Ane Brun: ”Pappa dök upp i mina drömmar nästan varje natt”

28 oktober 2020

När Ane Brun slår upp dörren till sin benvita farstu är hon klädd i en stor flätstickad tröja i samma färg. Farstun hör till hennes mintgröna skrivarstuga som ligger på toppen av en kulle med utsikt över Gnesta och Frösjön. Här får hon en paus från ”betonglivet” i Stockholm för att skriva och tänka.

Före coronapandemin pendlade hon mellan sin nya kärlek i Norge och sin lägenhet på Södermalm. Nu bor hon mestadels i Oslo för att slippa tio dagar i karantän efter varje tur.

Det har gått fem år sedan den norskfödda sångerskan senast gav ut ett album med egenskrivna låtar. I höst släpper hon inte bara ett, utan två album med låtar sprungna ur sin faders bortgång för fyra år sedan.

– Jag slängdes in i en livskris som fick mig att snurra runt i stora frågor. Albumen skiljer sig väldigt i ljudbilden, men texterna hänger ihop, berättar Ane Brun.

Det första albumet, ”After the great storm” har en betydligt hårdare ljudbild med elektronisk puls och nästan euforiska syntar. Texterna handlar om att längta efter någon och att hysa ett vemod över det moderna samhället.

Ane Brun köpte skrivarstugan i ett försök att hitta tillbaka till stabilitet.
– I början visste jag inte riktigt vem jag var.
Ane Brun köpte skrivarstugan i ett försök att hitta tillbaka till stabilitet. – I början visste jag inte riktigt vem jag var. Foto: Barzan Dello

– Det rymmer min egen musiksmak mycket mer. Jag inspireras av triphop, house, electronica men också 2010-talets hiphop och techno. Tillsammans med producenterna Martin Hederos och Anton Sundell försökte jag skapa en hybrid av det analoga och digitala.

Tanken var att Ane Brun skulle göra ”After the great storm” till ett enda stort och energifyllt album. Hon beskriver det som att vissa låtar ”skapade sig själva” och strippades ned till mjukare ballader. Dessa låtar samlade hon i stället till ett separat album, ”How beauty holds the hand of sorrow” med Bruns mjuka singer/songwriter-klang.

För två år sedan kom Ane Brun ut ur en tvåårig sorgeperiod efter sin pappas död. Hon skrev nästan ingenting, sorgen behövde ”bakas lite” för att sedan dyka upp i små nedskrivna textfragment födda under kvällstimmarna.

– I början visste jag inte riktigt vem jag var. Jag hade en sådan enorm längtan till Norge eftersom min pappa bodde där. Och sedan kom tankar om familjebildning och vardag. Att köpa det här huset var ju lite ett försök att skapa en stabilitet.

Hon kallar det rutinmässiga fragmentskrivandet för ”soptunnan”, eftersom hon tömmer sitt huvud och hjärta så. Hon nämner att textraden ”As if my fingerprints dissolved in a hasty heavy rainfall”  började som en liten anteckning men som ledde henne till en hel låt – ”Fingerprints”.

– Jag förstod inte vad som pågick, jag hade aldrig förlorat någon så nära. Sorgen låg begravd och jag kunde inte få upp den. Jag kunde liksom inte... den bara var där. Det var lättare att förklara det med bilder, att hålla det abstrakt, säger hon och tillägger:

– Pappa dök upp i mina drömmar nästan varje natt, som om de vore en öppen dörr till honom.

Det är tydligt att de flesta låtarna är riktade till din pappa, men ibland känns det som att du:et i en text är till dig själv?

– Så är det verkligen, det är som en inre dialog... eller observation. Allra oftast till mig själv, men ibland partners eller andra i mitt liv. Ibland är det en känsla, en ångest eller rädsla över något.

De två album Ane Brun släpper skiljer sig betydligt i ljudbilderna – men texterna hänger ihop, säger hon.
De två album Ane Brun släpper skiljer sig betydligt i ljudbilderna – men texterna hänger ihop, säger hon. Foto: Barzan Dello

I januari ska hon, tillsammans med Göteborgsoperans danskompani och koreografen Kenneth Kvarnström, framföra åtta föreställningar med 12 av hennes låtar, nya som gamla.

– När jag skriver en låt så bearbetar jag något i mig. När den är klar och släppt så är det som att jag har placerat den känslan i låten som jag då kan förmedla utan att vara i den sinnesstämningen.

Så du går inte in i låtens känsla när du framför den på scen?

– Det är väldigt ofta tunga känslor i min musik, om jag skulle stå där och känna allt så skulle jag inte orka turnera med låtarna. Det är en typ av förmedlarteknik, ett skådespeleri.

Är den distinktionen lika självklar när du framför låtar om din pappa?

– Jag vet faktiskt inte... Det kommer ju att vara väldigt speciellt. Vi får väl se om jag ens klarar av att spela dem.

Titeln på andra albumet, ”How beauty holds the hand of sorrow”, som i en ordagrann översättning blir ”Hur skönhet håller sorgens hand”, är en synnerligen poetisk titel. Vad betyder den?

– Jag pratade mycket med en kompis som också förlorat sin pappa nyligen. Vi sa att när en viktig person dör blir sorgen som en kontrastvätska, allt blir så tydligt. Man ser vad man har och vad man saknar.

– Det blir så mycket vackert i smärtan eftersom det sätter ljus på det som finns – naturen, djuren och människorna. Jag blir sorgsen över att vi håller på att förlora det.

Vad menar du?

– Djurarter dör ut. Vi förstör havet med plast. Vi bråkar med varandra. Vi är polariserade. Det finns mycket potential att skapa en vacker värld men så gör vi inte det. Jag kan titta runt och se hur allt är så fint men ändå bli ledsen.

Är du en vemodig person?

– Nej, egentligen är jag väldigt glad men jag har kontakt med båda sidorna. Ska jag vara stark och glad så måste jag vara ledsen ibland. Det hör ihop på något sätt, i en balans som jag tycker är viktig.

– Med låten ”Honey” kände jag att jag kom tillbaka till den där glada artonåringen. Jag har haft väldigt många allvarliga vuxenår där jag varit sjuk. Så jag är vemodig när jag ska vara det, men inte alltid.

Ane Brun syftar på den autoimmuna sjukdomen SLE, som huvudsakligen drabbar kvinnor. Hon var senast sjuk 2012, men har varit helt symptomfri sedan 2014.

2018 återvände Ane Brun till Norge för kärleken, det hemland hon 20 år tidigare lämnat av samma anledning.
– Kärlek är hela grunden. Det är en outtömlig källa om du vågar – du kan aldrig tömma någon på kärlek så länge du är ren i det.
2018 återvände Ane Brun till Norge för kärleken, det hemland hon 20 år tidigare lämnat av samma anledning. – Kärlek är hela grunden. Det är en outtömlig källa om du vågar – du kan aldrig tömma någon på kärlek så länge du är ren i det. Foto: Barzan Dello

– Jag började hantera livet helt annorlunda efter att jag var sjuk sist och började jobba med mitt huvud – att försöka att inte fokusera på rädsla. Om man är rädd blir man avstängd från de fina känslorna, det blir som ett block framför. När det släpper kommer glädjen.

Hon riktar inte orden enbart till sig själv, utan hon tycker att alla ska ta med sig det. Faktum är att hon ofta skriver musik med sina lyssnare i åtanke, hur hon vill att de ska må av hennes musik.

– Det började med en låt från min tredje platta, där jag kände att det inte kunde sluta så mörkt som det gjorde. Jag ville inte att folk skulle gå och känna sig nere. Jag försöker ha det perspektivet med mig, liksom vad kan den här låten ge? Vad kan det öppna upp hos andra?

Känner du ett slags ansvar gentemot lyssnaren?

– Nej, inte ansvar utan snarare någon slags empati. Det är ju en kommunikation: att man vill lämna kvar något i någon, en egen tolkning och spegelbild. Lyssnarna får gärna tro att låten handlar om något annat än vad den gör.

När Ane Brun komponerar sin musik låter hon allra oftast låtarna växa organiskt. Hon tar sina textrader, trycker på record och börjar improvisera melodier och förlängningar av fragmenten. Sedan pausar hon, antecknar och trycker sedan återigen på record. Hon går mellan intuition och intellekt, som hon beskriver det själv.

– Det är intimt, det är flowigt och det är nog det som gör att jag inte kan sluta – det är en magisk cykel.

Du nämnde att det tog två år för dig för att fatta pennan igen, hur visste du att du var redo?

– Jag kände att nu kan jag sätta ord på det här, men det var ändå som att jag inte riktigt ville. Det kändes för jobbigt, och så har jag aldrig känt förut.

När blev det lustfyllt igen?

– Det var nog förra sommaren när jag satt i en stuga i Norge i tre veckor. Det var högsommarvärme, vi badade i fjällvatten och jag satt inne och skrev på dagarna. Jag har till och med en inspelning av ett får som kommer in och bräker i stugan.

För 20 år sedan flyttade den 44-åriga artisten till Sverige för kärleken, av samma anledning återvände hon till Norge 2018.

Är du en romantiker?

– Ja, det skulle jag säga, eller en relationsperson generellt. Människor är viktiga för mig. Kärlek är hela grunden. Det är en outtömlig källa om du vågar – du kan aldrig tömma någon på kärlek så länge du är ren i det. När man går igenom något svårt så ser man vikten av det.

Skriv en kommentar

Tidigare inlägg:

Nästa inlägg: