Bokrecension: Gabriella Ahlström skriver alltför flyktigt om människor

19 augusti 2019

Lever vi våra liv som vi själva tänkt dem, eller lever vi i själva verket hur andra vill att vi skall leva? Fogar oss eftersom det är vad släkt, vänner, sociala ambitioner eller karriärkrav fordrar av oss? Det är temat i ”Hemma hos andra”, Gabriella Ahlströms tredje roman efter debuten med ”De oförglömliga” (2009).

Romanen inleds med en julsemester på en ort som i charterkatalogerna brukar beskrivas som solsäker. Amandas far har brådstörtat avlidit och för att handskas med sorgen har Amandas mor köpt denna resa till Amanda och hennes syster. Men när en av gästerna i semesterparadiset plötsligt drabbas av en hjärtinfarkt mitt på stranden spricker den tillkämpade idyllen. Amanda inser att moderns sorg bara är ett kamouflerat flyktbehov och lyxsemestern ett försök att leva ett lånat liv, långt bortom familjens tillgångar. 

I nästa kapitel flyttar Amanda in i pojkvännen Davids familjs sommarhus någonstans vid kusten i Skåne. Davids familj har det bättre ställt, med försänkningar högt upp i den politiska eliten. Faderns och moderns inflytande och självförtroende har överförts på barnen, inte minst på sonen David som bryter upp för att rapportera från Syrien mitt under brinnande krig. 

Men när David inte kommer hem som planerat, och Amanda tvingas stanna kvar i huset med pojkvännens föräldrar, stegras vantrivseln till panik. I Davids frånvaro söker hon sig till den afghanske flyktingpojken Amir vars livsöde bidrar med en parallell till romanens huvudtema. I vilket hem ska han hitta sin plats när han inte ens är säker på att få uppehållstillstånd? 

Det märks att Ahlström vill ta upp ämnen som varit aktuella i samhällsdebatten på senare år. Kriget i Syrien finns med, flyktingkrisen, migrationsdebatten med mera. Tanken är väl att förstärka tidspulsen, känslan av samtidsnärvaro. Men aktualitetsträngseln rimmar dåligt med den psykologiska fördjupning vart och ett av dessa ämnen i sig skulle ha fordrat. 

Ahlström skriver en starkt dialogdriven prosa – hela berättelsen utspelar sig i ständigt pågående realtid – vilket inte tillåter mer än den mest schematiska personteckning. Karaktärerna blir mest flyktiga skissporträtt av människor som man tycker sig känna igen bara för att man känner igen de egenskaper de är satta att företräda. 

Nu ingår det så att säga i Ahlströms repertoar att lyssna av repliker som skorrar falskt, och hennes säkra öra för dialog röjer god insikt i hur gruppdynamik fungerar och hur människor relaterar till varandra i kris. Men så länge gestalterna aldrig förflyttar sig utanför de funktioner de fyller i romanen fastnar handlingen i schabloner. Man förstår redan med en gång när Davids far Krister bjuder med sig Amanda på en resa till Köpenhamn att han kommer att försöka förgripa sig på henne, och så är metoodiskussionen också avprickad på samtidsagendan. 

När Amanda på slutsidorna, av en slump förstås, hittar en dagbok skriven av Davids i handlingen ända fram till nu frånvarande syster, inser läsaren att inte ens denna syster slipper undan kravet att representera något – i detta fall det avvikande: ett lesbiskt ”svart får” i den i övrigt normrätt vänsterliberala politikerfamiljen. 

Jag ska inte säga att det är dåligt – Ahlström undviker de värsta genrefallgroparna – men när texten är så uppenbart tillrättalagd blir den menlös och de många angelägna frågor den vill ta upp berör inte. Med karaktärer som är förnamn med påhängda repliker, och ett språk som om än skickligt bara härmar uttryck och tonfall, kommer man bara så långt. Det blir tamlitteratur helt enkelt, förutsägbar och smärtfri.

Skriv en kommentar

Tidigare inlägg:

Nästa inlägg: