Björn Wiman: I dag kan man höra tv-mannen hånskratta från helvetet

24 augusti 2019

En voluminös man ligger på ett blankt badrumsgolv och dör. Blod över klinkerplattorna, utspilld tablettburk, exklusiv käpp med silverkrycka. 

”Jag vet vad folk kommer att säga om mig när jag är borta”, hörs den döende mannens röst. ”Att jag var högervriden, paranoid, fet. Och jag kommer inte att säga emot dem. Jag är konservativ, jag tycker om att äta – och jag tror på tv:s makt.” 

Sedan kommer nyckelrepliken: ”Det handlar om att ge människor vad de vill ha – även om de inte vet att de vill ha det.”

Att börja en berättelse i dödsögonblicket är ett klassiskt grepp. Man minns William Faulkners roman ”Medan jag låg och dog”, som i sin tur lånat sin titel från Homeros ”Odyssén”: ”När jag låg döende, stängde inte kvinnan med hundögonen mina ögon medan jag sjönk ned till Hades.”

Den som i detta fall sjunker ner till dödsriket är Roger Ailes, huvudperson i den verklighetsbaserade HBO-serien ”The loudest voice” och skapare av den konservativa amerikanska tv-kanalens Fox News. Ailes, här mirakulöst spelad av Russel Crowe, hade också varit legendarisk mediestrateg åt tre republikanska presidenter och tvingades avgå efter anklagelser om sexuella trakasserier och övergrepp 2016. Hans skapelse, Fox, förnyade inte bara tv-landskapet med sin blandning av propaganda, hets och förvridna bilder av verkligheten – den splittrade också en hel nation. Roger Ailes visade världen hur trumpianismen såg ut före Donald Trump.

Läs mer: Martin Jönsson: Om Fox-publiken slutar tro faller Trumps sista bastion 

Att se serien om honom är en fascinerande men vidrig upplevelse. Fascinerande för att den är så välgjord, vidrig därför att man vet att den är sann. När fiktionen stängs av kan man studera följderna av seriens skeenden i verkligheten, där en patologisk president varje dag pressar gränserna för det verkliga – den senaste veckan med sitt bisarra agerande om att köpa Grönland och utfall om att amerikanska judar som röstar på demokraterna är illojala.  

Man kan höra Roger Ailes hånskratta från helvetet.

Och där är han förvisso inte ensam. Det är ingen slump att populärkulturen just nu svämmar över av mäktiga, mer eller mindre maniska mediemän. I en artikel binder New York Times tv-kritiker James Poniewozik samman HBO-serien om Roger Ailes med andra säsongen av serien ”Succession”, som anses handla om Rupert Murdoch, mediemogulen som inte bara finansierade Fox News utan också genom sina brittiska mediekanaler eldade under kampanjen för Brexit. På Broadway spelas musikalen ”Ink”, som explicit handlar om Murdoch och i december kommer ytterligare en film om Roger Ailes, ”Bombshell”.  

Varför denna våg av brutala och bullriga bossar just nu? 

Det korta svaret är förstås att det är de som har skapat den värld vi lever i. Det är deras röster som sätter tonläget för vår tid. Donald Trump är inte bara en person eller en president, utan ett fenomen. Snarare är ett samlingsnamn för vår tids stora populistiska strömkantring: Putin. Polen. Italien. Brasilien. Storbritannien. 

I denna värld handlar politik om att skrika högt och med stor skamlöshet. Ingenting behöver vara sant men allting är möjligt. När Brasiliens president Jair Bolsonaro, helt utan stöd, skyller skogsbränderna i Amazonas på miljöorganisationerna är det en uppenbar, konspiratorisk lögn. Men för varje gång den upprepas får en liten del av den fäste i verkligheten.   

Men problemet med de höga rösternas politik är större än så. Över hela världen tar i dag lokala småpåvar intryck av de globala storfräsarna. De ser hur man utan negativa konsekvenser kan kapa förtöjningarna till verkligheten och börja bete sig hur som helst, ja att det rentav kan vara en merit i samspelet mellan medier och politik. 

Det är också därför som den dramaturgiska inledningen av ”The loudest voice” är så betydelsebärande. Den visar vad som är unikt med berättelsen om vår tid. Skurken dör förvisso – men hans röst, den högsta rösten i rummet, fortsätter höras.

På samma sätt visar serien att nedbrytningen av centrala värden i samhället går på djupet. Donald Trump och hans minioner runt om i världen kan bli omvalda eller inte, de kan få sparken eller bli befordrade – men de skadeverkningar de har åsamkat civilisationen kommer att bestå. 

Av den anledningen är det redan nu dags att lägga all energi på att formera motståndet mot de högljuddas tyranni. Så länge den liberala demokratins institutioner står pall för trycket kan gaphalsarna skrika så högt de vill. Men att stoppa vax i öronen kommer inte heller att hjälpa. Alla röster kommer att behövas i försvaret för vetenskap och fri journalistik. Alla kan som medborgare agera när man i sin vardag konfronteras med den nya oanständighetens sykofanter.

Vad ”The loudest voice” indirekt också visar är att det är dags att flytta fokus till den grå verklighetens vardagliga händelser: från den växande ojämlikheten i samhället till självmordsskövlingen av Amazonas. Allt detta pågår ju i verkligheten, medan världen låter sig distraheras av Donald Trumps galenskaper om Grönland. 

Bara genom att gemensamt hålla fast vid verkligheten kan vi hindra de högröstade huliganerna från att höras mest, också efter att de har lämnat rummet.

Skriv en kommentar

Tidigare inlägg:

Nästa inlägg: