Alexandra Sundqvist: Folklegendaren Shirley Collins har hittat tillbaka till rösten – och sig själv

10 augusti 2020

Med sin äldre syster Dolly på klaviatur, främst olika sorters orglar, vitaliserade Shirley Collins de traditionella folksångerna och gav dem ett nytt uttryck. Hennes särpräglade röst i kombination med hennes omutliga ödmjukhet inför sångernas ursprung krönte henne till Storbritanniens främsta folkdrottning under 60- och 70-talen.

Shirley Collins var själva essensen av engelsk folkmusik, förnyade och förvaltade i en sömlös blandning – med ikoniska skivor som ”Folk roots, new routes” , ett samarbete med avantgardegitarristen Davey Graham och ”No roses” med maken Ashley Hutchings och Albion band. På nyckelverket ”Anthems in Eden”, skapat med systern, kläs folkmusiken i ovanliga klanger vilket influerade band som Fairport convention och Steeleye span. 

Sångerna Collins sjöng handlade ofta om samma arbetarklass som hon själv föddes in i på 30-talet och som kom att prägla hennes person och hennes förhållningssätt till musik. Fabriksarbetarna, bönderna, de fattiga kvinnorna, de våldsamma, druckna männen – alla har de en plats i hennes digra diskografi. 

På tjugo år släppte hon lika många skivor.

Sedan blev det tyst. Efter en personlig tragedi tappade hon rösten och försvann från scenen.

I sina memoarer berättar Collins hur hon ofta kände sig missförstådd och fick slåss

Berättelsen om Shirley Collins är unik, men också på många sätt typisk för 1900-talets kvinnliga sångerskor och estradörer. I sina memoarer berättar Collins hur hon ofta kände sig missförstådd och fick slåss, en gång till och med bokstavligt, för sina idéer. Det krävdes kraft för att plöja fram i ett manligt dominerat musikklimat och samtidigt avvärja kollegornas inviter, år efter år. 

Nådastöten kom när maken, som hon ofta samarbetade med musikaliskt, en dag klev in genom dörren och berättade att han tänkte lämna henne för en skådespelerska som han fallit handlöst för. Då de alla tre ingick i samma ensemble på Royal court theatre i London kom separationen att pågå inför publik. Collins sjöng i pjäsen, Hutchings ansvarade för musiken och varje kväll kom skådespelerskan till teatern iklädd hans kläder.

”Det tillintetgjorde mig fullständigt”, minns Shirleys Collins i dokumentären ”The ballad of Shirley Collins” från 2017. ”Vissa kvällar kunde jag sjunga, vissa kvällar inte alls [...] Ju mer jag försökte, desto värre blev det. Det var så förödmjukande.”

Shirley Collins utvecklade dysfoni. Allt medan det redan sviktande självförtroendet krympte. Hon, som alltid sjungit från hjärtat, tystnade helt i slutet av 70-talet; ”Jag försökte bara ta mig igenom vardagen, dag för dag, vecka för vecka. Jag var ensam med barnen och hade inte mycket hjälp.”

Collins tog olika ströjobb för att försörja sig själv och sina två barn, arbetade som städare, sekreterare och hamnade så småningom i presentbutiken på British museum. Hon tvingades sälja sina instrument, ett efter ett.

Vid 81 års ålder beslöt hon sig till sist för att sjunga hellre än bra

Men musiken lämnade henne inte. Den förblev en dröm, så väl som ett öppet spår.

Vid 81 års ålder beslöt hon sig till sist för att sjunga hellre än bra. Mycket tack vare musikern David Tibet från Current 93 som var ett långvarigt fan av hennes skivor och insisterade på att de skulle musicera tillsammans. ”Lodestar” (2016) blev Collins första album på 38 år. Det var en trevande, nervös återkomst – inspelad i hennes hem för att musikstudion kändes som en för laddad terräng. Men också ett kritikerrosat verk i sin egen rätt, som värktes fram med många koppar lindrande örtte.

På nya albumet ”Heart’s ease” har Collins släppt sin rädsla för att bli bedömd av luttrade tekniker och klivit in i studion igen. Resultatet är en skiva lika mångbottnad som hennes livsresa. Och trots att rösten inte är vad den än gång var, är den suggestiv och djup som havet hon sjunger om i ”Wondrous love”, en hymn med anor från 1800-talet.

I den låter hon som en blandning mellan en dov Nico och en åldrad, raspig Leonard Cohen när hon mässar ur sig texten över en illavarslande slidegitarr; ”Through all eternity, I’ll sing on.”

Även om hon förlorade sången, förlorade hon aldrig sångerna. 

Läs mer:

Shirley Collins sjunger med väderbiten stämma 

Skriv en kommentar

Tidigare inlägg:

Nästa inlägg: