Bokrecension: Peter Høeg får barndomen att lysa

21 oktober 2019

Peter Høeg


Peter Høeg har i sina romaner alltid gett barn särskilda förmågor att se det som vuxna inte ser, att som Alice öppna en dörr i den ytliga verkligheten och träda in i ett underland där magiska krafter skapar oväntade möten och insikter.

I Høegs nya roman, ”Genom dina ögon”, möts tre barn på Carlsbergbryggeriets daghem: romanens jagberättare Peter, hans fosterbror Simon och deras lekkamrat Lisa. På daghemmets väggar hänger stora målningar av Hans Scherfig, naivistiska framställningar av vilda djur, elefanter, flodhästar, tapirer i en färgsprakande djungel, som gjorda för att utforskas med fantasins hjälp.

Barnen går in i djungelbilderna och upptäcker att de med lite träning kan mötas i drömmen, dela medvetande och på så vis trösta och hjälpa den som rids av maran. De kan också förutse framtiden, de anar Kubakrisen 1962 några dagar innan den är ett faktum och de räddar dagiskamrater från olyckor och sjukdom. De är inte bara synska, de är också handlingskraftiga.

När romanen börjar är Peter frånskild med två små döttrar och Simon har försökt ta livet av sig. Peter får veta att det finns en neuropsykologisk klinik som kanske kan hjälpa brodern, han söker upp klinikens ledare, känner omedelbart igen henne som Lisa, men hon minns varken honom eller något annat från sina första sju år. Hon drabbades av total minnesförlust när hennes föräldrar dog i en trafikolycka.

På kliniken har hon utvecklat en avancerad form av hjärnskanning som genom ögonen skapar en tredimensionell bild av patientens medvetande. Och personer kan kopplas samman så att de kan gå in i varandras hjärnor, träda in i det stora kollektiva medvetandets djungel och där återuppleva både den enskildes trauman och alla våldshandlingar som ägt rum i historien.

Jag skulle inte återberätta så mycket av innehållet om det inte vore för att romanen faller sönder i två delar, en fantastisk barndomsskildring och en science fictionartad del som lämnar åtminstone mig långt bakom sig. I den senare redogör Høeg utförligt för olika tekniska detaljer, från rymddräktsliknande utstyrslar till elektromagnetiska fält, och låter dessutom Lisa föreläsa för Peter om vad de är med om under de medvetandevidgande sessionerna. Peter Høeg har alltid velat förena vetenskap med litterär fantasi, men här syns skarvarna för tydligt, det blir mer information än gestaltning, mer pedagogik än litteratur .

Bakom dessa en aning tekniknördiga partier bultar ändå ett hjärta som tror på att verkliga möten kan rädda medmänniskor undan lidande och död. Ofta misslyckas det, men hoppets dörr måste hållas öppen om så bara en bråkdel av patienterna tar sig igenom. En av dem är Lisa själv som i mötena med Peter bit för bit återfår sina minnen. 

Efter två hundra sidor nämns plötsligt Peters efternamn, Høeg, och nog känns denna roman självbiografisk på ett sätt Peter Høeg inte varit sedan ”De kanske lämpade” som kom 1993. Det beror inte bara på att hans egen bror för fem år sedan tog livet av sig efter ett misslyckat första försök, som Simon i romanen, utan på att barndomsscenerna har en så autentisk prägel, som minnen som länge varit suddiga men som sorgen nu har framkallat till ny klarhet och skärpa.

Berättelsen om de tre barnen på daghemmet är full av magi, övernaturliga fenomen, men också av vardagliga situationer. Bara detta att dela två matlådor på tre, där en inte har fått med sig någon, en har leverpastej på rågbröd men en tredje har oliver, små skålformade kex med smör och dessertost! Det står okommenterat (till skillnad från experimenten på kliniken), men vi uppfattar genast barnens generositet, deras självklara accepterande av olikhet, och deras beredvillighet att hjälpa varandra. 

Det är berättarens lugna, sakliga stil som fängslar och håller nyfikenheten vid liv även i de mer svårsmälta partierna av boken. Oavsett vad som händer, genom alla mystiska sammanträffanden och osannolikheter, behåller berättaren sin jämvikt, återger allt med en stillsam behärskning som är fullständigt övertygande: så här vackert var det, så här svårt är det.

Skriv en kommentar

Tidigare inlägg:

Nästa inlägg: