlan kan bana väg för radikal förändring, rymmer även hans hopplöshet spår av hopp. 

För en något mer grundmurad hopplöshet står den så kallade svarta ekologin; en pessimistisk släkting till den traditionellt sett mer positiva ”gröna” varianten. Strömningens förgrundsfigur, den brittiske filosofen Timothy Morton, anser att hoppet om att kunna lösa klimatkrisen är problematiskt, därför att det speglar samma tankesätt som orsakat den. Detta hopp, förklarar Morton i ”Dark ecology” (2016), vilar nämligen på antagandet att människan är förnuftig, handlingskraftig och i stånd att kontrollera naturen; ett antagande som alltid legitimerat vår arts destruktiva framfart.

Sanningen, påstår Morton, är att våra ”lösningar” ofta utgör en del av problemet. Eller som författaren och kritikern Dan Jönsson formulerar det i radioessän Svart ekologi, det nya gröna från 2017: ”Visst är det bra med solceller, problemet är att de tillåter oss fortsätta skapa tillväxt och förödelse. Plastflaskorna vi pantar blir råvaror i en global kretsloppsindustri, som får katastrofen att rulla vidare.” 

Det enda hopp som den svarta ekologins vapendragare verkar hysa är att känslan av att vara sårbar kan främja ett mer etiskt förhållningssätt till världen runtomkring oss, varmed vi delar utsattheten när temperaturen stiger.  

En svensk tänkare som intar en liknande ståndpunkt är litteraturvetaren Sven Anders Johansson. Han framhåller i ”Det cyniska tillståndet” (2018) att den handlingsiver som välvilliga och hoppfulla människor i dag uppvisar är naiv, närmast kontraproduktiv. I en av de dialoger som Johansson boken igenom för med sig själv, konstaterar han bland annat att våra kändisars politiska engagemang inte förmår förändra något i grunden:

– Tvärtom. Det blir ett slags moraliskt ställföreträdare som gör att skiten bara kan fortsätta.

– Men med det synsättet är det ju hopplöst! Som du beskriver det kan vi inte göra någonting, någonsin!

– Men innebär det nödvändigtvis att jag har fel?

Inte ens den svårmodige Johansson verkar dock villig att fullt ut omfamna hopplösheten. Längre fram i samma dialog poängterar han att det kanske ändå existerar ett mer verkligt handlande, som faktiskt kan förändra sakernas tillstånd – men att detta handlande går att påbörja först när vi erkänt hur villkorat vårt handlingsutrymme är.

Just vilken typ av handlingar som Johansson i så fall har i åtanke förblir emellertid oklart. I Aftonbladet (22/11–2018) avfärdar han både skolstrejkande ungdomar och marxister som manar till militant aktivism. I linje med ovan nämnde Morton invänder Johansson att botemedlet på krisen kanske inte är mer engagemang. ”Hur vore det”, frågar han, ”med lite mer ödmjukhet i stället? Inse att kontrollen inte ligger hos ’oss’, att ’naturen’ inte är så lätt att ringa in.”   

Deppigast av dem alla är dock den amerikanske författaren Roy Scranton, vars omtalade ”Learning to die in the Anthropocene” (2015) nu kommer i svensk översättning. Enligt hans tolkning är det inte ens värt att fundera över vad vi kan göra för att undvika klimatkrisen. ”We’re fucked”, fastslår han. Allt som återstår att se är när katastrofen inträffar och hur illa det blir. 

Med detta i åtanke är det enligt Scranton absurt att till exempel arrangera demonstrationståg för klimatet. Det bästa vi kan hoppas på, skriver han, är att sådana pseudopolitiska aktiviteter inte får några som helst följder. Men med stor sannolikhet är de direkt kontraproduktiva: de slösar energi som vi kunde ha nytta av i andra sammanhang och skänker deltagarna falskt hopp.

Till skillnad från flertalet av ovanstående tänkare erbjuder Scrantons hållning inga ljusglimtar. Det går däremot att skönja en strategi även bakom hans ihärdiga hävdande av det hopplösa i situationen. Scranton menar nämligen att vi behöver acceptera att katastrofen är oundviklig, så att vi kan börja förbereda oss på slutet. Vi måste helt enkelt lära oss att dö, som individer och som civilisation. Och om Homo sapiens trots allt överlever klimatkrisen, vilket är långt ifrån självklart, kommer vår art att stå inför enorma utmaningar som vi redan nu bör ägna tankekraft.

Frågan är förstås hur strategisk, i bemärkelsen effektiv, den strategiska hopplösheten faktiskt är. Är det verkligen säkert att känslan av hopplöshet kommer kunna locka människor att ta strid för radikala politiska förändringar, eller inspirera dem att utveckla ett mer harmoniskt förhållningssätt till undergången? Riskerar inte hopplösheten snarare att utmynna i en lustbejakande hedonism (varför inte flyga ännu mer, om allt ändå är kört…), som det rådande systemet är särskilt väl anpassat att tillfredsställa? Eller att driva människor i famnen på populister som botar vår hopplöshet genom att utlova enkla lösningar på svåra problem?

Kanske. Men betyder detta nödvändigtvis att hopplöshetens apostlar har fel?

Skriv en kommentar

Tidigare inlägg:

Nästa inlägg: