Beethoven och Amy Winehouse delar olycklig kärlek

19 september 2021

”Allt här är annorlunda, mycket annorlunda, jämfört med vad man hört tidigare,(...)” utbrast en kritiker inför de två cellosonaterna op. 102 som Beethoven presenterade 1817.

Och det var inte första gången som Beethoven hade tvingat kritikerna till att förnya språket för att förstå och beskriva hans musik. Med utgångspunkt i en av dessa sonater, den i C-dur, har nu Eckart Runge och Jacques Ammon satt samman ett musikaliskt psykodrama i tio satser, allt arrangerat för cello och piano, som kretsar kring olika utbrytningsförsök ur sorg, saknad och isolering, den tragiska livssituation som drev Beethoven till att revolutionera musiken och lyssnandet.

Och här finns flera laddade sekvenser. Som när Amy Winehouses på samma gång stolta och smärtsamt svärtade ”Back to black” går över i den olyckliga kärleken i Beethovens ”Adelaide”, vilken följs av Jimi Hendrix ”Purple haze” där tid och rum kollapsar. Eller när klaustrofobin i David Bowies ”Warszawa” ställs sida vid sida med nollpunkten i Beethovens ”Cavatina”.

I finalen höjs dock humöret – med Frank Zappas satiriska språng ur instängande stilar och konventioner i ”Bebop tango” och Stevie Wonders lyckligt försäkrande ”Don’t you worry ‘bout a thing”.

Bästa spår: ”Adagio – Allegro vivace”, ”Warszawa”

Läs mer om musik och fler texter av Martin Nyström

Skriv en kommentar

Tidigare inlägg:

Nästa inlägg: