Bokrecension: Kvinnorna som formade pophistorien

20 maj 2019

När Kent stod på toppen 2014 ställde de till med sin egen festival på Ullevi i Göteborg (och Gärdet i Stockholm). Som uppvärmning till sig själva hade de bokat nio namn, varav sju var kvinnliga soloartister, ett var bandet Nonono med sångerskan Stina Wäppling och endast gruppen Junip en helmanlig konstellation.

För skojs skull började jag notera könsfördelningen i de olika banden när jag ändå stod där och tittade, och när jag efteråt summerade tvingades jag inse att det bland alla dessa totalt åtta kvinnliga akter fanns sammanlagt fem kvinnor som spelade något instrument. Övriga musiker var män.

Dolly Parton Foto: Curtis Hilbun/AP

Det där är ganska typiskt för hur musikbranschen är konfigurerad. Kvinnliga artister har varit vanliga länge, och på många sätt dominerar de i popvärlden sen flera år. Men musikern bakom är i de flesta fall fortfarande en man. Liksom producenten, ljudteknikern, skivbolagschefen och turnéarrangören. För att inte tala om den som står i musikaffär och – med stundtals skräckinjagande auktoritet – säljer skivor eller instrument.

Den här sortens skillnader är något av ett specialgebit för journalisten (med mera) Anna Charlotta Gunnarsson, som efter radioserien ”Pop och politik” och boken ”Popmusik rimmar på politik” nu fortsätter sitt värv att skriva om musikhistorien efter andra och mer könskorrigerade linjer med boken ”Kvinnorna som formade pophistorien”.

Ett typiskt exempel är hur hon börjar fundera kring om det finns några exempel på band som bara har kvinnor som instrumentalister och en kille längst fram. Alltså just band, som har bildats av medlemmarna själva, som har ett gemensamt bandnamn och som bara råkar ha valt att tjejerna spelar och snubben sjunger.

Tvärtom mot det vanliga, alltså. Men långt ifrån omöjligt, väl?

Det här funderar hon länge på. Hon frågar vänner och kolleger, gör olika sorters sökningar. Och inte ett enda av alla de exempel som dyker upp stämmer in på premissen fullt ut. Där finns band med bara en manlig medlem (som Hole eller Gossip), men då är det inte han som sjunger. Där finns män med helkvinnliga kompband (som Prince och Jack White), men då är det han som är artisten.

Närmast kommer The White Stripes, men det är bara en duo, och Gotlandstrion Pascal, men där sjunger även basisten Manuela De Gouveia. Hon hittar även det amerikanska bandet Hunx and His Punx, med en manlig frontfigur och en flytande uppsättning kvinnor bakom. Fast när jag nu kollar upp dem tycks de ha en ny, manlig gitarrist.

Vilket väl bevisar saken, inte ens ett undantag som bekräftar regeln går att spåra upp.

Och om Anna Charlotta Gunnarsson inte lyckas spåra upp något, då är risken stor att det faktiskt inte finns. Hon har hållit på med den här boken i fem år, säger hon själv, och avslutade den mest för att den någon gång måste komma ut. Men hon har grävt i krokarna längre än så, och inget talar för att hon kommer sluta i det närmaste.

Då och då hittar hon också fullkomligt fantastiska historier. Som den om hur vissångerskan (med mera) Karin Juel i början av 1940-talet for till det av nazisterna ockuperade Köpenhamn och satte upp en antinazistisk varieté som gick för fulla hus i två månader, innan makten på plats fick texterna översatta och hon snabbt fick fly landet.

Ett drama väl i klass med det ofta berättade om Karl Gerhard och ”Den ökända hästen från Troja”, men långt mindre känt.

Eller ta historien om Britt Lindeborg, en av de stora låtskrivarna inom svensk schlager, som skrev texter till landsplågor som ”Lyckliga gatan”, ”Mitt sommarlov”, ”Judy min vän” och ”Diggi loo diggi ley” samt även komponerade låtar till Siw Malmkvist, Monica Zetterlund, Lasse Lönndahl, Östen Warnerbring...

Hon var 1959 den första låtskrivaren att ensam skriva ett bidrag till Melodifestivalen, och tävlade där under hela 60-talet, men blev inbjuden att närvara vid själva tävlingen först 1969 när hon vann med ”Judy min vän” (hennes åttonde tävlingsbidrag, om jag räknar rätt).

Även i övrigt träffade hon sällan dem hon arbetade med, hon kommunicerade per telefon och brev och lyckades egentligen aldrig bli delaktig i den krets av upphovsmän där hon hörde till de mest framgångsrika. När hon såg Siw Malmkvist på stan var hon för blyg för att gå fram och presentera sig, och hennes mesta evergreen ”Hej, mitt vinterland” tas i dag ofta för en traditionell folkmelodi.

Ungefär hälften av boken upptas av kapitel där enskilda namn blir mer grundligt presenterade, och i många fall känns de som äreräddningar och försvarstal för artister som alltför ofta har fått se sig förminskade. I all synnerhet kanske kapitlet om Agnetha Fältskog, men även Astrid Lindgren – hur uppburen hon än är i övrigt – får en oväntad hyllning som författare av sångtexter och i fallet The Runaways är skildringen bitvis så storögt beundrande att man som läsare blir en smula häpen.

Gemensamt för nästan alla är att de inte hör till de musikkvinnor som redan har kanoniserats i gängse, manlig rockhistorieskrivning. Det är inte här man läser om Joni Mitchell, Aretha Franklin, Patti Smith, PJ Harvey, Nina Simone, Carole King, Nico, Debbie Harry, Janis Joplin, Sandy Denny, Emmylou Harris, Bonnie Raitt, Chrissie Hynde, Björk, Laurie Anderson, Sade eller Siouxsie Sioux (även om en del är med i förra boken). Och Dolly Parton får bokens kortaste kapitel, tre sidor som i princip bara handlar om låten ”I will always love you”.

Gogoosh från Iran Foto: Kamran Jebreili/AP

Däremot kommer kapitlet om Googoosh som en välkommen påminnelse om att världen är större än Västeuropa och USA; historien om den iranska superstjärnan som valde att stanna kvar i hemlandet efter att revolutionen 1979 förbjudit alla kvinnor att sjunga offentligt och höll tyst i mer än två decennier – innan hon till slut gav sig ut i världen kring millennieskiftet och lät sig hyllas av hela den persiska diasporan.

Där nuddar Anna Charlotta Gunnarsson också vid en del av de andra faktorer som kan bidra till bortsortering ur den gynnade mittfåran, förutom könet. Eftersom det blir så uppenbart hur lite både hon och svenskar i allmänhet visste om den artist som plötsligt 2001 kom fram ur vår blinda fläck och sålde ut Globen.

Annars är en av de viktigaste röda trådarna hur kvinnor rensats bort i efterhand. Talande är uppgiften om att antalet damorkestrar i Sverige vid förra sekelskiftet var dubbelt så stort som antalet herrorkestrar, men att dokumentationen av dessa är bortom undermålig och fenomenet damorkester vid det här laget nästan enbart är bekant via komedifiguren Kurt Olsson.

Det är i det ljuset man ska se de trögare delarna av detta verk, som på ett plan bara är en presentation av de bitar som råkade vara klara nu men på ett annat verkligen vill hinna fästa på pränt så mycket som bara möjligt är.

Därför en lång rad av kataloger med kvinnor som har spelat roll bakom kulisserna eller som var större än vad vi minns i dag, kvinnor i musikbranschen som har styrt och ställt, kämpat i motvind och triumferat, levt rövare och glömts bort.

På slutet presenteras flera sidor med över femhundra namn på kvinnliga musiker och låtskrivare i en så osorterad ordning att det inte går att utröna vilka som till äventyrs saknas, utan ett mycket tidsödande katalogiseringsarbete. I stället för ett sakregister – vilket borde vara närmast obligatoriskt för en så här faktaspäckad bok, som bitvis nästan antar formen av ett uppslagsverk och som verkligen förtjänar status av referensverk att återvända till. En eller annan skönhetsfläck till trots.

Skriv en kommentar

Tidigare inlägg:

Nästa inlägg: