Carl Hamilton: Ett nej är målet för Centerpartiet

14 januari 2019

Den polsk-amerikanska journalisten Anne Applebaum förmedlade under ett investerarmöte i Stockholm häromdagen skarpa intryck från sitt forna hemland. Applebaum och hennes polska generationskamrater hade vid millennieskiftet skålat för framtiden och gjort upp optimistiska planer för den nya sköna värld som skulle komma. Polen var helat och fritt. Framtiden var ljus. I dag skär motsättningarna igenom gruppen. De forna kamraterna tål inte varandra. Den liberala drömmen har kollapsat. 

Ändå, sa Applebaum, var Polen ett i grunden homogent land. 

– I dag är vi delade i två stammar. Vi talar inte längre med varandra. 

Man kan som trubaduren fråga sig: Vad fan angår oss Polens affärer? I Polen en auktoritär regering, i Sverige en bred samling partier från vänster till höger som kallar sig själva för de ”anständiga”, vars främsta målsättning i regeringsbildningen är just att hålla undan de auktoritära. 

Men den svenska lösningen har en tydlig polsk framtidsbåge. Inte att ena, men att splittra. 

Näringslivets företrädare och observatörer på högerkanten har under vintern beskrivit en fortlöpande kamp om regeringsmakten som utkämpats längs den horisontala vänster – högerskalan. De har haft svårt att förstå hur centerns ekonomiska nyliberalism skulle kunna samsas med socialdemokratins rättvisepatos. Allt Annie Lööf krävde av socialdemokratin, skulle hon ju få gratis av Kristersson? 

I själva verket har striden hela tiden böljat i en annan dimension, utmed vertikalen: nord mot syd i statsvetarnas Galtan-skala. De gröna, alternativa och libertarianska värderingarna (GAL) står mot traditionella, auktoritära och nationalistiska (TAN). Eller som centerledningen skulle säga: de goda står mot de onda. 

Annie Lööf vill vara fanbärare för vertikalen. Det är där konfliktlinjen skall ligga, inte konflikten med S – den är avklarad – utan med M och KD. Annie Lööfs uttalade mål är ett Centerparti över 20 procent, störst och vackrast på den borgerliga sidan. Längs höger – vänsterlinjen finns inget att hämta. Skillnaderna är för små och Centerpartiet ligger dessutom till höger om Moderaterna i ekonomiska frågor. Det är längst upp i vertikalens norra spets som borgerligheten skall samlas under Centerpartiets ledning. 

I vertikalens andra ände bor de oanständiga. 

SD är den självklara reflexen av ett kvartssekel med politiska fiaskon, alla genomförda i konsensus. Omläggningen av den ekonomiska politiken, en sönderfallande skola, försvaret som försvann, den impopulära invandringspolitiken. Den politiska klassen önsketänkte och valde riskabla lösningar förankrade i teoretiska modeller och romantiska drömmar, idéer som inte klarade mötet med verkligheten. Ur de kollektiva misslyckandena utsöndrades missnöje. 

Tanken att en liten flaggviftande trupp på yttersta högerflanken av egen kraft skulle kunna ta sig in i riksdagen och bli landets tredje största parti, därtill med ett bastant stöd inom arbetarklassen, är absurd. Konsensuspartierna byggde sig ett missnöjesparti. I dag fungerar SD som ett beläte att rullas in i riksdagens kammare; symbolen för ett kvartssekel av gemensamma synder. Genom rituell stenkastning kan de anständiga rena sig själva. 

Centerpartiets avsikt är att den kommande regeringen – hur den än kommer att se ut – skall vara förankrad vid Galtans norr. Men var hör socialdemokratin egentligen hemma? Nord, syd eller mittemellan?

Till skillnad mot flertalet kontinentala socialistpartier – i dag vederbörligen pulveriserade – övergav de svenska socialdemokraterna tidigt, redan mot slutet av 20-talet, målet att expropriera produktionsmedlen för att den vägen upprätta en socialistisk ordning. Det är vanligt att höra att socialdemokratin är den fredliga vägen till socialism, i kontrast till kommunismens efterlängtade katharsis: den väpnade revolutionen. Men det är fel. Svensk socialdemokrati byggde inte på klasskamp, utan på att skapa breda gemenskaper mellan samhällsklasserna.  

När den unge typografen och redaktören Nils Karleby, drabbad av tuberkulos, låg på sitt yttersta skrev han under några veckor med närmast visionär koncentration, vad som skulle bli socialdemokratins idégrund. Talande nog hette hans verk: ”Socialismen inför verkligheten”. Karleby trodde inte på slutgiltiga lösningar eller modeller; hans ideal var frihet och delaktighet. 

I kampen för demokrati slog socialister och liberaler följe, men – menade Karleby – liberalerna förrådde friheten av klassegoism. Ur detta följde folkhemmet. 

För Annie Lööf och Centerpartiet har det hela hösten gällt att ta sig till fjärde omröstningen.

Ett fungerande samhälle, viktat till de svagas fördel, hålls ihop av sociala överenskommelser. 

Politiken det senaste kvartsseklet har inneburit att överenskommelsen mellan de där uppe och de där nere har sagts upp.

Galtanskalans bedrägliga tydlighet döljer att de båda dimensionerna, GAL och TAN, har rottrådar där de förenas. Föreningspunkten heter: klass. Jag gissar att flertalet av LO:s medlemmar återfinns till vänster och mot Galtans syd. 

För den som inte har något annat, är nationen inte en chauvinistisk uteslutningsmaskin, utan ramen för demokrati och trygghetssystem.  

En socialdemokrati trogen sina bästa stämningars längtan – och med ambitionen att regera landet – borde i dag ha som huvudmål att skapa en nationell trygghetspakt kring ett fåtal viktiga frågor, sådant som i dag oroar de flesta svenskar, inte minst de nytillkomna: lag och ordning på gator och torg, en invandringspolitik som fungerar och har stöd hos folkflertalet, ett starkt försvar och en fungerande skola. Moderaterna är en naturlig samtalspartner i en sådan diskussion, oaktat hur en framtida regering kommer att se ut, eftersom de moderata och socialdemokratiska kärnväljarna i dessa frågor har liknande instinkter. 

För Annie Lööf och Centerpartiet har det hela hösten gällt att ta sig till fjärde omröstningen. Inför ett hotande nyval kommer valsituationen för de två stora partierna att förändras: inte att rösta för det bästa alternativet, utan att undvika det sämsta. För S att undvika en högerregering; för M att hindra ännu en S-regering i en borgerligt dominerad riksdag. 

Strategin heter Minimax. 

Den kan göra Annie Lööf till statsminister. 

Uppgiften i förra veckan var att på nytt få upp Löfven i trapetsen och att återigen få honom fälld. Planen förutsatte att Vänsterpartiet övergav sin urgamla tradition av att alltid föredra ett arbetarparti framför ”högern”. De många nyliberala punkterna borde ha räckt, inte minst som man noggrant strukit alla V-reformer från de senaste åren. Genom en i sammanhanget helt onödig skrivelse att Vänsterpartiet ”inte kommer att ha inflytande över den politiska inriktningen i Sverige”, försäkrade sig Annie Lööf om att V måste säga nej. 

Att Löfven för andra gången får nej är ur Centerpartiets perspektiv inte ett misslyckande. Det var målet. 

Nu stundar avgörandet. V har sagt nej, men öppnar för förhandlingar. C och L har redan avvisat alla sådana övningar. Det gäller att få upp Annie Lööf som statsministerkandidat i den avgörande fjärde omröstningen.

Till detta kan läggas det självklara: Att förankra den framtida regeringspolitiken i Galtans norra ände är SD:s drömlösning. Inte minst om partiet skakar liv i sin avsomnade vänsterretorik och uppträder som ett rent missnöjesparti som spelar över hela klaviaturen.  

Vad värre är, den ytterlighetspolitik som Annie Lööf och Centern oförtrutet och envist signalerar, och som Löfven i förra veckan satte sitt namn under, är bara en passiv spegelbild av sin motsats, den chauvinistiska nationalismen. 

Ett säkert recept för nationell splittring. 

Hvad fan angår dej Polens affärer? sjunger Fredman. 

Pling plingeli plong. 

Carl Hamilton är ekonom, debattör och författare, bland annat till ”Det infantila samhället” och ”(S)-koden”.

Skriv en kommentar

Tidigare inlägg:

Nästa inlägg: