Från kategorin

Filmer

Efter missfallet – stjärnan har fått barn

Läs mer...

Skivrecension: Mando Diao gör rock som om det var bred mainstream

Det var väl toksuccén med Frödingskivan 2012 som ställde till det, som bröt så totalt med det tidigare att ingen förstod riktigt vart Mando Diao kunde gå vidare. Tio års garagerock på engelska bytt mot pastoral svensk folkrock, efteråt blev det så vilset att ena frontfiguren Gustaf Norén försvann.

Så nu pratar bandet om behovet av riktiga rockriff på scen och sin skitigaste platta sen debuten. Ändå låter det inte alls så, temperamentet är så annorlunda. Av de hypertaggade kaxighetsrockarna har blivit ett erfaret band som väljer noga mellan stilgrepp och lyckas pressa in tio låtar på bara strax över en halvtimme, utan att något känns det minsta stressat.

Lite som amerikanska The Black Keys: kort, effektivt och refrängstarkt. Just så som bred, vital mainstreamrock borde kunna låta om bred rock fortfarande vore mainstream.

Bästa spår: ”He can’t control you”

Läs fler musikrecensioner av Nils Hansson, till exempel om hur den lilla brödraduon North Mississippi Allstars håller på att växa in i sitt namn.

Läs mer...

Tv-profilen Bengt Feldreich är död

Bengt Feldreich var utbildad folkskollärare och inledde sin karriär med att undervisa på dagarna och att göra utlandsprogram för Radiotjänst, numera Sveriges Radio, om kvällarna. 1955 fick han jobb på tv – som då var helt nytt – och blev kvar där i 30 år. Bland annat ledde han program som ”Kvitt eller dubbelt – Tiotusenkronorsfrågan” och ”Snillen spekulerar”.

– Jag vill bli ihågkommen som reportern som alltid stod på tittarens och lyssnarens sida. Professorer var vana att vara oemotsagda, men jag var sträng mot dem tills de förstod att de måste tala begripligt. Det var glädjefyllt att översätta kunskaper, sade Bengt Feldreich i en intervju med TT vid 90-årsdagen.

I en intervju med DN från 1995, då Bengt Feldreich fyllde 70 år, berättar han om sin syn på populärvetenskap, som inte alls var lika accepterat när han inledde sin karriär. 

– I England fanns redan då en god tradition av att presentera vetenskap begripligt – och numera är det accepterat också i Sverige. Jag anser att det är en självklar uppgift för journalister att försöka göra forskning och vetenskap tillgängliga för många, sade Bengt Feldreich i intervjun.

Bengt Feldreich gjorde Benjamin syrsas röst och sjöng ”Ser du stjärnan i det blå”.
Bengt Feldreich gjorde Benjamin syrsas röst och sjöng ”Ser du stjärnan i det blå”.

Foto: Claudio Bresciani / TT

SVT:s vd Hanna Stjärne minns Bengt Feldreich som en person som en pionjär. 

– Han var en tv-pionjär, en av våra första folkbildare i tv som var mån om att göra vetenskap begripligt, säger hon till DN och fortsätter:

– Han ville förmedla trygghet och det gjorde han verkligen. Han var också en kunnig guide genom flera klassiska historiska händelser som högertrafikomläggningen, månlandningen och kungabröllopet.

Bengt Feldreich var tv:s första julvärd 1959 och fortsatte med det tills han lämnade över till vännen Arne Weise 1972. Bengt Feldreich var berättarröst för det klassiska julprogrammet ”Kalle Anka och hans vänner önskar god jul”, där han även gjorde Benjamin Syrsas röst och sjöng ”Ser du stjärnan i det blå”. Själv tyckte han att uppmärksamheten kring Disneyprogrammet blev för stort, ändå fortsatte han att läsa in påannonser för nysläppta Disneyfilmer efter pensionen.

Han blev hedersdoktor vid Linköpings universitet 1975 och fick 1984 Kungliga Tekniska Högskolans stora pris. Bengt Feldreich avled i sviterna av lunginflammation och blev 94 år gammal.

Läs mer...

Första julvärden Bengt Feldreich är död – blev 94 år gammal

Läs mer...

”Bachelor”-Felix om sorgen efter mammans död: Jättejobbigt

Läs mer...

Jan Eklund: Biografierna om Lagerlöf och Nobel kan man bara applådera

Den svenska biografin hade länge dåligt rykte. Under senare år har genren levt upp och förnyats, med starka insatser av bland andra Johan Svedjedal (Karin Boye), Jens Liljestrand (Vilhelm Moberg) och Fatima Bremmer (Ester Blenda Nordström). 

Även inför årets Augustnomineringar var det många som tippade att just biografierna skulle dominera. Två fick plats på listan: Anna-Karin Palms ”Jag vill sätta världen i rörelse” och Ingrid Carlbergs ”Nobel”. Utmärkta val! Jag vill gärna fördjupa mig i Selma Lagerlöfs och Alfred Nobels världar. 

Läs mer: Så stred släktingarna om arvet efter Nobel 

Carlberg har fått priset tidigare – Palm ligger därför bättre till för en August 2019. 

Pikant nog borde de ha tävlat mot idéhistorikern Gunnar Brobergs mäktiga bok om Carl von Linné: ”Mannen som ordnade naturen”. Men Broberg sitter i juryn, och då får man surt nog stå över.     

Patrik Svenssons originella ”Ålevangeliet” var ett väntat val. Lotte Möllers ”Bin och människor” mer överraskande. Det blir väl ändå en djurbok för mycket? ”Strindbergs lilla röda” (otroligt vackert formgiven av Nina Ulmaja) ska jag bums börja läsa. Liksom ”Världens yttersta platser” – som precis kommit ut. 

Vad som saknas? Kanske en rykande samhällspolitisk studie. Men det var ett magert år på den fronten. 

Läs mer: De är nominerade till Augustpriset 2019

Läs mer...

Jonas Thente: 2019 blev ett ungdomligt år

Man behöver inte vara särskilt konspirationsbenägen för att tro att Makterna bakom Augustpriset – Svenska Förläggareföreningen – har ålagt sina juryer att sprida nomineringarna på så många förlag som möjligt. De sex skönlitterära verken representerar fem förlag, varav två är nykomlingar: ett kriterium så gott som något i en tävling av det här slaget. 

Två av mina tre favoriter, Nina Wähäs ”Testamente” och Steve Sem-Sandbergs ”W”, kvalade in bland de sex. Monika Fagerholm nominerades inte. I stället har man fastnat för Anna Focks ”Väderfenomen”, som beskriver ett repressivt samhälle – Sovjetunionen – utifrån den första av en rad nukleära katastrofer. 

Både den, Sem-Sandbergs och Wähäs romaner utspelar sig nästan helt utom Sveriges gränser. Intressant tendens. Debutanten Daniel Gustafssons ångestridna ”Odenplan” är däremot extremt svensk och ett bra val.

Lyriken brukar få någon enstaka plats i Augusturvalet. I år blev det två, även om Marit Kaplas ”Osebol” mer liknar en Svetlana Aleksijevitj med intervjubandspelaren lössläppt i den värmländska glesbygden, än egentlig lyrik. Om man vill vara trist formell. Och den tvärsäkra Olivia Bergdahls ”Barnet. En sonettkrans” är bultande och frän. Men är hon bättre än till exempel Eva-Stina Byggmästar och David Vikgren? 

I detta sammanhang måste man nog svara ja. Årets nomineringar känns yngre än någonsin och själv offrar jag gärna några kolosser på framtidens altare. Vem som vinner? Det står mellan en självklarhet, ”W”, och en sensation: ”Osebol”. 

Läs mer: De är nominerade till Augustpriset 2019 

Läs mer...

Lotta Olsson: ”Dyksommar” är årets mest självklara nominering

Det har kommit ut många bra böcker för barn och ungdomar i år, men bland dem finns några som utmärker sig. En del av dem återfinns bland de nominerade, och det skulle förvåna mig om inte Sara Stridsbergs och Sara Lundbergs bilderbok ”Dyksommar” blir årets Augustpristagare, framför allt för Sara Lundbergs exceptionellt vackra illustrationer. Den är nog årets mest självklara nominering.

Även Oskar Kroons fina mellanåldersbok ”Vänta på vind” är väl värd sin nominering. Han är en av de stilistiskt mest begåvade bland de nya författarna och lyfter en vanlig skilsmässohistoria till existentiell nivå.

De andra nominerade är förstås också bra, med ständigt högkvalitativa upphovsmän som Per Gustavsson, Åsa Lind, Joanna Hellgren, Sara Olausson och Jenny Jägerfeld. 

Men vart tog serietecknaren Mats Jonssons första mellanåldersbok ”Blod i gruset” vägen? Den borde ha varit med på listan. Han berättar i en säreget osäker ton om skotten i Ådalen 1931 för en yngre generation, beskriver hur skam och skuld lever kvar i generation efter generation, och drar viktiga paralleller till hur barnen behandlar varandra nu. Även lyrikantologin ”Berör och förstör” (redaktörer Athena Farrokhzad och Kristofer Folkhammar) hade varit värd en nominering.

Läs mer: De nominerade till Augustpriset 2019

Läs mer...

De är nominerade till Augustpriset 2019

När årets Augustnominerade författare ställde sig på Södra teaterns scen för den traditionella gruppbilden var det tydligt att ett kön dominerar. 15 av 21 författare – mer än 70 procent – till årets 18 nominerade titlar är skrivna av kvinnor.

Årets Augustnominerade författare.

Bild 1 av 9
Årets Augustnominerade författare.

Foto: Kevin Chang

Nina Wähä.

Bild 2 av 9
Nina Wähä.

Foto: Kevin Chang

Marit Kapla.

Bild 3 av 9
Marit Kapla.

Foto: Kevin Chang

Sara Lundberg och Sara Stridsberg.

Bild 4 av 9
Sara Lundberg och Sara Stridsberg.

Foto: Kevin Chang

Sara Olausson.

Bild 5 av 9
Sara Olausson.

Foto: Kevin Chang

Ingrid Carlberg.

Bild 6 av 9
Ingrid Carlberg.

Foto: Kevin Chang

Anna-Karin Palm.

Bild 7 av 9
Anna-Karin Palm.

Foto: Kevin Chang

Steve Sem-Sandberg.

Bild 8 av 9
Steve Sem-Sandberg.

Foto: Kevin Chang

Daniel Gustafsson.

Bild 9 av 9
Daniel Gustafsson.

Foto: Kevin Chang


Anna-Karin Palm är nominerad för en fackbok om den första kvinnliga författaren att väljas in i Svenska Akademien och den första svensken att få Nobelpriset i litteratur.

– Selma Lagerlöf är en så rasande bra författare, med ett fortfarande levande författarskap. Hon har mycket att säga oss i dag, om hur vi alla är förbundna med varandra och världen vi lever i, med naturen och med de döda, säger Anna-Karin Palm.

Marit Kapla och Nina Wähä skildrar i sina respektive romaner ”Osebol” och ”Testamente” glesbefolkade världar, med livsberättelser som sällan bryter igenom storstädernas mediebrus. Med ”Osebol” har Marit Kapla lyckats så bra med att ge röst åt sin tidigare hemby i norra Värmland att turister börjat besöka byn.

– I somras kom det besökande till Osebol bara för att de ville träffa folk i boken. I byn skämtade man om att de kanske får ordna någon rastplats på orten, eftersom det inte längre finns någon butik eller något kafé, säger Marit Kapla.

Nina Wähäs roman ”Testamente” utspelar sig i finska Tornedalen. Hon är själv född och uppvuxen i Stockholm, men har tillbringat många sommarlov hos släkten därifrån. 

– Jag ville skriva om människor som jag upplever som osynliga i samtidslitteraturen. I det här specifika fallet handlar det om en familj i början på 1980-talet. De är tolv syskon och två föräldrar i en ganska dysfunktionell familj, säger Nina Wähä.

Den utrotningshotade ålen och det sårbara honungsbiet representeras med varsin bok i fackboksklassen: ”Bin och människor” av Lotte Möller respektive Patrik Svenssons redan internationella succé ”Ålevangeliet”.

Bland de nominerade finns två DN-medarbetare. Med ”Nobel” ville Ingrid Carlberg skriva en bred berättelse som levandegör mannen bakom Nobelprisen.

– Det som gav mig en extra tändning är det vetenskapsförakt som har svept över världen de senaste åren. Vad var det som drev en svensk ingenjör att donera merparten av sin förmögenhet till vetenskap, fredsarbete och litteratur? Då handlar man i den här underbara vetenskapsyran i slutet av 1800-talet, säger Ingrid Carlberg.

Även Steve Sem-Sandberg ser samtidskopplingar i sin bok ”W”, som handlar fallet Woyzeck i början av 1800-talet. Den sanna historien om den fattige soldat som mördar sin älskade har inspirerat dramatiker, författare och musiker i snart 200 år. I Steve Sem-Sandbergs version av kristidsdramat handlar det om svartsjuka och posttraumatisk stress i ett krigshärjat Europa:

– Om man läser den här boken som en berättelse om ett soldatöde under 1800-talets början, med de våldsamma krig som då pågick, är det nästan omöjligt att låta bli att tänka på det Europa där vi befinner oss i dag, med sina flyktingströmmar och återvändande IS-krigare från Syrien, säger Steve Sem-Sandberg.

Också barn- och ungdomskategorin har böcker som inte väjer för svåra frågor. Sara Stridsberg och Sara Lundbergs berättelse ”Dyksommar” handlar om psykisk ohälsa och en förälder som inte längre vill leva.

– Barn lever också svåra liv. Man kan inte leva i världens svårigheter och sedan bara läsa litteratur där allting är härligt och där alla alltid vill leva, säger Sara Stridsberg.  

Sara Olaussons ”Jordgubbsbarnen” handlar trots ett glatt tilltal om en familj som lever på fattigdomsgränsen och där föräldrarna måste lämna barnen för att åka till Sverige och plocka jordgubbar.

– Det kanske låter allvarligt med en bok om tiggeri, men det är ganska kul. Till exempel finns det hästkycklingar och cowboykycklingar. Och så har jag skrivit så att barn som läser boken ska känna att de gärna skulle vilja bli kompis med de två barnen, säger Sara Olausson.

Läs mer...

Stjärnproducenten om enorma succén för ”Så som i himmelen”

Läs mer...

Harry Styles stalker dömd i domstol

Den 26-årige mannen får inte befinna sig närmare än 250 meter från Harry Styles – eller hans hemadress. Dessutom förbjuds mannen från att gå på Styles konserter. Han får inte heller kontakta den före detta One Direction-sångaren på sociala medier. 

Om besöksförbudet bryts kan förföljaren komma att dömas till fängelse. 

I mars stötte Harry Styles för första gången på den hemlöse mannen, då sovandes utanför popstjärnans hem i norra London. Styles ska då ha erbjudit honom pengar så att han skulle kunna ta in på hotell för natten. 

Snart började Styles märka att han var förföljd. Bara minuter efter att han kom in på sin lokala pub dök mannen upp. Något som hände flera gånger i veckan.

Förföljaren ska också ha lagt pengar i Styles brevinkast. Vid ett annat tillfälle lämnade han lappar med sin bankinformation och frågade popstjärnan om han kunde sätta in pengarna som han erbjöds vid deras första möte.

– Jag har aldrig varit med om ett sånt här beteende förut. Jag har nu anställt en nattvakt, och fortsätter att låsa min sovrumsdörr på nätterna, sade Harry Styles under rättegången. 

Stalkern förnekar brott – men dömdes ändå vid Hendon Magistrates’ Court i London. Förutom besöksförbudet ska han också rehabiliteras under 30 dagar 

Han dömdes också till samhällstjänst under ett år. 

Läs mer...

Nytt verk av Knausgård hålls hemligt till 2114

Knausgård är den sjätte författaren som ska skriva för Framtidsbiblioteket. Därutöver medverkar sedan tidigare bland andra den brittiska författaren David Mitchell, samt kanadensiskan Margaret Atwood, mest känd för romanen ”Handmaid’s tale” från 1985.

– Första gången jag hörde om Framtidsbiblioteket tyckte jag att det var en fantastisk idé och ett riktigt intressant konstprojekt, säger Knausgård till NRK, och tillägger att han hoppades på att bli tillfrågad, men inte riktigt vågade tro att det skulle ske.

Projektet sätter också ”livet här och nu i perspektiv”, enligt den norska författaren.

– När dessa böcker blir lästa kommer ingen av oss längre att existera. En värld utan oss, kan vi tänka oss det? Vad kommer vi att betyda för dem, dessa framtidsmänniskor? frågar sig Knausgård. 

Framtidsbiblioteket initierades 2014 av den skotska konstnären Katie Paterson. Avsikten är att årligen samla en nyskriven berättelse från en känd författare. Texterna placeras därefter i ett specialdesignat rum på Deichmanske bibliotek i Oslo, Norges största allmänna bibliotek. Rummet hålls öppet för allmänheten, men texterna offentliggörs först 2114.

Läs mer...

Christina Schollins kritik mot Bianca Ingrosso: ”Hon är gränslös”

Läs mer...

Mia Skäringer: ”Det kommer att bli ett brutalt avslut”

Turné: ”Avig Maria – No more fucks to give” + ”The Final Fuck”

24 oktober – Luleå, Coop Norrbotten Arena

25 oktober – Luleå, Coop Norrbotten Arena

26 oktober – Örnsköldsvik, Fjällräven Center

27 oktober – Östersund, Östersunds Arena/Staaren Savka

31 oktober – Kristianstad, Kristianstad Arena

1 november – Lidköping, Sparbanken Lidköping Arena

2 november – Sandviken, Göransson Arena

3 november – Leksand, Tegera Arena

7 november – Malmö, Malmö Arena

8 november – Jönköping, Kinnarps Arena

9 november – Göteborg, Scandinavium

10 november – Göteborg, Scandinavium

11 november – Göteborg, Scandinavium

14 november – Stockholm, Ericsson Globe

15 november – Oslo, Spektrum

16 november – Karlstad, Löfbergs Arena

17 november – Linköping, Saab Arena

23 november – Stockholm, Tele2 Arena ”The final fuck”

Läs mer...

Bokrecension: Peter Høeg får barndomen att lysa

Peter Høeg

Peter Høeg har i sina romaner alltid gett barn särskilda förmågor att se det som vuxna inte ser, att som Alice öppna en dörr i den ytliga verkligheten och träda in i ett underland där magiska krafter skapar oväntade möten och insikter.

I Høegs nya roman, ”Genom dina ögon”, möts tre barn på Carlsbergbryggeriets daghem: romanens jagberättare Peter, hans fosterbror Simon och deras lekkamrat Lisa. På daghemmets väggar hänger stora målningar av Hans Scherfig, naivistiska framställningar av vilda djur, elefanter, flodhästar, tapirer i en färgsprakande djungel, som gjorda för att utforskas med fantasins hjälp.

Barnen går in i djungelbilderna och upptäcker att de med lite träning kan mötas i drömmen, dela medvetande och på så vis trösta och hjälpa den som rids av maran. De kan också förutse framtiden, de anar Kubakrisen 1962 några dagar innan den är ett faktum och de räddar dagiskamrater från olyckor och sjukdom. De är inte bara synska, de är också handlingskraftiga.

När romanen börjar är Peter frånskild med två små döttrar och Simon har försökt ta livet av sig. Peter får veta att det finns en neuropsykologisk klinik som kanske kan hjälpa brodern, han söker upp klinikens ledare, känner omedelbart igen henne som Lisa, men hon minns varken honom eller något annat från sina första sju år. Hon drabbades av total minnesförlust när hennes föräldrar dog i en trafikolycka.

På kliniken har hon utvecklat en avancerad form av hjärnskanning som genom ögonen skapar en tredimensionell bild av patientens medvetande. Och personer kan kopplas samman så att de kan gå in i varandras hjärnor, träda in i det stora kollektiva medvetandets djungel och där återuppleva både den enskildes trauman och alla våldshandlingar som ägt rum i historien.

Jag skulle inte återberätta så mycket av innehållet om det inte vore för att romanen faller sönder i två delar, en fantastisk barndomsskildring och en science fictionartad del som lämnar åtminstone mig långt bakom sig. I den senare redogör Høeg utförligt för olika tekniska detaljer, från rymddräktsliknande utstyrslar till elektromagnetiska fält, och låter dessutom Lisa föreläsa för Peter om vad de är med om under de medvetandevidgande sessionerna. Peter Høeg har alltid velat förena vetenskap med litterär fantasi, men här syns skarvarna för tydligt, det blir mer information än gestaltning, mer pedagogik än litteratur .

Bakom dessa en aning tekniknördiga partier bultar ändå ett hjärta som tror på att verkliga möten kan rädda medmänniskor undan lidande och död. Ofta misslyckas det, men hoppets dörr måste hållas öppen om så bara en bråkdel av patienterna tar sig igenom. En av dem är Lisa själv som i mötena med Peter bit för bit återfår sina minnen. 

Efter två hundra sidor nämns plötsligt Peters efternamn, Høeg, och nog känns denna roman självbiografisk på ett sätt Peter Høeg inte varit sedan ”De kanske lämpade” som kom 1993. Det beror inte bara på att hans egen bror för fem år sedan tog livet av sig efter ett misslyckat första försök, som Simon i romanen, utan på att barndomsscenerna har en så autentisk prägel, som minnen som länge varit suddiga men som sorgen nu har framkallat till ny klarhet och skärpa.

Berättelsen om de tre barnen på daghemmet är full av magi, övernaturliga fenomen, men också av vardagliga situationer. Bara detta att dela två matlådor på tre, där en inte har fått med sig någon, en har leverpastej på rågbröd men en tredje har oliver, små skålformade kex med smör och dessertost! Det står okommenterat (till skillnad från experimenten på kliniken), men vi uppfattar genast barnens generositet, deras självklara accepterande av olikhet, och deras beredvillighet att hjälpa varandra. 

Det är berättarens lugna, sakliga stil som fängslar och håller nyfikenheten vid liv även i de mer svårsmälta partierna av boken. Oavsett vad som händer, genom alla mystiska sammanträffanden och osannolikheter, behåller berättaren sin jämvikt, återger allt med en stillsam behärskning som är fullständigt övertygande: så här vackert var det, så här svårt är det.

Läs mer...

Arnold Schwarzenegger hyllar Greta Thunberg

Läs mer...

Bokrecension: Carsten Jensen siktar mot stjärnorna, men når skogstopparna

Carsten Jensen inleder sin förra bok ”Källarmänniskor” (2018) med ett citat av den italienske marxisten Antonio Gramsci, som ofta dammas av i turbulenta tider: ”Krisen består i det faktum att det gamla inte dör och att det nya inte kan födas: Under denna övergångstid dyker det upp de mest olika morbida fenomen.”

Jensen beskriver högerpopulismen som ett sådant irrande odjur. Den slåss inte för någon drömvärld, utan drivs snarare – likt Dostojevskijs bittra gestalt i ”Anteckningar från källarhålet” – av hämndbegär mot en globaliserad meritokrati utan moral. I slutändan, skriver Jensen, är den knappt mer än ett gäng gamlingars vägran att erkänna döden.

I sin nya stridsskrift ”Mot stjärnorna” (2019) gaskar Jensen upp sig och försöker via läsningar av tv-serien ”Skam” och datorspelet ”Call of duty” förstå ungdomen. Han landar i en demografisk hästskoteori: för att rädda klimatet och världen måste unga och gamla gå samman mot de vuxna, som är för inkuggade i maskineriet för att se bortom det. Mot slutet fantiserar han om en klimatstat som kan ta över efter välfärdsstaten.

Att skriva om kidsen kan vara riskabelt för en äldre herre, men Carsten Jensen är van att besöka främmande platser. Han slog igenom som politisk essäist i en annan brytningstid, det tidiga nittiotalets demokratiyra, och oavsett vart han reste – Jugoslavien, Afghanistan, Thailand – så fann han samma dystra förebåd om nationalistiska krig och helig terror.

Tvåtusentalet har så här långt gett hängläpparna rätt.

Sedan dess verkar Carsten Jensen ha gjort det till sin livsuppgift att avslöja självberömmande förljugenhet. Hans framfart i den danska offentligheten påminner om Thomas Vinterbergs ”Festen”, där den första champagnekorken knappt har landat innan den ostyriga sonen ställer sig upp för att avslöja de övergrepp som den förmögna familjen förtränger.

Han kallar Danmark, som först medverkar i Irakkriget och sedan stänger gränserna när allt gått åt helvete, för ”Europas ondsinta byfånar”, ett ”avtrubbat folk som virat taggtråd runt hjärtat”. Hårt, men orättvist?

Ibland tillåter han sig själv att skjuta från höften, som när han nyligen kallade Nobelpristagaren Peter Handke för en ”öppen förespråkare av folkmord och utrotning” utan att ha läst honom.

Så även i ”Mot stjärnorna”.

På en föreläsning med den franska mysmarxisten Jacques Rancière i Köpenhamn störs han av de unga åhörarnas ytliga nihilism. Visst är Rancière knappt farligare än en syltcroissant, men hur vet Jensen att ”nyliberalismen” för övriga åhörare är en ”perfekt spegelbild av deras egen ängsliga karriärsträvan”? Senare spekulerar han om Occupy-rörelsen bara var ett terapeutiskt livsstilsreservat, trots att de nu outtröttligt kampanjar för Bernie Sanders.

Genom att rapportera sina egna fördomar i stället för att låta folk komma till tals hamnar han nära den autofiktiva skönlitteratur som han avskyr. Kanske måste Carsten Jensen packa väskan igen och skaffa nya uppslag. För Norden behöver sin obekvämaste partykraschare mer än någonsin.

Läs mer...

Jonas Gren: Det spelar ingen roll om vi redan är dömda

Klimatkampen är en humanism (DN 9/10). Nu står striden mellan optimister och pessimister (Godmorgon, världen, P1, 28/9). Men varför kämpa över huvud taget, när denna civilisation i slutänden ändå blir en gigantisk sophög (DN 25/9)? Och vem kan naivt tro på förändring, när världen styrs av farliga män, förblindade i sin jakt på territorier och olja (DN 17/9)?

Utifrån en artikel jag skrev om klimatdeterminism (DN 10/9), alltså detta att bestämma sig för en oundviklig utveckling för klimatet på jorden, har reaktionerna pekat i kompassens alla riktningar. 

Det sista som överger människan är associationsförmågan. 

Kanske ligger det i ämnets natur: framtiden och våra känslor inför den, men kanske också i en viss vaghet i mitt resonemang.

Ett förtydligande: Det problematiska med personer som tvärsäkert utropar att klimatförändringarna är omöjliga att göra något åt, är att de fuskar med naturvetenskapen. Det är inte klarlagt att en viss temperaturhöjning ofrånkomligt sätter igång en självgående uppvärmning av biosfären bortom kontroll. 

Vad vi vet är: ju mindre utsläpp, desto större sannolikhet för en bättre framtid. Farliga tipping-points, trösklar, i klimatsystemet finns. Som ett isfritt Arktis, vars mörka vatten suger åt sig mer solenergi. Och läckande metan, som smälts fram av värmen och skapar mer värme. Och metannivåerna stiger, utan att forskarna riktigt förstår varför

Kanske var det redan i går för sent? Poängen är att ingen vet. Så länge måste vi utgå ifrån att utsläppsminskningar är meningsfulla.

Att tjafsa om huruvida det är rätt eller fel att vara uppgiven är nog en pseudodebatt.

Jag är personligen gravt tveksam, för att inte säga uppgiven, när det kommer till att vända den fossilbränsleberoende skutan – eller snarare jättepråmen. Att inom överskådlig tid fasa ut de 62 Globen fyllda med fossilbränslen som varje dag eldas upp i världens bilar, kraftverk och andra maskiner är en gargantuansk, för att inte säga omöjlig, uppgift.

Det framstår likaledes svårt att stoppa de hundratals miljarder i fossilbränslesubventioner som regeringar runt om i världen årligen pumpar in i sina ekonomier i syftet att sälja mer olja, kol och gas. Många av nationerna är dessutom styrda av tungt fossilindustriella despoter/galningar/krigsivrare/antidemokrater, som i Saudi-Arabien, Ryssland, USA, Brasilien och Kina.

Och allt detta medan murar, stängsel och högerpopulister erövrar positivt gensvar hos väljare över hela jorden.

En framtid likt John Lanchesters roman ”The Wall” (2019) känns trovärdig. Berättelsen skildrar den flera meter tjocka och tiotals meter höga mur som i ett framtida Storbritannien omringar hela nationen. Syftet är att stänga ute det stigande havet och de på det stigande havet anländande ”Others”, det vill säga flyktingar. Varje ung britt tvingas till en tvåårig militär-mur-tjänst. Alla förband på muren som upplever ett lyckat inbrott från flyktingar straffas hårt. De förvisas, kastas ut i en jolle i det kalla vattnet på andra sidan.

John Lanchester målar upp en fiktion av det som Kristina Lindquist konstaterar: att klimatkampen är en humanism (DN 9/10). Vad manar denna humanism oss till? Att bedriva antifascism, och att spetsa analysen. Rädda klimatet, ett av de vanliga slagorden under klimatdemonstrationerna, är inte en handling. Klimat kommer alltid att finnas. Att rädda ett drägligt klimat, som det handlar om, är inte heller det en direkt handling. 

Att stänga av utsläppskranarna, är det som måste ske. Att kräva att politiken stoppar/minskar fossilbranschens och alla fossilintensiva industriers makt och möjligheter att släppa ut, är det som måste ske.

Häromdagen mötte jag en person högt uppsatt i näringslivet i Sverige. Vi pratade om det faktum att världens energiförsörjning fortfarande till 85 procent kommer från fossila bränslen. Jag uttryckte tvivel kring att fortsätta tillväxttåget och samtidigt ställa om. Den enda gången i modern tid som utsläppen minskat, var en liten dipp 2009 efter finanskraschen.

– Bevisbördan ligger, sade jag, hos er: tillväxtivrarna. Som det är i dag, är enda sättet att nå klimatmålen ekonomisk kollaps. 

– Jag håller med, sa hon, så kan vi inte ha det, och hon tillade: Jag tvivlar själv på om vi kommer att klara det här.

Detta är den jobbiga sanningen: Få, eller ingen, som på fullt allvar betraktar klimatfrågan tror att detta kommer att gå särskilt bra. Varje ny jordisk morgon förbereder sig världen på brännandet av 62 nya gas- kol och oljefyllda Globen. Utsläppen innebär att atmosfären tillsätts motsvarande energin hos fyra atombomber varje sekund

Det vetenskapen säger är inte att allt av nödvändighet kommer att gå åt helsike. Det den säger är att människor leker med ofattbara krafter. Kanske kommer utsläppsminskningar att vara omöjliga att genomdriva. Kanske är vi dömda. Klimathumanismen kräver dock att vi försöker. I spannet mellan halvdåligt och helvetet kan det visa sig spela roll vad människor gjorde.

Läs mer...