Beethoven skapade rent existentiell musik

28 september 2020

Jag älskar Cuarteto Casals för att de insisterar på att avsluta Beethovens B-durkvartett opus 130 med den ursprungliga finalsatsen, den unikt krävande ”Grosse Fuge”, i stället för den mer konventionella ersättningssats som Beethoven komponerade efter påtryckningar utifrån. För hela verket leder fram till den exploderande finalen, och dramaturgin blir helt annorlunda både för B-durkvartetten och för ”Grosse Fuge” om man framför dem åtskilda var för sig (vilket är det vanligaste).

Verkets första tre satser visar en mästare i full kontroll, medan den fjärde satsen blir mer personlig, som en dröm om en lantlig dans en ljus sommarnatt. Och i den långsamma femte satsen blottar Beethoven sig ännu mer, här finns en ytterst försiktig och ömtålig livslust, musiken blir rörande i sin nakenhet, och lite sorglig trots att den inte går i moll. Vilket förbereder lyssnaren för den oerhört personliga och speciella sjätte satsen, finalen.

Rent musikhistoriskt är det intressant att Beethoven i ”Grosse Fuge” använder den otidsenliga fugatekniken – precis som när Mozart infogar kontrapunkt i finalsatsen i sin sista symfoni visar Beethoven att barockens musik inte är trist och förlegad, utan går att kombinera med samtidens uttryck för att skapa något häpnadsväckande. Men det är inte det musikhistoriska som är det viktiga, utan hur det känns att lyssna på denna musik, framförd live av musiker av Cuarteto Casals kaliber.

De fyra stämmorna tvinnas samman till en virvelvind, marken blir ostadig under fötterna, man slungas upp i luften, och ut i rymden. För det komplexa avtar inte i intensitet, det fortplantar sig, det känns som om ens medvetande bänds upp av fyra dimensioner. Man upplöses till atomer som sprutas ut i kosmos. Det är döden, fångat i toner.

Efteråt stapplar man andfådd ut från konsertsalen, bara för att få en lika omtumlande upplevelse dagen därpå av samma kvartett och tonsättare.

Beethovens a-mollkvartett, opus 132, tillhör liksom opus 130 hans sista verk. Även denna kvartett kretsar kring en jättelik sats, men här är det inte finalen utan mittensatsen, den långsamma ”Heiliger Dankgesang”. Denna tacksägelsehymn skrev Beethoven efter att ha blivit allvarligt sjuk men tillfrisknat – han fick två år till att leva, två år till att njuta av världens skönhet och glädjas av tonerna i sitt inre öra.

Musiken pendlar mellan överjordiskt skimrande och bedövande vackra långsamma partier, och mer livfulla, pigga och lyckliga partier. Som om dödens hand närmar sig med lockande lugn, bara för att stötas bort av hoppets livskraft. När det händer kommer tårar i mina ögon. Musik blir inte starkare än såhär. När denna långa sats är över avslutas verket med två snabba, kaxigt obekymrade satser, som för att visa att det är i vardagens självklarhet som livet segrar.

Cuarteto Casals, som nyligen avslutade sin skivserie med Beethovens samtliga stråkkvartetter, spelar fantastiskt rakt igenom. Under dessa två konserter framför de även f-mollkvartetten opus 95, den tidiga B-durkvartetten opus 18:6 och F-durkvartetten opus 135, den sista stråkkvartett Beethoven skrev. De två förstnämnda är bra men den sistnämnda är otrolig, och även den har en mycket fascinerande sats, nämligen finalen, där livets frågetecken på ett underbart vis rätas ut till ett utropstecken.

Beethoven skapade inte bara fantastisk musik, han skapade existentiell musik. Aldrig har detta varit så tydligt för mig som under dessa två konserter.

Läs fler texter av Nicholas Ringskog Ferrada-Noli och fler av DN:s konsertrecensioner

Skriv en kommentar

Tidigare inlägg:

Nästa inlägg: