Bokrecension: En bok som gärna kunnat fortsätta i all oändlighet

12 november 2019

Kalla mig naiv, men det var inte förrän jag läste ”Välkommen hem” som jag förstod att så mycket i novellerna i ”Handbok för städerskor” och ”Kväll i paradiset” faktiskt var baserat på Lucia Berlins verkliga liv.

Kanske har det att göra med att det verkar ofattbart att någon kan ha levt så mycket

Lucia Berlin föddes 1936 och var verksam som novellist från sextiotalet och framåt, men det dröjde till 1981 innan hennes första samling publicerades. 2004 dog hon. Novellsamlingen ”Handbok för städerskor” gavs ut på svenska 2016, snart efter att novellerna samlats ihop och återutgivits till stor succé i hennes hemland USA. Nu ges tjugotvå ytterligare noveller ut på svenska, i samlingen ”Kväll i paradiset”, med den tidigare nämnda självbiografin ”Välkommen hem” längst bak i boken.

För den som händelsevis råkade falla handlöst för ”Handbok för städerskor” är ”Kväll i paradiset” en ren och skär dröm – att önska sig att en bok ska fortsätta i all oändlighet, på precis samma sätt, och att ens önskan (nåja, nästan) slår in! En sådan gåva.

Miljöer och människor känns igen från föregångaren – de kvinnliga berättarrösternas söner, älskare, hårt arbetande fäder och sjukliga mödrar, deras Chile, deras Manhattan, deras gruvbyar och lerhus. Det enda som är konstant genom berättelserna är alkoholen. I novellerna ur barnens perspektiv upphör de vuxna aldrig att lukta sprit, när protagonisterna växer upp är det de som alltid har en flaska Jim Beam gömd i skrivbordslådan.

Och man häpnar inför själva livet i novellerna, hur fasansfullt, smärtsamt och överväldigande det är, och hur fullständigt ovärderligt. Men det är inga överlastade, sentimentala berättelser – Lucia Berlin skriver sakligt till och med om de mest makabra av händelser, som i novellen ”La barca de la ilusión”, där den gravida Maya tvingats göra sig av med sin makes langares kropp i havet efter att han hög på morfin ramlat huvudstupa in i en lägereld och dött: ”Valhänt men beslutsamt sopade hon sanden i vardagsrummet tills den var slät, som om ingen hade varit där.”

Eller som i ”Fruarna”, ett nattligt möte mellan två vackra alkoholiserade småbarnsmammor. De har båda varit gifta med samma man, som en gång lämnat den ena för den andra och nyligen den andra för en tredje. De super hårt, spiller rom och bränner cigaretthål i sina sidenkläder, och jämför minnen av sin älskade Max:

”’Det har aldrig funnits en man som han. Han pruttade och rapade aldrig.’

’Jo, det gjorde han, Decca. Mycket.’

’Det gick mig i alla fall aldrig på nerverna.’”

Det handlar alltså ofta om män, och om allt man försakar för dem. Andra män, till exempel – i det avseendet påminner vissa av novellerna om danska Tove Ditlevsen, som i nyligen nyutgivna ”Gift” går från man till man utan nämnvärda kval. 

Eller så försakar de sig själva. ”Lead street, Albuquerque” handlar om sjuttonåriga Maria som gifter sig med en skulptör och blir hans livs levande staty – går ner i vikt, färgar håret svart, bär bara svart och vitt och ”galna tunga smycken som han hade gjort”. När han reser bort hittar grannen henne i köket: ”Hon hade rosa läppstift och turkos ögonskugga och hade återgått till jeans och rosa t-shirt.” Så pågår ett ständigt förställningsarbete. Inte av svaghet, tror jag – eller så är det just det, svaghet inför en annan, detta både förföriska och farliga, ofta oundvikliga kärlekssymptom.

Perifera gestalter från en novell återkommer som huvudpersoner i en annan, och det är svårt att inte läsa in en sorts fragmentarisk, omkastad handling i boken, liksom fallet var i ”Handbok för städerskor”. När så mycket från novellerna sedan återkommer i ”Välkommen hem”, den ofullständiga självbiografin, förstår man att Lucia Berlin på många sätt är Maya, Laura, Maria, Lisa, Cassandra, Claire, Maggie och de andra kvinnorna som befolkar hennes berättelser. 

Det gör inte berättelserna sämre. Det är nästan tvärtom. Tanken på att dessa makalösa historier om inte skett i, så åtminstone inspirerats av, verkligheten – och att de framstår som så mycket mer levande än det mesta verkligheten har att erbjuda – är underbar. Den svindlar.

Läs fler bokrecensioner och fler texter av Greta Thurfjell 

Skriv en kommentar

Tidigare inlägg:

Nästa inlägg: