Anna Clyne en modern tonsättare man vill lyssna på om och om igen

17 oktober 2020

Åttiotalisten Anna Clyne är en av sin generations mest intressanta tonsättarnamn. Född i London, men bosatt i New York rör hon sig lika fritt mellan musikaliska kontinenter och olika stilar, inte sällan med keltisk kolorit. Tidigare i höstas lyckades hon till och med få The Guardians tjurigaste kritiker Andrew Clements på fall med sin suveräna cellokonsert ”Dance”. Verket hämtar inspiration från den persiska 1200-talspoeten Rumi och tonspråket – både smekande och strävt – för tankarna till irländsk och judisk folkmusik samt dansande dervischer. Vore det inte för solisten Inbal Segevs murrigt brummande ton och något bleka tolkning av Edward Elgars bifogade cellokonsert skulle den skivan utan tvekan ha varit en av årets allra bästa.

Söker man på Spotify kan man råka hitta någon själsligt helande sats ur ”Dance” i spellistor med namn som ”Calming classical”. Men Clyne komponerar i första hand musik med stark dramatisk nerv. Särskilt tydligt blir det på nya albumet ”Mythologies” som samlar fem orkesterverk från tioårsperioden 2005-2015. Det handlar om musik som gärna vecklar ut sig likt storslagna äventyr. Om ett sound som suger tag i lyssnaren och gärna leker med det kollektiva minnet på ett sätt som känns både fantasieggande och fräscht. I början av karriären ägnade sig Clyne flitigt åt elektroakustisk musik. Nu arbetar hon med liknande tekniker i orkestersammanhang. Bland annat genom att zooma in och ut mellan olika lager eller skapa en rumslig dimension med hjälp av instrumentens fysiska placering.

I urvalet på ”Mythologies” märks en tydlig utvecklingslinje, men också viss tendens till upprepning. Öppningsstycket ”Masquerade” skrevs till ”Last night of the proms”-konserten 2013 och spökar ut sig i många olika skepnader. Det är främst en festvinjett, men sammanfattar även Clyne på knappa fem minuter. De tunga riffen i ”This midnight hour” transformeras till något psalmlikt, medan äldsta bidraget ”<

BBC:s symfoniorkester finlirar under ledning av fyra olika dirigenter, däribland Marin Alsop och Sakari Oramo. Mest absorberande är ”The seamstress”, violinkonserten som Clyne själv liknat vid en ”imaginär enaktsbalett”. Solisten Jennifer Koh syr sköra stråkstygn, hemsökta av både folkfiol och tolvton. Irene Buckley viskar fram en dikt av William Butler Yeats och förstärker den suggestiva stämningen med välfunna rader som ”I made my song a coat”. Anna Clyne lyckas i regel med det som få moderna tonsättare behärskar: att brodera fram nutida klassiska klanger som man verkligen vill lyssna på igen.

Bästa spår: ”Night ferry”

Läs mer om musik och fler texter av Johanna Paulsson

Skriv en kommentar

Tidigare inlägg:

Nästa inlägg: