Från kategorin

Filmer

The Four Seasons-medlemmen Tommy DeVito död

Hans Four Seasons-kollegor Frankie Valli och Bob Gaudio uttrycker sin sorg över DeVitos bortgång i ett gemensamt uttalande, skriver Variety : ”Det är med stor sorg vi meddelar att Tommy DeVito har gått bort. Han kommer att saknas av alla som älskade honom.”

The Four Seasons hade tre Billboardettor i rad åren 1962–1963 med låtarna ”Sherry”, ”Big girls don’t cry” och ”Walk like a man”. Gruppen knep återigen förstaplatsen med 1964 års singel ”Rag doll”.

De valdes in i Rock and Roll Hall of Fame 1990, och förevigades i musikalen (och sedermera även filmen) ”Jersey boys”.

Läs mer...

Tv-profilen om nya kärleken Lovisa

▸ ”Hon har allt jag har saknat tidigare”

Läs mer...

Tv-profilen om nya kärleken Lovisa

▸ ”Hon har allt jag har saknat tidigare”

Läs mer...

SVT-profilens ord efter uppbrottet

▸ Skiljer sig efter tre år: Fokus på familjen

Läs mer...

Deradoorians nya album är hårt, mörkt – och tomt

Angel Deradoorians debutalbum som soloartist, fina ”The expanding flower planet”, tog avstamp i det sound hon skapat med Dirty Projectors men var friare, färgrikare och flummigare. Efter ep:n ”Eternal resources” som utforskade en mer ambient stil kommer nu hennes andra fullängdare, som går i ännu en ny riktning: rakare, hårdare, mörkare, mer monoton musik, inspirerad av krautrock. Det är uppfriskande med elektronikfri indie, men skivan bär på en tomhet. Deradoorian är inte Alice Coltrane, hon vill flyga upp i andlighetens konst men har inte tillräckligt stora vingar för att lyfta från marken. Det som återstår är en psykedelisk målning med svart som enda färg. ”Find the sun” låter som en dröm om att ta en snedtripp på Woodstock, bli av med alla sina vänner och känna ångesten komma krypande.

Bästa spår: ”It was me”

Läs mer om musik och fler texter av Nicholas Ringskog Ferrada-Noli

Läs mer...

SVT-profiler: Bra att hoten tas på allvar

▸ Carina Bergfeldt om miljonerna: Krävs resurser

Läs mer...

Han ryter ifrån efter hoten mot SVT-profilerna

▸ Statsminister Stefan Löfven: Det är avskyvärt

Läs mer...

JUST NU: Deltagare smittad med corona

▸ Sjukdomskaos i ”Idol” inför första fredagsfinalen

Läs mer...

Kocken till akuten efter olyckan i tv

▸ ”Så jävla klantigt – har inget försvar”

Läs mer...

Skådespelaren har äntligen fått barn

▸ Har tidigare haft två missfall med hustrun

Läs mer...

Hon flyr Sverige efter premiären

▸ PH-profilen: Börjar om från start

Läs mer...

Fleet Foxes har återupptäckt popmusikens kraft

Fleet Foxes var så fruktansvärt samtida 2011 att de blev nästintill omöjliga att lyssna på ett år senare. Detsamma kan sägas gälla det mesta i den här hastigt uppflammande indiefolk-genren, de som kavlade upp byxbenen, hissade upp gitarrerna, sjöng stämmor i kvinter och terser, skippade allt vad raka fyrfyra-komp hette (och detta hat mot hi-haten) och namndroppade influenser från Västafrika. Åh, det var så bra. Men så outhärdligt i längden.

Fleet Foxes gick på många sätt längst i sina försök, kanske inte musikaliskt, men med stämningar som ekade av brådmogen andlighet och en rätt påfrestande nostalgi och naturromantik som man faktiskt inte kan bottna i när man är 21 år gammal. Jag tyckte inte om debuten, smälte fullkomligt inför uppföljaren och tappade helt intresset kort därpå. När de efter sex år lyckades få ur sig en skiva till (”Crack-up”, 2017) var det inte många som brydde sig. Och det var också en avig skiva, uppenbart avsedd att testa publikens gränser. Den är mest jobbig med sitt symfoniska anslag.

Det är onekligen tillkämpat att bandet utan förvarning släpper ett nytt album exakt kl 15.31 den 22 september – då höstdagjämningen infaller – men samtidigt en monumental lättnad att inse att det är ett på många sätt pånyttfött band som träder fram ur skuggorna. Den kvalmiga andligheten är borta, liksom de tvångsmässiga försöken att krångla till varje låtstruktur. Om Fleet Foxes i början framstod som ett kollektiv är det mer sångaren och låtskrivaren Robin Pecknolds band i dag. Han har producerat själv, hans röst står i centrum och det är hans kriser, tankar och referenser som präglar texterna.

Men ”Shore” är också resultatet av en gemensam insats. Det här är ett band som återupptäckt popmusikens kraft och dykt djupt ner i Brian Wilsons och Beach Boys målarlåda för att kunna måla med de flödigaste akvarellfärgerna. Hi-haten är tillbaka och i många låtar hittar de till och med ett fint rullande sväng som driver på bakom ljudsjoken. Låtarna klockar i snitt in på popformatets idealiska 3.50.

Bara en sådan sak.

Bästa spår: ”Can I believe you” och ”Young man’s game”

Läs mer om musik och fler texter av Po Tidholm

Läs mer...

Fleet Foxes har återupptäckt popmusikens kraft

Fleet Foxes var så fruktansvärt samtida 2011 att de blev nästintill omöjliga att lyssna på ett år senare. Detsamma kan sägas gälla det mesta i den här hastigt uppflammande indiefolk-genren, de som kavlade upp byxbenen, hissade upp gitarrerna, sjöng stämmor i kvinter och terser, skippade allt vad raka fyrfyra-komp hette (och detta hat mot hi-haten) och namndroppade influenser från Västafrika. Åh, det var så bra. Men så outhärdligt i längden.

Fleet Foxes gick på många sätt längst i sina försök, kanske inte musikaliskt, men med stämningar som ekade av brådmogen andlighet och en rätt påfrestande nostalgi och naturromantik som man faktiskt inte kan bottna i när man är 21 år gammal. Jag tyckte inte om debuten, smälte fullkomligt inför uppföljaren och tappade helt intresset kort därpå. När de efter sex år lyckades få ur sig en skiva till (”Crack-up”, 2017) var det inte många som brydde sig. Och det var också en avig skiva, uppenbart avsedd att testa publikens gränser. Den är mest jobbig med sitt symfoniska anslag.

Det är onekligen tillkämpat att bandet utan förvarning släpper ett nytt album exakt kl 15.31 den 22 september – då höstdagjämningen infaller – men samtidigt en monumental lättnad att inse att det är ett på många sätt pånyttfött band som träder fram ur skuggorna. Den kvalmiga andligheten är borta, liksom de tvångsmässiga försöken att krångla till varje låtstruktur. Om Fleet Foxes i början framstod som ett kollektiv är det mer sångaren och låtskrivaren Robin Pecknolds band i dag. Han har producerat själv, hans röst står i centrum och det är hans kriser, tankar och referenser som präglar texterna.

Men ”Shore” är också resultatet av en gemensam insats. Det här är ett band som återupptäckt popmusikens kraft och dykt djupt ner i Brian Wilsons och Beach Boys målarlåda för att kunna måla med de flödigaste akvarellfärgerna. Hi-haten är tillbaka och i många låtar hittar de till och med ett fint rullande sväng som driver på bakom ljudsjoken. Låtarna klockar i snitt in på popformatets idealiska 3.50.

Bara en sådan sak.

Bästa spår: ”Can I believe you” och ”Young man’s game”

Läs mer om musik och fler texter av Po Tidholm

Läs mer...

Zelmerlöws tuffa tid efter missfallet

▸ ”Bra att vara ärlig när det gäller följderna”

Läs mer...

Förlovningslycka för Montazami

▸ Pojkvännen gick ner på knä på stranden

Läs mer...

Återuppstått körpris ska stärka unga dirigenter

Eric Ericson award väcks 2021 till liv efter tolv års vila. Tävlingen ska främja unga kördirigenter, högst 35 år gamla. Bakom den står Sveriges Radios Berwaldhallen, Kungliga Musikaliska Akademien och Europeiska radio- och tv-unionen (EBU).

– Med priset vill vi vårda arvet från Eric Ericson och stötta unga dirigenter. Det är en fin plattform för deltagarna att knyta kontakter och utbyta erfarenheter, säger Staffan Becker, chef på Berwaldhallen.

Finalen hålls i Berwaldhallen i oktober nästa år. En jury korar vinnaren, som tar emot 100.000 kronor och får leda konserter med elva radiokörer inom EBU.

Läs mer...

Charmerande om Sherlocks syster

▸ Så många ➕ får ”Enola Holmes”

Läs mer...

Hon hyllas av maken med rumptatuering

▸ Stjärnans replik: Nu är du fast med mig

Läs mer...

Sveriges Radios P2 får jämställdhetspris

I samarbete med Ifrågasätt Media Sverige AB:s (”Ifrågasätt”) tjänst Ifrågasätt erbjuder DN möjligheten för läsare att kommentera vissa artiklar. Denna tjänst tillhandahålls således av Ifrågasätt som också är ansvarig för tjänsten.

De kommentarer som Ifrågasätt tillgängliggör på tjänsten visas i anslutning till dn.se. DN granskar inte kommentarerna i förväg. Kommentarerna omfattas inte av utgivaransvaret enligt yttrandefrihetsgrundlagen och de är inte heller en del av den grundlagsskyddade databasen dn.se.

Grundreglerna för kommentarer är:

  • håll dig till ämnet
  • håll en god ton
  • visa respekt för andra skribenter och berörda personer i artikeln.

I övrigt gäller de regler för kommentarer som framgår av Ifrågasätts användarvillkor och som du godkänner i samband med att du skapar ett konto för kommentering. Ifrågasätt förbehåller sig rätten att radera kommentarer i efterhand. DN kan genom eget beslut ta bort kommentarer.

Läs mer...

Världsstjärnans mamma är död

▸ Omtalade träningsprofilen blev 98 år

Läs mer...