Bokrecension: Utan den grävande journalistiken hade metoo aldrig hänt

11 september 2019

Inför Golden Globe-galan i januari 2018 köpte New York Times reklamplats i tv för en kort men effektiv film. Den vita skärmen fylldes med bokstäver. Först: ”He said. She said”. ”He said. She said”. Sedan: ”She said”, ”She said”, ”She said”, ”She said”, ”She said”, ”She said”, ”She said”, ”She said”, ”She said”. Följt av några av de motton som tidningen använt de senaste åren: ”Sanning är makt. Sanningen låter sig inte hotas. Sanningen har en röst”.

Symboliken i kampanjen – och tajmingen – var glasklar. Det handlade inte bara om att ge röst åt kvinnor som utsatts för övergrepp, utan också om att befästa och bevisa att de hade fog för sina anklagelser.

Reportrarna Jodi Kantor och Megan Twohey avslöjade i New York Times i oktober 2017 hur filmmogulen Harvey Weinstein i decennier begått sexuella övergrepp mot kvinnor i branschen. Foto: Mark Lennihan

Begreppet ”he said, she said”-journalistik är väl etablerat men också hett diskuterat. I Sverige har det kallats för ”mikrofonkyparjournalistik”. Det handlar om när journalistiken blir så mån om att ge båda sidor chansen att säga sitt att man glömmer bort sitt uppdrag att ta reda på vad som faktiskt är sant. Journalistikprofessorn Jay Rosen har formulerat det väl: ”Genom att reportern ställer sig i mitten mellan två polariserande, extrema röster, ges ett felaktigt sken av symmetri och balans.” De senaste åren har metoden nått vägs ände. I en tid av Trump, klimatförnekare och antivaccinaktivister blir det omöjligt att bara återge vad som sägs och inbilla någon att rapporteringen därmed blir ”rättvis och balanserad”.

Detta var också kärnan i den bästa rapporteringen om sexuella övergrepp – och det som skilde den från lösryckta anklagelser på sociala medier: den fokuserade inte bara på enskilda röster, utan såg till att ta fram bevisen som understödde dem. 

I debatten i dag, i synnerhet i Sverige som ju har en mer restriktiv publicistisk tradition när det gäller publiceringar av namn, har det etablerats en bild av journalistiken kring metoo som ett ”publicistiskt haveri”. Frasen har använts av alla från Anne Ramberg till Åsa Linderborg. Skribenten Ola Wong kallade metoo en ”feministisk bugg i medierna” och det går knappt att läsa en recension av Fredrik Virtanens bok ”Utan nåd” utan att hitta beskrivningar som ”ångvältsliknande drev” och ”haveri utan like vad gäller källkritik”. När programmet Medierna i Sveriges Radio ska diskutera bevakningen inleder man med att säga att ”vi nu kan slå fast att det var en rörelse som ledde fram till flera fall av pressetiskt haveri.”

Men kan vi det? Ja, det förekom en del övertramp och dåliga publiceringar. Det har också blivit ett tiotal fällningar i Pressens Opinionsnämnd. En del av dem är inget att säga något om, medan andra verkligen kan diskuteras, eftersom de lika mycket handlar om en ändrad praxis i bedömningen som om att själva publicistiken flyttat fram några gränser. 

Det som lätt glöms bort i den här backlash-debatten är att det också gjordes banbrytande, skickligt genomförd journalistik om metoo: både gräv, som Matilda Gustavssons reportage om kulturprofilen Jean-Claude Arnault i DN och väl genomförda paketeringar av upprop om övergrepp, som SvD:s Tystnadtagning: båda välförtjänt prisbelönta. 

Alyssa Milano. Foto: Matt Sayles

Allt började dock i USA, den 5 oktober 2017: tio dagar innan skådespelaren Alyssa Milano tweetade sin uppmaning om metoo. Det 25.000 tecken långa reportaget som publicerades i New York Times, av Jodi Kantor och Megan Twohey, berättade det som varit en av filmbranschens sämst dolda hemligheter: om mogulen Harvey Weinsteins återkommande, grova sexuella trakasserier och övergrepp mot kvinnor i branschen.

Reportaget – som belönades med Pulitzerpriset i fjol – är unikt, sett till det enorma genomslag det fick. Stora avslöjanden, oavsett om vi talar om Watergate, de brittiska tabloidernas telefonavlyssning eller Cambridge Analytica, får sällan genomslag direkt: skandalen växer fram under veckor, månader och ibland år av publiceringar. Men Kantor och Twoheys reportage hann knappt komma ut innan marken började skälva. Skälet är enkelt: så många visste redan, men det New York Times lyckades var att få fram källorna, bevisen och mängden av offer. Uppföljningarna kom därför också snabbt, dels i New York Times, med fler kända vittnen, dels i andra medier, som Ronan Farrows artikelserie i New Yorker.

”She said” berättar, i bokens två första tredjedelar, om hur det gick till, med många nya detaljer som är extremt pinsamma för många inblandade. Den visar hur Weinstein och hans jurister och andra partners försökte tysta och smutskasta vittnen – bland dem Rose McGowan – och radera uppgifter som kunde vara känsliga. Fram träder bilden av en enorm apparat som bara handlade om att skydda hans beteende.

Den lyfter också fram nya uppgifter som visar hur kända övergreppen varit för Weinsteins innersta krets. Revisorn och styrelseledamoten Irwin Reiter konfronterade honom redan 2014 och uppmanade honom: ”Stop doing bad shit!”. Detta ledde dock bara till att Weinstein öppet hånade Reiter och kallade honom för ”sex police”. Det han inte visste var att Reiter blev en av Kantor och Twoheys viktigaste källor och en av dem som hjälpte dem bevisa att övergreppen pågick än i dag. Även Weinsteins egen bror, Bob, konfronterade honom om hans beteende redan 2015 och bad honom söka läkarhjälp – men möttes bara av ett slag i ansiktet.

Gwyneth Paltrow. Foto: Kin Cheung

Arbetet bakom publiceringen handlade mycket om att hitta vittnen som inte var inlåsta i avtal om tystnadsplikt - och att få några av dem att träffa fram offentligt. Precis som i fallet med Kulturprofilen var det avgörande att inte bara ha anonyma källor, utan öppna berättelser. En av de mest kända, skådespelaren Ashley Judd, sade ja bara dagar före publiceringen, vilket fick Kantor att bryta ihop i en gråtattack. 

Gwyneth Paltrow och Lena Dunham var nyckelpersoner, som hjälpte till att öppna dörrarna till skådespelareliten, så att de gick med på att prata med Kantor och Twohey. I boken träder ytterligare personer fram, bland dem en tidigare nära medarbetare, som försökte ta sitt liv efter de nedtystade övergreppen.

Den sista tredjedelen av boken handlar inte om Weinsteinfallet, utan om anklagelserna mot domaren i Högsta domstolen, Bret Kavanaugh, med en lång intervju med Christine Blasey Ford, om hennes kamp för att få några journalister att ta sig an hennes anklagelser – och om hennes motvilliga resa mot att vittna i senaten om dem, för precis ett år sedan. Kavanaugh blev invald, trots hennes vittnesmål. Weinstein? Han har betalt många miljoner dollar i uppgörelser med några sina offer och rättegången mot honom, där han bland annat anklagas för våldtäkt, är nu framflyttad till januari 2020. 

Susan Faludi har redan kallat ”She said” för en ”feministisk ’Alla presidentens män’”, vilket nu flitigt citeras. Oavsett om man gillar den etiketten eller inte är det en omedelbar reportageklassiker, på samma sätt som Woodward/Bernsteins bok eller filmen ”Spotlight” om Boston Globes avslöjanden om katolska kyrkan.

Men den är mer än en maktvältare. Mot slutet skriver Kantor och Twohey att detta inte bara handlar om mäktiga män, utan är en historia som ”tillhör oss alla som levt den. På arbetsplatser, i familjer och i skolor”.

Därmed lyckas de också vrida tillbaka berättelsen till dess kärna: kvinnorna som drabbas. Och tanken man landar i efter sista sidan är därför ofrånkomlig: Tänk om debatten efter metoo handlat lika mycket om vad vi ska göra åt själva sakfrågan, om övergreppen, som den handlat om namnpubliceringar och journalistik.

Däri ligger förstås det verkliga haveriet.

Skriv en kommentar

Tidigare inlägg:

Nästa inlägg: