Bokrecension: ”Institutet” är Stephen King när han är som bäst

11 september 2019

Luke Ellis är ett barn med speciella förmågor, och vana Stephen King-läsare spetsar förstås genast öronen: är vi tillbaka i ”Eldfödd” från 1981?

Jodå, det finns åtskilliga likheter. För det är klart att det kommer en ondskefull delegation vuxna som är på jakt just efter den sortens barn, de med telekinetisk kraft som kan flytta på saker utan att röra vid dem. Delegationen skyr inte heller några medel för att nå sina mål.

Men Stephen King har bara tagit enstaka bitar ur ”Eldfödd”, och berättar en annan, och faktiskt bättre, historia. För Luke är ett intellektuellt geni: han är så särbegåvad att lärarna skickar honom vidare blixtsnabbt, uppåt och uppåt i klasserna. Som tolvåring blir han antagen till två av de bästa amerikanska universiteten, och planerar att läsa två utbildningar samtidigt. Lärarna betvivlar inte att han kommer att klara av det.

Tills den där delegationen från Institutet kommer och kidnappar honom, vill säga. Och så vaknar Luke inlåst i en hemlig byggnad långt in i Maines skogar, och upptäcker att han är i klorna på synnerligen skrupelfria vuxna som inte är ett spår intresserade av hans intellektuella kapacitet, men genom diverse experiment försöker utveckla hans telekinesi.

Stephen King är känd för sina fantastiska skräckromaner där olika slags monster paraderar förbi. Det otäckaste med ”Institutet” är dock referenserna till verkligheten: det är människor det handlar om, och sådana människor har funnits och finns fortfarande. Stephen King påminner läsaren åtskilliga gånger om experiment som gjordes i koncentrationslägren under andra världskriget (där resultaten betytt mycket för kommande forskare), själv tänker jag på Vipeholm i Sverige där man så sent som på femtiotalet tvingade i ”sinnesslöa” godis för att undersöka hur det påverkade tänderna.

Vi är bra på att experimentera, vi människor. Vi är mindre bra på att skydda dessa våra minsta bröder och systrar från att bli utnyttjade.

Givetvis är det också svårt att bortse från Milgrams experiment vid amerikanska Yaleuniversitetet på sextiotalet, där han undersökte hur människor beter sig när de får order om att skada andra.

Det handlar om makt. Luke och de andra barnen som hålls inlåsta på Institutet är hjälplösa i klorna på vuxna som lyder order och inte trivs så bra med det, som lyder order och stänger av känslorna, men visst finns det också somliga vuxna som njuter av att tillfoga andra skada.

Hur överlever man sånt? Man håller ihop, förstås, och Stephen King berättar alltid om vänskap, om att trösta varandra och göra allt man kan för att hjälpa varandra. (Det finns gott om bevis på sådant också: människor i kris blir för det mesta förvånansvärt altruistiska och hjälper även folk som de inte har några egennyttiga skäl att hjälpa.)

Ja, man håller ihop. Och så planerar man flykten, för det finns alltid något man själv kan göra för att påverka sin situation. Det kanske inte är lätt att hitta något som uppenbart leder framåt, men det är som att sitta med en trasslig långrev, man får helt enkelt börja på något ställe där det ser ut att gå att påverka. 

Ett tag oroar jag mig för att Stephen King ska bli för långrandig, han brukar ju ha problem med det. Han kan oftast inte låta bli att gräva ner sig i oändliga utläggningar om trivseln hos de fattiga, de maktlösa och de som befinner sig utanför samhällsgemenskapen.

Men här gör han allt det han är så fruktansvärt bra på, i sträckläsningstempo med mycket action. Han berättar om den trygga familjen och den snälla småstaden, han plockar kärleksfullt fram dramaturgin om västernfilmens ensamma man som stiger av tåget, och berättar effektivt om den namnlösa fasan den natt när bilarna kommer glidande med släckta lyktor.

Och framför allt: ”Institutet” är en högst fungerande allegori, som påminner mycket om Ursula K Le Guins novell ”De som lämnar Omelas” från 1973 men bara blir mer aktuell med åren. Är det rätt att låta en enda människa lida för de andras välstånd?

Kanske inte. Men man ska vara blind för att inte se att det äger rum, gång på gång.

Skriv en kommentar

Tidigare inlägg:

Nästa inlägg: