Björn Wiman: Världens största nyhet är inte ett val mellan domedagsbasuner och papptrumpeter

18 maj 2019

Minns ni rapporten om att en miljon av jordens levande arter hotas av utrotning? Dagen efter att den släpptes i förra veckan fick den brittiske författaren och samhällsdebattören George Monbiot ett utbrott. Han skrev: ”Den största och värsta nyhet som mänskligheten någonsin nåtts av – en kollaps för livet på jorden – avslöjades i går. Bara två brittiska tidningar hade med den på sina förstasidor.” 

Därefter gick Monbiot på sitt Twitterkonto igenom en rad tidningars framsidor, från tabloiderna till Financial Times. Ingenstans fanns nyheten om det som kallas den sjätte massutrotningen av liv på jorden. Monbiot ställde en provokativ fråga: ”Om du frågar mig ’vilken bransch utgör det största hotet, oljan eller medierna?’ skulle jag svara ’medierna’. Varje dag vilseleder de oss. Varje dag talar de om för oss att en massa sinnesslött irrelevanta saker är viktigare än kollapsen för hela vårt livssystem.”

Ligger det något i denna salva? Ja och nej. Om man accepterar premissen att klimatkrisen ihop med massutrotningen är världens största och värsta nyhet – den enda pågående händelse som har potential att både förändra och förstöra hela vår civilisation – finns det förstås en enorm snedfördelning i den mediala offentlighetens sätt att hantera den.

Men samtidigt har något hänt. I veckan presenterades den årliga undersökningen från Vi-skogen och medieanalysföretaget Retriever, ”Varmare klimat – iskall nyhet?”, som visar på en stor uppgång i svensk klimatjournalistik det senaste året. Under 2018 rapporterade svenska medier 38 procent mer om klimatet jämfört med året före; i Dagens Nyheter, som toppar listan, skrevs över 2.500 artiklar om klimatet, 64 procent mer än 2017. Ökningen avspeglar givetvis en svängning i hela samhället: miljö, klimat och energi är de tre frågor som väljarna pekat ut som de viktigaste inför EU-valet och i näringslivet anger var fjärde vd klimatet som en av de faktorer som kommer ha störst betydelse framöver. 

Läs mer: Klimatjournalistiken ökar – DN skriver mest  

Hur ska journalistiken fortsätta utvecklas i rätt riktning? Klimatfrågan brukar ibland delas upp i tre områden – utsläppsminskningar, klimatanpassning och mänskligt lidande – och en realistisk politik går ut på att bestämma vilket det inbördes förhållandet mellan dessa ska bli: vi måste förhindra så mycket som möjligt av utsläppen, anpassa oss till det vi inte kan förhindra och får lida konsekvenserna av det vi inte kan anpassa oss till. Även en realistisk klimatjournalistik bör alltså följa dessa tre spår. 

Vi befinner oss i en sjätte massutrotning av liv på jorden med en koldioxidhalt i atmosfären på en nivå som inte funnits på tre miljoner år. Den sanningen kan ingen vinkel i världen trolla bort.

Utsläppsminskningarna, för det första, är klimatkrisens sine qua non: om inte utsläppen minskar kommer anpassningen att bli hopplös och lidandet obeskrivligt. För journalistiken handlar det om att lägga mer fokus på de stora strukturerna och kanske mindre på individens konsumtion – från vegoburgaren till cementfabriken. SVT gjorde nyligen ett förtjänstfullt avslöjande som visade att sjöfarten mellan svenska hamnar står för mer utsläpp än inrikesflyget, och det finns mycket som talar för att definitionen av vad som utgör en ”skandal” kommer att förändras i framtiden; kanske kommer framtidens grävreportrar att granska bensinräkningar i stället för spritnotor.

På det andra området, anpassningen till en klimatförändrad värld, råder också nya journalistiska förutsättningar. Den amerikanska journalisten Martha Mendoza berättade nyligen på Grävseminariet i Kalmar om de allt mer apokalyptiska skogsbränderna i Kalifornien, där en hel infrastruktur är på väg att växa fram kring mediernas skogsbrandsbevakning. 

Det tredje området, slutligen, gäller lidandet. I veckan tilldelades DN:s fotograf Lotta Härdelin välförtjänt Nils Horner-priset för sina bilder av hur människor världen över påverkas av klimatkrisen, men som kollektiv har svenska journalister hittills inte lyckats förklara hur upphettningen av planeten hänger samman med globala samhällsfenomen som flyktingkriser, politiska motsättningar och geopolitiska konflikter. Inte heller har vi lyckats skildra hur klimatkrisen kommer att påverka oss existentiellt, med en möjlig förlust av många av de vardagliga företeelser som gör livet värt att leva också i Sverige. 

Medier över hela världen är i dag utsatta för hård press. Inte minst klimatfrågan används från högerpopulistiskt håll som tillhygge i ett pågående kulturkrig. 

Det sägs ibland att medierna som motmedel måste undvika alarmism och bli mer konstruktiva i sin klimatrapportering. Men en korrekt rapportering om världens största nyhet är inte ett val mellan domedagsbasuner och peppande papptrumpeter. Sanningen är att vi befinner oss i en sjätte massutrotning av liv på jorden med en koldioxidhalt i atmosfären som i rekordtakt stigit till den högsta på tre miljoner år. Den verkligheten kan ingen vinkel i världen trolla bort.

Kanske är medierna – äntligen – på väg att lära sig hantera den största nyheten i mänsklighetens historia. Det som ligger framför oss är en journalistisk utmaning utan motstycke. Just denna vecka är det svårt att inte tänka på Sven Lindqvists ofta citerade inledningsrader ur boken ”Utrota varenda jävel”: ”Du vet redan tillräckligt. Det gör jag också. Det är inte kunskap vi saknar. Vad som fattas oss är modet att inse vad vi vet och dra slutsatserna.”

Texten är en kortad och bearbetad version av ett anförande vid Mediemötet vid Göteborgs universitet i veckan. Läs fler av Björn Wimans krönikor om klimatkrisen – och om boken ”Sent på jorden. 33 tankar om världens största nyhet”. 

Skriv en kommentar

Tidigare inlägg:

Nästa inlägg: