Bokrecension: David Zimmermans poesisamling är mångbottnad i sin stillhet

15 april 2019

David Zimmerman – som tidigare givit ut ”Mal” på Malmöförlaget Anti – kan inte hjälpa att han storförlagsdebuterar med en bok som ligger rätt i tiden. ”Ljus och strålning” handlar om en far som är döende i cancer, och om en son – diktjaget – som försöker formulera sig kring den annalkande katastrofen, alltmedan våren och sommaren spricker upp omkring honom.

Om det låter bekant, är det för att det har varit gott om sjuka och bortgångna familjemedlemmar i svensk poesi på sistone. I våras utkom Kalle Hedström Gustafssons ”Mormorordning, hägringsöar”, om sorgen efter en död mormor; andra exempel från senare år är Tua Forsströms ”Anteckningar”, Jonas Modigs ”Annandagar”, Jenny Tunedals ”Rosor skador” och Felicia Stenroths ”En människa tvättar sig ren i en sjö”.

Flera av de enskilda böckerna är bra. Och en privat erfarenhet kan ju, rätt kommunicerad, göras universell. Ändå undrar jag ibland om det pågår ett slags sommarpratifiering av lyriken, där den biografiska verifierbarheten (självupplevd!) och tematikens aprioriska tyngd (drabbande!) blir viktigare än själva språkarbetet. Att beröras av en annan människas smärta är trots allt lätt – så lätt, att det enkelt förväxlas med litterär kvalitet.

Zimmerman, född 1993, är emellertid skicklig. Han skriver ömt och kontrollerat, med en känsla för rörelse, klang och vokalharmoni som får texten att svälla. Som här, i den mjukt svängande prologen:

en duva ännu tom   så måste ha varit just före våren

någonstans efter höstens högar jord    där vårens svarta vilja vill

ett flöde flyttas saker växlar   samlas växer   de förbränner sig

själva ihärdigt    någonstans i trädgårdarnas dumma sömn

en far luktar nytt vatten i gröna blå timmar han bär

de vätskor som ryms ja nästan som vanligt

Så börjar april, den grymmaste månaden. Dikten byter form. Raderna blir kortare, och ett skarpt vårljus lyser upp dödens materiella faktum: ”saker ändras på kroppen nu när ljuset faller på kroppen / vi tittar noga / saker där vidgas, eller blir mindre / vissa kärl växer frodas i ljuset”. Pappan är ”tung och gul alldeles sjuk” – ”och man ser det tydligt / hur det är / det blir svårare att längta åt något håll”.

Ett genomgående tema är sjukdomens likgiltighet. Till skillnad från i de flesta sommarprat har cancern inget syfte, ingen mening – den bara är, frustrerande obildligt, som i Susan Sontags ”Illness as metaphor”. Lika obrytt är resten av det icke-mänskliga. Gräset växer ”menlöst”, ett blad är ”obegripligt”. Och ju vackrare det blir runt dem, desto tydligare blir det för familjen i sjuksalen vad som kommer att ske.

Då och då glider texten mig ur händerna, och jag upplever den som vag, färglös. Å andra sidan kan detta ses som ett medvetet grepp, eftersom det futtiga och outsagda är en så bärande del av tematiken: inför döden ter ju sig det mesta oskarpt. 

Hur som helst är ”Ljus och strålning” en lyckad diktsamling, sorgsen och allvarsam, mångbottnad i sin stillhet. Jag tror Zimmerman kan skriva lika bra om vilket motiv som helst.

Skriv en kommentar

Tidigare inlägg:

Nästa inlägg: