Bokrecension: Mångbottnad debut om ett hem på jorden

12 augusti 2019

Första gången jag kom till Rio de Janeiro slängde jag in min väska i en kompis lägenhet och rusade ned till stranden i Copacabana. Ett dopp vid världens mest mytomspunna strandremsa kändes som det perfekta dopet i den tropiska världens huvudstad. Vattnet var kallare än jag trott, men synen var vad jag väntat mig. Framför mig bröt grönblåa vågor med ett dån över den kritvita sanden och bakom mig reste sig hotellfasaderna som en lockande kuliss till den brokiga megastaden.

Det tog inte lång tid innan jag även upptäckte Copacabanas baksida. En morgon, när solen fortfarande inte gått upp, tog jag bussen till den berömda stranden för att ta dragarbilden till ett resereportage. Jag ville vara på plats när morgonsolens första honungsgula sken slog mot fasaderna längs Avenida Atlântica. Det skulle jag inte ha gjort. En morgonpigg rånare smög sig på bakom mig, vräkte ned mig i sanden och stal min kamera, min plånbok och min mobil. Det rånöverfallet blev mitt verkliga dop i skönhetens och odjurets stad.

I sin fascinerande debutbok ”Mitt hem är inte Copacabana” skriver journalisten Anna de Lima Fagerlind om en av killarna som hade som levebröd att råna turister längs Rios stränder. Fagerlind beskriver hans familj som bor i en av favelorna på bergen bakom hotellen. Mamman har problem med att försörja sina barn som putsar skor och stjäl turisters plånböcker för att bidra till hushållet. Till slut skickar polisen två av de sex syskonen till en uppfostringsanstalt i delstaten Minas Gerais.

En dag bryts den dagliga pennalismen av ett oväntat besök. Den brasilianske filmregissören Domingos de Oliveira, som uppmärksammats för sin kortfilm ”Couro de Gato” är på jakt efter en av pojkarna som hade medverkat i filmen. Uppdraget har han fått av Sveriges förste Oscarsbelönade filmare, Arne Sucksdorff, som är i Rio för att göra en uppföljare till fiaskot med ”Pojken i trädet. Den svenske regissören vill att pojken ska spela ett av gatubarnen i hans kommande film ”Mitt hem är Copacabana”. När Sucksdorff får se pojken inser han att under de två år som gått sedan kortfilmen spelades in har pojken blivit en tonåring. Han är för gammal för att spela ett gatubarn. Sucksdorff väljer i stället hans nioårige lillebror Toninho.

Foto: Erik Ardelius/Natur & Kultur

När ”Mitt hem är Copacabana” ska ha världspremiär 1965 på Röda Kvarn flyger Sucksdorff de fyra barnskådespelarna till Stockholm för att marknadsföra filmen. Sucksdorff framställer skådespelarna som gatubarn och de svenska journalisterna sväljer betet genom att beskriva de ”vilda naturbarnen” som ”kulörta klickar i svenskt grådask”.

Nioårige Toninho försöker förklara att han inte alls är föräldralös; han bor i en favela med utsikt över stranden i Ipanema tillsammans med sin familj. Det hjälper inte. Narrativet är redan satt. ”Mitt hem är Copacabana” belönas med en Guldbagge och utnämns till årets film av Svenska Filmkritikerförbundet.

Under tiden de så kallade ”gatubarnen” befinner sig i Stockholm inackorderas två av pojkarna på en herrgård i Roslagen som tillhör en av Sucksdorffs barndomsvänner. Familjen tar väl hand om pojkarna och blir så förtjust i Toninho att de vill adoptera honom. På grund av sin skrala ekonomi överväger Toninhos mamma förslaget. Det som till slut får henne att bestämma sig är att hennes äldre son glidit allt djupare in i favelans gängkriminalitet. Till varje pris vill hon undvika att hennes yngre son följer honom i spåren. Så växer Toninho upp med familjen Fagerlind, blir tillsammans med en tjej från Lidingö och får dottern Anna de Lima Fagerlind - som skrivit den här boken.

Det vore enkelt att avfärda ”Mitt hem är inte Copacabana” som en dotters jakt efter sin pappas förflutna. Denna dokumentärroman har betydligt fler bottnar, som handlar om slump, identitet och tillhörighet. Går det att flytta till ett annat land och börja om på nytt? Vad blir priset? Ett evigt skavande om att aldrig höra hemma någonstans? Boken tar också upp konstnärens ansvar. Gick Sucksdorff över en gräns när han använde de påstådda gatubarnen som marknadsföring för att få revansch i sin filmkarriär?

Det starkaste i boken är den sammanvävda parallellberättelsen om hur livet gick för Paulinho, Toninhos kriminelle storebror. Medan Toninho läste ekonomi på Stockholms universitet populariserade hans storebror kokainbruket i Rio. Storebrodern blev en av stadens första kokainkungar och var ständigt på flykt undan korrupta poliser, rivaler och egna gängmedlemmar som ville ta över hans drogimperium som sträckte sig över tre av Rios mest kända favelor – Cantagalo, Vidigal och Rocinha.

”Mitt hem är inte Copacabana” är en snabbläst, känslosam berättelse som sätter Sucksdorffs gärningar och ogärningar i ljuset. Den är också en inlaga i debatten om gängkriminalitetens grogrunder. Jag hoppas den översätts till portugisiska och ges ut i Brasilien.

Skriv en kommentar

Tidigare inlägg:

Nästa inlägg: