Filmer

Det verkar som en tanke att ”Aniara” hade svensk biopremiär i februari. Mycket dystrare blir det inte. Hade filmen visats i maj hade den antagligen varit lättare att skaka av sig väl ute i vårljuset, men nu klänger sig filmens tröstlöshet fast i dagar, får det att kännas som att kristallsarkofagen Aniara fortfarande omsluter en.

Tycker folk. Själv tycker jag att det verkar ganska trivsamt ombord på Aniara. Eller åtminstone att det hade kunnat vara det, om alla bara hade varit mer som Daisi Doody. 

Läs mer: Så blev ”Aniara” till ett varnande exempel inför apokalypsen 

Daisi Doody är i Harry Martinsons rymdepos ”en flicka ifrån Dorisburg”, som ”vrider sig i” dansen ”yurg” och ”jollrar slangen” från sin hemstad, storstaden som förintats av den kärnvapenliknande ”fototurben”. I Pella Kågermans och Hugo Liljas filmatisering av ”Aniara” är flickan en man, men jollrar gör han likväl. Daisi Doody känner inte till att Dorisburg ligger i ruiner, och framstår i ärlighetens namn som lite lätt debil, men på det sorglösa vis som bara en människa som känner sig hemma ombord på ett gigantiskt rymdfartyg på kurs mot döden kan göra.

Som jag föreställer mig att jag skulle göra.

”Aniara” är inspelad i köpcentret Mall of Scandinavia i Solna, på Stockholm–Åbo-färjan M/S Viking Grace och nöjes- och konferenspalatset Stockholm Waterfront vid Centralen. För att förstärka det opersonliga, ytliga, deprimerande i rymdfärden, får man anta. Låt gå för att Finlandsfärjor inte är paradisiska platser, men jag
gillar Mall of Scandinavia, och Stockholm Waterfront-byggnaden i glas och rostfritt stål är magnifik. De är genialiska som inspelningsplatser för en lågbudgetfilm – jag kan bara inte gå med på att de skulle vara sinnebilden av helvetet på jorden, förlåt, i rymden.

Filmrecension: ”Aniara” en hudnära och stilfull undergångsvision 

Man måste anta att de flesta av oss som bor i Stockholm vill göra det, har valt att göra det, och att vi vet vad vi har gett oss in på. Tanken på rulltrappor, inomhustorg och stora, öppna, inglasade lokaler borde inte fylla en äkta storstadsbo med skräck utan med en känsla av hemtrevnad.

Av samma anledning har jag aldrig förstått varför människorna i sci-fi-klassikern ”Blade runner” skulle vilja åka till de
off-world colonies dit överklassen skeppas. Det är ju urmysigt i Los Angeles år 2019, såsom Ridley Scott år 1982 föreställde sig Los Angeles år 2019 – ett konstant, stilla (om än säkert surt) regn, neonskyltar vart man än vänder blicken och en nudelbar i varje gathörn.

I ”Aniara” förevisar Miman, den artificiella intelligens som står för tröst och distraktion ombord på skeppet, en sorts
virtual reality-bilder från naturen. Det är mossa hit och vattenfall dit, ett stämningsfullt dopp i någon blank tjärn. När Miman går under av sorg över människans inneboende ondska lyckas dess skötare mimaroben i stället projicera bilder av samma mossa och samma vattenfall utanför rymdfarkostens fönster, så att de ska slippa titta på rymden. Jag skulle vilja ha ett par vr-glasögon som visade utsikten från Aniara utan skogsprojektioner, eller ännu hellre ett par som lät mig trampa runt på de blankpolerade golven i Mall of Scandinavia.

Podd
: ”Aniara” – ”Rederiet” i rymden?

Man kan förstås begripa att passagerarna ombord på Aniara tröttnar på att i åratal enbart få äta alger. På att aldrig få återförenas med de nära och kära som bara råkade hamna på en annan färja till Mars.

Men i Stockholms innerstad lever vi på en diet av havremjölk, och eftersom tågtrafiken helt slutat gå från Stockholms central kan ingen inflyttad längre vända hem. Vi jollrar slangen från vår hemstad i ruiner (har ni
sett det svarta hål där Slussen brukade vara?) ”som i feber tills vi somnar”, som Harry Martinson skriver. Daisi Doody säger: ”Du gammar ner dej och blir jail och dori. Men gör som jag, jag sitter aldrig lori.” Stockholmssyndrom, kan vi kalla det.

Läs
fler texter av Greta Thurfjell
, till exempel om
varför Karl Ove Knausgård inte får sluta röka
.

”Helig moder” skulle först ges ut i slutet av förra våren, men stoppades i sista stund. I stället skulle albumets låtar bli fristående singlar att pytsa ut under resten av året och som skulle testas live. Sedan övervägde Silvana Imam att helt enkelt bara lägga sitt tredje album på hyllan tills vidare.

Till det kan också läggas Imams uppmärksammade uppbrott från musikkollektivet RMH/Trans94 och hennes tilltagande trötthet kring den moderna musikbranschens krav på mätbarhet, som till slut resulterat i att den här skivan ges ut på eget bolag.   

”Helig moder” har alltså, till och med för att vara ett modernt hiphopalbum, varit ovanligt omgärdat av olika besked kring när, hur och i vilken form det ska släppas. Kanske är det den osäkerheten som gjort att albumet i så hög utsträckning präglas av ambivalens, tvivel och funderingar bland alla genretypiskt kaxiga och underhållande försäkringar om den egna förträffligheten?

Eller så handlar det bara om en klassisk post-genombrott-tematik som är typisk för en hiphopvärld där strävan efter berömmelse alltid balanseras upp av, ibland till och med överröstas av, misstänksamheten mot dess baksidor. Efter idel pressrosor för både den tre år gamla föregångaren ”Naturkraft” och konserterna i dess svallvågor, en ”Guldbagge”-belönad dokumentärfilm och hyllat turnerande med Håkan Hellström landar Imam i albumets titelspår någonstans i ett ifrågasättande av bilden av henne och den svårburna press den inneburit.

”Gav mig superhjälterollen/Hade inget val/Ni satte mig på podiet/Förvänta alla svar” rappar hon först, för att i nästa vers undra: ”Tänker på er alla/Tänker ni på hur jag mår?/När jag hela tiden strider för att världen ska bli vår”. ”Vad jag än gör/Gud dom kritiserar/Fuck dom alla/Vill ba överleva” konstaterar hon senare under albumet.  

Det är en nästan oundviklig försvarsställning som hon lätt kunnat fastna i, men som visar sig vara bara en av flera positioner här. Silvana Imam ägnar minst lika stor del av ”Helig moder” åt att leta efter vägen ut från det fack hon känner att hon har placerats i.

Bredden i uttryck, från det konfrontativa till det personligt kärleksfulla, gör henne fortfarande till en unik röst på den svenska hiphopscenen. Hon sträcker upp en hårt knuten metoo-hand (”Det är mycket mer än rapmusik/det här är kvinnlig hämnd”) i ”Vikken då”, skriver ett genuint rörande anthem för alla lillasystrar därute i den briljanta ”Ta hand om dig” och, inte minst, är väldigt öppen med sina funderingar och drömmar kring tvåsamheten med medverkande flickvännen Beatrice Eli.

Musikaliskt är också ”Helig moder” mer lågmäld än föregångarna och de nästan övertänt explosiva konserterna, vilket på sätt och vis passar de ämnen och känslolägen som albumets texter kretsar kring. För det här är så tydligt ett verk av en artist som vunnit mycket, men som fortfarande, och just därför, söker efter mer.   

Bästa spår: ”Ta hand om dig”

Läs
fler musikrecensioner av Mattias Dahlström
, till exempel
om hur Håkan Hellström byter tilltal från det arenarockiga – till att kräma på med full symfoniorkester
.

Den senaste tidens diskussion om poesi är nu inne på sin femte vecka och har genererat en uppsjö av inlägg som vidrört allt ifrån poeters ekonomiska villkor till en kritik av kritiken av poesikritiken. Debatten har skjutit i så många riktningar att det tycks svårt att greppa vad den egentligen handlar om. Men flera gånger drabbas jag av känslan att den tycks frikopplad från den samtidspoesi som faktiskt skrivs och ges ut. Åtminstone replikerna som följde på min artikel i DN (
18/1), där jag kritiserade Victor Malm och Rebecka Kärdes kategoriska avfärdande av samtidspoesin som ”objektivt passé” och förstenad, var lika undflyende och exempelbefriade som de texter jag först angrep. 

Malm repeterar samma tes och menar i sitt svar att bristen på stora metaberättelser om samtidspoesin är ett uttryck för dess ”utmattning, utspridning, otydlighet” (
Expressen 27/1), medan Kärde (
DN 30/1) lägger massvis med verbalt krut på att banka in truismen att konstens värde inte är någonting inneboende fixerat, utan är villkorat av sin ”sociala, mediala, estetiska och politiska” kontext. Vad denna kontext utgörs av eller hur poesin placerar sig i den i dag specificerar varken hon eller Malm. I stället upprepar Kärde bara samma formler om att samtidspoesin ”hade kunnat ges ut för tjugo år sedan och sett precis likadan ut” och att den ”rubbar ens världsbild exakt noll millimeter”. 

Läs mer: Detta har hänt i debatten om svensk poesi 

Lyra Koli instämmer i SvD (
28/1) med Malm och Kärde och tolkar kritiken mot deras texter som ett uttryck för att poesin inte tål kritik (i en text som självklart också den är befriad från exempel). Som om det var detta det var frågan om. Är detta den slappaste diskussion om poesi som publicerats på en kultursida? Om man ska avfärda större delen av samtidspoesin – vilket ju i sak inte behöver vara något fel – så bör man åtminstone ha en lite ambitiösare redogörelse för sina estetiska parametrar, eller någon historieskrivning utifrån vilken samtidens påstådda fattigdom kan mätas. Som ett minimum bör man nog nämna vad det är man pratar om. Annars blir ju den ”gäspning” Koli slår ett slag för som kritiskt omdöme bara ett sätt att säga att man är privat uttråkad och att hovnarren poesin ska komma och underhålla en i ens solipsistiska avskildhet.

Rebecka Kärde efterlyser en ”aktiv estetisk konfliktdimension”, vad nu det skulle vara. En återgång till modernismens utopiska negativitet? En simtävling mellan Göran Greider och Johan Jönson? 

Kanske kan man i stället börja med några av dessa frågor: Hur definierar vi marginal när en så estetiskt platt diktsamling som Tua Forsströms ”Anteckningar” nomineras till Sveriges Radios lyrikpris istället för, säg, Jila Mossaeds ”Vad jag saknades här” eller Iman Mohammeds ”Bakom trädet ryggar”? Vad säger det om kulturoffentligheten när Marie Silkebergs högst tveksamma ”Atlantis”, där den europeiska kosmopoliten narcissistiskt centrerar sig själv som världssamvete, enhälligt hyllas av vita kritiker? Vad händer med poesins politiska insisterande på icketransparens och abstraktion, som i Fredrik Nybergs senaste diktsamling, när abstraktionen snarare än att peka på en plats utanför kapitalet, i dag i stället kommit att bli dess symbol?

Elis Burrau: ”Poesin har inte stagnerat, den har koagulerat eftersom den brukade vara blod” 

Den superschematiska och banala rörelse jag tecknade – från en språkorienterad till en i högre grad erfarenhetsorienterad poesi – kan självklart kompliceras. Kan tillbakagången för language-estetiken under 2010-talet förstås i ljuset av att det ideologiska språket – som språkkritiken ursinnigt ville demontera – redan punkterats och avslöjats efter finanskrisen 2018, tillsammans med den liberala Hans Rosling-ideologins tro på historiens framsteg? Rör sig den politiska poesin i stället i riktning mot kartläggning, subjekt, och diktjagets sammanhållande och centrerande blick? Kommer vi i framtiden se mer poesi som arbetar med dokumentära strategier, som hos David Vikgren och David Väyrynen? Hur förändras poesin av att röster ur fler grupper i samhället träder in i det litterära rummet?

Jag vet inte, detta är bara lösa tankar, men att utgå ifrån litteraturen och dess faktiska sammanhang känns som en rimlig inledning på varje poesidiskussion.  

Chefredaktör och ansvarig utgivare: Peter Wolodarski | Redaktionschef: Caspar
Opitz | Vd: Anders Eriksson | Chef DN.se: Anna Åberg | Redaktionell utvecklingschef: Martin Jönsson |
Administrativ redaktionschef: Fredrik Björnsson | Utrikeschef: Pia Skagermark | Kulturchef: Björn Wiman |
Politisk redaktör: Per Svensson

© Dagens Nyheter AB 2019

Serien gör en djupdykning i det legendariska rockbandets ”uppgång, regerande och explosiva självdestruktion”. Nya intervjuer med sakkunniga gamla punkfans och arkivmaterial utlovas i de åtta avsnitten. 

 Chuck D ser likheter mellan hans Public Enemy och det brittiska bandet från London:

– Jag var och har förblivit ett stort fan. Vi var båda engagerade i väldigt snarlika sociala och politiska frågor, säger han till BBC.

BBC Studio har tidigare  producerat bland annat ”David Bowie: Finding Fame” och ”Later with… Jools Holland” och haft filmteam på Glastonbury-festivalen. Clash-dokumentären är deras första större podd-satsning. 

Också Spotify har i dag ett skärpt fokus på poddar och därför bland annat köpt podradioföretagen Gimlet Media och Anchor.

Under några dagar har jag vistats i mörkret, i Mian Lodalens och Maria Ahlsdotters roman ”I döden för dig”. Bokens 440 sidor har varit så smärtsamma att ta sig igenom att jag blev tvungen att tjuvkika i slutet, för att få en hint om där finns lättnad i helvetet. Och ja, det finns det.

”I döden för dig” får mig än en gång att fundera på kategoriseringen av böcker. Vad i denna berörande, obekväma och plågsamma bok definierar den som ”ungdomsbok”? Romanen som handlar om Nina, en flick-kvinna utlämnad åt sin styvfars maktutövning. Nina som år efter år, ”frivilligt”, väljer att sova på balkongen för att huka under styvfaderns radar. Många minusgrader. Mamma vet men förmår inte sätta emot. Självklart är detta en berättelse som vi alla behöver ta del av. 

Bokrecension: Mian Lodalen skriver vansinnigt lärorikt om kvinnor och sex 

”I döden för dig” är en så plågsam läsning att det gränsar till det outhärdliga, främst för dess sanning. Inte i dokumentär bemärkelse men i hela det levande livet. I varje kvarter, i varje klass och grupp finns och pågår det; familjer som mår så dåligt att det knappt går att sätta ord på. Barn och unga som solidariskt ställer upp för sina mest dysfunktionella föräldrar. Lärare som tittar åt ett annat håll när den tjocka, den ”för” mörkhyade, den finniga eller den tyste råkar hamna för nära dem som – med sina orsaker – njuter av att härska och plåga. Och när någon, som här en vaktmästare till slut brister och sätter hårt mot hårt, då blir han, det enda räddande vittnet, avskedad. Tyrannerna hade säkert blivit ”kränkta”.

Det är en bok och berättelse som gör avtryck. Jag är glad att ha vandrat i dess mörka tunnel och att ha kommit ut på andra sidan.

Det är länge sedan jag blev så starkt berörd av en roman. Givetvis beror det på den oavvisliga berättelsen som omfattar såväl svek och förnedring som upprättelse, syskonkärlek och en solidaritet bortom det mesta. Men trots att boken innehåller bisarra beskrivningar om lek på gränsen till död, och om sorg och hot, finns här inget lättköpt. Mian Lodalen och Maria Ahlsdotter spekulerar inte ett ögonblick i vulgärvåld.

Med sitt engagerade berättande och närvarande språk förmedlar de sin historia om Nina, hennes vanmäktiga mamma, den älskade lillasystern Jojo och styvpappan. Parallellt med Ninas öde löper Onnis. Han som lindar sin övergivenhet i fett, pommes frites och dödslängtan. Likt en strandad val ligger hans sjukligt tjocka mamma gömd i sitt ovädrade rum. Och så, som en livlina, bandet mellan Nina och Onni. Deras outtalade pakt om att gömma skammen så som en gång Lasse Hallström beskrev det i filmen ”Gilbert Grape”. 

Bokrecension: Måste alla förebilder för barn vara hjältar? 

”I döden för dig” är en bok och berättelse som gör avtryck. Jag är glad att ha vandrat i dess mörka tunnel och att ha kommit ut på andra sidan. Som betraktare är jag i säkerhet men om Nina och Onni någonsin kommer att vara det är mera ovisst. Men möjligheterna finns.