Alien: Sekunden innan badringen slår över känner jag mig jättetuff

11 februari 2019

Denna gång ser jag ljuset i tunneln. Så har det inte alltid varit. En gång åkte jag i en helt kolsvart vattenrutschkana. Så nära klaustrofobipanik har jag aldrig varit. Men den här gången är det ljust, närmast tivolibelysning. Jag susar fram på en badring. Det går fort, vattnet sprutar, jag känner i kroppen vilken cool och tuff mamma jag är. 

Det går ännu fortare, i en sväng slår badringen över, jag ramlar ur och slår i tån. Jag känner mig inte längre jättetuff.  

På äventyrsbadet där vi firar min dotters födelsedag finns massor av varianter av vattenrutschkanor: korta och branta, långa och platta (där man tvingas ta simtag för att ta sig fram), sådana i rör och flera stycken där man sitter i uppblåsbara badringar. Jag åker alla med motiveringen att jag måste testa så att de inte är för läskiga för min dotter.

Jag kommer fram till att de flesta är för läskiga. Ja, en är ju rent av farlig eftersom jag fick så hög fart att badringen slog över, jag ramlade av och slog tån.

Dottern bryr sig inte utan åker alla – massa gånger. Eftersom jag lever i illusionen att jag är den i familjen som är modigast när det gäller vattenrutschkanor är det bara att hänga på. Den onda tån låtsas jag inte om.

Minnesgoda läsare (och sådana finns det gott om på Namn & Nytt) kommer kanske ihåg att jag i ett tidigare kåseri klagade över att min hälsporre var så oglamorös.

Därför är det inte utan en viss tillfredsställelse jag konstaterar att jag denna gång kanske har gjort illa pek-tån på riktigt. Det känns som en lagom skada – gör lite ont (men inte lika ont som hälsporren), ser dramatiskt ut (svullet och gul-blått men inget blod) och hare det perfekta storytelling inslaget. 

Jag har brutit tån! En riktig skada!

Det ser faktiskt så dramatiskt ut att jag inser att jag kanske borde låta en doktor titta på tån. Så jag sitter i ett väntrum. Sedan sitter jag i ett annat väntrum. Sedan får jag träffa doktorn som ser lite road ut när jag säger att jag slagit tån i en vattenrutschkana. Sedan får jag sitta i väntrummet på röntgen. Sedan får jag sitta i ett väntrum där man kan kolla på Mello. Sedan får jag sitta i ett nytt väntrum en stund innan doktorn kommer och säger det förlösande ordet ”skelettskada”. Jag har brutit tån! En riktig skada! 

Sedan säger han att det gör man inget åt – jag får inte ens ett plåster – men att jag ska ha ”stadiga skor”. Sedan åker jag hem. Så otroligt oglamoröst.

Läs fler texter av Elin ”Alien” Peters, till exempel om ett oväntat syskon från hennes barndom 

Skriv en kommentar

Tidigare inlägg:

Nästa inlägg: