Bokrecension: Vänsterpatriarkens sena bekännelser

23 april 2019

För mina borgerliga synders skull läser jag Jan Myrdals nya bok ”Ett andra anstånd”. Han intar en särställning i den gamla vänsterns vaxkabinett, ständigt lika villig att bortförklara alla miljontals mord på vanliga människor som skett i kommunistiska diktaturer, särskilt i Pol Pots Kampuchea och Maos Kina. 

För detta och några andra pinsamma intellektuella brott lär han bli ihågkommen, androm till varnagel. 

Men han är också en betydande författare. Det går inte att komma runt, och kan vara lika svårt att förstå som att han en gång i tiden hade en så upphöjd position i den svenska offentligheten. 

Även om de stort upplagda reseskildringarna från Kina och Indien – som Myrdal inledde när han gav sig österut i slutet av 50-talet – kan framstå som hans huvudverk, blir det kanske snarare hans mer personliga ”jagböcker” och barndomsskildringar som renderar honom klassikerstatus. 

Jag tänker i första hand på ”Samtida bekännelser av en europeisk intellektuell” (1964) och trilogin ”Barndom” (1982), ”En annan värld” (1984) och ”Tolv på det trettonde” (1989). De har ett akut nervigt anslag som rycker tag direkt, en språklig precision som kan tävla med det bästa. 

Nu är Jan Myrdal nittioett på det nittioandra – och singel i Varberg. Ensam med blott en katt i en stor kåk som även inrymmer biblioteket som bär hans namn och har imponerade 50.000 volymer i hyllorna.  

Hans fjärde fru har i pressen meddelat att de skiljs åt som vänner, med den tragikomiska brasklappen att paret hade ”olika politiska ståndpunkter”. Dessutom höll han ju på att dö i sepsis hösten 2015. 

Dags att rannsaka sitt liv alltså. Vrida och vända, skala löken, ibland ”bortom skamgränsen”. 

Någon traditionell självbiografi tänker Myrdal inte servera. Han är ju en fri skriftställare med rötterna i 1700-talet och de revolutionära gossar som verkade då kändes inte vid några stolpiga genregränser. Fina och själfulla författaré är ett senare påfund. 

Och jo tack, minnena lyser. Det blir mer privatliv än man är van vid från Myrdals sida, fast han redan har skrivit en bok med titeln ”Gubbsjuka”. Tankarna vandrar intensivt i ensamheten framför datorn i Varberg. Allt ska med: passionerna, sveken, uppgörelserna, aborterna, impotensen, sexdrömmarna – och könssjukdomarna. 

Inte minst brottas han självutlämnade med sin relation till Maj, kvinnan han redan skrivit en kärleksroman om. ”Folk som tror att känslor försvinner är självbedragare”. Det är strongt gjort. 

Inga detaljer sparas. Det kändes som han ”dragit ut taggtråd genom kuken”, skriver Myrdal om en jobbig gonorré på 50-talet. Men Myrdal vore inte Myrdal om inte den banala smittan förärades ”livsavgörande” betydelse: den påstås ha kommit från hans blivande tredje fru – och stängde nog dörren till det andra äktenskapet.   

Även om ”det går mal i minnet” ibland och omtagen är rätt många uttrycker sig Myrdal med en drastisk konkretion som slår an. Lika ofta utmanar han löjet och framstår som en tjatig rabulist på villovägar, exempelvis i kapitlet ”Att vakna kåt på sitt nittionde”. 

Om döden och ålderdomen skriver han avklarnat och viktigt. Om den jävliga ensamheten och förnedringen i livets slutskede på någon institution som för många blir alldeles för långvarig och smärtsam. Där tänker han inte hamna. Medvetet självmord kan vara ett klokt alternativ. 

Varför får man inte ens råda över sin egen död? Den borde ingen annan ha med att göra, minst av allt socialstaten eller kyrkan. Där ansluter jag mig gärna till Myrdals frihetliga ståndpunkt.  

Jag har alltid uppskattat hans oortodoxa bildningsgång. Den stora kärleken till läsningen, böckerna och tankarna; misstron mot trista hemläxor och konventionell vetenskap. Han får syn på mycket skoj i den kulturhistoriska backspegeln och delar glatt – ibland magistralt – med sig av fynden i biblioteket. 

Mer skeptisk måste man vara till Myrdals på gränsen till vettlösa lojalitet med barnet han en gång var. Repriser, repriser. Här ältas återigen den infekterade relationen till de berömda föräldrarna Gunnar och Alva. Den har åtminstone jag fått nog av. 

Självkritik – och paradoxer – saknas inte. Han citerar sin ungdoms psykoanalytiker Nic Waal: ”Du intellektualiserar allt”. Och den tidigare hustrun Maj: ”Du skall alltid dramatisera, spela upp. Det är som dina brev, de är alltid skrivna till en publik liksom och nu skall du låtsas skjuta dig och spela teater för att få mig att känna mig dålig”. 

En historiker borde reda ut Jan Myrdals förhållande till den reellt existerande kommunismen. Det finns förmodligen några nycklar här. Men han beslöjar texten när det bränner till. Där borde han inte få anstånd. 

Det stora tomrummet? Barnen, som mödrarna förstås fick ta hand om. Vänsterpatriarken hade viktigare saker att göra.   

Läs mer: ”Jag har lagt ut mitt foto – men ingen tjej tänder på en 91-åring” 

Skriv en kommentar

Tidigare inlägg:

Nästa inlägg: