Ane Bruns senaste är gastkramande vacker popmusik

01 december 2020

”So life goes on”. Det är öppningsorden. Och det låter som att Ane Brun, långsamt på väg tillbaka efter att ha förlorat en förälder, sätter ett skeptiskt frågetecken efter dem, som att hon fortfarande undrar om det faktiskt kan vara eller bli så. När hon lite senare i inledningslåten ”Last breath” sjunger ”I held your last breath/in my chest” undrar man hur någon över huvud taget har styrkan att gå vidare genom sorgen

”Last breath” är i all sin djupt humanistiska sorglighet gastkramande vacker popmusik. Och den får sällskap också av ”Gentle wind of gratitude” bland de allra starkaste låtarna Brun spelat in. I de två låtarna förstärks de råa känslorna av den nedtonade ljudbilden, de nästan sakrala körerna och dramatiska stråkarna. Mycket för att det där, precis som i låtarna på den strålande, mer uppumpade och knappt månadsgamla föregångaren ”After the great storm”, finns en välbehövlig kärna av framåtrörelse.

På andra ställen tassar Brun nästan onödigt försiktigt omkring bland det avskalade pianospelet och då tenderar också ”How beauty holds the hand of sorrow” att bli lite väl spartansk och stillastående.

Bästa spår: ”Last breath”

Läs mer om musik och fler texter av Mattias Dahlström

Skriv en kommentar

Tidigare inlägg:

Nästa inlägg: