Biceps klubbuppföljare är mindre naket känslosam

23 januari 2021

Att lyssna på dansmusik långt borta från dansgolvet, i ett så oklubbigt format som albumet, brukade vara ett substitut för den riktiga grejen: att höra musiken i ett stort och stökigt sammanhang, omgiven av vänner och främlingar. Nu när svettiga klubbar har pausats handlar dansmusikalbum ännu mer om något avlägset, en dröm om ett otillgängligt resmål, ett sjunket Atlantis.

Denna stämning passar den nordirländska duon Bicep bra. De har alltid haft en distanserad, nästan intellektuell relation till klubbmusik – deras musikprojekt startade som en blogg om obskyr dansmusik år 2008, sedan började de göra housetolvor ihop på hobbynivå samtidigt som de hade välbetalda heltidsjobb, och när de väl valde att satsa helhjärtat på musiken var det mer som en konstnärlig startup än som en förlängning av en dj-karriär.

Deras kärlek till det tidiga nittiotalets house, breakbeats och trance placerade dem i centrum för den retrovåg som även formade Jamie xx. Nostalgi till en klubbkultur som de var för unga (och för geografiskt avlägsna) för att ha upplevt själva präglade deras fina debutalbum från 2017. Denna uppföljare är mindre naket känslosam, mer beräknande och poppig, och inte riktigt lika stark.

Bästa spår: ”Atlas”

Läs mer om musik och fler texter av Nicholas Ringskog Ferrada-Noli

Skriv en kommentar

Tidigare inlägg:

Nästa inlägg: