Andres Lokko: ”Sträckan mellan huvudet och tangenterna blev längre för varje år jag söp”

27 november 2020

Lokko kommer iförd japansk finrock till sitt förlag på Södermalm. Han har just blivit intervjuad på TV4:s redaktion.

– Jag har suttit i känslofåtöljen där, konstaterar han. Han ser lite tagen ut av den upplevelsen.

Likt hans två föregående samlingsvolymer hamnar man som läsare också i nya ”Andres Lokko: 2010–2019” i en fors av texter om sådant som mycket få människor fördjupat sig i. Eller ens hört talas om.

Som pastor T L Barret & the youth for Christ choirs musik, den i förtid avlidna Svetlana Boyms tankepjäs ”The future of nostalgia” och jamaicanska Popcaans ”Jungle justice”-singel. Men samtidigt tankar om den flyktingkritiska extremismen i Europa, Dolly Parton, förre brittiske premiärministern David Camerons hala självbiografi och Leonard Cohens allra sista skiva.

– En kompis som läste den här boken i förväg konstaterade att den börjar i en enorm optimism, men blir väldigt snabbt stum – det viktiga finns mellan raderna, säger han.

Du undviker länge det explicit jobbiga.

– Jo, tills efter 2014 då jag kom ut på andra sidan. Första halvan av 10-talet var för mig märkligt och jobbigt och jag skrev inte så mycket om det förrän efteråt. Mitt i det försökte jag bara hålla näsan över vattenytan, förklarar han.

– På det viset blev boken mer av en självbiografi än vad som var tänkt.

Till slut gick det inte längre att hålla näsan över vattnet. Alkoholen hade tagit över. Den hade följt honom länge.

– Visst hade det supits, men inte på ett så destruktivt sätt. Jag var tveklöst en person som larmade och låste mina stammisbarer, fast inte på ett problematiskt vis. Men jag var ju en bar-krog-musik-människa.

”När jag var nitton såg jag ju mig som någon som skulle syssla med systrarna Brontë och Thomas Hardy, typ.”
”När jag var nitton såg jag ju mig som någon som skulle syssla med systrarna Brontë och Thomas Hardy, typ.” Foto: Anette Nantell

I sitt förord beskriver Lokko hur ett tjugotal familjemedlemmar och vänner i mitten av april 2014 kommer hem till honom för att handgripligen få ett slut på hans missbruk. En intervention.

Dagen därpå ”forslas” han, i sällskap av sin lillebror, till behandlingshemmet Nämndemansgården i skånska Blentarp. Han får av en väninna med sig P O Enquists självbiografiska ”Ett annat liv” (2008) som skildrar författarens nedstigning i spritmörkret och återuppståndelsen.

– Det var den enda boken jag hade i den där klosterlika miljön. Inga mobiltelefoner, inga datorer, men det fanns en mynttelefon.

Andres Lokko beskriver Enquists bok som helt avgörande för att han själv lyckades bli nykter och fungerande igen.

– Jag läste de bästa kapitlen bara om och om igen. Kombinationen av ens anledning till missbruket och missbruket i sig självt gör att självkänslan och självförtroendet är i botten. Enquists resa och hur han dokumenterade den gjorde allt enklare för mig. Den var nästan som en manual om hur man hittar tillbaka till skrivandet. Kanske det bästa jag läst över huvudtaget.

Varför har du inte skrivit om detta tidigare?

– P O Enquist väntade i arton år innan han tyckte att tiden var mogen för att tala om det. Det var inspirerande och smart – om du inte vill göra ett gammalt missbruk till din identitet, titel och hatt.

Kampen med det Enquist kallar det ”nyktra hålet” – de timmar då det är möjligt att skriva innan alkoholen tar över – kände Lokko väl igen. När den punkten nåddes kunde han flytta tillbaka in i en ”bedrägligt behaglig rödvinsdimma igen”, konstaterar han.

– Jag har inte upplevt vikten av litteraturen i någon annan bok på det sättet sedan jag fick mina första stora läsupplevelser när jag var femton, sexton, år. Det var samma upplevelse som att höra Sex Pistols första gången.

”Jag skulle bli föreläsare om viktoriansk litteraturhistoria. Det var vad jag trodde att jag skulle göra”, säger Andres Lokko om sina yrkesdrömmar som tonåring.
”Jag skulle bli föreläsare om viktoriansk litteraturhistoria. Det var vad jag trodde att jag skulle göra”, säger Andres Lokko om sina yrkesdrömmar som tonåring. Foto: Anette Nantell

Vad behövde du alkoholen till?

– Det var självmedicinering. Ångestdämpande. Det var den enda metoden jag kom på för att överleva en chockartad skilsmässa. Ett förhållande som varat i tio år och sedan gifte vi oss och fem veckor senare så lämnade hon mig för någon annan och flyttade från London, där vi bodde, säger han.

– Mattan drogs undan i ett läge när jag kanske befann mig på en tryggare plats än någonsin tidigare. Det är ju i den kallduschen hösten 2010 som boken inleds.

Nu bor han med sambo vid Gullmarsplan. Han går till fots varje morgon till sitt frilanskontor intill en särdeles kostbar sneakersbutik i Södermalms SoFo, ett område han undviker att bo i.

– Det var en sådan ynnest att hjärnan började fungera igen, nervtrådarna, och att man sov så bra. Sträckan mellan huvudet och tangenterna blev allt längre för varje år jag söp, och ordförrådet blev mindre och mindre.

Somliga texter i boken är fortfarande plågsamma att läsa, säger han. Några av dem har hans förlagsredaktör inkluderat i samlingen trots att de är märkta av omständigheterna som de skrevs under.

– Jag är vit i dag, jag har kommit till en punkt där jag inte tänker på det – jag går inte på AA-möten, men dricker helt enkelt inte för jag mår bättre av det. Det är jätteskönt.

Gamla människor lyssnar ju på Nick Cave numera, de unga på Dua Lipa och jag har ingen aning om vad det kommer att mynna ut i

Andres Lokko beskriver sitt 2010-tal som en märklig tid också i hans relation till musiken, journalistiken och kritiken. En era som var diffus och präglad av ett vacklande självförtroende.

– Jag tampades länge med de dubierna, ”vad är min funktion som skribent?”. Men när jag sakta började bygga upp självförtroendet jag hade haft så vågade jag också renodla det jag tycker är roligast och viktigast – att skriva om musik. Det måste gå att åstadkomma en vuxen och värdig och ändå nyfiken musikjournalistik.

Andra hälften av ”Andres Lokko 2010–2019” handlar med några få undantag enbart om musik.

”Vi blev som ett popband mot resten av världen, det fanns en enorm trygghet i det”, säger Andres Lokko om Killinggänget.
”Vi blev som ett popband mot resten av världen, det fanns en enorm trygghet i det”, säger Andres Lokko om Killinggänget. Foto: Anette Nantell

Du har ständigt hyllat det pinfärska, ut med de gamla.

– Jo, jo, under 2010-talet infördes det ju nästan ett rockjournalistiskt förbud mot… Little Richard. Man letade under hela det decenniet efter ett år noll, ingen hittade det, men jävlar vad man letade. Jag ställde mig ganska högljutt upp mot att Max Martin skulle vara lösningen på våra problem.

Just popkritiken har ju sedan 1970-talet haft ett högljutt tilltal, ganska olikt till exempel litteraturkritiken. En upphöjd tvärsäkerhet, i ditt fall dessutom ofta arrogant paketerad.

– Visst, men fördelen med sådana texter är att det går att leka med dem. Man kan ju enkelt parodiera mig – och jag har ju möjligheten att studsa mot det och göra tvärtom. Skriva en gravallvarlig text om hårdrocksbandet AC/DC till exempel, svarar han.

– Finns det en förväntning i botten är det mycket roligare att ha sönder den för att det ska komma ut något nytt. Det är i alla fall min ambition. Jag tror att jag har försökt ta på mig en roll som jag tyckt har saknats, säger han och påminner om att också han är fostrad i Mats Olssons självsäkra popskola på Expressen.

– Det intressanta med det här är att nu beter sig ju litteraturkritiken mer och mer som Mats Olsson 1979 för att berätta om en ny bok och få folk att läsa den. Jaget har en helt annan plats i dag i alla former av kritik, på gott och ont.

Ironin och satiren blev en tillgång för Andres Lokko redan i grundskolan. Han gick från första till sjätte klass i Estniska skolan i Gamla stan. Hans pappa skjutsade honom från hemmet i Viksjö i västra Järfälla till tunnelbanan mot innerstaden.

– Jag var inte mobbad, men jävligt ensam. Ointresserad av sport och idrott, jättesmal – vägde 14 kilo – och var dessutom ett fan av musik och humor. Jag satt som sjuåring och lyssnade på allvar på mamma och pappas vinylskivor med Hasse & Tage.

Fadern hörde hemma i en annan era, han var född 1925 och hade deltagit i andra världskriget.

– Jag letade efter en annan fadersgestalt och hittade den i kulturvärlden.

I fjärde klass fick eleverna på skolan i uppgift att intervjua en vuxen som jobbade med något de själva ville göra när de blev stora.

Andres Mart Lokko, tio år fyllda, åkte till Expressens redaktion och intervjuade just Olsson. De talade om det brittiska punkbandet Buzzcocks.

Han hittade snart nya förebilder. Besattheten av humor och pop resulterade i att han första dagen i högstadiet kom till skolan i en trång svart modskostym.

– Ganska snabbt insåg några som gick i nian att jag gillade samma musik som dem. Jag blev adopterad av en liten krets som var aningen subkulturella, det var inte så noga om de var inne på postpunk eller gillade goth. För mig var det bara hurra. Mobbarna lät bli mig.

Killinggänget var å ena sidan en fantastisk upplevelse, vi blev som ett popband mot resten av världen

Efter gymnasiet var popmusiken ändå inte hans främsta mål. Länge såg han sig som en blivande litteraturvetare i blanknött manchestersvid på någon institution.

– Jag skulle bli föreläsare om viktoriansk litteraturhistoria. Det var vad jag trodde att jag skulle göra, tills jag fick två recensioner publicerade i den extremt bortglömda Nöjesguiden-konkurrenten Träffpunkt.

– Det var 1989 och då kändes det som det enda hela DN och hela Svenska Dagbladet skrev om var Frank Zappa. Jag ville skriva om acid house och fick plötsligt göra det.

Tre år senare var Andres Lokko chefredaktör på Bonniers, för musiktidningen Pop, bemannad med tidens strängaste smakdomare. Tv-uppdrag, Killinggänget med mera följde.

– Killinggänget var å ena sidan en fantastisk upplevelse, vi blev som ett popband mot resten av världen, det fanns en enorm trygghet i det. Samtidigt fanns det en enorm, oförlöst, vilja att göra sitt soloalbum. Jag – som då gjorde larv på tv – var väldigt rädd för att inte bli tagen på allvar som journalist.

Andres Mart Lokko gick på Estniska skolan som barn.
Andres Mart Lokko gick på Estniska skolan som barn. Foto: Anette Nantell

I dag vill han hitta nya vägar genom musikhistorien. Skriva texter som kan förklara Lana Del Rey eller Sarah Klang. Rockhistoria som inte inkluderar Rolling Stones, däremot Bette Midler och soundtracket till musikalfilmen ”Grease”. Sångerskan Jennifer ”The power of love” Rush istället för The Clash.

blir det skitkul, en ny kanon. Jag vill skriva om det som jag är genuint intresserad av, och det behöver inte vara det jag tycker är bäst, klargör han.

Att hans lunta på sidan 644 avslutas med en snudd på öm text om Tomas Ledin ska nog läsas som ett uttryck för den ambitionen.

Lokkos profil som syrlig elitist väckte tidigt kontrovers. Han höll envist det folkligt populära på två armslängders avstånd.

– Det där har varit drivet av en rädsla för att inte bli läst och för att det jag är bäst på inte nödvändigtvis räcker till i en djävulskt högljudd epok, som den nuvarande. Jag tar tveklöst i extra mycket och vet att detta kommer att om inte provocera i alla fall irritera.

Han påpekar att när man fyllt 53 så upphör dock arrogans att fungera som något annat än ett stilistiskt grepp.

– Jag tror att det finns en rädsla bland män i min ålder för att vara pompös. Jag är skrämmande nära den gränsen. En pösighet och form av mansplaining som påminner om Jan Guillous tvärsäkerhet.

Andres Lokko ser, som politiskt röd, samtidigt sin uppdragsgivare Svenska Dagbladet som en idealisk utpost i det nutida mediebruset.

– Om man som jag använder sarkasm, ironi eller plakatpolitik så är ju den tidningen en helt underbar plats att skriva på med tanke på dess ideologiska ledarsidor. Man kan vara i opposition där utan att vråla eller vara en del av en kör och jag trivs i mild opposition.

Mild har hans opposition inte alltid varit.

Reaktionerna på hans texter i exempelvis Killinggänget väckte starka känslor. Han gjorde ”alla från Varanteatern till Henrik Dorsin jätteledsna”.

– Men jag har också långt senare gått fram till folk och sagt att jag är jätteledsen för något dåligt jag skrev i affekt.

Vad tänker du om de kritiker som noga undviker att hamna i sådana konflikter?

– Min självbild i dag är nog mycket närmare Leif Zern än en… ung Alex Schulman. Det är svårare att använda renodlad elakhet när man själv både råkat ut för sådan privat – och inte heller har en dogmatiskt revolutionär agenda. Man vässar pennan på ett annorlunda sätt.

– Fast man väljer inte det där själv, tillägger han, egentligen är det nog en del av en åldringsprocess.

Han återkommer under intervjun till hur hårt David Bowies bortgång 2016 tog honom.

– Jag tror att åldrandet i musiken och musikjournalistiken efter det plötsligt blev något jag kunde bejaka och omfamna, säger han.

För att hitta var essensen i musiken står att finna i den nya post-David-Bowie-världen krävs dock nya verktyg.

Det finns inte längre någon mittfåra.

Också popens samlande lägereldsfunktion är sedan länge försvunnen .

– Gamla människor lyssnar ju på Nick Cave numera, de unga på Dua Lipa och jag har ingen aning om vad det kommer att mynna ut i. Jag kan tycka att det i dag är intressantare att skriva om musiken än att lyssna på den.

Nya boken är på 652 sidor.
Nya boken är på 652 sidor. Foto: Anette Nantell

Numera talar du som medelålders till en högst vuxen publik. Du tangerar allt oftare det finkulturella rentav.

– Ja, och jag vill det. Tack Bowie! Det finns en form av intellektualisering av popkritiken i dag och den ådran hade jag inte tillgång till förut. Jag avfärdar verkligen ingenting av det som jag gjorde tidigare, men jag vill skriva om Cher istället för Ramones.

Vad gör du härnäst?

– Min dröm är att bara kunna få pågå med det jag gör. Jag har hittat en plats och en uttrycksform som jag tycker extremt mycket om att vara i. När jag var nitton såg jag ju mig som någon som skulle syssla med systrarna Brontë och Thomas Hardy, typ. Nu känns det som om det jag gör inte är så väsensskilt från den sysslan, svarar Lokko.

Han betraktar under tystnad den 652 sidor trinda tegelstenen på fikabordet framför oss. Efter sina två föregående textböcker om perioden 1989 – 1998 respektive 1999 – 2009 ser han sin nya samlingsvolym som en liten belöning.

Ett slags hipsterkulturens egen klocka i gulddoublé.

– Den här boken känns faktiskt lite så. Att det jag har gjort och har gått igenom har varit värt det, svarar han. Jag tror att det har utkristalliserats ett språk som är mitt, även om det är förmätet att säga det själv.

– Jag motsätter mig åsikten att romanen och fiktionen är finare och viktigare än journalistiken och kritiken. Jag vägrar tycka att en bra text i en tidning eller en blogg skulle vara mindre värd än en text mellan hårda bokpärmar och rubricerad som fiktion.

Foto: Anette Nantell

Läs fler intervjuer av Georg Cederskog, till exempel med artisten Iris Viljanen

Skriv en kommentar

Tidigare inlägg:

Nästa inlägg: