Anna Ternheim: Jag måste hela tiden försöka bli friare och friare

15 september 2019

År 2004 kom Anna Ternheims ”Somebody outside”. Det var året med ”My secret”, med ”To be gone”, med covern på Broder Daniels ”Shoreline”. Hon blev utnämnd till Årets nykomling både på P3 Guld och Grammisgalan 2005 och den sommaren var hon förband till Kent på deras tältturné runt om i Sverige.

Nu, femton år senare, kommer hennes sjunde album ”A space for lost time”. 

Vi träffas i en kontorslokal på Södermalm i Stockholm. Anna Ternheim är klädd i kritstrecksrandig, tredelad kostym. Hon berättar att hon, som hon brukar vara efter att ha färdigställt en skiva, är ”helt tom”.

– Det är alltid så svårt att veta om det ska komma något mer. Man kan aldrig ta för givet att det, efter den här sjunde skivan, ska komma sju till, säger hon.

Jag försöker trösta – så här långt, säger jag, har det ju faktiskt alltid kommit en skiva till.

– Å andra sidan, vem vet vad som händer? Jag omfamnar den känslan mer och mer, av att det är okej att inte ha kontroll. De första åren kunde jag bli helt upptagen av allt det jobbiga, och det stod i vägen för att njuta av allt som var bra. I dag blir jag inte lika panikslagen. Allt har blivit lättare, på många sätt, även om det inte är lätt, säger hon.

Albumtiteln, ”A space for lost time”, kom till Anna Ternheim först när albumet nästan var klart.

Anna Ternheim Foto: Jonas Lindkvist

– Jag vet inte riktigt vad det betyder. Men jag gillar albumtitlar som man får fundera lite på. Vissa av låtarna på skivan är tillbakablickande, det finns en längtan efter det där utrymmet där man alltid har en andra chans. Det kanske handlar om att hitta det utrymmet i sig själv, att man ska få vara det där blanka bladet. 

Hon upprepar titeln för sig själv.

– Ja, på ett sätt klingar det vemodigt, att man förlorar tiden. Men jag vet inte om man kan förlora tid. Det är väl det enda man har? 

Vad hör du själv, när du lyssnar på skivan?

– Jag hade någon idé om att skivan skulle vara mycket enklare, mer avskalad än vad den faktiskt blev. Men jag ville göra en tydlig skiva, och med det menar jag att jag ville att allt skulle låta självklart. Jag ville att allt skulle byggas kring min röst. Det man vill åt är att lyssnaren ska komma in i en känsla, och få befinna sig i den under hela albumet.

Anna Ternheim har i elva års tid haft två hemstäder – Stockholm och New York. Hon reser ständigt emellan, fram och tillbaka, och säger att skillnaden mellan städerna har blivit tydligare med åren.

– Varje gång jag kommer till Stockholm märker jag att jag inte är tjugo längre. Det är lättare att komma undan med ett alternativt liv i New York – inte så att jag fördöms här, men jag påminns om att jag lever annorlunda än många andra. Jag har ju inte barn, familj… Allt det där. 

Hon berättar att hon med tiden lärt sig att välja bort saker också musikaliskt.

– Det var svårt, i början, att definiera vad jag egentligen höll på med. Nu är det mycket lättare att välja bort vad jag inte är.

Anna Ternheim Foto: Jonas Lindkvist

Vad är du inte?

– Jag är ingen Shakira, till exempel, och kommer aldrig att bli det.

Men det var du väl ändå inte i början av din karriär heller?

– Nej, men det som är tydligt för andra kanske inte alltid är lika tydligt för en själv…

Under femton års musicerande hinner mycket förändras. Också en sådan sak som en sångröst.

– Om man lyssnar på min första skiva är det en jätteskillnad – det var så svårt för mig att sjunga, jag hade jättesvag röst. Jag har alltid kämpat med det tekniska och det fysiska. Även att spela gitarr var svårt. Det var en kamp att få fram ljud. 

Varför det?

– Det är muskler och grejer. Jag hade helt enkelt inte sjungit så mycket innan. Man hör det på sångare, och jag kan höra det på mig själv fortfarande, hur mycket man vågar släppa taget. Det hör man på musiker också, varifrån de spelar, om det är här…

Hon pekar mot tinningen.

– … eller här…

Mot hjärtat.

– … eller här.

Mot höfterna.

– Vissa har direkt tillgång till den där urkraften. Jag måste hela tiden försöka bli friare och friare, men jag tycker att jag kommer lite längre för varje platta. Sen hänger det ihop med hur man mår, också, för det sätter sig verkligen på andningen och rösten. Om man inte mår bra är rösten inte stark. 

Anna Ternheim Foto: Jonas Lindkvist

Hur tänker du på dina första år som artist i dag? Vad minns du av Kentturnén? 

– Jag hade nog inte vett att uppskatta vad jag fick vara med om. I dag känner jag ju Kent, men vi bondade inte så mycket på den turnén. Så här i efterhand förstår jag att de ville dra med mig i sitt häng, de var jätteschyssta, men… Du vet, jag kunde ha fått vad som helst i min loge, och jag bad om grönsaksbuljong. Och så gick jag runt där och drack buljong och var nervös. Jag var inte med på några fester eller någonting, säger Anna Ternheim.

Ångrar du det?

– Om jag skulle få göra om det skulle jag kunna njuta mer, tror jag. Men alla som är med om något slags genombrott så tidigt har nog svårt att ta in allt – man håller på i det tysta, och sen öppnas plötsligt dörrarna. Det första året var speciellt. På skivorna som kommit efter det har det känts som att vi jobbat hårt för varje framgång.

I höst ska Anna Ternheim ut på Europaturné. Närmare trettio orter på strax över en månad, runt om i Tyskland, Nederländerna och Norden, med premiär i Göteborgs konserthus den 25 oktober. 

Anna Ternheim Foto: Jonas Lindkvist

– Vid någon tidpunkt under varje turné känner jag: ”Det här är det bästa som finns.” Man går in i en bubbla och blir som en familj där i turnébussen. Man är så nära varandra, under en kort tid, och när det är slut säger man hejdå och fortsätter med sitt. Den enda baksidan är att vara borta så mycket hemifrån, och att det är slitigt att resa så mycket, men jag ser verkligen fram emot turnén, säger hon.

Innan vi skiljs åt frågar jag Anna Ternheim om ”A space for lost time” är ett kärleksalbum. Och om hon alltid gör kärleksalbum, och om låtarna handlar om vänskaplig eller romantisk kärlek, och om hon vill att man ska förstå skillnaden.

– Alla mina skivor handlar om kärlek, säger hon. Jag har mycket att ösa ur, och det är det som kommer till mig när jag sätter mig för att skriva låtar. Om jag pratar om politik med någon mynnar det kanske ut i något annat, men inte i musik. 

Varför just kärleken?

– Det är väldigt svårt att inte skriva om kärlek. Det är en del av alla mänskliga relationer – närvaron, eller frånvaron, av kärlek. Jag vill själv förmedla en känsla, en stämning som den som lyssnar ska kunna gå in i. Om jag lyckas med det känner jag att låten gör det den ska. Jag skriver om min historia på ett sätt som jag hoppas berör och som andra kan relatera till, men jag är personligen inte så intresserad av andra artisters privatliv. Det är vad deras låtar väcker i mig som betyder något.

Skriv en kommentar

Tidigare inlägg:

Nästa inlägg: