Bokrecension: Tove Folkesson en omistlig uttolkare av vår avförtrollade värld

17 september 2019

”Allt håller på att försvinna”, heter det i upptakten till denna sorgesång, ”vartenda skosnöre, varenda kejsarkrona och vem som planterade den. Men det finns ögonblick då allt lyser, allt blir levande.”

Efter den romantrilogi som för två år sedan avslutades med ”Ölandssången” återkommer Tove Folkesson nu med första delen av en planerad svit. Det är en berättelse som börjar nästan klassiskt med ett anslag som känns igen från så många vemodiga svenska glesbygdsskildringar. Någon traskar runt och inventerar en plats som en gång var den ursprungliga, den självklart pulserande mittpunkten i tillvaron, men som nu är på väg att sjunka bort i glömska och tystnad. 

En släktgård på Öland, ett vårdträd i form av en lind; två skjutna kråkor på trappan, intorkade blodfläckar från andra döda djur. Blicken som sveper över tingen är på en gång införstådd och distanserad; den tycks tillhöra någon som vuxit upp med allt detta men också sett andra hörn av världen. 

På gården finns en mormor och en barnlös morbror. Två överlevare från förra seklet, från en epok som borta på fastlandet redan är historia. Nu är hon, den milda matriarken, åldrad och har kanske inte så långt kvar, medan han har diagnosticerats med cancer. Alldeles i närheten har berättaren, en författare vid namn Tove F, slagit sig ned i en ”skruttig sommarstuga” nere vid sjön. Över umgänget mellan de tre generationerna svävar samma ödesmättade känsla som i det sena artonhundratalets pessimistiska familjekrönikor. 

”Vi sitter på den sista grenen”, antecknar berättaren. Ett släktträd, en gång vittförgrenat, nu på väg att tyna bort.

Fast kanske ändå inte? Tove lever ihop med Hanna och de har bestämt sig för att skaffa barn. Den långsamma vägen, med myndigheternas ambivalenta bistånd, med fertilitetsutredningar, byråkratiska processer, anonyma donatorer och fagra löften om att den ännu ofödda ska förses med en ögonfärg som matchar båda mammorna.  

Så förgrenar sig berättelsen; två historier, intimt sammanflätade och ändå rivaliserande. ”Hon, som ska komma, och hon, som ska gå.” Ett slut, en början. En mormor som allt oftare ramlar omkull, en dotterdotter i väntrummet på Reproduktionsmedicinska. 

Under den synliga handlingen löper berättelsens fördolda nervtrådar. Mycket kretsar kring frågor om tradition och kontinuitet; om att vilja höra hemma på ett bestämt ställe – och möjligen upptäcka att det inte är riktigt lika lätt som de konservativa ledarskribenterna föreställer sig när de tecknar sina idealiserade söndagsbilder av en värld där ingen rör sig en millimeter från den torva där man en gång blev till. 

Berättaren är (eller framställer sig som) en av de många som förgäves sökt skaffa visum till den kulturella medelklassens tjusiga enklaver. Men i Stockholm var det, bland all ”välbärgad, bildad omtanke”, otrivsamt och kallt. Istället vill hon bli ett med de gamla ritualerna, köra traktor som en riktig bonde; så och tröska som man gjorde innan allt avförtrollades. 

Mot all denna nostalgiska längtan – ”jag ville bara vara normal” – står vissheten att det aldrig är så enkelt. Även om kärleken till myllan är besvarad finns alltid en omvärld att förhålla sig till. Berättaren är hon som på bröllop säger: ”Jag är brudgummens systers flickvän”, varvid de andra gästerna förvandlas till ”ufon som snuddar vid atmosfären”. Hon som inte blir bjuden när de gamla väninnorna träffas kring jul och grillar med alla sina barn. Hon som kämpar med skammen att ”inte kunna” skaffa barn på konventionellt vis, på ”egen hand”.

Kvar från ”Ölandssången” finns det lyriska tonfallet, radbrytningar som i Ulf Lundells dagböcker, de tvära temposkiftningarna; en hybridprosa som nu (åtminstone tillfälligt) tycks ha landat i autofiktionens trygga famn. Genren möjliggör stor konstnärlig frihet men lägger också vissa dimridåer över sådant som kunde ha belysts skarpare. 

Kanske är jag överkänslig, men går man så långt som författaren gör (eller låtsas göra) i sitt insisterande på blodsband och nedärvda familjesmycken, på att devisen ”borta bra men hemma bäst” verkligen är sann, ska man nog ännu tydligare slå vakt om textens integritet. Som det nu är tycker jag att Folkesson ibland vädjar till något slags ”vi”: om vi bara är ärliga är vi ”alla” egentligen överens om att Landet alltid är överlägset Staden och att själen går vilse bland Södermalms kullerstenar. Sådana utsagor kan så klart vara befriande, nästan ett tabubrott, men då måste man hitta ord för det, inte bara skissa ett slags pose. 

Desto mer suverän är hon när hon släpper de förment kollektiva erfarenheterna och skriver med den subjektiva energi som är berättelsens styrka. Hur behandlingarna på Reproduktionsmedicinska förlöper bör nog inte avslöjas, men alla turer kring detta, alla förhoppningar och missräkningar, är outsägligt gripande. Också för att de varvas med en skoningslös blick på de båda blivande mammornas relation. Den mycket såriga kärleksberättelse som växer fram där är alldeles säkert ett av samtidens vackraste relationsdramer, en härva av vardagsbestyr, egoism, missförstånd och ömhetslängtan. Ett försök till närhet som avvisas kommenteras: ”Hon log överseende”. 

När hon beskriver sådana ögonblick, djupt tragiska och samtidigt laddade med bottenlös melankolisk ironi, är Tove Folkesson en omistlig uttolkare av vår avförtrollade värld.

Läs fler recensioner av aktuella böcker, till exempel Karolina Ramqvists ”Björnkvinnan”.

Skriv en kommentar

Tidigare inlägg:

Nästa inlägg: