Alicia Keys lyckas bara skrapa på ytan

18 september 2020

Tänk om man själv hade varit drabbad av samma positiva inställning till livet som den som vår tids största popstjärnor tycks vara så uppfyllda av! Känt sig som en ”stark kvinna” och inlett varje dag med att utbrista: ”Jag vågar vara mig själv!”, ”Jag är en helt ny människa!”. Att föreställa sig en verklig person som lever så är förstås omöjligt. Ingen tillbringar all sin vakna tid berusad av sin egen kraftfullhet. Därför framstår också så mycket av den listtoppande självhjälpsmusiken som främst skrivs, framförs av och riktas till kvinnor som förljugen. Någon borde ha berättat detta för Alicia Keys. Kanske hade hennes sjunde skiva låtit annorlunda.

Den senaste tiden har den nu 39-åriga singer/songwritern investerat avsevärt i att omformulera sin persona. Trots att hon sedan millennieskiftet varit en av den amerikanska marknadens mest välsäljande och prisade artister har hon aldrig riktigt lyckats avancera från acceptabelt parmiddagssoundtrack till verkligt engagerande musikskapare. Där en med henne samtida storstjärna som Beyoncé skickligt kanaliserat en oavbrutet enigmatisk personlighet genom den polerade popstjärneytan har Keys i bästa fall framstått som bara polerad.

Med förra albumet ”Here” och nu detta, symboliskt självbetitlade ”Alicia”, vill hon justera den bilden. Hon är osminkad på omslagen, engagerar sig politiskt, för feminism och Black lives matter. Nu vågar hon äntligen vara sig själv, säger hon. Bortsett från faktumet att det är en märklig position att hävda i en bransch vars själva syfte är att skapa illusioner så får man ändå ge henne att hon försöker.

Med hjälp av hitfabriksveteraner som Ed Sheeran och Ryan Tedder har hon skrivit en skiva som innehåller merparten av de klassiska element som popstjärnor brukar använda sig av när de vill kommunicera ”autenticitet”. Historiska influenser hörs överallt. Inte bara i de för pianisten Keys återkommande Stevie Wonder-blinkningarna, utan också i den skrapiga funk som präglar singeln ”Time Machine” och i hur hon på New York-romantiska ”Gramercy park” låter lite som en kvinnlig Paul Simon. Några av nuets mest spännande röster, som Snoh Alegra och Sampha, finns självklart på plats för att signalera modernitet. Idolen Jill Scott gästar i ett specialskrivet spår, namngivet ”Jill Scott” som för att visa att även en megastjärna som Alicia Keys kan vara en helt vanlig fangirl.

Ambitionen är hög. Men projektet landar ganska platt. Visst har den fluffiga produktionen och den drivande rytmen i ”Authors of forever” drag av något som känns fräscht. Men för en artist som bygger så mycket av sitt uttryck runt sig själv, att vara en berättare och att ha en röst, räcker det liksom inte att gräva runt lite i självhjälpshyllan och hoppas på att publiken ska vilja höra ännu mer om vikten av att ”fokusera på sig själv”. Det går tretton hits på dussinet i dag på ungefär samma tema och de allra flesta av dessa känns ändå fejk. Alicia Keys borde rimligtvis äga ett större djup att utforska, om hon nu menar allvar med att hon vill vara personlig. På ”Alicia” skrapar hon tyvärr bara på ytan.

Bästa spår: ”Authors of forever”

Läs mer om musik och fler texter av Sara Martinsson

Skriv en kommentar

Tidigare inlägg:

Nästa inlägg: