Bokrecension: Rik guide till antikens stordåd

12 juni 2019

För er som på semestrarna brukar släpa era barn och er själva runt i gamla ruiner och på museer finns det nu en ny bok på svenska, som kan inspirera till nya stordåd i den vägen. ”Antikens sju underverk” av Allan Klynne, fil dr i antikens kultur och samhällsliv, dessutom reseledare och föreläsare. 

Det som nu reducerats till antikens sju underverk kallades under antiken för världens sju underverk och var remarkabla byggnadsverk, oftast enorma i omfång. Förutom pyramiderna i Giza har de storslagna minnesmärkena förintats eller förvandlats till ruiner. Förutom i ett fall – de hängande trädgårdarna i Babylon, om de nu fanns? – rör det sig om manifestationer i sten och marmor. 

Innan Allan Klynne över huvud taget släpper in oss bland underverken får vi en nyttig lektion i längdmått. ”Grekiska längdmått utgick från människokroppen” – från fingerbredd, aln, famn och fot. Genom åren har dessa mått blandats och missuppfattats, vilket gör att det har varit omöjligt att exakt säga vilka mått byggnaderna i verkligheten hade. Men med hjälp av arkeologiska utgrävningar kan man numera säga på ett ungefär. 

Även om ”världen” under antiken var begränsad och – förutom Babylon vid floden Eufrat och nära Tigris – underverken låg utspridda runtom i västra Mindre Asien, var det inte många förunnat att under en livstid hinna uppleva dem alla. 

Filon från Byzantion talar förmodligen av egen erfarenhet i ”Om världens sju underverk” (300-talet e Kr) när han skriver: 

”Enda sättet att uppfylla önskningen att själv få se alla underverken är att fara kors och tvärs genom världen och slita ut sig av allt resande, och när du väl har gjort det kommer du att vara gammal och så gott som död.”

Babels hängande trädgårdar. Fanns de? Foto: Rights Managed

Även om det borde gå lite smidigare numera krävs det framförhållning och logistik för att lyckas. Det enda av dessa underverk jag har besökt är pyramiderna i Giza, i gassande sol utan skugga i sikte. Dessutom vandrade jag kräkfärdig i de varma, syrefattiga gångarna i pyramidens inre med turister framför och bakom. 

Det är absolut ingenting jag skulle vilja göra om, men det var värt det. Och bland alla magnifika konstruktioner är pyramiderna i mina ögon störst och vackrast.  

Herodotos från Halikarnassos, ”historieskrivningen fader”, skriver i sitt verk ”Historia” i början av 400-talet f Kr om ”märkvärdigheter” och sådant som ”är värt att beundra”, uttryck som senare gled över till att kallas underverk. Det är först på 100-talet f Kr som dokument med en lista över underverken kan dateras till, berättar Allan Klynne. Dels ett delvis förstört stycke papyrus som återanvänts i ett mumie-emballage. Dels en dikt, ett epigram, av Antipatros från Sidon på 100-talet f Kr. ”Jag har sett Babylon med murar breda som gator/ Jag har sett Zeus vid floden Alpheios/ Jag har sett Helios jättestaty och de hängande trädgårdarna/ Jag har även sett Nilens väldiga pyramider…” etc.

Antikens sju underverk är:

1. Pyramiderna 

2. Babylons murar och hängande trädgårdar

3. Zeusstatyn i Olympia

4. Mausoleet i Halikarnassos

5. Artemistemplet i Efesos

6. Kolossen på Rhodos

7. Fyrtornet på Faros

Och varför sju? 

Redan sumererna, som levde flera tusen år före vår tideräkning, delade in sina gudar i grupper om sju, en kalender som lever kvar även i vår sjudagarsvecka. ”Talet sju stod för helhet och kosmisk ordning.” Och Allan Klynne lägger ihop sju och sju i olika religiösa system. Gud skapade världen på sju dagar, judendomen har den sjuarmade ljusstaken, den katolska kyrkan räknar till sju dödssynder och sju sakrament, muslimerna ska vid pilgrimsfärden till Mecka gå sju varv runt Kaba. 

Urvalsprinciperna för underverken kan diskuteras. Mest guld, mest elfenben, flest marmorskulpturer? Det berodde helt på grekerna, det var de som bestämde. Egyptierna och perserna borde egentligen kvala in på fler, men vad ”barbarerna”, det vill säga icke-grekerna hade åstadkommit var inte lika intressant som det grekerna skapat. Klynne skriver: ”Det verkar alltså som om kriterierna för ett underverk hängde tätt samman med grekiska, tekniska landvinningar under just de århundraden då grekerna utan konkurrens representerade Medelhavets ledande kultur.”

Jag gillar Klynnes handfasta och lättsamma presentation av dessa byggnadsverk som ofta uppstått ur en kombination av storhetsvansinne och sten, som människor fraktat och släpat och huggit. Ibland är det en gud som ska äras, ibland är den en gudaförklarad människa, som med pyramiderna, ”en turistmagnet som ingen av de andra underverken ens kommer i närheten av”. Vi får veta en del om förslagen till de ramper som kan ha använts till de 2,5 miljoner stenblock som sägs ha använts till Cheopspyramiden. Men riktigt hur det gick till att bygga dem vet uppenbarligen varken Klynne eller någon annan. 

Beskrivningarna av Babylons hängande trädgårdar är de mest hänförande. Problemet är bara att man inte säkert vet om de fanns. Herodotos har noggrant återgivit allt möjligt intressant i Babylon, bland annat Babels torn, men Klynne är kallsinnig. ”Återigen kan vi alltså bara konstatera att Herodotos siffror är helt uppåt väggarna” och kanske har de rätt som säger att ”merparten av det han säger inte går att lita på över huvud taget”. 

Det tredje underverket, Zeusstatyn i Olympia på västra Peloponnesos i Grekland, var en enorm staty i elfenben där guden sitter på en rikt dekorerad tron. Även där är anekdoterna om tillkomsthistorien osäkra, men Klynne tillskriver verket ”den olympiska andan”. Det gäller, skriver han ”att sträva mot perfektion och seger – att vara störst, bäst och vackrast”. 

Jag hade för all del hört att de många brösten som hänger i klasar runt jaktgudinnan Artemis från Artemistemplet i Efesos (nu på Nationalmuseet i Neapel) kan vara avbildning av tjurtestiklar, men Klynne spinner vidare och reder ut begreppen. Fast kolossen på Rhodos, Helios vet vi egentligen inte mycket om. Inte ens hur hög den var.  

Det är roligt att få en guidad tur genom underverken. Även om gudarnas boningar har rasat och ruintolkningen snubblar i bevisföringen, så får vi många riktigt bra historier på den steniga vägen. 

Skriv en kommentar

Tidigare inlägg:

Nästa inlägg: