Bokrecension: Kvinnorna vittnar för den okuvliga Samar Yazbek

14 mars 2019

Jag blev golvad av Samar Yazbeks vittnesmål från krigets Syrien, ”Resa in i tomheten”, när den kom på svenska 2015. Få har skildrat krigets vardag så nära och obevekligt. Det mesta jag hade läst om krig – och det var rätt mycket – förbleknade vid en jämförelse. 

Inte för att boken på något sätt var perfekt. Hur skulle en skildring av ett vidrigt och pågående krig kunna vara det? Utan snarare därför att Yazbek satte sig själv på spel i krigets landskap. Boken var vidöppen, full av upprepningar och omtagningar, med starka känslokast och iskall vardagspoesi. Det kändes som om allt gungade – och kunde ta slut på nästa sida. 

Men sorg var absolut förbjudet. Viktigast, skrev Yazbek, var att hålla ihop. Inte bli ännu en börda.  

Ingen kunde tvivla på att det var en diktare som hade skrivit ”Resa in i tomheten”. En syrier i exil som återvänt i hemlighet från Paris för att skildra livet för de som blev kvar. Alla som fortfarande bekämpade diktaturen i Damaskus – och de som bara försökte överleva under värsta tänkbara omständigheter. 

Ändå var väl allt förbi. Boken byggde på resor från 2013 och den folkliga revolutionen hade redan kidnappats av religiösa krigare och utländska intressen. Vilket gjorde det mycket lättare för envåldshärskaren Bashar al-Assad att manipulera opinionen och sprida lögnaktig propaganda. Allt för att splittra och härska vidare. Likafullt har han betydligt fler döda på sitt samvete än Islamiska staten. 

Samar Yazbek rörde sig mest i Idlibprovinsen i nordväst, på landsbygden mellan Aleppo och Homs, som dominerades av Fria syriska armén. Nu när IS-fästena i öster faller är det den sista större delen av Syrien som inte tagits tillbaka. Det vidsträckta kriget är i praktiken över. 

Den amerikanska reportern Janine di Giovanni skrev efter Aleppos fall i december 2016 att kriget i Syrien är den mest cyniska konflikt hon bevittnat. Och hon har ändå rest vid världens frontlinjer de senaste 25 åren. 

I ”Morgonen de kom för att hämta oss” (2016) skildrade hon den utbredda tortyren och regimens sexuella våld mot kvinnor. Vid sidan av Samar Yazbeks bok det mest insiktsfulla och brutalt sanna jag läst om kriget. 

Även Yazbek berättar i sin nya bok ”Nitton kvinnor” om de syriska kvinnornas utsatthet och motstånd under de värsta krigsåren. Hon har intervjuat de som tvingades fly och lever i andra länder, mest utbildade kvinnor från medelklassen, de som var unga studenter, lärare eller journalister när revolten tog fart på allvar 2011. Nästan alla med familjer som hade råd att betala mutor för att få ut dem från fängelserna. Om sanningen är krigets första offer, är de fattiga de mest osynliga och ohörda. 

Det är en livsviktig dokumentation, omöjlig att inte bli berörd av, men som läsning inte lika drabbande litterär som ”Resa in i tomheten”. Yazbek lyssnar och låter kvinnorna berätta själva. Många historier är påfallande likartade, även om varje enskild upplevelse förstås är unik. Där kunde – och borde – Yazbek ha drivit den språkliga individualiseringen och konkreta detaljrikedomen längre och hårdare. 

Kanske är det för tidigt? Och alla kan inte skriva en ”Kriget har inget kvinnligt ansikte”.  

Man får en stark känsla av hur extremt brutalt slaktaren Bashar al-Assads regim slog tillbaka mot de folkliga protesterna. Hur även kvinnor som egentligen inte var särskilt politiskt aktiva och knappast stödde en väpnad opposition anklagades för att vara terrorister. Humanitärt arbete – eller bara en hjälpande hand till en granne i knipa – kunde räcka för att misshandlas och gripas. 

Chocken gjorde att många tappade tron på regimen för alltid. Även de med jobb i den statliga byråkratin som kommenderades ut på gatorna på arbetstid för att hylla presidenten och bespotta friheten.

Annars är det tydligaste intrycket hur snabbt de religiösa krigarna kapade revolutionen från det syriska folket som startade den. För kvinnorna blev det ett dubbelt slag, även om de knappast – det vittnar många om – var speciellt uppskattade bland de sekulära kämparna som ville sköta politiken och motståndet själva. 

Med jihadistiska Nusrafronten och dödssekten Islamiska statens intåg blev det bokstavligt talat livsfarligt att röra sig obeslöjad utomhus. Eller som läraren Mona från Raqqa som nu lever i Turkiet säger: ”Vi gjorde uppror för att få frihet men kastades hundratals år tillbaka i tiden”. 

Läs mer: Maria Schottenius läser romanen ”Hon som vandrar” 

Läs mer: Jan Eklund läser reportageboken ”Morgonen de kom för att hämta oss” 

Skriv en kommentar

Tidigare inlägg:

Nästa inlägg: