Årets Frontside tar upp musik från sydländska hamnstäder

17 januari 2022

När den nu så aktuelle Evert Taube, med dokumentärer i SVT och P2, myntade uttrycket ”Orienten är vårt universitet, Medelhavet vår folkskola” tänkte han i kulturella termer. Han ville förbinda Sverige med världen. Att dagens genforskning kommit fram till att svenskar i hög grad också bär på dna från Syrien och Cypern sedan ungefär 5 000 år tillbaka kunde han inte ens ha drömt om, trots sitt stora intresse för genealogi.

Göteborg har under långa tider varit Sveriges port mot världen. Detta har Frontside-festivalen, under sin konstnärliga ledare klarinettisten Karin Dornbusch, haft som sitt tema sedan starten för tre år sedan. Man började med att vända sig västerut, därefter österut och i år var det dags för att rikta sig söderut. Och spellokal var Kronhuset, en av stadens allra äldsta byggnader.

I Ida Lundéns nya verk ”Samman – Väga. Vika. Väva” sattes detta hus i rörelse när det förvandlades till en vandringsled i tid och rum – utifrån världens äldsta nedtecknade melodi som är 3 400 år gammal och som hittats i en antik hamnstad vid Medelhavet i det nuvarande Syrien.

Efter denna djupt lodande ljudinstallation kunde festivalens sydvindar släppas lösa – som fick Kronhuset att kränga i Paula af Malmborg Wards latinskt häftiga ”Open up!”, att segla i Venedigs laguner till senrenässansmästaren Giovanni Bassanos ”Vestivo e colli” för zinka och gitarr. Och att ”längta till Italien”, för att tala med Birger Sjöberg, till en stråktrio av Luigi Boccherini som framfördes av den berlinbaserade Trio Boccherini.

Hamnstäder som Cadiz, Malaga och Valencia har i århundraden haft livaktiga förbindelser med Göteborg och även fått klang hos Evert Taube. Därför kändes det nästan som hemma när den spanska blåskvintetten Azahar Ensemble framförde Joaquin Turinas andalusiskt utlevande eller rituellt behärskade ”Cinco danzas gitanas” från 1930.

En musik vars svärta och ljus också återfanns i den Valenciafödde Francisco Colls nykomponerade ”Olivens röst” för flöjt, viola och gitarr. Det är ett verk med branta rytmiska kast och ett rusigt gnistrande tilltal som är inspirerat av Federico García Lorcas ”Ode till Salvador Dali” – vars två sista uppmanande rader lyder: ”Påkläd och avkläd alltid din pensel i luften/framför havet befolkat av sjömän och skepp.” Jacob Kellerman som hördes i gitarrstämman fick för övrigt en Grammis förra året för ett album med en gitarrkonsert av denne Coll.

Allra längst söderut, förbi ekvatorn och Stenbockens vändkrets, hade dock Francisca Skoogh begett sig när hon äntrade flygeln i argentinaren Alberto Ginasteras ”Danzas Argentinas” från 1937. Med sitt blixtrande pianospel förmedlade hon danser av en äldre man, en ung flicka och en laglös gaucho. Scener från Pampas gräshav och ett främmande Buenos Aires – men vars kajer, enligt Taube, var ”lagda med sten från Bohuslän”.

Läs fler konsertrecensioner och andra texter av Martin Nyström

Skriv en kommentar

Tidigare inlägg:

Nästa inlägg: