Bokrecension: Montelius raljerar med privatiseringen av döden

13 juni 2019

Aktiv dödshjälp är förbjuden i de flesta länder, men tillåts exempelvis i Nederländerna, Belgien och Schweiz. Med anledning av uppmärksamheten kring den sjuttonåriga flickan 

Noa Pothovens död, skrev Josefin Holmström i Svenska Dagbladet nyligen: ”Jag är uppriktigt rädd för ett samhälle där självmord normaliseras på det sättet” (10/6).

Holmström bör nog inte välja Martina Montelius nya roman som sommarläsning. I den har ”suicidreformen” redan genomförts och det finns såväl kommunala som privata alternativ för den samhällsmedborgare som förlorat lusten att leva. 

På den privata avlivningskliniken Tusenskönan jobbar överläkare Brage Weidel, samt hans två exfruar Marianne och Françoise. Dit anländer fullblodscynikern June von Vegesack. Hon har betalat 225 000 kronor för premiumvarianten som inkluderar helpensionat med spaanläggning, broderade tofflor, högklassig alkohol och diverse terapidjur, bland annat karpar och en minigris. I studiesyfte har hon besökt de kommunala klinikerna: ”Givetvis hade jag aldrig tänkt lägga in mig på det där sjabbiga bakgårdsetablissemanget – jag var där av ren nyfikenhet på varthän samhällets skuggsida söker sig när de vill dö.”

Romanens andra huvudperson, Alida, skulle nog kunna tänka sig att dö på vilken anstalt som helst. Hennes våldtäktsuppväxt gör att hon ser sig som helt färdiglevd, tyvärr är hon både för ung och för frisk för att få plats i det kommunala systemet. Det ska fyllas i blanketter och intyg och svaras på frågor och det, tycker Alida, är det allra bästa med Tusenskönan: de ställer bara en enda fråga. ”Hur kan vi hjälpa dig att dö?”. (Efter att räkningen har betalats, förstås.)

Martina Montelius skriver som en krönikör. Det vill säga snabbt, smart, samtida och självupptaget. Det är rappt och roligt i korta stycken, men blir lätt flåshurtigt och utmattande i längden. Texten är som en bekräftelseknarkande ståuppkomiker, den söker sig till underlivskomiken så fort det blir tyst i salongen. Men, Montelius har ett ess i rockärmen som räddar hennes prosa gång på gång. Hon vet nämligen något om ångest. 

Längst ner i människosjälen, där det är som allra mörkast och sumpigast och ord och tanke fräts sönder, där sätter Montelius stadigt fast sin krok. Det är en smutsig lina och den är lång. Och eftersom den sitter där den sitter lodas läsaren ner till avgrunden, hur skojigt och pladdrigt romanen än rullar på. Det gör att man känner för hennes gestalter trots att de ibland är lika karikerade som seriefigurer. Överdriften blir ett slags skydd, så att man kan tala om det värsta och skratta samtidigt. 

Personligen är jag inte så förtjust i den tryggheten (jag vill helst läsa utan skyddsnät) men å andra sidan är detta en dödsångestbok man kan ge till en tonårskusin eller svärmor i present utan att riskera att uteslutas från midsommarsillen. 

Fördelen med satir är också att romanens ämnen – kapitaliseringen av intimsfären, privatiseringen av döden, för- och nackdelar med eutanasi – går att prata om mellan snapsarna. Och gråta över. Och skratta åt. 

Sen finns det några sidor i den här boken som jag hoppas att de läsare som behöver det hittar själv. Ett bottenmörker som är så kompakt att det lindrar och tar emot. Får man tag på det kan man andas. Då behövs inte avlivningsklinikerna längre.

Skriv en kommentar

Tidigare inlägg:

Nästa inlägg: