Björn Wiman: Vi berörs lika mycket som barnen, eftersom vi älskar dem

23 mars 2019

Utanför en källardörr i Gamla stan finns Stockholms kanske kulturhistoriskt mest bemärkta rännsten. I denna befann sig, en sommarnatt år 1768, urmakaren Jean Fredman i ett tillstånd av svår ruelse, utslungande förbannelser över det faktum att han över huvud taget blivit född: ”Ack, du min moder, säj vem dig sände/just till min faders säng!” Till och med det virke av vilket moderns brudsäng blivit gjord borde, menade han, vara för evigt fördömt.  

Innan dörren till krogen öppnas och livsandarna återvänder har den bakfulle urmakaren – som historien berättas i Carl Michael Bellmans Fredmans epistel n:o 23 – hunnit förkunna en tidlös dom över det ansvar som föräldrar påtar sig när de sätter ett barn till världen. Och detta alltså hela 250 år innan ordet ”barnskam” lanserades i klimatdebatten.

Det är långt också mellan Bellmans Stockholm och dagens Beirut. Eller inte. I libanesiska Nadine Labakis nya film ”Kapernaum” går huvudpersonen, den tolvårige gatpojken Zain, ett steg längre än Fredman. Han inte bara förbannar sin mor och far – han drar dem inför rätta. ”Varför vill du stämma dina föräldrar?” frågar domaren. ”För att de har fött mig!” svarar Zain. 

Läs mer: Filmrecension: ”Kapernaum” slår ner biodörrarna och öppnar världen

”Kapernaum” är en neorealistisk film för vår tid – förmodligen det mest drabbande man kan se just nu. Titeln anspelar inte bara på den bibliska staden vid Genesarets sjö, utan betecknar också ”kaos”. Inför arbetet med filmen samlade Nadine Labaki på sig allt det världens elände som hon ville att hennes film skulle ta upp: hemlösa barn på flykt från kriget i Syrien som misshandlas och våldtas, hopplös fattigdom och hänsynslöst utnyttjande, likgiltighet för människoliv… Hon skrev upp alla dessa ämnen på en griffeltavla och tänkte: ”Detta är kaos, detta är helvetet.”

Och det är det verkligen. I researcharbetet inför filmen intervjuade Nadine Labaki mängder av gatubarn och ställde frågan om de var lyckliga över att leva. Många svarade nej. Ändå skildrar filmen den obrutna solidaritet som kan uppstå mellan människor – inte minst riktigt små människor – när läget är som mörkast och värst.

Nyligen publicerade det tyska veckomagasinet Die Zeit ett långt rundabordssamtal mellan några ungdomar och deras föräldrar. Samtalet handlade om klimatkrisen och den nya globala ungdomsrörelse som initierats av svenska Greta Thunbergs skolstrejk, men grundtemat var detsamma som i ”Kapernaum”: en föräldragenerations skuld för den värld som vi nu lämnar vidare till våra barn. De tre ungdomarna i samtalet tillskriver sina föräldrar skuld, även om ingen naturligtvis går så långt som att vilja ställa dem inför rätta. Ni har ”prokrastinerat problemet”, säger 18-årige Jakob klarsynt. 

Extra kraft får ungdomarnas argument förstås av det faktum att hälften av den koldioxid som människan har bränt ut i atmosfären har tillkommit under de senaste 30 åren – vi har alltså skadat klimatet lika mycket sedan FN:s första klimatkonferens i Rio de Janeiro 1992 som under alla de tidigare århundradena tillsammans. Den klimatkris vi nu är mitt inne i kan inte skyllas på tidigare generationer. Den har vi – med öppna ögon – skapat under loppet av en livstid.

Föräldrarna i samtalet vacklar mellan känslor av skuld och ansvar. Någon har röstat grönt men inte ”levt grönt”. En annan hänvisar till att de inte hade tillgång till Whatsapp och Facebook och därför inte kunde organisera sig på samma sätt som dagens ungdomar. En pappa erkänner att han oroat sig mer för krig än för klimatet, en påminner om att det är hans generation som har sett till att ungdomarna överhuvudtaget kan gå ut på gatorna och demonstrera.

Jag skulle inte kalla det jag själv känner mot mina egna barn för skuld; jag tror att det mer handlar om en känsla av samhörighet och djupgående oro.

Samtalet blir för den skull ingen folkdomstol, där en hop fanatiska gröngardister ställer syndare till svars, utan ett ärligt meningsutbyte mellan människor som sitter i samma livbåt. ”När jag frågar mig om jag har rent samvete måste jag svara nej”, säger en pappa. ”Och det känns för jävligt.” Ungdomarna avslutar med att lova varandra att säga till om de någonsin märker att de börjar bli som sina föräldrar. ”Ja. Det gör vi.” 

Jag måste erkänna att de tyska ungdomarnas konfrontation av sina föräldrar i Die Zeit griper mig lika mycket som när lille Zain stämmer sina i filmen ”Kapernaum”. Varför? Jag vet inte om jag skulle kalla det jag själv känner inför mina egna barn för skuld; snarare handlar det om en känsla av samhörighet och djupgående oro – samt en stor sorg över att de riskerar att få leva i en värld vars fundament är sämre och mindre stabila än vad de är i dag.

Det som klimatkrisen ställer på sin spets är ju den grundläggande instinkt som nästan alla föräldrar har: driften att lämna över ett bättre liv och en bättre värld till sina barn. Även tidigare föräldragenerationer har givetvis oroat sig för sina barns framtid, men vår kan vara den första som ser marken bokstavligen rämna för alltid under våra efterkommandes fötter. Kanske blir vi därmed också – precis som Zains föräldrar i ”Kapernaum” – både skyldiga och offer på samma gång. 

En av mammorna i samtalet i Die Zeit uttrycker det så fint när hon i en försonande gest säger till en av ungdomarna: ”Vi föräldrar berörs av klimatkrisen lika mycket som ni. Eftersom vi älskar er.”

Läs fler av Björn Wimans krönikor om klimatkrisen – och om boken ”Sent på jorden. 33 tankar om världens största nyhet” .

Skriv en kommentar

Tidigare inlägg:

Nästa inlägg: