Anna Ihlis och Dalasinfoniettan möts i orkestral kolorit

28 november 2021

Den här gången behöver Anna Ihlis inte längre kämpa för att känna sig hemma i Erik Axel Karlfeldts lånta språkkostym. Inför två år gamla skivan ”Avskedet 1864–2018” tröskade hon dikter tills hon fann beröringspunkter mellan sitt eget liv och dalapoetens vemodigare sidor.

Bortom förra sekelskiftets bygderomantik gjorde hon orden till sina och nu har Ihlis tolkningar än en gång fått nya kläder på albumet ”Det ömmaste ord.”. Det finns en anledning att stanna upp vid just arrangemangen. Alltså plaggen utanpå själva melodiernas skelett. Det som så att säga ger låtarna yttre karaktär och vars funktion är så lätt att glömma bort. Här är det dirigenten Joakim Unander som skickligt svetsat ihop Ihlis tonsättningar och röst med Dalasinfoniettans orkestrala kolorit.

Den trevande tonen och skira stämningen i ”Första minnet” för tankarna till ”Twin peaks”-temat med Julee Cruise. Ihlis sjunger gärna skört och ljust, men kan också viska fram en mer förtrolig samtalston. Det ger vacker relief och eftertryck åt orden i ”Låt brusa, barn, låt brusa”. ”Änklingen” är mer rättfram vispop på svenska med puttrande blås, medan andra spår fått diskreta drag av spelmanslag i denna ömmaste musik.

Bästa spår: ”Låt brusa, barn, låt brusa”

Läs mer om musik och fler texter av Johanna Paulsson

Skriv en kommentar

Tidigare inlägg:

Nästa inlägg: