Carsten Jensen: Så förvandlades Asli Erdogans liv till ett helvete

12 november 2019

Kära läsare,

Om du är det minsta aktiv på sociala medier eller av och till deltar i den offentliga debatten, vet du naturligtvis vad en shitstorm är. Några förklarar sig oeniga med dig, men inte bara oeniga. Deras missnöje är så fundamentalt att de ifrågasätter ditt uppehållstillstånd på planeten. Fler följer efter. Nationens i normala fall väl dolda reservoar av dårar, troll och läs- och skrivhämmade myllrar fram. Enbart av det skälet att det finns en strafflagstiftning, som kriminaliserar sparkar och knytnävsslag, nöjer de sig med ord.

Så ser en shitstorm ut. Den varar en dag eller två. Sedan är allt glömt, därför att de sociala medierna om något är korttidsminnets medier. Men kanske har du själv inte glömt. Ett litet ärr blir kvar.

Föreställ dig nu en shitstorm som inte bara dånar på sociala medier, utan också omfattar regeringen, landets ledande politiska partier, de stora rikstäckande tidningarna, radio- och tv-stationer. Föreställ dig att anklagelserna handlar om terrorism och landsförräderi, och om du är kvinna blir tillägget att du är ett luder och en hora med stor självklarhet obligatoriskt, och att också din mors namn och adress lämnas ut till de upphetsade massorna.

Shitstormen har tagit ett kvalitativt språng framåt och blivit en livshotande hetsjakt. Varje nättrolls hetaste dröm har gått i uppfyllelse.

Häromdagen fick jag ett mejl som inleddes med orden ”Du kan inte ana vad jag nu ska berätta för dig”. Mejlet kom från den turkiska författaren Asli Erdogan och historien är den jag just har berättat.

Asli Erdogan är en av de många turkiska författare och journalister som i dessa tider förföljs av den allt mer auktoritära Erdoganregimen. Orsaken? Hon har skrivit kritiskt om den turkiska statens inre krig mot landets kurder. Hon har suttit fängslad för anklagelsen omstörtande verksamhet och riskerar en livstidsdom. Just nu är hon i tillfällig exil i Tyskland, där tyska Pen har skaffat henne uppehåll.

När Turkiet i början av oktober invaderar de kurdiskhållna områdena i nordvästra Syrien, ger Asli Erdogan en intervju i den italienska tidningen La Repubblica. I den talar hon om den nationalistiska och militaristiska indoktrineringen som barn utsätts för redan från första skolåret. I tidningens rubrik blir det till att ”Vi turkar lärs upp till att hata kurderna”.

Den belgiska tidningen Le Soir översätter utan Asli Erdogans vetskap intervjun och ger den en ännu mer uppseendeväckande rubrik. I slutet av intervjun nämner Asli Erdogan hur de flesta av Turkiets politiska partier stämplar alla kurdiska organisationer som terrororganisationer. I den belgiska tidningen blir konstaterandet vänt upp och ner: ”Alla politiska partier i parlamentet är terrorister, med undantag av det kurdiska.”

Och så bryter helvetet ut i Turkiet. Tillfället är bara alltför välkommet för landets auktoritära regim, som nu kan komplettera sitt blodiga krig i Syrien med ett verbalt krig mot en av landets ledande författare, som utnämns till landsförrädare. När Le Soir senare skyller sin förvrängning av Asli Erdogans ord, och hon själv genom BBC dementerar rubriken, blir reaktionen i turkiska medier att ”Nu förnekar terroristälskaren sina egna ord”.

Fällan har slagit igen och det har blivit omöjligt för Asli Erdogan att återvända hem, fastän hon själv känner att det är i Turkiet hon hör hemma och har sin livsgärning. I stället väntar henne ett kringflackande, osäkert liv i ett Europa, som ställer sig allt mer oförstående till flyktingar och förföljda.

Asli Erdogan har mottagit priser överallt i Europa för romaner som ”Staden i den röda kappan” och ”Stenbyggnaden” och är översatt till de flesta europeiska språk. Jag träffade henne för ett par år sedan i Istanbul. Hon hade blivit släppt ur fängelse några månader innan och var fortfarande märkt av sin 136 dagar långa vistelse i överfulla celler och kallade sig världens mest ensamma författare. Men det fanns också trots i henne. Hon hade färgat sitt hår självlysande hennarött – för som hon sarkastiskt sade – ”så blir jag lättare att övervaka”.

När jag ibland frågar mig själv vad det egentligen är jag håller på med, när jag blandar mig i den offentliga debatten, är det alltid den modiga Asli Erdogan jag frågar om råd. I samlingen ”Inte ens tystnaden är längre vår egen”, skriver hon: ”Att försvara frihet och fred är varken ett brott eller ett hjältedåd, det är vår plikt... Och snarare än bara ett försvar handlar det om att ge tillbaka dessa begrepp, dessa heliga begrepp, den betydelse de har förlorat... Är inte försöket att frigöra sig utgångspunkten för allt skrivande?”

Asli Erdogan ställer sig hela tiden de svåraste frågorna. När hon skriver om offren för förföljelse och genom deras smärta ”försöker att ge hela mänsklighetens smärta ett språk”, som hon uttrycker det, kan hon då verkligen vara säker på att hon inte utnyttjar eller kränker dem? ”Jag har inget annat svar än att se offren i ögonen och fråga.” Självrättfärdig är denna omstridda författare – som med livet som insats kämpar för rättvisan – minst av allt.

De tvivel som hemsöker Asli Erdogan bör hemsöka oss alla. När ingen lyssnar på offren för orättvisor och övergrepp, innebär det inte bara att vi tar ifrån dem rätten till deras smärta. Vi beskyller dem också indirekt för att själva vara skyldiga till sitt lidande.

Asli Erdogans böcker är lektioner i demokrati, och i ett av hennes livs svåraste ögonblick förtjänar hon allt det stöd hon kan få.

Övers. från danskan: Malin Ullgren

Skriv en kommentar

Tidigare inlägg:

Nästa inlägg: