Från kategorin

Filmer

Martin Stenmarcks utbrott på scenen: ”Jävlar i helvete, jävla skit”

Läs mer...

Jonas Lundqvist stor vinnare under årets Manifestgala

Manifestgalan är ett pris som uppmärksammar och premierar artister som är kontrakterade på oberoende skivbolag. Kvällens tillställning leddes av skådespelaren Saga Becker.

Jonas Lundqvist prisades i kategorierna pop samt årets live. Motiveringarna berörde bland annat hur den tidigare Bad Cash Quartet-trummisen står i ”opposition mot tidens tandblekta framgångsideal” samt hur hans ”konserter är som hemmafester där publiken är hedersgäster – där känslan, kontakten och kärleken står i fokus”.

Jennie Wilson, som vann tre Grammisar 2014 och ytterligare en under årets Grammisgala, fick ikväll se sig besegrad i popkategorin. Istället tilldelades hon priset årets musikvideo för ”Rapin”, regisserad av Gustaf Holtenäs. 

Årets singer/songwriter blev Sarah Klang. Motiveringen tryckte på att hon är en albumdebutant som låter som ”precis allt annat än just detta. Med en röst i världsklass, självklart låtmaterial och en elektrisk scennärvaro stod hon för ett genombrott av sällan skådat slag.” Även hon blev prisad med en Grammis 2019, i genren årets alternativa pop. 

Cherrie vann i kategorin hiphop, i stark konkurrens med hyllade malmörapparen Ozzy och göteborgssonen Parham. 

SKAP och Sveriges kompositörer och textförfattares pris till årets kompositör gick till Nina Kinert. Motsvarande pris till årets textförfattare tog Kajsa Grytt hem. 

Roya vann årets synt, Lisa Ullén årets jazz och Shakarchi & Stranéus årets dans. I dansbandskategorin vann Blender, årets rock knep Det jordiska och årets folk tog Emma Ahlberg Ek hem. 

I punk-genren vann Twin Pigs, årets hårdrock togs hem av Craft och i kategorin barn vann Oddjob för att deras musik ”skapar associationer och låter fantasin flöda fritt i det menageri som skapats av musiker som tar barnen på allvar”.

Årets indie tilldelades komikern och radioprataren Emma Knyckare, för hennes initiativ Statement festival i Göteborg 2018, ett evenemang arrangerat för kvinnor, transpersoner och ickebinära. 

Robert ”Robi” Svärd tog hem Stims pris till årets kompositör inom folk och världsmusik, som delades ut i samarbete med Riksförbundet för folkmusik och dans. 

Läs mer...

Linda Bengtzing söker hjälp: ”Dagarna jag ger mig själv nästintill hat och missnöje är fler”

Läs mer...

Greta Thurfjell: Jag känner mig som den sorglösa Daisi Doody på kurs mot döden

Det verkar som en tanke att ”Aniara” hade svensk biopremiär i februari. Mycket dystrare blir det inte. Hade filmen visats i maj hade den antagligen varit lättare att skaka av sig väl ute i vårljuset, men nu klänger sig filmens tröstlöshet fast i dagar, får det att kännas som att kristallsarkofagen Aniara fortfarande omsluter en.

Tycker folk. Själv tycker jag att det verkar ganska trivsamt ombord på Aniara. Eller åtminstone att det hade kunnat vara det, om alla bara hade varit mer som Daisi Doody. 

Läs mer: Så blev ”Aniara” till ett varnande exempel inför apokalypsen 

Daisi Doody är i Harry Martinsons rymdepos ”en flicka ifrån Dorisburg”, som ”vrider sig i” dansen ”yurg” och ”jollrar slangen” från sin hemstad, storstaden som förintats av den kärnvapenliknande ”fototurben”. I Pella Kågermans och Hugo Liljas filmatisering av ”Aniara” är flickan en man, men jollrar gör han likväl. Daisi Doody känner inte till att Dorisburg ligger i ruiner, och framstår i ärlighetens namn som lite lätt debil, men på det sorglösa vis som bara en människa som känner sig hemma ombord på ett gigantiskt rymdfartyg på kurs mot döden kan göra.

Som jag föreställer mig att jag skulle göra.

”Aniara” är inspelad i köpcentret Mall of Scandinavia i Solna, på Stockholm–Åbo-färjan M/S Viking Grace och nöjes- och konferenspalatset Stockholm Waterfront vid Centralen. För att förstärka det opersonliga, ytliga, deprimerande i rymdfärden, får man anta. Låt gå för att Finlandsfärjor inte är paradisiska platser, men jag
gillar Mall of Scandinavia, och Stockholm Waterfront-byggnaden i glas och rostfritt stål är magnifik. De är genialiska som inspelningsplatser för en lågbudgetfilm – jag kan bara inte gå med på att de skulle vara sinnebilden av helvetet på jorden, förlåt, i rymden.

Filmrecension: ”Aniara” en hudnära och stilfull undergångsvision 

Man måste anta att de flesta av oss som bor i Stockholm vill göra det, har valt att göra det, och att vi vet vad vi har gett oss in på. Tanken på rulltrappor, inomhustorg och stora, öppna, inglasade lokaler borde inte fylla en äkta storstadsbo med skräck utan med en känsla av hemtrevnad.

Av samma anledning har jag aldrig förstått varför människorna i sci-fi-klassikern ”Blade runner” skulle vilja åka till de
off-world colonies dit överklassen skeppas. Det är ju urmysigt i Los Angeles år 2019, såsom Ridley Scott år 1982 föreställde sig Los Angeles år 2019 – ett konstant, stilla (om än säkert surt) regn, neonskyltar vart man än vänder blicken och en nudelbar i varje gathörn.

I ”Aniara” förevisar Miman, den artificiella intelligens som står för tröst och distraktion ombord på skeppet, en sorts
virtual reality-bilder från naturen. Det är mossa hit och vattenfall dit, ett stämningsfullt dopp i någon blank tjärn. När Miman går under av sorg över människans inneboende ondska lyckas dess skötare mimaroben i stället projicera bilder av samma mossa och samma vattenfall utanför rymdfarkostens fönster, så att de ska slippa titta på rymden. Jag skulle vilja ha ett par vr-glasögon som visade utsikten från Aniara utan skogsprojektioner, eller ännu hellre ett par som lät mig trampa runt på de blankpolerade golven i Mall of Scandinavia.

Podd
: ”Aniara” – ”Rederiet” i rymden?

Man kan förstås begripa att passagerarna ombord på Aniara tröttnar på att i åratal enbart få äta alger. På att aldrig få återförenas med de nära och kära som bara råkade hamna på en annan färja till Mars.

Men i Stockholms innerstad lever vi på en diet av havremjölk, och eftersom tågtrafiken helt slutat gå från Stockholms central kan ingen inflyttad längre vända hem. Vi jollrar slangen från vår hemstad i ruiner (har ni
sett det svarta hål där Slussen brukade vara?) ”som i feber tills vi somnar”, som Harry Martinson skriver. Daisi Doody säger: ”Du gammar ner dej och blir jail och dori. Men gör som jag, jag sitter aldrig lori.” Stockholmssyndrom, kan vi kalla det.

Läs
fler texter av Greta Thurfjell
, till exempel om
varför Karl Ove Knausgård inte får sluta röka
.

Läs mer...

En triggerhappy Johar Bendjelloul avgjorde ”På spåret”

Läs mer...

Dagens skiva: Silvana Imam letar efter vägar ut ur sitt fack

”Helig moder” skulle först ges ut i slutet av förra våren, men stoppades i sista stund. I stället skulle albumets låtar bli fristående singlar att pytsa ut under resten av året och som skulle testas live. Sedan övervägde Silvana Imam att helt enkelt bara lägga sitt tredje album på hyllan tills vidare.

Till det kan också läggas Imams uppmärksammade uppbrott från musikkollektivet RMH/Trans94 och hennes tilltagande trötthet kring den moderna musikbranschens krav på mätbarhet, som till slut resulterat i att den här skivan ges ut på eget bolag.   

”Helig moder” har alltså, till och med för att vara ett modernt hiphopalbum, varit ovanligt omgärdat av olika besked kring när, hur och i vilken form det ska släppas. Kanske är det den osäkerheten som gjort att albumet i så hög utsträckning präglas av ambivalens, tvivel och funderingar bland alla genretypiskt kaxiga och underhållande försäkringar om den egna förträffligheten?

Eller så handlar det bara om en klassisk post-genombrott-tematik som är typisk för en hiphopvärld där strävan efter berömmelse alltid balanseras upp av, ibland till och med överröstas av, misstänksamheten mot dess baksidor. Efter idel pressrosor för både den tre år gamla föregångaren ”Naturkraft” och konserterna i dess svallvågor, en ”Guldbagge”-belönad dokumentärfilm och hyllat turnerande med Håkan Hellström landar Imam i albumets titelspår någonstans i ett ifrågasättande av bilden av henne och den svårburna press den inneburit.

”Gav mig superhjälterollen/Hade inget val/Ni satte mig på podiet/Förvänta alla svar” rappar hon först, för att i nästa vers undra: ”Tänker på er alla/Tänker ni på hur jag mår?/När jag hela tiden strider för att världen ska bli vår”. ”Vad jag än gör/Gud dom kritiserar/Fuck dom alla/Vill ba överleva” konstaterar hon senare under albumet.  

Det är en nästan oundviklig försvarsställning som hon lätt kunnat fastna i, men som visar sig vara bara en av flera positioner här. Silvana Imam ägnar minst lika stor del av ”Helig moder” åt att leta efter vägen ut från det fack hon känner att hon har placerats i.

Bredden i uttryck, från det konfrontativa till det personligt kärleksfulla, gör henne fortfarande till en unik röst på den svenska hiphopscenen. Hon sträcker upp en hårt knuten metoo-hand (”Det är mycket mer än rapmusik/det här är kvinnlig hämnd”) i ”Vikken då”, skriver ett genuint rörande anthem för alla lillasystrar därute i den briljanta ”Ta hand om dig” och, inte minst, är väldigt öppen med sina funderingar och drömmar kring tvåsamheten med medverkande flickvännen Beatrice Eli.

Musikaliskt är också ”Helig moder” mer lågmäld än föregångarna och de nästan övertänt explosiva konserterna, vilket på sätt och vis passar de ämnen och känslolägen som albumets texter kretsar kring. För det här är så tydligt ett verk av en artist som vunnit mycket, men som fortfarande, och just därför, söker efter mer.   

Bästa spår: ”Ta hand om dig”

Läs
fler musikrecensioner av Mattias Dahlström
, till exempel
om hur Håkan Hellström byter tilltal från det arenarockiga – till att kräma på med full symfoniorkester
.

Läs mer...

LIVE: Möt veckans melloartister

Läs mer...

Viola Bao: Poesidebatten bör väl ändå utgå ifrån poesin

Den senaste tidens diskussion om poesi är nu inne på sin femte vecka och har genererat en uppsjö av inlägg som vidrört allt ifrån poeters ekonomiska villkor till en kritik av kritiken av poesikritiken. Debatten har skjutit i så många riktningar att det tycks svårt att greppa vad den egentligen handlar om. Men flera gånger drabbas jag av känslan att den tycks frikopplad från den samtidspoesi som faktiskt skrivs och ges ut. Åtminstone replikerna som följde på min artikel i DN (
18/1), där jag kritiserade Victor Malm och Rebecka Kärdes kategoriska avfärdande av samtidspoesin som ”objektivt passé” och förstenad, var lika undflyende och exempelbefriade som de texter jag först angrep. 

Malm repeterar samma tes och menar i sitt svar att bristen på stora metaberättelser om samtidspoesin är ett uttryck för dess ”utmattning, utspridning, otydlighet” (
Expressen 27/1), medan Kärde (
DN 30/1) lägger massvis med verbalt krut på att banka in truismen att konstens värde inte är någonting inneboende fixerat, utan är villkorat av sin ”sociala, mediala, estetiska och politiska” kontext. Vad denna kontext utgörs av eller hur poesin placerar sig i den i dag specificerar varken hon eller Malm. I stället upprepar Kärde bara samma formler om att samtidspoesin ”hade kunnat ges ut för tjugo år sedan och sett precis likadan ut” och att den ”rubbar ens världsbild exakt noll millimeter”. 

Läs mer: Detta har hänt i debatten om svensk poesi 

Iman Mohammed.
Iman Mohammed.

Foto: Sara Mac Key

Lyra Koli instämmer i SvD (
28/1) med Malm och Kärde och tolkar kritiken mot deras texter som ett uttryck för att poesin inte tål kritik (i en text som självklart också den är befriad från exempel). Som om det var detta det var frågan om. Är detta den slappaste diskussion om poesi som publicerats på en kultursida? Om man ska avfärda större delen av samtidspoesin – vilket ju i sak inte behöver vara något fel – så bör man åtminstone ha en lite ambitiösare redogörelse för sina estetiska parametrar, eller någon historieskrivning utifrån vilken samtidens påstådda fattigdom kan mätas. Som ett minimum bör man nog nämna vad det är man pratar om. Annars blir ju den ”gäspning” Koli slår ett slag för som kritiskt omdöme bara ett sätt att säga att man är privat uttråkad och att hovnarren poesin ska komma och underhålla en i ens solipsistiska avskildhet.

Rebecka Kärde efterlyser en ”aktiv estetisk konfliktdimension”, vad nu det skulle vara. En återgång till modernismens utopiska negativitet? En simtävling mellan Göran Greider och Johan Jönson? 

Kanske kan man i stället börja med några av dessa frågor: Hur definierar vi marginal när en så estetiskt platt diktsamling som Tua Forsströms ”Anteckningar” nomineras till Sveriges Radios lyrikpris istället för, säg, Jila Mossaeds ”Vad jag saknades här” eller Iman Mohammeds ”Bakom trädet ryggar”? Vad säger det om kulturoffentligheten när Marie Silkebergs högst tveksamma ”Atlantis”, där den europeiska kosmopoliten narcissistiskt centrerar sig själv som världssamvete, enhälligt hyllas av vita kritiker? Vad händer med poesins politiska insisterande på icketransparens och abstraktion, som i Fredrik Nybergs senaste diktsamling, när abstraktionen snarare än att peka på en plats utanför kapitalet, i dag i stället kommit att bli dess symbol?

Elis Burrau: ”Poesin har inte stagnerat, den har koagulerat eftersom den brukade vara blod” 

Marie Silkeberg.
Marie Silkeberg.

Foto: Anette Nantell

Den superschematiska och banala rörelse jag tecknade – från en språkorienterad till en i högre grad erfarenhetsorienterad poesi – kan självklart kompliceras. Kan tillbakagången för language-estetiken under 2010-talet förstås i ljuset av att det ideologiska språket – som språkkritiken ursinnigt ville demontera – redan punkterats och avslöjats efter finanskrisen 2018, tillsammans med den liberala Hans Rosling-ideologins tro på historiens framsteg? Rör sig den politiska poesin i stället i riktning mot kartläggning, subjekt, och diktjagets sammanhållande och centrerande blick? Kommer vi i framtiden se mer poesi som arbetar med dokumentära strategier, som hos David Vikgren och David Väyrynen? Hur förändras poesin av att röster ur fler grupper i samhället träder in i det litterära rummet?

Jag vet inte, detta är bara lösa tankar, men att utgå ifrån litteraturen och dess faktiska sammanhang känns som en rimlig inledning på varje poesidiskussion.  

Läs mer...

Experten om regaliernas skick: ”Ser ut som att de går att återställa”

Länge fanns en oro att Karl IX:s begravningsregalier var försvunna för alltid. Ju längre tiden gick
desto mindre chans att återfinna dem, ansåg man. Som tröst fanns det tidigare fall där liknande stölder begåtts och där de stulna sakerna återfunnits. Ett exempel är en Rembrandttavla som stals från Nationalmuseum 2000 och som kom tillrätta fem år senare. Ett annat exempel är den man som begick en serie kyrkstölder i Norrland. Fallet började nystas upp efter att en bekant till honom lade ut ett krucifix på Tradera. 

Regalierna innan stölden.

Bild 1 av 4
Regalierna innan stölden.

Foto: Polisen/Livrustkammaren

Bild 2 av 4

Foto: Polisen

Bild 3 av 4

Foto: Polisen

Bild 4 av 4

Foto: Polisen


Även i fallet med de stulna begravningsregalierna skulle det sluta lyckligt. Det var på tisdagsnatten den 5 februari som en väktare upptäckte soptunnan med regalierna i Åkersberga utanför Stockholm.
På fredagseftermiddagen avslutades rättegången mot den 22-årige mannen som suttit häktad sedan i september förra året misstänkt för stölden. Under rättegången erkände mannen och åklagaren yrkade på sex års fängelse. 

En del av förhandlingarna handlade om regaliernas skador och hur mycket värdet kan ha sjunkit. De stulna föremålen, ett riksäpple och två kungakronor, hade innan domkyrkokuppen ett försäkringsvärde på 65 miljoner kronor. 

– Både kungens krona och äpplet har utsatts för kraftigt våld. Kronan är intryckt och både byglarna och dekorerna runt kronrigeln har fått en hel del skador. Äpplet har delats i två delar och fått flera bucklor, berättar Susann Silfverstolpe som deltog vid rättegången som expert. 

Går de att återställa? 

– Ja det ser ut som att det går att återställa dem till ett skick som de hade innan stölden. Man får komma ihåg att de redan hade en del skador då de legat nedgrävda i jorden i många år. De hade redan lite emaljskador och pärlor som fattades och nu kan det ha blivit ännu mer sådana skador. Men det kommer inte vara betydelsefullt för det allmänna intrycket.  

Läs mer: Kungen bakom de återfunna regalierna var maktspelare i ”Game of thrones”-stil 

Den andra kronan, drottning Kristinas, var något böjd när den återfanns men var i övrigt i samma skick som innan stölden. Susann Silfverstolpe vill inte spekulera kring hur föremålen förvarats under perioden de varit borta men säger att hon tror att våldet mot regalierna skett vid själva inbrottet. 

– Det enda rimliga är att de skadats när man slängt in släggan i montern, annars vet jag inte vad. Inte ens om man trampar eller sätter sig på dem går det att orsaka sådana skador. Men samtidigt kunde de varit ännu mer sönderbrutna. 

Till hur mycket uppskattar du värdet av regalierna nu? 

– Det är svårt att värdera men jag har dragit av fem miljoner på kronans värde och tre miljoner på äpplets värde. Någon siffra måste man sätta och jag försöker föreställa vad jag skulle säga om någon skulle komma in och vilja sälja de på aktion, och då måste man ju ta hänsyn till skadorna. Men det återstår att se när de blivit lagade om de kan uppnå det tidigare värdet. 

Läs mer: Kuppen mot kyrkan ger eko världen över 

Läs mer...

Följarna rasar efter Blondinbellas semesterbild

Läs mer...

Augustin Erba: Livet som författare kan aldrig bli värre än så här

Det enda som jag fruktar mer än skrivkramp är recensioner. Även luttrade författare lämnar landet, stänger av alla möjligheter till kommunikation och lever i ordlös fasa inför recensenternas dom. Eller – ännu värre – uteblivna recensioner. En harmonisk människa skulle kanske säga att det bara är en bok och att det inte är hela världen.

Harmoniska människor blir sällan skönlitterära författare. 

Själv lusläser jag mina recensioner, letar efter varje nyans som kan innebära kritik, klamrar mig fast vid det negativa jag tycker mig se och skäms sedan grundligt över att jag i mitt övermod tyckt mig vara värdig att slösa läsarnas tid. 

För tillfället befinner jag mig utom räckhåll för recensenterna, eftersom jag är mellan romaner. Därför passar jag på att fundera över detta nu, kanske kommer jag kunna fundera ut ett rimligt förhållningssätt när mina tankar inte riskerar att kantra av den ömkliga bitterhet eller outhärdliga självgodhet som följer på recensioner.

I den bästa av världar hade jag naturligtvis varit trygg i skapandet av min roman, lämnat den åt recensenterna med den inre övertygelsen att en författare bäst känner sitt verk. 

Jag har aldrig träffat en författare som inte bryr sig om recensioner. Jag har träffat otaliga författare som säger att de inte bryr sig om recensioner, men det har visat sig inte vara helt sanningsenligt, eftersom de, när de fått goda recensioner, inte bara verkar ha läst recensionerna, utan också tillmätt dessa positiva recensioner oerhörd betydelse. 

Det finns en inneboende tragik i författares hatkärlek till recensioner. Vi tror att en god recension ska göra oss lyckliga. Och vi glömmer att hela anledningen till att vi blev författare är att vi inte finner oss tillrätta i världen, utan hellre ägnar oräkneliga timmar åt att leva i en fantasivärld där vi själva kan bestämma allt. 

Somliga skönlitterära författare jag känner är – trots goda recensioner – besvikna över att de inte säljer så mycket. Somliga deckarförfattare jag känner är besvikna över att de inte recenseras, även om de säljer väldigt bra.

En gång i tiden gömde jag mig bakom formuleringar som att alla recensenter är idioter

Somliga författare tvekar inte att gå i svaromål gentemot
recensenten, antingen privat genom ett hätskt mejl eller genom ett angrepp i offentligheten. Det har jag aldrig gjort. Eller, mer korrekt, jag har i alla fall inte tryckt på sändknappen. 

Bekännelse: jag har själv recenserat böcker. Det är en sysselsättning för en författare som innebär komplikationer eftersom jag numera känner ett antal författare i den svenska offentligheten, och riskerar att träffa allt fler. Få saker är så obekväma som att behöva springa på en författare vars blod, svett och tårar man underkänt, även om man tyckte att det var på goda grunder.

En sak har jag i alla fall lärt mig under de år då jag varit redaktör eller kommit med synpunkter på texter. Det är att som recensent inte skriva formuleringar som ”Det här borde en bra redaktör ha strukit” eller ”En god redaktör borde kommit med invändningar”. 

Min erfarenhet är att de böcker som förtjänar den sortens epitet har varit föremål för ett intensivt redaktörsarbete av en eller flera redaktörer, men att författaren drabbats av den där känslan som jag själv får ibland, nämligen att varje ord redan är vägt på guldvåg. Den sortens förändring som redaktören föreslår vore ett angrepp, inte bara på det mycket långa och omständliga kursiva partiet i romanen. Nej, det vore rentav en dolkstöt i själva litteraturens pulserande hjärta.

En gång i tiden gömde jag mig bakom formuleringar som att alla recensenter är idioter. Det var innan jag själv började recensera böcker. 

Och då jag sitter några få meter ifrån några av DN:s recensenter vet jag ju att de är ambitiösa människor som gör vad de kan för att ge varje verk den tid och det utrymme det förtjänar. (Detta skriver jag inte för att jag hoppas att min nästa bok ska få fina recensioner av kollegorna. Traditionen bjuder klokt nog att recensioner av egna medarbetares böcker görs av någon som arbetar någon annanstans.)

Det finns dock tröst för författare som drabbas av den hårdaste sortens recension, en så kallad sågning. Sågningar blir ofta mer lästa än hyllningar.

Det finns också, sedan 2014, en ny lägstanivå, värre än en sågning från en namnkunnig recensent. Den bör alla författare tacka Paul Frigyes för. När han hade skrivit en – som det verkade för mig – hyllningsbok till
Jan Guillou hade Guillou invändningar. Det slutade i en
debatt i SVT där Jan Guillou bad om att få sitt exemplar av boken signerat. Han menade på att den skulle bli en raritet eftersom förlaget tveklöst skulle dra in hela upplagan på grund av sakfelen. 

Så länge jag inte behöver sitta i ett direktsänt morgonprogram mittemot en självsäkert småleende Jan Guillou som utlovar att få min upplaga indragen, då har det ändå gått bra.

Läs
fler texter av Augustin Erba
, till exempel om
vad man ska göra när ens favoritförfattare jobbar för nazister
.

Läs mer...

Okända Mello-mötet ändrade Saades karriär

Läs mer...

Bokrecension: En tidsresenär från framtiden diktar drömskt

Teodor Werelius är en poesidebutant född 2048. Baksidestexten anger att ”han kom hit 2018 och har sedan dess varit bosatt i Malmö”. Det är det nystartade förlaget Svensk Sci Fi som ger ut diktsamlingen, i sin satsning på vad de kallar ”spekulativ lyrik”. 

I tider av återuppväckt ”Aniara”-feber och en poesidebatt som med olika mätinstrument försöker ta temperaturen på samtiden – med skilda utfall får man väl säga, hela skalan från iskall till glödhet har med bestämdhet vidimerats – passar det fint med en lyrisk tidsresenär från framtiden.

Läs mer: Så blev ”Aniara” till ett varnande exempel inför apokalypsen 

På samma gång yngst och äldst kliver alltså Werelius in på poesiscenen. Med sig bär han klanger från Harry Martinson, Lars Jakobson, Johannes Heldén och klassisk cyberpunk. Men han har också något eget. Ett slags episkt sug som kommer till uttryck i berättande slingor som fladdrar i luften. En mjuk vers som rimmar ibland, och ett teknokratiskt lingo med rader som ”Resonanseffekter i membranets kvotuppdateringsfrekvens”. 

Och just
membranet, den elastiska hinnan som producerar ljud och förmedlar information, skulle kunna vara Werelius poetiska nyckelord. Hans dikter skapar stämningar och svängningar i rummet, en drömsk musik där ”Timmarna räknar sig själva” och ”Trädkronor visslar melodier från gamla tider”. 

På en sida står det: ”Tidsresenären säger att det där med verklighet inte är viktigt. Att bara riktning är viktigt.” Det är en utsaga som må låta underlig i nästan alla sammanhang, men i poesi och konst är det självklart. En diktsamling kan utan problem röra sig över tid och rum och bygga sina egna sfärer, det är liksom det som är grejen. 

Läs mer: Så skrev DN om Harry Martinsons ”Aniara” 1956 

Förutom ”Tidsresenären”, som är samlingens viktigaste gestalt, möter vi också ”Observatören”, en gammal ryss (såklart), några gröna morrande och springande ”fläckar” och ett par som drömmer om att få barn. Det känns som om en del diktrader är hämtade ur en större prosaberättelse som bara anas, men inte riktigt går ihop. Det gör ingenting. Tvärtom tror jag att fragmenten i det här fallet är att föredra, framför en helhet som ändå inte låter sig slutas. De spridda styckena aktiverar läsarens fantasi och känsla. Så här kan det låta: 

”Han som vaknar ur sin dröm, reser sig från sin jordiska brits och vandrar ut i mörka korridorer. Han öppnar dörrar, de leder ingenstans. Lysrör flämtar efter liv, en sista gnista av katodens urladdning.”

Visst är det en ganska flummig bildvärld som ”Noll plus noll” målar upp, men presenterad så här, i virvlande flagor, är den rätt härlig att vistas i. 

Läs mer...

Instagramkontot som granskar influerares klimatpåverkan

Chefredaktör och ansvarig utgivare: Peter Wolodarski | Redaktionschef: Caspar
Opitz | Vd: Anders Eriksson | Chef DN.se: Anna Åberg | Redaktionell utvecklingschef: Martin Jönsson |
Administrativ redaktionschef: Fredrik Björnsson | Utrikeschef: Pia Skagermark | Kulturchef: Björn Wiman |
Politisk redaktör: Per Svensson

© Dagens Nyheter AB 2019

Punkten efter Dagens Nyheter har funnits med allt sedan det första numret 23
december 1864. Grundaren Rudolf Wall lär ha satt dit den med tanken att Dagens Nyheter inte bara är ett namn.
Det är också en avslutad mening, ett konstaterande av vad som hänt. Därför sätter vi punkt även i vår tid.

Läs mer...

Katy Perry och Orlando Bloom har förlovat sig

Läs mer...

BBC samarbetar med Spotify i podd-dokumentär om The Clash

Serien gör en djupdykning i det legendariska rockbandets ”uppgång, regerande och explosiva självdestruktion”. Nya intervjuer med sakkunniga gamla punkfans och arkivmaterial utlovas i de åtta avsnitten. 

 Chuck D ser likheter mellan hans Public Enemy och det brittiska bandet från London:

– Jag var och har förblivit ett stort fan. Vi var båda engagerade i väldigt snarlika sociala och politiska frågor, säger han till BBC.

BBC Studio har tidigare  producerat bland annat ”David Bowie: Finding Fame” och ”Later with… Jools Holland” och haft filmteam på Glastonbury-festivalen. Clash-dokumentären är deras första större podd-satsning. 

Också Spotify har i dag ett skärpt fokus på poddar och därför bland annat köpt podradioföretagen Gimlet Media och Anchor.

Läs mer...

Boklistan vecka 7: Agota Kristofs romantrilogi i topp

1. Agota Kristof:
”Den stora skrivboken” 

Övers. Marianne Tufvesson. W&W, 426 sidor (1)

Ungerska Agota Kristofs (1935–2011) romantrilogi om krig och exil i efterlängtad översättning.

2. Christopher R Browning:
”Helt vanliga män”

Övers. Inger Johansson. Norstedts, 347 sidor (2)

Den amerikanske historikern tränger in i det mörker som fick tyska familjefäder att mörda 38 000 judar i Polen. 

3. Aase Berg:
”Haggan”

Albert Bonniers förlag, 287 sidor (7)

En furiös stridsskrift för kvinnlig frihet i allmänhet och i förhållanden i synnerhet.

4. Johan Jönson:
”Marginalia”/”Xterminalia”

Albert Bonniers förlag, 204/46 sidor (4)

Jönsons vidräknande och vilt svingande dubbel­diktverk träffar mitt i veka livet. 

5. Johanna Frid:
”Nora eller Brinn Oslo brinn”

Ellerströms, 188 sidor (3)

Stilsäker och oväntat rolig debutroman om en ung kvinnas rasande mentala och fysiska smärtor. 

6. Henrik Bromander:
”Högspänning” 

Atlas, 196 sidor (6)

En roman som prick­säkert skildrar samtidens alla motsägelsefull­heter ur en elallergikers synvinkel. 

7. Roy Jacobsen:
”Fartygets ögon” 

Övers. Staffan Söderblom. Norstedts, 215 sidor (9)

I detta trilogislut om en kvinna på vandring i Norge efter kriget gör Jacobsen det oansenliga förunderligt.

8. Hans Gunnarsson:
”Nattsida”

Albert Bonniers förlag, 414 sidor (5)

Atmosfärisk mysterieroman som följer upp den hyllade ”All inclusive” från 2015.

9. Suzanne Brøgger:
”Koral”

Övers. Urban Andersson. Norstedts, 411 sidor (8)

Den danska stjärnan återbesöker djärvt och fräckt sina självbiografiska romaner och stormiga ungdomsår.

10. Måns Wadensjö:
”Monopolet”

Albert Bonniers förlag, 280 sidor (10)

Romanskildringen av slitet och lojaliteten på en arbetsplats, Systembolaget, är ett kliv framåt för Wadensjö. 

Läs mer...

Bokrecension: Att läsa ”I döden för dig” är att vistas i mörkret

Under några dagar har jag vistats i mörkret, i Mian Lodalens och Maria Ahlsdotters roman ”I döden för dig”. Bokens 440 sidor har varit så smärtsamma att ta sig igenom att jag blev tvungen att tjuvkika i slutet, för att få en hint om där finns lättnad i helvetet. Och ja, det finns det.

”I döden för dig” får mig än en gång att fundera på kategoriseringen av böcker. Vad i denna berörande, obekväma och plågsamma bok definierar den som ”ungdomsbok”? Romanen som handlar om Nina, en flick-kvinna utlämnad åt sin styvfars maktutövning. Nina som år efter år, ”frivilligt”, väljer att sova på balkongen för att huka under styvfaderns radar. Många minusgrader. Mamma vet men förmår inte sätta emot. Självklart är detta en berättelse som vi alla behöver ta del av. 

Bokrecension: Mian Lodalen skriver vansinnigt lärorikt om kvinnor och sex 

”I döden för dig” är en så plågsam läsning att det gränsar till det outhärdliga, främst för dess sanning. Inte i dokumentär bemärkelse men i hela det levande livet. I varje kvarter, i varje klass och grupp finns och pågår det; familjer som mår så dåligt att det knappt går att sätta ord på. Barn och unga som solidariskt ställer upp för sina mest dysfunktionella föräldrar. Lärare som tittar åt ett annat håll när den tjocka, den ”för” mörkhyade, den finniga eller den tyste råkar hamna för nära dem som – med sina orsaker – njuter av att härska och plåga. Och när någon, som här en vaktmästare till slut brister och sätter hårt mot hårt, då blir han, det enda räddande vittnet, avskedad. Tyrannerna hade säkert blivit ”kränkta”.

Det är en bok och berättelse som gör avtryck. Jag är glad att ha vandrat i dess mörka tunnel och att ha kommit ut på andra sidan.

Det är länge sedan jag blev så starkt berörd av en roman. Givetvis beror det på den oavvisliga berättelsen som omfattar såväl svek och förnedring som upprättelse, syskonkärlek och en solidaritet bortom det mesta. Men trots att boken innehåller bisarra beskrivningar om lek på gränsen till död, och om sorg och hot, finns här inget lättköpt. Mian Lodalen och Maria Ahlsdotter spekulerar inte ett ögonblick i vulgärvåld.

Med sitt engagerade berättande och närvarande språk förmedlar de sin historia om Nina, hennes vanmäktiga mamma, den älskade lillasystern Jojo och styvpappan. Parallellt med Ninas öde löper Onnis. Han som lindar sin övergivenhet i fett, pommes frites och dödslängtan. Likt en strandad val ligger hans sjukligt tjocka mamma gömd i sitt ovädrade rum. Och så, som en livlina, bandet mellan Nina och Onni. Deras outtalade pakt om att gömma skammen så som en gång Lasse Hallström beskrev det i filmen ”Gilbert Grape”. 

Bokrecension: Måste alla förebilder för barn vara hjältar? 

”I döden för dig” är en bok och berättelse som gör avtryck. Jag är glad att ha vandrat i dess mörka tunnel och att ha kommit ut på andra sidan. Som betraktare är jag i säkerhet men om Nina och Onni någonsin kommer att vara det är mera ovisst. Men möjligheterna finns.

Läs mer...