Bengt Ohlsson: Inget är för alltid, inte ens Thåström

24 september 2020

Grovt räknat skötte min fru handlandet, matlagandet och tvätten, medan jag skötte disken, återvinningen och kattlådan. En uppdelning som båda var nöjda med.

Det hade öppnat en snajdig djuraffär på Östgötagatan. Den där sorten som propsar på att du ska skaffa medlemskort, eftersom det ger dig smarriga rabatter, och som skickar ett entusiastiskt nyhetsbrev så fort de kliver upp på morgonen.

Jag tomtade dit för att köpa kattsand. Det fanns en ny sort som bildade föredömligt hårda klumpar. Till den kattsanden fick man lösa ett särskilt medlemskort. Var tolfte kartong var gratis, eller något liknande.

Jag trängde mig in bland alla köande djurägare som väntade medan kunden vid kassan förhörde sig i detalj om papegojfoder och delade med sig anekdoter om sin goja där hemma, och jag började leta efter kattsanden. Men min vanliga sort stod ingenstans att finna.

Jag spejade efter en expedit, men fick i stället syn på ett burrigt huvud som stack upp över hyllorna. Kunde det vara…? Jo, förbanne mig. Thåström! I sällskap med en flicka i tioårsåldern.

Expediten fattade uppenbarligen inte att det finns vissa saker man bara inte gör. Och en av dem är att dyvla på Thåström ett medlemskap i sin djuraffär.

Jag vek undan med blicken och märkte snart att jag börjat småhärma hans truliga släntrande. Jodå, jag lommade runt på ett lite punkigt sätt och letade efter kattsanden, som om jag hoppades att Thåström skulle få syn på mig och tänka: men kolla, där är ju en kille som ser lika punkig ut som jag, tänk om vi skulle starta ett band?

Det hade glesnat i butiken. Jag hade inte alls lika bråttom längre att hitta vare sig någon expedit eller kattsand. I ögonvrån noterade jag att Thåström och flickan lyfte upp olika påsar med hö och granskade dem och förde ett eftersinnande samtal.

Efter en stund avancerade de mot den vid det här laget öde kassan och ställde upp en höpåse på disken. Vid kassan stod en expedit som kan ha varit tjugofem, energisk och förekommande som alla andra i den frejdiga butiken. Han var tidigt flintis och klädd i en nystruken skjorta.

Han hälsade Thåström och flickan med ett ystert ”hej”, vände och vred på påsen och började prata om höet och förhöra sig om vilka djur där hemma som skulle knapra i sig de grågröna stråna. Jag hörde inte vad Thåström svarade, men han lät inte överdrivet yster.

Expediten lät sig emellertid inte avskräckas. Han brast ut i sin harang om hur fördelaktigt det var att lösa medlemskap och vilka smarriga rabatter som väntade, man behövde inte ens släpa omkring på något medlemskort utan det räckte med att visa upp sitt leg och så blippade de med sin grej på legget och kunde se hur mycket man hade handlat för och hur långt man hade kvar till nästa bonusgräns och…

Jag minns inte vilka hundkex jag låtsades studera, men jag kunde inte slita mig därifrån.

Det här kunde sluta precis hur som helst. Expediten fattade uppenbarligen inte att det finns vissa saker man bara inte gör. Och en av dem är att dyvla på Thåström ett medlemskap i sin djuraffär.

Eller så är det just det man gör?

Fast det gör man ju inte.

Expediten måste hur som helst ha lyckats med sitt pådyvlande, för han tog upp ett kollegieblock för att plita ner personuppgifterna.

– Och hur var namnet? frågade han.

– Thsm.

– Förlåt?

– Thstrm.

– Thåström, jaha…

Och plötsligt stod det klarare för mig än någonsin. Ingenting är beständigt. Inte ens ”800 grader”. Allt kött är hö.

Expediten antecknade obekymrat och smattrade i väg sina frågor. Mailadress, telefonnummer, rubbet. Jag stod blick stilla och väntade på att en talgdank skulle trilla ner bakom disken. Men det gjorde den inte. Och jag insåg att expediten inte hade en aning om vem Thåström var.

Och plötsligt stod det klarare för mig än någonsin.

Ingenting är beständigt. Inte ens ”800 grader”. Allt kött är hö. Jag kommer att dö, du kommer att dö, hej-hej med pappmuggen utanför Ica kommer att dö, Thåström och flickan och killen bakom kassan kommer att dö.

De plingade ut genom dörren med sin höpåse och slukades upp av Östgötagatans glåm.

Jag fick hålla till godo med en kattsand som påstods lukta jasmin. Vilket i förening med kattkisset bildade en lukt som jag sent ska glömma. Under sommaren blev den ena katten överkörd, och ett år senare mötte den andra samma öde. Och min fru är numera min exfru.

Läs fler krönikor av Bengt Ohlsson

Skriv en kommentar

Tidigare inlägg:

Nästa inlägg: