Anna-Lena Laurén: Homofobi är ett postsocialistiskt problem som tar lång tid att bli av med

12 november 2019

Året var 2013. Det lilla hbtq-samfundet i Georgiens huvudstad Tbilisi hade samlats för en anspråkslös demonstration mot homofobi den 17 maj, Internationella dagen mot homofobi, transfobi och bifobi. Jag stod på huvudgatan Rustaveli och höll på att bli nermejad av tusentals ursinniga motdemonstranter. Präster, studenter och medelålders kvinnor och män jagade gayaktivisterna på flykten, viftande med nässelkvastar.

– Vi bryr oss inte om vad Europa tycker. Europa får ta oss som vi är. Vi behöver inte bli EU-medlemmar om det betyder att homosexuella ska få gifta sig, sade en ortodox präst som jag intervjuade. 

Liksom flera andra demonstranter hade han nässelkvastar i händerna. Det var för att skydda sig mot homosexuella.

Att det kastades sten utanför biografen Amirani i Tbilisi då filmen ”And then we danced”, som också är Sveriges Oscarsbidrag, nyligen visades är allt annat än förvånande. Därför borde filmens producent Mathilde Dedye tänka efter två gånger innan hon påstår dumheter som att filmen håller på att förändra ett helt land. Är det någonting stenkastningen bevisar är det faktiskt att problemet med homofobi i Georgien kvarstår. 

Georgien är det modernaste och mest reformerade landet i Kaukasien. I jämförelse med de flesta andra före detta sovjetländer har Georgien kommit långt. Det har även Ukraina. Alla georgiska och ukrainska regeringar, oavsett politisk färg, för samma politik: Landet ska bli EU-medlem och en integrerad del av väst.

Men fortfarande är rättigheter för homosexuella något ytterst kontroversiellt. Det är en paradox som inte går att förklara utan att lyfta upp just den del av dessa länders historia som de hatar mest av allt och inte vill bli associerade till: Sovjetunionen.

Det sovjetiska samhället hade en oerhört pryd sexualsyn. Det fanns inga preventivmedel förutom abort. Porr var förbjudet (vilket är orsaken till att den i dag är så rikligt förekommande i före detta socialistländer – den betraktas fortfarande som en frihetssymbol). Skilsmässor sågs inte med blida ögon, i all synnerhet inte om man var partimedlem. Man fick ha älskare och älskarinnor, men man fick inte skilja sig. Och framför allt talade man aldrig om den mänskliga sexualitetens breda skala.

Medan de västliga demokratierna har haft många decennier på sig att vänja sig vid tanken på att kvinnor offentligt kan gifta sig med kvinnor och män med män fick tanken inte uttalas på andra sidan järnridån. Ändå fram till murens fall existerade ingen homosexualitet vare sig i Georgien eller i det övriga Sovjet. 

Det är därför inte överraskande att gayfilmer, gayparader och krav på politiska rättigheter väcker motstånd. De ger sexuella minoriteter en ny synlighet, vilket väcker ofta okontrollerat agg. Jag har träffat homosexuella i Moskva som rentav anser att man inte borde ordna några gayparader i Ryssland, eftersom det bara leder till nya problem. Dels är de själva påverkade av en postsovjetisk kultur av tigande och smusslande, dels vet de att de inte har något försvar att vänta. Rättssamhället existerar inte.

Det är därför populärkulturen har en så viktig roll när det gäller att öka toleransen. Viktigt är också att EU talar klarspråk. Om ni vill bli en del av oss så måste ni tal hela paketet. Det västliga samfundet är inget smörgåsbord. 

Skriv en kommentar

Tidigare inlägg:

Nästa inlägg: