Filmer

Kanske var Pops Staples historiens lugnaste gospelstjärna, så det är inte konstigt att Robert Randolph hittar en efterlängtad djupandning just när han gör en cover på dennes sentida ädelsten ”Simple man”. Det är inte heller konstigt att det händer just när mirakelproducenten Dave Cobb har tagit sig an den religiösa steelgitarrens främsta förkunnare, och utför sitt typiska friläggande och tydliggörande utan att det på ytan verkar vara något särskilt alls som sker.

Men hypersnabba gospelhetsare som ”Don’t fight it” och ”Strange train” får också en extra skärpa, och till och med det sedvanligt jämntjocka bluesrockriffandet rör sig med en ovanlig behärskning – och lyckas påminna om hur mycket av den bästa bluesrocken i historien som hade en rejäl ryggsäck av gospel i bagaget, samt gärna några sångerskor i kören.

Bästa spår: ”Simple man”, ”Don’t fight it”

Läs fler musikrecensioner av Nils Hansson, till exempel om den udda rollfördelningen mellan makarna Buddy & Julie Miller.

Chefredaktör och ansvarig utgivare: Peter Wolodarski | Redaktionschef: Caspar
Opitz | Vd: Anders Eriksson | Chef DN.se: Anna Åberg | Redaktionell utvecklingschef: Martin Jönsson |
Administrativ redaktionschef: Fredrik Björnsson | Utrikeschef: Pia Skagermark | Kulturchef: Björn Wiman |
Politisk redaktör: Per Svensson

© Dagens Nyheter AB 2019

Stockholmspubliken kan nu dregla över skulpturala mästarmöbler av två av Danish moderns främsta företrädare – Finn Juhl på Nationalmuseum och Hans J. Wegner på Bukowskis. Auktionsföretaget stoltserar med hela 140 objekt designade av Wegner, varav flera museala rariteter (visning t o m 27/9).

Säljare är dansken Lasse H. Andersen; ”The boy who dreamed of a museum”, som det i bästa storytelling-stil beskrivs i katalogen. Redan i tonåren började Andersen att samla på designikoner från den danska guldåldern 1930-70 och när de långt framskridna planerna på ett Wegner-museum gick i stöpet blev det auktion i stället.

Att denna betydande Wegner-samling säljs i Stockholm är en markering mot de kulturvårdande myndigheterna i Danmark. Danish modern är enligt Andersen klent dokumenterat av museerna och det blev stor skandal när (o)ansvariga på Århus berömda rådhus (huvudarkitekt Arne Jacobsen) slumpat bort specialdesignade möbler, ritade av en ung Wegner.

Se några av dem nu på Bukowskis.

En bortglömd del av Seinabo Sey är hennes sväng. Hon presenteras i regel som den Stora Sångerskan, souldrottningen som tack vare röst och pondus kan fånga en hel publik genom att bara stå rätt upp och ned och sjunga. Som om hon uppstått från ingenstans för att frälsa alla med sin värdiga energi.

Det är väl delvis sant, men missar halva poängen. Seinabo Seys definierande karaktärsdrag är inte bara rösten, utan också hennes extremt smittande kombination av tyngd och groove.

Det var därför låtar som ”Pistols at dawn” och ”Pretend” fångade hela Sverige när de släpptes för ett par år sedan, och konserten på Gröna Lund går i samma tecken. På grund av tekniska problem måste inledningen tas om, men det gör bara allting mänskligare. Hon briljerar, bandet briljerar. De vet att låtarnas rena kraft kräver att allting låter samlat och solitt, men vågar samtidigt kittla till med små soloutsvävningar på precis rätt ställen.

Framför en fullsatt nöjespark tar de sig fram till senaste albumets ”I owe you nothing”. Den inleds med ett irriterat mellansnack om rasism. ”Det jobbigaste med att vara svart i det här landet är nog att alla frågar vad fan man ska göra åt rasismen hela tiden”, säger Seinabo. ”Det är inte vårt ansvar att lösa detta.”

En befriande uppriktighet i en tid där det blir alltmer uppenbart att rasister inte kan övervinnas genom duktiga samtal. Hon sätter punkt för resonemanget med ett urförbannat, skriksjungande solo som påminner starkt om Nina Simone.

När kvällen går mot sitt slut understryker hon själv, mellan raderna, att hon är mer än den ensamma rösten. Hon presenterar bandet på ett kärleksfullt vis och bjuder sedan upp låtskrivarna Vincent Pontare och Salem al Fakir. De leder Seinabo Sey in i en kraftfull klimax som få andra kan uppbåda, med hittarna ”Younger” och ”Good in you”.

Men jag saknar den senaste skivans mer lågmält experimentella, Frank Ocean-inspirerade låtar. Gästande nykomlingen Hannes går den vägen, och det är ett uttryck som gärna får ges större plats. Det vore ett naturligt steg i Seinabo Seys vandring mot att bli en världsartist.

Läs fler musikrecensioner av Noa Söderberg, till exempel om hur Xiu Xiu gör alla kontraster till själva poängen.

Är kvinnorna verkligen de vanligaste mordoffren i deckare? Det brukar anses så, och jag har ansett det själv. Ni vet: avklädda unga kvinnor som ligger vackert draperade någonstans, kvinnooffer som vämjelig estetisk krydda.

Men jag undrar om det stämmer. Förra året gjorde jag ett försök att räkna mordoffer i de deckare jag hade läst, och upptäckte till min förvåning att det oftast var män som blev mördade. Det kan naturligtvis vara mitt urval som är skevt, men jag läser ändå en hel del deckare om våld mot kvinnor.

Till och med i dem blev männen mördade i stort antal. Fast de manliga dödsfallen konstaterades bara lite i förbifarten, som nödvändiga men ointressanta bondeoffer. Jag blev så förvånad att jag inte riktigt vågar lita på resultatet, och det var en rätt hastig genomräkning. Men sedan dess har jag fått en skärva i ögat: våld mot män är mycket vanligare än man tror (och ja, även i nära relationer). Vad är det som gör att vi inte diskuterar det mera? 

Män är ju mördare, eller hur? ”Det är alltid en han”, heter andra kapitlet i Erik Axl Sunds ”Dockliv”, där flickorna Mercy och Nova rabblar statistik: nittio procent av alla mord begås av män, nittionio procent av alla våldtäkter. ”Ja, det enda positiva med dem är att de typ en miljard gånger om dagen antingen misshandlar eller slår ihjäl varandra.”

För det gör de ju: i verkligheten är det mycket vanligare att män blir mördade än kvinnor. 

Det skulle krävas riktig forskning för att utröna hur mordstatistiken egentligen ser ut i fiktionen, men när jag började fundera på saken tyckte jag mig se en hel del fördomar, både hos mig själv och hos författarna. Varenda gång en kvinna faller offer i en deckare är det otäckt och blir uppmärksammat, kvinnan utmålas som hjälplös och ofta som väldigt oskyldig. När männen blir mördade rycker alla på axlarna. Dumma karlar. Skyll er själva.

Man skulle ju annars kunna tänka sig att det finns ett samband: att våld föder våld. Låter inte den frasen lite bekant? I så fall borde vi ju, både i fiktionen och i verkligheten, fundera lite mer över hur våld mot män ser ut.

● ● ●

5 x NYA DECKARE

Mads Peder Nordbo: ”Mannen från Thule”

Översättning Kalle Hedström Gustafsson, Albert Bonniers förlag

Världen förändras ständigt, men den är också sig förvånansvärt lik. Det nya med Trump är att han vill köpa Grönland, det vanliga är den amerikanska närvaron där. Island och Grönland har länge gått sin balansgång mellan nordiskt kolonialstyre och amerikansk militärmakt.

Journalisten Matthew Cave, huvudperson i danske Mads Peder Nordbos deckarserie, är danskamerikan. Hans pappa var amerikansk militär stationerad på Grönland. Själv har Matthew vuxit upp i Danmark, för pappa försvann på ett tidigt stadium. Men nu är Matthew bosatt i Nuuk, och i ”Flickan utan hud” upptäckte han att han hade en halvsyster, Arnaq.

Han fick en vän också, Tuparnaaq, som är Mads Peder Nordbos svar på Millenniumseriens Lisbeth Salander. Tuparnaaq var utsatt för övergrepp som barn, hon har suttit i danskt fängelse i tolv år för mord och kommit ut som ett skarpslipat hämndvapen.

Grönland: en dansk koloni, och även en arktiskt belägen ö där det varit långt mellan människorna och svårt att fly från plågoandar. Kolonialmakten utövade sin makt, och de maktlösa tog ut sin frustration på barnen. Åtskilligt talade man inte om, som de alltför vanliga övergreppen inom familjen. Annat upptäcktes inte alls.

När Arnaq tillsammans med tre vänner beger sig till Færingehavn en helg, den by där förra boken kulminerade, blir Matthew orolig. Men det borde ju inte vara någon fara, mördaren är ju inte kvar?

Varpå de fyra ungdomarna försvinner.

Det blir helt hårresande otäckt, stundtals mer skräck än deckare, men Matthew och Tuparnaaq uppdagar också en komplex historia från nittiotalet, när amerikanerna experimenterade på ön. Och mja, världen har ju inte ändrat sig så mycket sedan dess.

Karin Aspenström: ”Nattspår”

Lind & co

En känd författare, bosatt på Hornsgatspuckeln i Stockholm, blir anklagad både för att vara en mossig kulturman och för att vara alldeles för mycket vänster. När han börjar få mordhot från högerextremister står han inte ut längre, utan köper något förhastat ett ruckel i Värmland, i byn Svartbol där det inte ens finns en affär.

Och huset är verkligen fallfärdigt, alla i byn undrar vad i hela friden han tänkte. Han själv också.

Där misstänker jag länge en regelrätt spökhistoria, för något tassar på övervåningen och det verkar inte vara möss.

Det är en förhållandevis kort bok (med deckarmått mätt), men osedvanligt spännande både i trettiotalsberättelsen och nutiden. Karin Aspenström utnyttjar framgångsrikt schablonerna om ödehus, skogar, dolda hemligheter, underliga ortsbor och en otäckt trovärdig ultrahöger som givetvis finns även i Svartbol.

Erik Axl Sund: ”Dockliv”

Ordfront

Andra boken i Erik Axl Sunds nya serie har låtit vänta på sig: ”Glaskroppar” kom ut för fem år sedan och handlade om hur en mängd ungdomar begick självmord. Det visade sig finnas en gemensam nämnare, musiken.

Nu handlar det i stället om tonårsflickor som säljer sex till män, och prostitutionen är gammal men har hittat nya vägar, när flickorna kan fångas in genom nätet. Dessutom finns det allt fler trasiga flyktingar att tillgå, redan traumatiserade av inbördeskrig i hemlandet. Ju vidrigare önskemål, desto mer får flickorna betalt, och i bakgrunden lurar någon som kallar sig Dockmästaren. 

Erik Axl Sund (pseudonym för Jerker Eriksson och Håkan Axlander Sundquist) berättar genomtänkt och kunnigt om den kriminella världen, men det som gör dem verkligt udda och läsvärda i genren är att de aldrig väjer för starka känslor.

Mikaela Bley: ”Flickorna utan namn”

Wahlström & Widstrand

De första böckerna i serien om TV4-journalisten Ellen Tamm var måttligt intressanta, men i tredje boken, ”Louise” (2018) blev intrigen betydligt bättre. Och den här gången blir det våldsamt spännande redan från början, när tonåriga influencern Linn blir tvångsplacerad på ett nystartat flickinternat i skogen utanför Nyköping, där ingen ens får ha kontakt med sin familj, långt mindre med nätet.

Det pågår givetvis något skumt, och utanför internatet hittas en ung kvinna död. Ellen Tamm åker genast dit och gör reportage, men när inget mer händer vill tv-kanalen dra in bevakningen.

Den alltför snabbt och slarvigt presenterade upplösningen förstör tyvärr mycket, men längs vägen bygger Mikaela Bley skickligt upp oron både inne på internatskolan och i Ellens röriga privatliv, och berättar kompetent om en rad samtidsfenomen.

Anne Holt: ”En grav för två”

Översättning Margareta Järnebrand, Piratförlaget

En ung norsk elitskidåkare åker dit för dopning, men hennes pappa är bergfast övertygad om att hon är oskyldig. Någon har fått i henne ett otillåtet preparat, och pappan anlitar Selma Falck för att ta reda på vad som har hänt.

Selma Falck har själv varit elitidrottare, men hela hennes liv har rasat samman den senaste tiden. Hon sitter i en rävsax och behöver få fram pengar, och det fort.

Anne Holt besitter förmågan att konstruera en bra mordintrig men att också väva in andra frågor. Här tar hon upp en av idrottens baksidor, att populariteten medför en omfattande brottslighet. 

Sedan debuten 1995 har Anne Holt skrivit flera serier, varav en om polisen Hanne Wilhelmsen och en om kriminologen Inger Johanne Vik. ”En grav för två” ska följas av flera böcker om Selma Falck.

Läs fler boktips från Lotta Olsson 

Läs mer om deckare 

En voluminös man ligger på ett blankt badrumsgolv och dör. Blod över klinkerplattorna, utspilld tablettburk, exklusiv käpp med silverkrycka. 

”Jag vet vad folk kommer att säga om mig när jag är borta”, hörs den döende mannens röst. ”Att jag var högervriden, paranoid, fet. Och jag kommer inte att säga emot dem. Jag är konservativ, jag tycker om att äta – och jag tror på tv:s makt.” 

Sedan kommer nyckelrepliken: ”Det handlar om att ge människor vad de vill ha – även om de inte vet att de vill ha det.”

Att börja en berättelse i dödsögonblicket är ett klassiskt grepp. Man minns William Faulkners roman ”Medan jag låg och dog”, som i sin tur lånat sin titel från Homeros ”Odyssén”: ”När jag låg döende, stängde inte kvinnan med hundögonen mina ögon medan jag sjönk ned till Hades.”

Den som i detta fall sjunker ner till dödsriket är Roger Ailes, huvudperson i den verklighetsbaserade HBO-serien ”The loudest voice” och skapare av den konservativa amerikanska tv-kanalens Fox News. Ailes, här mirakulöst spelad av Russel Crowe, hade också varit legendarisk mediestrateg åt tre republikanska presidenter och tvingades avgå efter anklagelser om sexuella trakasserier och övergrepp 2016. Hans skapelse, Fox, förnyade inte bara tv-landskapet med sin blandning av propaganda, hets och förvridna bilder av verkligheten – den splittrade också en hel nation. Roger Ailes visade världen hur trumpianismen såg ut före Donald Trump.

Läs mer: Martin Jönsson: Om Fox-publiken slutar tro faller Trumps sista bastion 

Att se serien om honom är en fascinerande men vidrig upplevelse. Fascinerande för att den är så välgjord, vidrig därför att man vet att den är sann. När fiktionen stängs av kan man studera följderna av seriens skeenden i verkligheten, där en patologisk president varje dag pressar gränserna för det verkliga – den senaste veckan med sitt bisarra agerande om att köpa Grönland och utfall om att amerikanska judar som röstar på demokraterna är illojala.  

Man kan höra Roger Ailes hånskratta från helvetet.

Och där är han förvisso inte ensam. Det är ingen slump att populärkulturen just nu svämmar över av mäktiga, mer eller mindre maniska mediemän. I en artikel binder New York Times tv-kritiker James Poniewozik samman HBO-serien om Roger Ailes med andra säsongen av serien ”Succession”, som anses handla om Rupert Murdoch, mediemogulen som inte bara finansierade Fox News utan också genom sina brittiska mediekanaler eldade under kampanjen för Brexit. På Broadway spelas musikalen ”Ink”, som explicit handlar om Murdoch och i december kommer ytterligare en film om Roger Ailes, ”Bombshell”.  

Varför denna våg av brutala och bullriga bossar just nu? 

Det korta svaret är förstås att det är de som har skapat den värld vi lever i. Det är deras röster som sätter tonläget för vår tid. Donald Trump är inte bara en person eller en president, utan ett fenomen. Snarare är ett samlingsnamn för vår tids stora populistiska strömkantring: Putin. Polen. Italien. Brasilien. Storbritannien. 

I denna värld handlar politik om att skrika högt och med stor skamlöshet. Ingenting behöver vara sant men allting är möjligt. När Brasiliens president Jair Bolsonaro, helt utan stöd, skyller skogsbränderna i Amazonas på miljöorganisationerna är det en uppenbar, konspiratorisk lögn. Men för varje gång den upprepas får en liten del av den fäste i verkligheten.   

Men problemet med de höga rösternas politik är större än så. Över hela världen tar i dag lokala småpåvar intryck av de globala storfräsarna. De ser hur man utan negativa konsekvenser kan kapa förtöjningarna till verkligheten och börja bete sig hur som helst, ja att det rentav kan vara en merit i samspelet mellan medier och politik. 

Det är också därför som den dramaturgiska inledningen av ”The loudest voice” är så betydelsebärande. Den visar vad som är unikt med berättelsen om vår tid. Skurken dör förvisso – men hans röst, den högsta rösten i rummet, fortsätter höras.

På samma sätt visar serien att nedbrytningen av centrala värden i samhället går på djupet. Donald Trump och hans minioner runt om i världen kan bli omvalda eller inte, de kan få sparken eller bli befordrade – men de skadeverkningar de har åsamkat civilisationen kommer att bestå. 

Av den anledningen är det redan nu dags att lägga all energi på att formera motståndet mot de högljuddas tyranni. Så länge den liberala demokratins institutioner står pall för trycket kan gaphalsarna skrika så högt de vill. Men att stoppa vax i öronen kommer inte heller att hjälpa. Alla röster kommer att behövas i försvaret för vetenskap och fri journalistik. Alla kan som medborgare agera när man i sin vardag konfronteras med den nya oanständighetens sykofanter.

Vad ”The loudest voice” indirekt också visar är att det är dags att flytta fokus till den grå verklighetens vardagliga händelser: från den växande ojämlikheten i samhället till självmordsskövlingen av Amazonas. Allt detta pågår ju i verkligheten, medan världen låter sig distraheras av Donald Trumps galenskaper om Grönland. 

Bara genom att gemensamt hålla fast vid verkligheten kan vi hindra de högröstade huliganerna från att höras mest, också efter att de har lämnat rummet.