Insikten om att tid inte är synonymt med framsteg har smugit sig på, men månlandningen var kanske det första som fick mig att börja tvivla. Jag föddes sex år efter att den sista människan landsteg på månen och nio år efter den första. Det är inte lång tid, men tillräckligt för att Apolloprogrammet ska vara en del av ett ogreppbart förflutet, lätt att romantisera, svårt att fullt ut begripa. Så länge jag kan minnas har jag sörjt att jag missade det.
Under min uppväxt var jag bergfast övertygad om att saker och ting blev bättre och bättre. Det var inte bara jag, den andan genomsyrade det samhälle jag föddes in i: utvecklingen gick åt ett håll, och det hållet var framåt. Det gällde det mesta – kanske allt. Välfärd. Kunskap. Miljömedvetenhet. Social rättvisa. Kvinnors rättigheter, minoriteters rättigheter, det fanns problem men vi var åtminstone på god väg. Små gruskorn i maskineriet var petitesser.
Jag tillhör den exakta sista generation som på allvar minns och har rört sig i världen under tiden utan internet, tiden utan mobiltelefoni. Som fick se det ske. Det var något häpnadsväckande, men naturligt. Vi tog det alla med ro, de flesta av oss tvivlade aldrig på att det var något gott och något rätt, sannerligen inte jag, uppvuxen med framåtrörelsen. Det var en del av accelerationen. En naturlag, närmast. Allt blev bättre, det fanns inget annat än det. Jag tittade bakåt med medkänsla. De tidigare generationerna var att ömka.
Allt blev bättre, det fanns inget annat än det. Jag tittade bakåt med medkänsla.
När försvann den fasta övertygelsen? Det kan jag inte exakt säga, men nog har jag hållit fast vid den naivt länge. Den verkliga, deprimerande, insikten kom sent. Den högerpopulistiska vågen som svept över stora delar av världen, som kändes omöjlig för bara ett decennium sedan men som nu slagit rot. Klimatet, naturligtvis, vi var redan långt inne i destruktionen av det under min barndom men hade inte ordentligt förstått det, miljö handlade om att vara duktig med pantburkar och koordinerade skräpplockardagar på mellanstadiet som fick oss alla att känna oss gröna och progressiva.
Andrev Walden: Hjärnan lurar oss att månen växer – och vi kan inte göra något åt det
Men långt innan dess fanns som sagt frågan om månen som surrande störningsmoment. Hur var det möjligt att, om riktningen nu var framåt, missa något så avgörande i den mänskliga historien? Hur var det möjligt att ingen människa sedan dess satt sin fot på en främmande himlakropp?
Ted Douglas Millers nya dokumentärfilm ”Apollo 11” (svensk premiär 23/8 men visas på ett par biografer 20/7) bygger på en trave aldrig tidigare visade filmrullar och 11.000 timmar ljudinspelningar. Ingen berättarröst, inga förklarande textplattor, bara några få minimalistiska grafikrutor för att tydliggöra raketens bana genom rymden. Filmen är den överlägset mest suggestiva skildring av den första månlandningen jag någonsin tagit del av, bildkvaliteten häpnadsväckande, de vardagliga detaljerna fascinerande insugande – en nynnad melodislinga i ett kontrollrum, en nit eller skarv i en rymddräkt, ett ansiktsuttryck.
Samma känsla av prosaisk vardaglighet försökte Damien Chazelle fånga i spelfilmen ”First man” (2018) om Neil Armstrong, med närbilder på handsvetsade fogar, muttrar och bultar, rymdraketens oglamorösa och distinkt omagiska egenskaper. Men de dokumentära bilderna i ”Apollo 11” lyckas förmedla känslan oändligt bättre, inte bara den simpla men förbluffande insikten att mänskliga händer faktiskt byggde maskinen som landade på en främmande himlakropp, utan också att detta osannolika faktiskt hände en helt vanlig dag i människors liv.
Filmsekvenserna från den strand i Florida där tusentals människor samlats för att se uppskjutningen av raketen är lika fängslande som de mer dramatiska bilderna från rymden. Familjer med finklädda barn. Solglasögonen och glassarna. De förväntansfulla ansiktena. Den omisskännliga medvetna stämningen av att här sker något historiskt, men samtidigt de krispigt klara närbilderna på ansikten som snart ska gå hem och laga middag och dammsuga.
Filmsekvenserna från den strand i Florida där tusentals människor samlats för att se uppskjutningen av raketen är lika fängslande som de mer dramatiska bilderna från rymden.
Kanske lägger jag mitt eget filter över de där filmsekvenserna och ansiktena, men jag tycker mig se just den där orubbliga framtidstron i dem. Övertygelsen om att om vi inte landar den här gången gör vi det nästa, och övertygelsen om att månen inte är det sista steget utan bara ett av många, en tröskel ut i rymden och framtiden och det okända. Självklarheten i framåtrörelsen.
Att människan inte återvänt på 47 år är ett faktum som så brutalt strider mot den där framåtrörelsens naturlag att jag fortfarande har svårt att helt acceptera att det är sant. På något bakvänt vis kan jag nästan förstå månlandningsförnekarna och konspirationsteoretikerna – för vilket annat så avgörande och dramatiskt kliv framåt har skett en handfull gånger och sedan aldrig igen? Det är inte instinktivt rätt eller logiskt. Anledningen är visserligen knappast teknisk – tekniken har fortsatt att utvecklas, landare och rovers har landat på både månen, Mars och asteroider, otroliga projekt som inte varit möjliga något decennium tidigare – utan snarare politisk.
Mårten Blomkvist: Månfärder har alltid fascinerat filmskaparna
Det finns väl möjligen också etiska överväganden att göra, åtminstone i teorin, kring prioriteringen av pengar – jag kan förstå dem som har svårt att heja på eldandet av raketbränsle och konstruerandet av massiva rymdprogram samtidigt som mer pressande frågor kring flykt, krig, klimat härjar närmare oss. I teorin, säger jag, för i praktiken har dylika prioriteringar sällan eller aldrig varit relevanta argument eller tillåtits hindra forskningen eller den djupt mänskliga instinkt som handlar om att utforska och söka oss bortom det trygga; vare sig det handlar om en ny kontinent eller en ny himlakropp. Och man ska heller inte underskatta månlandningens avgörande filosofiska och psykologiska betydelse; den gjorde att människan omorienterades och perspektivskiftades. Den fick oss att omvärdera vår ”roll i kosmos, och vad meningen är med att vara en människa i ett universum” som Markus Landgraf på europeiska rymdstyrelsen Esa sade till DN:s Maria Gunther nyligen.
Att tappa tron på den generella framåtrörelsen är omskakande. Det är som jag föreställer mig att det skulle vara att mista en stark gudstro; något som rubbar ens själva blick på världen. Det ger varje nyhet en annan ton. En backad rättighet någonstans i världen, en obehaglig glidning i samhällsdebatten, varje enskild händelse som tidigare varit ett olyckligt steg bakåt som ansats för två framåt, blir något helt annat efter insikten att det inte finns någon naturlag som hindrar samhället från att faktiskt byta riktning.
Det talas om månen igen nu – ett planerat samarbetsprojekt mellan Nasa, Esa och flera rymdstyrelser är en rymdstation i omlopp. Det talas om, i ett senare skede, Mars. En ny månlandning under min livstid skulle inte magiskt ändra världen eller restaurera tron på en bättre framtid, så hänger det naturligtvis inte ihop, månen är blott ett symboliskt uttryck. Men som sådant är den, femtio år senare, fortfarande oöverträffat starkt. Den hänger fortfarande tungt gul ovanför horisonten, nästan greppbar men oändligt långt borta, och tanken på att ingen fot någonsin mer skulle beträda den är outhärdlig. Den är en vägskylt som pekar åt ett enda, hoppfullt, håll.
Läs fler texter av Hanna Fahl, till exempel om robotbiet som kanske kan rädda oss från insektsapokalypsen.
