Bokrecension: Mirjam Tuominen – lika intensiv som angelägen

17 april 2019

Väntrummet är fyllt av människor som försöker sitta eller halvligga i konstiga ställningar. Alla har kryckor, de flesta svarta stödskenor – ortoser – runt vänster ben. Vi är insektslika leddjur med exoskelettet utanpå kroppen. ”Två tredjedelar av alpina tävlingsskidåkare drabbas av främre korsbandsskador i vänster ben”, läser jag i tidskriften Fysioterapi. Nu är jag ju verkligen inte någon alpin tävlingsskidåkare, men har lyckats slita av korsband och ligament ändå. Följaktligen sitter jag stilla. Och tillbringar dagarna med att läsa Mirjam Tuominen. 

Det passar bra, av flera skäl. Främst för att hennes stil är intensiv och liksom enträget angelägen om att hitta precis rätt ord för vad det är hon vill beskriva. Och när hon gör det, träffar rätt, så är det som om texten ställer sig upp och lyser. Allt annat blir oväsentligt, ett koncentrerat här och nu träder fram. Det känns som om texten tittar en stint i ögonen, uppfordrande och bländande. ”Se detta!” mullrar bokstäverna, med en auktoritet som det inte är lönt att säga emot. 

Vem skriver så i Sverige i dag? Den närmast jag kommer att tänka på är Linda Boström. Hennes språk har ett liknande passionerat allvar som skulle kännas överspänt om det inte vore för att man faktiskt litar på den som talar.

Men det är också lägligt för en invalid som undertecknad, att nästan alla noveller tematiserar olika former av sjukdomstillstånd. Personerna befinner sig på vilohem, på sjukhus, i sängar och på anstalter och är mer eller mindre isolerade från omvärlden. ”Vid en genomläsning av novellerna är det tydligt att vissa teman framträder: sjukdomstillstånd, bildkonst, barn, familj, moderskap och de utstöttas tillstånd”, skriver Daniel Pedersen i sitt förord.

Mirjam Tuominen föddes 1913 i finska Kajana och växte upp med sin mamma och sina tre systrar i Helsingfors. Pappan dog tidigt, förmodligen av obehandlad diabetes. Fadersförlusten präglade Mirjam Tuominen svårt, liksom hennes tidiga upplevelse av utanförskap och social missanpassning. Hon söker sig till konsten, studerar litteratur och konsthistoria i Helsingfors och tillbringar ett år i Paris som au pair. Hennes storasyster Gunvor blir ihop med Göran Korsström, själv fastnar hon för den äldre brodern, den teckningsglade Torsten, mestadels kallad ”Totti”. Hon beskriver honom i ett brev till en vän som ”en av de mest okonventionella människorna som finns kvar i denna världen”.

Mirjam Tuominen. Foto: Modernista

I ”Älvan och jordanden” skriver Mirjam Tuominens och Totti Korsströms dotter Tuva Korsström om sina konstnärliga föräldrar och deras liv under krigsåren. Det är en förvånansvärt lustfylld och underhållande biografi, med tanke på allt svårmod som omgärdade familjen. Tottis krigserfarenheter (han blir inkallad flera gånger) och Mirjams själsmörker, som senare resulterar i psykoser, raseriattacker och paranoia, slår hårt mot äktenskapet. Ändå finns där en sällsam kärlek dem emellan, trots att de slutligen skiljer sig. 

”Älvan och Jordanden” är en gedigen dubbelbiografi, drygt femhundra sidor, som tecknar de båda släkterna Korsström och Tuominen. Tottis akvareller och teckningar finns med, liksom Mirjams anteckningar och recensioner. Den omfattande rundmålningen fyller sitt syfte. Tuva Korsström lyckas med bravur gestalta både vardagen och samtiden utan att idealisera eller fördöma. Det kan inte ha varit en lätt uppgift. 

”Jag vill leva bara för att ibland kunna skratta med mitt barn. Men det finns ett gränslöst tungsinne inom mig.” Står det i en av Mirjam Tuominens dagböcker. Och dessa pågående slitningar, mellan moderskap och avskildhet, kärlek och isolering, skrivande och sjukdom, slår som en tung pendel genom tillvaron. De upprepade krigen gör Mirjam Tuominen till glödande pacifist, vilket också är tydligt i hennes senare böcker. Tuva Korsström skriver: ”Mirjam kom aldrig över nazismens brott. Hon bevarade livet ut en smärtsam hudlöshet inför lidanden och oförrätter, också utanför sin personliga upplevelsesfär.” 

Hennes favoritförfattare var Dostojevskij, Hölderlin och Rilke – slår man ihop dessa tre, och tillsätter ett finlandssvenskt kvinnligt perspektiv, får man kanske ett hum om digniteten i hennes prosa.

Det märks, på ett bra sätt, att Tuva Korsström själv är litteraturkritiker och författare. Hon skriver lätt och läsvänligt och navigerar smidigt bland mängder av material utan att det blir inkrökt eller tappar fokus. Boken tillägnas systern Kyra, och på något sätt kan man kanske se ”Älvan och jordanden” som ett slags avslut och försoning. Nu lämnar hon över författarskapet till nya läsare. Det är en kulturgärning som ligger rätt i tiden. 

Mirjam Tuominen har länge varit vad man kallar ”författarförfattare”. Det vill säga en sådan författare som andra författare tycker om, men som kanske inte är så känd för allmänheten. I förordet till Modernistas nyutgivning av novellerna skriver Pedersen: ”Namnet Mirjam Tuominen (1913–1967) har länge för mig varit förknippat med en särskild lyster, som om vi läsare utgjorde en speciellt utvald skara.” Jag nickade när jag läste det, liksom fortsättningen där han skriver om hur svårt det var att införskaffa böckerna: ”vissa nästan omöjliga att få tag på”. En av de finaste presenterna jag fick när jag fyllde 40 var just en prosabok av Mirjam Tuominen. 

Den boken (”Tema med variationer”) har också kommit i nyutgåva av förlaget Eskaton, som föresatt sig att ge ut Tuominens lyrik och prosa. Medan Modernista alltså satsar på novellerna. Följaktligen har nytillkomna läsare alla möjligheter att stifta bekantskap med ett författarskap som alltför länge varit en angelägenhet för de invigda.

Den första novellen i debutsamlingen ”Tidig tvekan” (1938) handlar om en elvaårig flicka som undrar om hon ska dö, och hur hon ska kunna ställa frågan till sin mamma. I denna inledningsnovell finns allt det som utvecklas och varieras senare i författarskapet: dödsmedvetenheten, den psykologiska djuplodningen, synen på barn som lika nyanserat tänkande och individuellt känsliga som vilken vuxen som helst. Här finns också den särskilda kombination av stillastående och rörelse som utmärker Tuominens stil. 

Hon slår fast något med bestämdhet – ett argument, en bild eller en känsla – och just när läsaren tänker att ja, så är det. Så skiftar hon läge och rör sig åt ett annat håll. Det skapar nerv och liv i texten och liknar på många sätt det associativa och ryckiga sätt som människor faktiskt tänker på. Som när huvudpersonen Irina i första novellen grubblar över vad hon ska säga till sin mamma: ”Till sist hade hon beslutat sig för att helt enkelt säga: Mamma, ska jag dö? eller också: Mamma, ska jag aldrig bli frisk igen? Det senare var kanske bättre, på det sättet undvek hon ordet dö, som var så högtidligt, att hon inte trodde att hon vågade uttala det högt och så brukade man ju inte heller göra det. Man sade ’avlida’ eller ’gå bort’ eller ’falla undan’ eller som farbror Jonatan ’falla i gropen’.” 

Tuva Korsström. Foto: Cata Portin

Det tar ett tag innan Irina hittar det rätta uttrycket, men hon gör det och landar i ett slags trygghet med sitt beslut. Varpå Tuominen skriver: ”Men det var som om just det att hon på förhand legat och övat sig, förtagit henne modet att framställa frågan, när Mamma äntligen kom.”

Det glappar alltid lite mellan tanke och handling hos huvudpersonerna, liksom den inre världen och den yttre inte riktigt går ihop. Och det är här Tuominen visar sin skicklighet som författare, att hon är knivskarp på de områden där nästan alla andra är grumliga. Hon kan med precision beskriva de glidande skiftningarna i själstillståndet hos en människa. Hur det vardagliga kan slå över i fruktansvärd vanmakt, men också ljusningen när ångesten släpper och lugnet infinner sig. 

De två volymerna rymmer fem böcker och tjugofyra noveller och det går naturligtvis inte att kommentera allihop. Att läsa dem i en klump är också ganska tungt och inget jag egentligen skulle rekommendera. Tuominen, som i slutet av sitt liv konverterade till katolicismen, har alltid flera existentiella plan i sina texter. De är idéburna, psykologiska och har ofta en religiös undertext. Hennes favoritförfattare var Dostojevskij, Hölderlin och Rilke – slår man ihop dessa tre, och tillsätter ett finlandssvenskt kvinnligt perspektiv, får man kanske ett hum om digniteten i hennes prosa. 

Jag tänker att man bör läsa henne långsamt och styckevis med luft emellan. Så att det blir rymd om tankarna som orden pressar ihop. Gärna från en sjuksäng, även om ni fördenskull inte behöver slita korsbanden av er. Läs en novell då och då. Det behöver inte gå fort, det gör det inte i texterna heller. Tvärtom insisterar de på att bromsa in så länge och tålmodigt att den forcerade läsaren till slut samlar sig och koncentrationen är där. När det inträffar känns det som att vakna på morgonen och plötsligt vara frisk. Här är livet. Alla nya möjligheter ligger öppna. Det ögonblicket är värt att vänta på.

Skriv en kommentar

Tidigare inlägg:

Nästa inlägg: