Bokrecension: Martin Luuk ställer de rätta frågorna

16 maj 2019

”Jag ska bygga ett träd så högt och ståtligt, att allting som jag gör därifrån kommer att bli en ny spännande skönhet. Skönheten ska strömma ur mig och när den konfronteras med verkligheten så kommer den att vara ny, för den kommer att komma från en sådan plats där ingen människa varit förr.”

Så skriver Martin Luuk i prosatexten ”Ingen jag vet är i mitt träd”, publicerad för några år sedan i en samling med samma namn. Jag tycker att det är en underbar vision, eller om man ska kalla det uppsåtsförklaring, som väl i varierande grad gäller allt skapande. Det handlar om att kartlägga den inre geografin, att hitta den plats från vilken skönheten – och om man har tur, fast det har man sällan: sanningen – kan ledas ut i världen, ut till läsaren eller publiken.

Jag märker att jag använder metaforen ”leda”, som om det rörde sig om ström. Och det gör det också, åtminstone i Luuks nya bok, den patafysiskt anstrukna kortromanen ”Elkomikern”. Där det för övrigt slås fast att: ”Folk brukar kalla sånt de inte förstår för magi. Men vad de ofta i själva verket menar är el.”

Elkomikern heter egentligen Lars Fureskär. Han är Skaras största underhållare någonsin, så stor att han till och med fått stadens nycklar. Hans scenkonst går ut på att låta sig genomströmmas av el, medan han uppför – ja, vadå? Något som påminner om ett krogslagsmål (på film), om balett, om ett stroboskopdisco, och kanske lite om tecknad film, fast ändå inte. Den som sett det lär hur som helst ej glömma det.

När boken börjar står Lars på toppen av sin elkomikerkarriär. Följer gör ett sakta skred utför, ner i bortglömdhet och de väntade kroppsliga konsekvenserna: minnesförlust, håravfall, hjärna och organ på randen till kollaps.

Ramberättelsen i nutid varvas med tillbakablickar på Lars barndom, skildrade av en fram till slutet namnlös jagberättare. Hon och Lars var en gång bästa vänner. De levde i en symbios som påminner om relationen mellan Gabriella och Johanna i Luuks förra roman, ”Gud har för mycket tid” (2015), och som kan ses som en variant på den syskontematik Luuk ofta återkommit till – inte minst i ”Får man göra slut med sitt syskon?” (2015), den bok och scenshow han skrev med sin bror Kristian Luuk.

Här finns också ett äkta syskon. Han heter Lennart, är fyra år äldre än Lars och fungerar som dennes assistent. Till skillnad från Lars, som hellre dör för konsten än stannar kvar i Skara, trivs Lennart egentligen utmärkt med svenssonlivet. Bäst mår han när han jobbar på Jula och äter rulltårta med mamma varje söndag.

Via Lennart blir ”Elkomikern” en skildring av den svenska småstaden. Denna påstås ofta vara tråkig, men det är, som alla vet, helt fel: småstadens sanna väsen är i själva verket sinnessjukt, och jag har själv alltid upplevt den som ofattbart skrämmande. Hos Luuk finns alltså följande uppsättning kaurismäkikaraktärer: hotellägaren Jakob Fitz-Stavros, Lars och Lennarts glittriga mamma Maude, och så förstås Jimmy Kuken, som badar sin katt i grädde men dör när han en våldsam natt hoppar från vattentornet. De skildras så lakoniskt inlevelsefullt att ingen av dem känns det minsta orealistisk; framför allt dialogen är på pricken.

Romanens märkvärdigaste bild är annars vad Luuk kallar för ”det gamla inavlade orm-Sverige”. Över detta Sverige ligger upplysningen och moderniteten som en tunn fernissa. Men det gamla inavlade orm-Sverige, vidskepligt, skrockfullt, förryckt, ”ett land där man blev sjuk av att dansa för nära de onda makterna”, ligger och bankar under ytan, är alltid närmare än vi låtsas om: ”För Sverige är ett mysterium, hur mycket det än nu vill dölja det och spackla över det och spruta på deodorant.”

Och det är hit Martin Luuk strävar. Till mysteriet, till konstens kärna, till det förnimbara osynliga. ”Tillvaron är full av svar”, skriver han: ”men vi kan inte greppa dem, för vi ställer för efterblivna frågor”. Men om ”Elkomikern” är en fråga, och det är den, är den mindre efterbliven än de flesta.

Läs mer: ”Det är ingen hejd på hur trötta folk är på män” 

Skriv en kommentar

Tidigare inlägg:

Nästa inlägg: