Bokrecension: Hos Niklas Natt och Dag kan den namnlösa fasan dölja sig var som helst

17 september 2019

För två år sedan kom Niklas Natt och Dags debutroman ”1793”, en historisk deckare förlagd till ett becksvart och stinkande Stockholm på 1700-talet. Det var som att läsa Per Anders Fogelströms ”Vävarnas barn” som utspelar sig vid samma tid, lika kunnigt och levande. Men där Fogelström anklagats för att skönmåla eftersom han inte stod ut med att det gick illa för hans huvudpersoner, genomsyrades ”1793” av sorg över den ondska människan är mäktig, i en värld där döden till slut kom som en befriare.

Niklas Natt och Dag fick Deckarakademins debutantpris det året, för berättelsen om den sjuke men begåvade Cecil Winge och hans kamrat, den enarmade palten Jean Michael Cardell, som letade sig fram bland hjälplösa spinnhushjon och degenererade adelsmän i jakten på en mördare. Det var en tid långt från någon form av rättssamhälle, men Winges och Cardells arbete var ett embryo, en envis dröm om en värld där inte vad som helst skulle kunna ske ostraffat.

Det var ingen lättsmält skildring. Tvärtom var ”1793” en nedstigning till helvetet, till en värld där den som klarade sig var den som slog först och hårdast. Samtidigt var det en så begåvad roman att den var värd plågan.

I den nya boken, ”1794”, börjar det i stället oroväckande lyckligt. En tonårspojke växer upp på ett gods ”fjärran från stadens ränker”, och förälskar sig i en tonårsflicka, djup kärlek uppstår i en pastoral idyll.

Men nu är det ju Niklas Natt och Dag som berättar, så kärlekslyckan är förstås bara preludiet till en näst intill outhärdlig katastrof.

Palten Cardell blir inkallad för att utreda ett mord, får fatt i Cecil Winges lillebror Emil som samarbetspartner och drar i väg. Först till Danvikens hospital, där dårhushjonen behandlas sämre än djur. Sen kors och tvärs över Stockholm, där namnlös fasa kan dölja sig var som helst. Berättelsen rör sig även till den svenska kronkolonin Barthélemy, som levde på slavhandel.

Miljöskildringarna är precis som i ”1793” otroligt levande, Niklas Natt och Dag rör sig hemtamt både i gränder och utanför tullarna med säker blick för historiska detaljer om politik, människor, bostäder, handel, båtar, levnadsvanor. Och framför allt för våldet, det allestädes närvarande. För det mesta är det funktionellt: man slår för att vinna fördelar. Det finns också regelrätt ondska, noggrant skildrad, med otäcka smådjävlar som utnyttjar den lilla makt de har och en rik Satan som inte väjer för något. 

”1794” är galenskap, plåga och hopplöshet till största delen, och ingenting för den som är känslig. Våldet är, precis som i ”1793”, stundtals så sadistiskt att man undrar varför. Det är en intressant och omöjlig motsättning: Vad är värst i en underhållningsroman? Det sadistiska våldet som berör läsaren illa på allvar eller det våld som bara skildras lätt, i en bisats? 

”Det finns bara ett sätt att hantera smärta, och det är att inte låtsas om den”, säger Cardell. Niklas Natt och Dag gör tvärtom, och han gör det skrämmande bra.

Skriv en kommentar

Tidigare inlägg:

Nästa inlägg: