Asketisk ”Tosca” övertygar på Operan

01 mars 2021

– Skratta inte, säger operasångerskan Floria Tosca till konstnären Mario Cavaradossi. De kommer att skjuta dig med lösa skott. Du måste spela död när de skjuter. Som om du vore jag och spelade teater. Förstår du?

Han nickar och ser smått oberörd ut. Fonden på Kungliga Operan är dekorerad med stjärnor, hon har mördat den sadistiska polischefen Scarpia för att freda sig mot hans övergrepp och de förbereder sig på att fly. Men skotten är inte lösa, och den spelade döden blir verklighet i sista akten av Giacomo Puccinis opera.

Corona-anpassningen av ”Tosca” innebär att man låtit Knut Hendriksens regi och Björn Brusewitz flera decennier gamla scenografi stanna i förrådet. Det är ingen förlust – tvärtom får dramat en metateatral dimension när det ödsliga scenrummet blir skådeplatsen, istället för ett fiktivt Castel Sant’Angelo. Operan utspelar sig i kamerans närbilder och i spelet mellan ljus och skugga. ”Tosca” skulle kunna sägas vara en prequel till Rufus Wainwrights ”Prima Donna”, som gavs hösten 2020 på samma scen. Men medan Wainwrights opera handlar om en kvinna som vuxit fast i sin roll, så handlar Tosca handlar om hur livet kommer ikapp en firad diva.

Malin Byströms Tosca står mitt på den nakna scenen som en blodröd blomma, gisslan i triangeldramat mellan Daniel Johanssons plågade Cavaradossi och den otäcke polischefen Scarpia (träffsäkert gestaltad av polske basen Lukasz Golínski). Byströms varma, expansiva sopran och melodramatiska utspel gör henne till en perfekt Tosca - och inramningen, de tomma sammetsstolarna, guldet och prakten i det oskarianska operahuset betecknar förlusten av mening. Den riktiga teaterdöden. För vad är en diva utan sin publik?

Bakom dem Hovkapellet, och tack vare fin kameraregi så deltar instrumenten i skådespelet. Klarinettsolot som leder över i Cavaradossis ”Sången till livet”, de mörka stråkpassagerna som målar Scarpias sadism och de hetsiga utbrotten som betecknar Toscas svartsjuka - men vars viskande underström är polisstatens struptag på medborgarna.

Spelet är strängt stiliserat, inte en enda beröring - vilket resulterar i oväntad styrka. Om jag saknar något så är det nyanserna: att maximera spänningen, ta ner rösterna i pianissimo. Men när dirigenten Matteo Beltrami vänder sig mot auditoriet och dirigerar Operakören – uppställda på logeraderna, med ansiktena skuggade – kommer jag på mig själv att tänka att den kvävande atmosfären i en polisstat har en del gemensamt med pandemins repressiva tid. Och det blir tydligt att Giacomo Puccinis och Victorien Sardous 120 år gamla opera i allra högsta grad kan säga något om vår egen tid.

Läs mer om musik och fler texter av Sofia Nyblom

Skriv en kommentar

Tidigare inlägg:

Nästa inlägg: