Äntligen klassisk kickoff i det gröna igen!

13 augusti 2022

Isabella Lundgren minns tydligt första gången hon sjöng. Hon var tre år och med tonerna från Disneys ”Den lilla sjöjungfrun” upptäckte hon och omgivningen hennes begåvning. Att där fanns en fallenhet utöver det vanliga.

Men från den dagen blev musiken och bekräftelsen också till något tätt sammankopplat. Uppväxten i Karlstad kom att präglas av lovorden om att hon skulle bli någon.

– Jag tycker det är ett hemskt sätt att prata om människor, som någon eller ingen. Och särskilt när de kvaliteter som man kopplar ihop med att vara någon är så tomma och ytliga, säger hon.

Själv sökte hon alla musikmusikhögskolor och folkhögskolor i hela Sverige, men utan att komma in. Och när vägen inte blev lika spikrak som hon först hade trott utvecklades istället en flerårig jakt på applåder och bekräftelse.

– Det fanns liksom inte i mitt huvud att det skulle vara så över huvud taget. Det klarade inte mitt ego av, att bli avvisad eller bortvald, säger hon och fortsätter:

– Men det är ju en del av livet att bli avvisad och bortvald. Det förstår jag nu, tack och lov.

Solist i år är jazzsångerskan Isabella Lundgren som lockas av den tid då stjärnor som Judy Garland stod på scenen.
Solist i år är jazzsångerskan Isabella Lundgren som lockas av den tid då stjärnor som Judy Garland stod på scenen. Foto: Eva Tedesjö
Jag tänker ibland att jag är en oförlöst operasångerska, jag älskar när det är stort och dramatiskt och dynamisk

I dag har hon lämnat den delen av sitt liv bakom sig. Men på tio år har Isabella Lundgren också hunnit bli något av Sveriges okrönta jazzdrottning. 2012 skivdebuterade hon med albumet ”It had to be you” och hon har sedan dess gett ut ytterligare sju album. I fjol kom hennes ”Looking for the silver lining” där hon valt ut sina favoriter ur den amerikanska sångboken, som ”Fly me to the moon” och ”What a wonderful world”.

Tidigare under sommaren höll hon, tillsammans med Kungliga filharmonikerna, en gemensam hyllningskonsert för att fira sångerskan och skådespelerskan Judy Garland som i år skulle ha fyllt 100 år. Och när hon nu gästar Filharmonikerna i det gröna utanför Sjöhistoriska museet i Stockholm, är det i samma uppskattade konstellation.

– Att också få sjunga den här musiken med en symfoniorkester är otroligt, den här musiken spelas inte i den här sättningen längre. Jag tänker ibland att jag är en oförlöst operasångerska, jag älskar när det är stort och dramatiskt och dynamiskt och hela livet med sina stora och små rörelser får spelas i musiken.

Den själsliga botten som fanns i Judy Garland, det klara uttrycket gjorde att jag blev så tagen

Fascinationen för Judy Garland har hon burit med sig sedan hon som barn såg den då något äldre sångerskan i filmatiseringen av L Frank Baums älskade bok ”Trollkaren från Oz”. Minnet av Judy Garlands sång blev början på en livslång kärlek.

– Det var en sån diskrepans mellan att hon var en ung flicka men sjöng som en gammal kvinna. Som någon som hade levt i 250 år. Jag förstod inte vad det var då, men den själsliga botten som fanns i henne, det klara uttrycket, gjorde att jag blev så tagen. Jag hade aldrig hört någon sjunga på det sättet.

Isabella Lundgren sjunger med Kungliga Filharmonikerna under söndagens konsert i det gröna på Sjöhistoriska museet.
Isabella Lundgren sjunger med Kungliga Filharmonikerna under söndagens konsert i det gröna på Sjöhistoriska museet. Foto: Eva Tedesjö

Judy Garland, eller Frances Ethel Gumm som hon egentligen hette, föddes 1922 i Grand Rapids i Minnesota. Som 16-åring fick hon sitt genombrott när hon gestaltade den oskyldiga Dorothy Gale i ”Trollkarlen från Oz” och kom därefter att snabbt bli en frontfigur för musikalfilmens guldålder.

Men Judy Garlands liv var långt ifrån lika skimrande. Fast i Hollywoods maskineri och i händerna på filmbolaget MGM, som tidigt satte henne på bantningspiller, kom Garlands liv att kantas av berömmelsens baksida. Ett hårt drog- och alkoholmissbruk tog hennes liv vid 47 års ålder.

För Isabella Lundgren är Judy Garland någonting långt mer än en trasig ikon. Hon beskriver henne snarare som en själslig syster och ett vokalt ideal.

– Det är aldrig en procent, utan alltid hundra, uppriktigt äkta på liv och död. Det är ingenting som är inställsamt med hur hon sjunger eller som hon försöker forcera fram, det är bara hon. Tonen går liksom inte emellan någonting, allt hörs i den tonen. Den äktheten har jag letat efter och velat ha.

Tidigare under sommaren höll Isabella Lundgren, tillsammans med Kungliga filharmonikerna, en gemensam hyllningskonsert för att fira Judy Garland som skulle ha fyllt 100 år.
Tidigare under sommaren höll Isabella Lundgren, tillsammans med Kungliga filharmonikerna, en gemensam hyllningskonsert för att fira Judy Garland som skulle ha fyllt 100 år. Foto: Eva Tedesjö

Isabella Lundgren har själv hyllats för sitt sätt att sjunga. Med lågmäld frasering och kraftfullt uttryck har hon liknats vid stjärnor som Billie Holiday. Hennes personliga ton, allvar och uppriktighet har lovordats. Hon har vunnit flera jazzpriser.

Samtidigt som framgången varit synbar, har Isabella Lundgren varit öppen med sin historia av missbruk och självdestruktivitet. Som 18-åring flyttade hon till New York för att studera. Men efter ett avhopp från musikskolan blev tiden i New York istället till ett utlevande liv med alkoholproblem och destruktiva relationer. En period av sitt liv som hon vidrörde i sitt sommarprat 2016.

Det finns oerhört bra modern musik, men det finns något som drar mig tillbaka i tiden. Och jag kan inte riktigt förklara varför

Har du speglat dig i Judy Garlands liv?

– Ja, verkligen. Mitt liv är inte på något sätt lika extremt. Jag har levt nyktert i elva år och hade en gång i tiden ett oerhört behov av att utplåna mig själv och trodde att jag kunde kompensera för det genom att bli någon.

– Även om hon är allt som jag vill vara musikaliskt, så är hennes liv ett exempel på allt jag inte vill ha och vara. Det har hon lärt mig, inte bara för att hon var tragisk, utan för att hon hela tiden satte ord på den konflikten och den tomma jakten på kärlek.

Foto: Eva Tedesjo

Trots de baksidor som dåtidens kändisskap bar med sig, och i vissa fall fortfarande gör, är det inte svårt att förstå hur Isabella Lundgren dras till Hollywoods gyllene era. Frank Sinatra, Fred Astaire, Doris Day, Rita Hayworth, Lena Horn - alla förkroppsligar de den elegans och seriositet som Lundgren själv eftersträvar på scen och ständigt återkommer till.

– Jag har ju alltid haft smak som en gammal dam. Jag rår inte för det. Det är samma med att jag älskar att läsa. Det finns ju oerhört bra modern musik, poesi och film, men det finns något som drar mig tillbaka i tiden. Och jag kan inte riktigt förklara varför.

Själv har hon också något av den gamla skolans filmstjärna och artisteri över sig. Hon är elegant och nästan aristokratisk i sitt sätt att eftertänksamt formulerar sina svar.

Med hjälp av psykoanalytikern C G Ljung, filosofen Simone Weil och andra teoretiker förklarar hon ingående hur hon hittat balansen mellan musiken och berömmelsen.

Konsekvenserna av vad jag får tillbaka i termer av applåder eller beröm och som jag förr hakade upp mig på, det är jag befriad från nu
Foto: Eva Tedesjö

Efter den turbulenta tiden i New York flyttade hon tillbaka till Sverige, gick med i Anonyma alkoholister och började studera till präst. Präststudierna slutförde hon visserligen inte, men betydelsen av dem är tydlig.

– Jag var mycket i kyrkan de där åren och lärde mig jättemycket kring hur jag vill vara som människa och på scen. Teologin öppnade upp den världen för mig och sedan har jag hållit i den själv.

När vi möts utanför Sjöhistoriska museet är det bara en vecka kvar till återföreningen med Kungliga Filharmonikerna. Erfarenheterna från livet i New York ligger nu flera år tillbaka tiden.

Foto: Eva Tedesjö

Förra året firade hon tio år som artist och i dag är Isabella Lundgren befriad från allt det som hennes strävan och hjärnspöken jagade. Istället har hon återvänt till den treåriga flickan och hur det var när hon för allra första gången tog ton.

– Konsekvenserna av att sjunga, vad jag får tillbaka i termer av applåder eller beröm och som jag förr hakade upp mig på, det är jag befriad från nu. För jag ser till att vara befriad från det. Jag vill att jag ska vara tre år varje gång jag sjunger. Det ska vara rent, enkelt och mitt.

Läs mer: Malena Ernman: ”Människor vill vara med, det är därför allsång går så bra”

Hugo Alfvén
Hugo Alfvén Foto: SvD/TT
William Walton
William Walton Foto: Alamy
Maurice Ravel.
Maurice Ravel. Foto: Corbis
Jean Sibelius.
Jean Sibelius. Foto: Corbis

Skriv en kommentar

Tidigare inlägg:

Nästa inlägg: