Bokrecension: Trude Marstein gör friheten till en könsfråga

19 augusti 2019

Vad ska man ta sig till med all livserfarenhet? Det är den stora frågan i den norska författaren Trude Marsteins nya bok ”Jag hade så mycket”. 

Berättaren gör för varje kapitel ett nedslag i huvudpersonen Monikas liv: Monika tretton år, Monika tjugo, tjugosju, trettiosju, fyrtiosex, femtio, femtiofyra, snart närmar hon sig sextio. I alla åldrar är närvarokänslan total, temperamentet förändras i takt med åren, och översättaren Lotta Eklund har lyckats få fram den säregna intensiteten. Varje ålder utspelar sig i ett öppet nu. Där Monika är i tiden, där är också läsaren.  

Vi får följa Monikas förhållande till män, till föräldrarna och systrarna, till vänner, till dottern Maiken och livet i stort: hur vill hon älska och bo och arbeta och vilka livsval, om några, kan i backspegeln betraktas som misslyckanden? 

Men boken handlar också om balansen mellan att byta liv eller att stanna kvar i det man redan har – om att forma sin egen frihet som kvinna eftersom kvinnlig och manlig frihetslängtan har olika förutsättningar. 

Jag skulle inte kalla Monika rebell, men hon är en ifrågasättande natur, framför allt när det gäller förväntade livsvägar. Vid trettio års ålder tänker hon för första gången, när hon träffar Øystein som redan har barn, att ”här kan jag stanna”. Tidigare har hon ifrågasatt familjefångenskapen genom att kritisera sin storasysters utstakade bana som duktig mamma, sjuksköterska och gift för evig tid med tandläkaren Jan Olov. 

Monika stannar visserligen inte hos Øystein, och tvivlet lever kvar även efter att hon faktiskt har skaffat barn (med Geir – ”en ömsesidig och trygg förälskelse”): ”Tänker jag på det nu är det som om jag bara ville ha vad andra hade, utan att tänka på om det var något jag verkligen ville.”

En absurd konstant i hennes liv är den gifte älskaren Roar, ett par decennier äldre än hon och professor. Här svajar gestaltningen i den annars stilistiskt skickliga berättelsen – det är svårt att förstå hennes besatthet av honom. Han framstår som en idiot och skitstövel, en sann kliché som bedrar sin fru men som inte känner något ansvar vare sig mot henne eller älskarinnan. I stället är han uppfylld av den sortens egotrippade självömkan som ger rätten att sabba andra människors liv. 

Manlig frihet medför ofta en hel del collateral damage, eftersom män sällan ser familjeliv som motsättning till frihetssträvan – det finns ju alltid en familjekvinna som täcker upp. 

Kvinnor har däremot sällan tillgång den formen av solid vård och omsorg, så frihetslängtan reser frågan om att välja bort barn och familj. En man som vill ha frihet utnyttjar andras liv, en kvinna som söker frihet betalar med att avstå från saker i sitt eget. Precis där hamnar Monika.  

”Jag vet aldrig vad det är jag har förlorat, var jag helst hade velat hejda mig och stanna, med Tollef, med Øystein, med Roar, eller i uppehållen mellan dem, ensam, helt fri”, tänker hon när hon ser tillbaka på sitt liv. Hon har bara haft möjlighet att utforska frihet i mellanrummen mellan män. Roar däremot, han utforskar frihet när han åker med Monika till Paris medan frun tar hand om familjen. 

Man kan såklart kritisera att brännpunkterna i Monikas liv så ofta har med kärleksförhållanden att göra. Men då missar man poängen. Hon vägrar helt enkelt att släppa tanken som är självklar för de flesta män: att livet tillsammans med en annan människa inte står i motsättning till frihet. 

Skriv en kommentar

Tidigare inlägg:

Nästa inlägg: