Bokrecension: Carsten Jensen siktar mot stjärnorna, men når skogstopparna

21 oktober 2019

Carsten Jensen inleder sin förra bok ”Källarmänniskor” (2018) med ett citat av den italienske marxisten Antonio Gramsci, som ofta dammas av i turbulenta tider: ”Krisen består i det faktum att det gamla inte dör och att det nya inte kan födas: Under denna övergångstid dyker det upp de mest olika morbida fenomen.”

Jensen beskriver högerpopulismen som ett sådant irrande odjur. Den slåss inte för någon drömvärld, utan drivs snarare – likt Dostojevskijs bittra gestalt i ”Anteckningar från källarhålet” – av hämndbegär mot en globaliserad meritokrati utan moral. I slutändan, skriver Jensen, är den knappt mer än ett gäng gamlingars vägran att erkänna döden.

I sin nya stridsskrift ”Mot stjärnorna” (2019) gaskar Jensen upp sig och försöker via läsningar av tv-serien ”Skam” och datorspelet ”Call of duty” förstå ungdomen. Han landar i en demografisk hästskoteori: för att rädda klimatet och världen måste unga och gamla gå samman mot de vuxna, som är för inkuggade i maskineriet för att se bortom det. Mot slutet fantiserar han om en klimatstat som kan ta över efter välfärdsstaten.

Att skriva om kidsen kan vara riskabelt för en äldre herre, men Carsten Jensen är van att besöka främmande platser. Han slog igenom som politisk essäist i en annan brytningstid, det tidiga nittiotalets demokratiyra, och oavsett vart han reste – Jugoslavien, Afghanistan, Thailand – så fann han samma dystra förebåd om nationalistiska krig och helig terror.

Tvåtusentalet har så här långt gett hängläpparna rätt.

Sedan dess verkar Carsten Jensen ha gjort det till sin livsuppgift att avslöja självberömmande förljugenhet. Hans framfart i den danska offentligheten påminner om Thomas Vinterbergs ”Festen”, där den första champagnekorken knappt har landat innan den ostyriga sonen ställer sig upp för att avslöja de övergrepp som den förmögna familjen förtränger.

Han kallar Danmark, som först medverkar i Irakkriget och sedan stänger gränserna när allt gått åt helvete, för ”Europas ondsinta byfånar”, ett ”avtrubbat folk som virat taggtråd runt hjärtat”. Hårt, men orättvist?

Ibland tillåter han sig själv att skjuta från höften, som när han nyligen kallade Nobelpristagaren Peter Handke för en ”öppen förespråkare av folkmord och utrotning” utan att ha läst honom.

Så även i ”Mot stjärnorna”.

På en föreläsning med den franska mysmarxisten Jacques Rancière i Köpenhamn störs han av de unga åhörarnas ytliga nihilism. Visst är Rancière knappt farligare än en syltcroissant, men hur vet Jensen att ”nyliberalismen” för övriga åhörare är en ”perfekt spegelbild av deras egen ängsliga karriärsträvan”? Senare spekulerar han om Occupy-rörelsen bara var ett terapeutiskt livsstilsreservat, trots att de nu outtröttligt kampanjar för Bernie Sanders.

Genom att rapportera sina egna fördomar i stället för att låta folk komma till tals hamnar han nära den autofiktiva skönlitteratur som han avskyr. Kanske måste Carsten Jensen packa väskan igen och skaffa nya uppslag. För Norden behöver sin obekvämaste partykraschare mer än någonsin.

Skriv en kommentar

Tidigare inlägg:

Nästa inlägg: