Bokrecension: Moni Nilsson skriver hjärtslitande men roligt om cancer

11 januari 2019

I Moni Nilssons ”Så mycket kärlek kan inte dö” har Leas mamma en cancer som kommit och försvunnit, kommit tillbaka och spridit sig. Lea är van vid de många turerna mellan frisk och sjuk, att ha en mamma som orkar hålla fest eller resa och en mamma som bara orkar ligga i soffan med slangar i näsan. Men när Leas bästa kompis Noa taktlöst häver ur sig att Leas mamma ska dö, öppnas dammluckorna. Lea bestämmer sig för att så länge hon är arg på Noa, då kan mamma inte dö.

Den är ren och stark, vreden inom Lea. Moni Nilsson skriver på ett sätt som känns nära, Leas ilska och sorg kryper in i en själv. Lea blir tokig på alla som ger henne minsta antydan om medlidande, något hon ser överallt. Till och med klasskamraten Konrads fräknar tycker synd om henne.

Joanna Hellgrens svartvita illustrationer i bläck fångar alla nyanser av blickar: mammas oroliga, Leas ilskna, storebrorsan Lucas distanserade – till och med mormors tomma ögon när hon gråter ner i köttfärsen. 

Det är hjärtslitande scener av en vardag som är i övergående till något annat, något nytt och skrämmande. Men berättelsen rymmer också mycket humor. Som att Leas öga liksom av egen vilja flirtblinkar till brorsans kompis, eller när mamma ber henne och Lucas gräva ner en matsked aska vid ett träd så att hon kan lyssna på ljudet från alla barn som leker. Hur ska de veta att det är hennes öron i askan?

”Så mycket kärlek kan inte dö” är en kärleksfull berättelse om vikten av vänskap. Och det är en bok som tillåter svordomar, vilket är tur. För vad är jävligare än cancer?  

Skriv en kommentar

Tidigare inlägg:

Nästa inlägg: