Agnes Lidbeck: Jag har börjat vantrivas i kulturen

24 november 2020

Varför blir vi förälskade? Jag vet varför vi fortsätter att vara förälskade, en stund: något med dopaminer och endorfiner, något med speglingen av våra bästa jag. Men för att komma dit krävs något som puttar en över den där första tröskeln. Som får en att orka försöka, igen.

Vad är det i en annan människa som får oss att ta ett djupt andetag och börja gräva in i någons inre, långt in nog för att få tillgång till de kemiska substanserna?

Jag vet inte. Jag vet bara att när jag talar med mina väninnor, mina vänner också för den delen, vittnar många av dem om att det blir svårare och svårare. Svårare att orka. Svårare att vilja.

Kanske börjar vi komma upp i en ålder, eller till en fas i livet på något sätt, där vi gjort den där hävningen så många gånger att det nästan är omöjligt att känna någon verklig entusiasm inför relationens olika stapplande första faser. Romantiska gester? Ska man orka med sådana? Oväntade picknickar? Är det inte lite kallt och fuktigt för det? Kryddande missförstånd? Kan vi inte bara säga som det är i stället?

Samma tröttma verkar vi – det lösa vi:et – känna inför kulturen. Lika många som jag pratar med som vittnar om att nej, de pallar inte försöka bli kära igen, lika många känner jag som säger: ”Jag har alltid älskat film/teater/böcker – men nu tittar/läser jag knappt. Jag vet ju ändå redan vad som ska hända.”

Jude Law i HBO-serien ”The third day”.
Jude Law i HBO-serien ”The third day”. Foto: HBO

För så är det ju. Man vet redan, ungefär, vad som ska hända. Vilket håll de vridit twisten åt den här gången, om det är han som visar sig vara ond eller hon, eller om de som vanligt visar sig vara komplexa och varken onda eller goda… Really? Igen? Ska det finnas ett barndomstrauma under igen? Ska jag orka vara förundrad, igen?

De tunna röda strecken i strömningstjänsterna visar hur många serier eller filmer som jag börjat titta på men lämnat, snabbt: en sorts rastlös rödpenna över allt det bästa dramaturgin lärt oss.

Nog är det lite ironiskt. Rent objektivt lever vi i en tid späckad med komplexa, fängslande historier. Strömningstjänsterna, till exempel; sprängfyllda med välproducerat innehåll, snyggt förpackade.

Och ändå, inför detta jädra smörgåsbord av berättarteknisk kompetens, känns allt just förutsägbart, som en sjuttonde första dejt där det bara är ett tunt lager hyfs som får oss att inte se den andre djupt i ögonen, och viska – hör du dig själv? För jag hör dig. Jag har hört dig. Jag kan dina repliker.

Gissningsvis handlar den allt överskuggande enuin inte om att männen blivit så där kvantifierbart mycket sämre än förr, sett till produktionsvärde. Gissningsvis är folk och deras berättelser, ansatser till konst, ungefär lika mänskliga som vanligt. Rimligtvis kan inte hela den tillgängliga populärkulturen drabbats av en plötsligt accelererande och gemensam tråkighet.

Men när alla de svenska nya serierna som hyllas lämnar samma eftersmak: det här är säkert bra, men jag orkar bara inte…

I stället måste det vara något annat som förändrats.  Och som alltid i kris, finns det goda skäl att begrunda sitt eget beteende.

Tråkar HBO:s psykologiska sektdrama ”The third day” ut mig för att det är dåligt – eller för att jag blivit en dålig tittare? Har jag blivit dålig på att dejta för att han är en idiot eller för att jag blivit något av en kärring?

När jag slutar se på ”Emily in Paris” på Netflix efter ett trefjärdedels avsnitt – är det för att kläderna är mindre underbara än i skaparens tidigare serie ”Sex and the city” eller är det för att jag beter mig mot konsten som mot en man: don’t bore us, get to the chorus.

Jag vet inte. Men när alla de svenska nya serierna som hyllas lämnar samma eftersmak: det här är säkert bra, men jag orkar bara inte… När tanken på en knarkande schackspelande antihjältinna känns direkt kvävande… när bara själva idén om att se en dynamisk, lite crazy remake av ”David Copperfield” tynger som ett ok: är det då kulturen, eller mig själv, jag borde vara irriterad på?

Svaret ligger som så ofta i spruckna romanser inom en själv. Jag tror helt enkelt vi har blivit för vana vid konsten för att verkligen kunna se den. Vi har blivit för överhopade med kreativa berättarlösningar och sprängfärdigt runda personteckningar, så inbäddade i att ha tillgång till allt detta, att vi står som inför ett julbord med blanka prinskorvar: lätt äcklade.

Lily Collins spelar titelrollen i ”Emily in Paris”.
Lily Collins spelar titelrollen i ”Emily in Paris”. Foto: Netflix/Kobal/Shutterstock

Om vi backar hundra, eller femtio år, eller om vi backar femton år – till tiden före ljudböckernas nedladdningsbara gallerier, före strömningstjänsterna – så var utbudet otroligt mycket smalare. Visst fanns det människor som av driv eller passion såg varenda film som gick på bio, läste alla böckerna på listan – men de var få. Det krävdes ett sjukdomstillståndsliknande specialintresse för att vilja skaffa sig tillgång till lika många konstupplevelser som i dag ligger en knapptryckning bort, ständigt tillgängliga.

Och för dem av oss som låtit den vågen skölja över oss, en varm stark våg av intryck, av underhållning, resonemang, kommer nu känslan av att inget är nytt under solen. Att inget hos konsten kan förvåna oss längre, vi har ju sett den förut.

Vi börjar bli alltför kompetenta konsumenter av konstupplevelser, det är svårt att överraska oss och därför får vi inte längre de kickar som det oväntade fyndet en gång gav. Konsten är inte sämre än för tio år sedan, men vi är sämre rustade att möta den: vi är förhärdade inför den. Med tittare som sett allt och vet att alla konventioner är upplösta kan dramatiken inte längre hoppas att förvåna.

Så vad göra? Skaffa en pudel? En vibrator? Lära sig knyppla?

Eller, som jag själv lutar åt, ta sig själv i kragen, och försöka återupprätta sitt intresse för världen, trots att den ligger där? För mitt i allt överflödande nonsens finns det fortfarande glimtar av något som kan förvåna. Sällan i de stora gesterna, sällan i de överväldigande greppen, men i andra, små, fina stunder.

Det är en finkalibrering, som kräver att jag som tittar letar efter något annat än snabba slutsatser och braskande färger

De glimmar till, som häromnatten när jag somnat ifrån en film under de första minuterna, och vaknade mitt i. Då står Rosamund Pike där, med lapp för ögat och halsar vodka i badrummet.

Helt utan vetskap om vad som hänt, vem hon är, varför lappen sitter där den gör, varför flaskan är i handen, är jag plötsligt klarvaken, fängslad, med öppna ögon. Utan att ha en aning om ifall berättelsen är sann eller falsk, fragmenterad eller kronologisk, förutsägbart olycklig eller förutsägbart lycklig, har den gjort mig förälskad.

Det ligger i skådespeleriet. I något kring ögonen, handrörelsen: precis som i annan förälskelse, något ogreppbart som har med en ögonkontakt, eller utebliven ögonkontakt, att göra. Det är en finkalibrering, som kräver att jag som tittar letar efter något annat än snabba slutsatser och braskande färger. Det handlar mindre om höjdpunkter och dalar i en stormig berättelse, och mer om att titta så noggrant på en annan människa, en skådespelare, att man ser dess detaljer.

Kort sagt: jag ser Rosamund Pike spela för mig och jag vet att jag kommer se filmen ”A private war” till slut.

Och det är väl slutsatsen. Det är inte relationens former det hänger på, när man varit på tillräckligt många första dejter. Det är skådespelarna. Människorna i serien, i pjäsen, på andra sidan bordet. Det vi får se av deras pannor och halsar, av hur musklerna fäster under deras hud, som gör att texten, filmen, pjäsen lever.

Rosamund Pike i ”A private war”.
Rosamund Pike i ”A private war”. Foto: AVIRON PICTURES/Moviestore/Shutterstock

Där landar jag mycket nära Mikaela Blomqvists genomtänkta inlägg i den pågående diskussionen om litterär gestaltning, i GP (21/11). Som Blomqvist formulerar det, finns det något djupt förenklande i ”den banala litteratursyn som ser orden som ett pynt att placera ovanpå en redan befintlig historia. Den yttrar sig i litteraturkritiken genom långrandiga återgivningar av böckers så kallade innehåll, genom hyllningar av romaner eller diktsamlingar som berättar om ’viktiga’ erfarenheter, bedömningar av litteratur utifrån politiska eller moraliska kriterier med mera. /.../ Det är litteraturen som hantverk och industri, inte som konst.”

Bättre kan det inte sägas. Handling, ärende, agenda räcker inte. Det är när vi känner igen något mänskligt på andra sidan skärmen som vi sätter oss upp och lyssnar. Det är det som vi aldrig slutar längta efter och som får oss försöka, igen och igen. Vetskapen om att det kanske, även här, kommer att glimma till av en känsla, fint uttryckt, underspelad, men ändå spårbar som en rörelse i ögonlocket.

Kanske kommer man, i det här avsnittet, hitta en människa?

Läs mer:

Så förvandlades organisationens idé att döpa lokaler efter Nobelpristagare till en strid om principer

Den historiska romanen som förbjuden flukt

I trädgården balanserar mästaren mellan ordning och kaos

Skriv en kommentar

Tidigare inlägg:

Nästa inlägg: