Filmer

Shames nästan exakt tre år gamla ”Songs of praise” var just precis så sprängfyllt av ilsken postpunk-energi, rastlös attityd och frustrerat fräsande som man har rätt att förvänta sig av debutalbum från brittiska band där medlemmarna knappt passerat tonåren.

Enligt alla konstens regler borde uppföljaren bara vara mer av samma sak. Det brukar ju bli enklast så. Och för all del – Charlie Steen börjar ”Drunk tank pink” med att vråla lika snäsigt som vanligt och även om gitarristen Sean Coyle-Smith säger sig ha tröttnat på sitt instrument under det omfattande och röjiga turnerandet i svallvågorna av den hemmaplanshajpade debuten fortsätter han att hacka ur sig ösigt oväsen.

Samtidigt övergår den furiösa inledningen med bland annat ”Alphabet” och urladdningen ”Born in Luton” rätt snart i en typ av sökande man annars förknippar med band senare i karriären. I var och varannan låt provar Shame något nytt, något som bryter av mot den förhållandevis raka postpunken på debuten. Med väldigt blandat resultat.

På många sätt är det som att Shame har hoppat över uppföljaren och gått rätt på (myten om) det svåra tredje albumet. Följden blir ett betydligt ojämnare album än debuten, men också ett antal idéer som kan göra Shame till ett mer mångfacetterat band. På sikt.

Bästa spår: ”Born in Luton”

Läs mer om musik och fler texter av Mattias Dahlström

▸ Amadeus Sögaard: Kände att jag var redo

▸ Trakasserierna pågick i flera år

leo pettersson: Vi är 1 500 mil ifrån varandra

▸ Gick in i väggen efter dödsfallet

▸ ”Jag tycker det är skönt”

▸ Träffades efter omskrivna skilsmässan

▸ Visar upp glädjen och ringen

▸ Zara Larsson om pojkvännen och karriären