Från kategorin

Filmer

Sex innovationer från våra sexbenta vänner

1. Termitstackventilerade hus

Termiter använder ett sinnrikt system av luftkanaler för att ventilera sin stackar, ett slags konstgjord lunga som säkerställer att temperaturen alltid håller sig omkring 30 grader Celsius. Orsaken är att termitstacken rymmer storskaliga svampträdgårdar, ett slags storkök där mat produceras till miljoner termiter. Svampen kräver en temperatur på exakt 30 grader för att trivas. Arkitekter har kopierat termiternas smarta design när de byggde Eastgate Center, ett stort kontors- och butikscenter i Harare i Zimbabwe. Istället för AC används passiv kylning enligt termiternas princip, vilket gjort att byggnaden endast förbrukar 10 procent av energin som liknande byggnader med vanlig luftkylning.

2. Larvterapi

Det sägs att Djingis khan alltid hade med sig en kärra full av fluglarver. De lades i soldaternas sår och gjorde att såren läkte bättre så att soldaterna snabbare kunde komma ut i strid igen. Larvterapi användes också under Napoleonkrigen, amerikanska inbördeskriget och första världskriget. Efter det växande problemet med multiresistenta bakterier har larvterapin återigen fått ett uppsving. Det har bland annat visat sig att spyfluglarver kan utsöndra ämnen i gasform som hämmar tillväxten av en släkting till tuberkulosbakterien.

3. Myrantibiotika

Eftersom myror lever så tätt tillsammans är de beroende av ett bra försvar mot bakterier och svampar för att inte hela stacken ska gå åt. I två körtlar på kroppen producerar myror antibiotika, som de smörjer in sig själva och sina kamrater med. Genom att studera myrors samarbete med bakterier har flera upptäckter redan nu patenterats, bland annat ett svampdödande antibiotikum från bladskärarmyran som heter Selvamicin. Det fungerar bland annat mot Candida albicans, en svamp som ger infektioner i munnen och underlivet.

4. Schellack

Lacksköldlusens utsöndring användes inte bara i grammofonskivor, utan det hartsliknande ämnet har används också till gelébönor, till fernissa på möbler och fioler och för att ge äpplen, avokado, mango, persikor och päron längre hållbarhet. Insekten nämns redan i hinduiska texter från år 1200 f Kr och Plinius d ä beskrev den som ”bärnsten från Indien”. Tre till fyra miljoner människor i Indien försörjer sig i dag på att hålla lacksköldlöss som husdjur.

5. Järngallusbläck

Shakespeares dramer, Beethoven symfonier, Carl von Linnés blomskisser, Snorres kungasagor och Galieleo Galileis teckningar av sol och måne är alla nedskrivna med järngallusbläck – ett purpursvart bläck som vi kan tacka en liten gallstekel för. Gallsteken avsöndrar ett kemiskt ämne som aktiverar cancerartade utväxter på växter, så kallade galläpplen, som innehåller huvudingrediensen i järngallusbläcket.

6. Drönare av trollsländemodell

När trollsländor flyger kan de fyra vingarna röra sig oberoende av varandra. Därför är de skickliga jägare, som kan flyga både baklänges och upp och ner, och växla mellan att stå stilla i luften och susa iväg i en toppfart på 50 km/h. Därför har trollsländor stått som modell för det amerikanska försvaret när nya drönare ska designas. 

Läs mer:

Därför hotas mänskligheten när insekterna dör 

Insekterna dör ut – forskarna varnar för en ”insektsapokalyps” 

Fem småkryp som är bra för din trädgård 

Läs mer...

Ulf Lundell donerar 20.000 – efter passningen från Läckberg: ”Rejäl skillnad på syftet med donationerna”

Läs mer...

Forna ”Twilight”-stjärna Robert Pattinson fick kämpa för sitt liv

”The witch”-regissören Robert Eggers utsatte sina skådespelare för stora utmaningar i det övernaturliga kammarspelet ”The lighthouse” som utspelar sig vid en fyr i 1890-talets Maine. Två isolerade fyrvaktare, ensamma på en öde ö, förlorar verklighetskontakten och drabbar samman i ett spritdränkt maktspel.

– Det läskigaste jag gjort i mitt var när jag skulle springa i gammaldags stövlar mot en sjöjungfru i filmen. Stenarna var vassa som knivar. Jag fruktade bokstavligen för mitt liv vid varje steg, sade Robert Pattinson om filminspelningen som ägde rum i en stenig avkrok av Nova Scotia vid Kanadas kust. En plats där det blåste så mycket under inspelningen att regissören och skådespelarna hade svårt att höra varandra.

Den forna ”Twilight”-skådespelaren mötte pressen efter en bejublad premiärvisning av ”The lighthouse” i Cannes. En film som bjuder på en oemotståndlig blandning av ruffig, mustig naturalism och drömska hallucinationer som kretsar kring havets mytiska krafter och väsen.

I filmen spelar Pattinson mot veteranen Willem Dafoe som bossar över fyren. En gammal sjöman besatt av det intensiva ljuset som spelar över havet. Den Herman Meville-inspirerad rysaren bygger delvis på gamla sjömanslegender , en film vars mustiga dialog återkallar ålderdomliga dialekter.

– Ursäkta om jag spoilar något här, men det var faktiskt inte så trevligt att bli levande begravd heller, särskilt inte som man samtidigt ska leverera en väldigt poetisk monolog samtidigt, skrattade Willem Dafoe.

Robert Eggers, Willem Dafoe och Robert Pattinson i Cannes
Robert Eggers, Willem Dafoe och Robert Pattinson i Cannes

Foto: Joel C Ryan

Den brittiskfödda stjärnan Robert Pattinson har ägnat de senaste åren åt att arbeta med några av filmvärldens mer egensinniga regissörer som David Cronenberg och Claire Denis. Robert Eggers tillhör också excentrikerna i filmvärlden. Han fick ögonen på sig när han debuterade med det den skogstokiga spökthrillern ”The witch” 2015. Det är också en film som bygger som bygger vidare på gammal folktro och mytologiska källor i den amerikanska historien men utspelar sig redan under kolonaltiden i USA.

Robert Eggers, som gjort sin film i det svartvitt och det klassiska fyrkantsformatet, listar Ingmar Bergman och Andrej Tarkovskij som sina främsta inspirationskällor.

– De skulle förmodligen att det jag gör är sensationslystet och dumt, men jag högaktar dem.

Läs mer...

Nu fruktar jag inte längre Javier Bardem

Läs mer...

Nytt namn på Oscar-pris

Vid filmfestivalen i Cannes kommer flera påminnelser om att filmvärlden stretar på med att bli mindre inkrökt. Vid en mottagning på lördagen gjorde den amerikanska Oscar-akademin reklam för en mindre justering: priset för bästa utländska film heter från och med nu ”The international feature film award”, ”Priset för bästa internationella långfilm”.

Det rapporterar Hollywood Reporter. Tidigare var det ”best foreign-language award”, ”bästa icke engelskspråkiga film”.

Beslutet togs för några veckor sedan. I övrigt är det inga regeländringar.

Oscar-akademins ordförande John Bailey var på plats och förklarade: ”’Foreign-language’ får dem att framstå som lite i utkanten”.

Läs mer...

Christer Björkman till sjukhus efter blodpropp

61-årige Björkman, som de senaste månaderna befunnit sig i Tel Aviv som tävlingsproducent för Eurovision, missade gårdagens final och får nu inte lämna landet innan han opererats.

Björkman har själv lagt upp en bild på Instagram där han ligger i sjuksängen och följer ESC-sändningen på en dator.

”Inte alls planerat! Men jag blir väl omhändertagen och fick som tur är vård i tid. Grattis till Nederländerna och tack till John Lundvik för ett spännande drama”, skriver han.

Björkman har de senaste fem åren både varit producent för svenska Melodifestivalen och jättearrangemanget Eurovision.

Läs mer...

”Den gyllene bruden” bara halvt återupplivad i Örebro

Världen är full av (mer eller mindre sorgligt) bortglömda operetter. En av alla dessa är Joseph Rumshinskys ” Den gyllene bruden” (”Di goldene kale”) från 1923. Språket som används är jiddisch men verkets hem är New York, som under 1900-talets första halva hade ett jiddischteaterdistrikt som bubblade av liv och aktivitet. Rumshinsky föddes 1881 i Litauen men emigrerade till USA 1904, där han framgångsrikt förenade jiddischteater med sofistikerad Wienoperett.

För fyra år sedan återupplivade Zalmen Mlotek ”Den gyllene bruden” i New York – det blev så lyckat att han i fjol satte upp en jiddischversion av ”Spelman på taket” vilket blev en dundersuccé av helt andra mått. Dirigenten David Stern plockade upp ”Den gyllene bruden” och framförde den konsertant i Paris tillsammans med de unga sångarna i kompaniet Opera Fuoco, och detta gäng har nu kommit till Örebro där operetten framförs för första gången i Norden.

Att framföra ett musikdramatiskt verk konsertant är knepigt när det gäller operett. I ännu högre grad än opera handlar operett om skådespeleri med komeditiming och charmig kemi mellan sångarna. Så blir det inte här – all dialog är struken och ersätts av pauser där David Stern berättar vad som händer mellan sångnumren. 

Hans entusiasm är sympatisk, men att allt stannar upp gång på gång och att sångarna bara ytligt vidrör sina roller gör att det blir svårt att engagera sig i handlingen. Denna är lättviktig (föräldralös tjej ärver förmögenhet, får killen hon älskar och återförenas med sin mamma) men berör genom sin kontext, de judiska migranternas erfarenhet.

Själva musiken håller hög kvalitet – Rumshinsky glider mellan dansanta klezmerrytmer, ryska folkmelodier och eleganta orkesterklanger. Svenska Kammarorkestern spelar muskulöst och graciöst under Stern, men sångarna är inte lika imponerande. Bara Dania El Zein i huvudrollen som Goldene och Axelle Fanyo som Khane har tillräckligt starka röster för att surfa på orkesterns vågor istället för att dränkas av dem. 

Det finns alltså mycket som kommer i vägen för det njutbara och underhållande. Denna återupplivning av ”Den gyllene bruden” är trots goda föresatser bara halvt genomförd.

Läs mer...

Christer Björkman svårt sjuk – inlagd på sjukhus i Israel efter Eurovision

Läs mer...

Lina Hedlund gjorde pinsamt misstag i juryn i Eurovision semifinalen

Läs mer...

DN:s kritiker väljer fem favoriter vecka 20

Nervig tysk pärla: Filmen ”Victoria” med Laia Costa.
Nervig tysk pärla: Filmen ”Victoria” med Laia Costa.

Foto: SVT

1. Film. ”Victoria”

SVT Play 

En nyinflyttad spanjorska (Laia Costa) är ute på vift i Berlins klubbvärld och stöter ihop med en grupp tyska dödspolare – och är plötsligt indragen i bankrån. Allt filmat i en 2 timmar och 20 minuter lång tagning i gryningen. Sebastian Schippers nerviga och autentiska spänningsthriller vann tyska filmpriset när den hade premiär för fyra år sedan, men fick inte riktigt den biopublik den förtjänade i Sverige. Nu finns chansen att se – eller se om – denna tyska filmpärla på SVT Play (visas fram till den 9 juni). Även om tagningarna planerades minutiöst var dialogen mer eller mindre improviserad. Allt satt på tredje försöket. 

Nicholas Wennö

Roliga mänskliga fåglar: Tuca & Bertie.
Roliga mänskliga fåglar: Tuca & Bertie.

Foto: Netflix

2. Tv-serie. ”Tuca & Bertie”

Netflix

Det tråkigaste med Netflix nya tecknade komediserie ”Tuca & Bertie” är att den tar slut så fort. Tiffany Haddish och Ali Wong gör rösterna till två påfallande mänskliga fåglar och bästa vänner i trettioårsåldern, som nyligen flyttat isär eftersom den neurotiska, ordningssamma Bertie flyttat ihop med sin kille. Tuca, den klart rivigare av de två fåglarna, har dock bara rört sig till lägenheten direkt ovanför. Det är en serie om vänskap, kärlek, könssjukdomar, arbetsplatstrakasserier och avancerade bakverk, från skaparna av ”BoJack Horseman” och med en uppsjö av underbara gästskådespelare. 

Greta Thurfjell

Magi för konstälskare: 58:e konstbiennalen i Venedig.
Magi för konstälskare: 58:e konstbiennalen i Venedig.

Foto: Andrea Avezzu

3. Utställning. 58:e konstbiennalen i Venedig

Giardini, Arsenale och andra platser

Världens äldsta, största och mest prestigefyllda konstbiennal är ett måste för alla konstälskare. Lagunstaden Venedig är dessutom en magisk plats – men som prövas allt hårdare av växande turistströmmar, sopberg, erosion och översvämningar. Just miljöförstöring och klimathot är ett starkt tema på årets biennal, där den ovanligt luftiga och fint hängda huvudutställningen har den tvetydiga titeln ”May you live in interesting times”. Guldlejonet gick till Litauens paviljong; en performanceopera om klimatförändringar och turism. Och missa inte den nordiska paviljongen, där tre konstnärer samlas kring ett ekotema och svenska Ingela Ihrman vackert gestaltar sin passion för sjögräs. Läs DN:s recension här. 

Birgitta Rubin

Ny blick på Joseph Conrad: ”Gryningsvakten”.
Ny blick på Joseph Conrad: ”Gryningsvakten”.

Illustration: Daidalos

4. Bok. Maya Jasanoff: ”Gryningsvakten” 

Daidalos

Bättre än så här blir det inte i vår, en perfekt bok att läsa vid havet i sommar. Historikern Maya Jasanoff har gjort en uppdaterad läsning av ”Joseph Conrad i en global värld”. Vidgar blicken från de alltför närsynta litterära läsningarna – och ställer den store polacken som blev brittisk medborgare mitt i världens geografiska stormar, teknologiska revolutioner och politiska omvälvningar. Man får genast lust att läsa om allt från ”Mörkrets hjärta” till ”Anarkisten”. Minnas hur uppslukande och romantisk ungdomens läsning kunde vara. En snyggt formgiven bok dessutom.

Jan Eklund

Festival med spänst: Point music festival.
Festival med spänst: Point music festival.

Foto: Hrafn Asgeirsson

5. Musik. Point music festival 23-26 maj

Göteborgs konserthus

I Stockholm ljuder Östersjöfestivalen i augusti och Göteborg kontrar nu med Point music festival fyra dagar i maj. Den nya festivalen har profilerat sig dels genom kvinnliga tonsättare och uruppföranden, dels på möten där musik möter andra konstformer som dans, performance och film. Några av höjdpunkterna är fredagens isländska manifestation med dansverk av Anna Thorvaldsdottir och Edda-drama av Karin Rehnqvist. Plus Pierrot Lunaire med talsång av färgstarka violinisten Patricia Kopatchinskaja på lördag. Programmet ser spänstigt och inbjudande ut. Så för utsocknes är det bara att hoppas att tågen går. 

Maria Schottenius 

Läs om förra veckans fem favoriter 

Läs mer...

John Lundviks strategi om Melodifestivalen efter ESC

Läs mer...

Isländskt flaggviftande kan straffas av EBU

Medlemmarna i isländska Hatari viftade med banderoller med namnet ”Palestina” och den palestinska flaggans färger och mönster när tv-kamerorna svepte över det så kallade green room, där artisterna väntar mellan framförandena och under omröstningen.

I paragraf 2.6 i Eurovision song contests regelbok framgår tydligt att artisterna inte får framföra politiska budskap.

”Eurovisionstävlingen är ett icke-politiskt evenemang, och detta går direkt emot tävlingsreglerna. Bandrollerna togs snabbt bort och konsekvenserna av denna handling kommer att diskuteras i referensgruppen (tävlingens styrelse) efter tävlingen”, skriver den europeiska tv-unionen EBU i ett uttalande tidigt på söndagsmorgonen, enligt flera medier.

Även världsartisten Madonna, som stod för ett mellannummer, kritiseras av EBU för att ha haft med den palestinska flaggan i sitt framförande. Den satt på ryggen på en av artisterna i showen.

Madonna med rapparten Quavo under en mellanakt.
Madonna med rapparten Quavo under en mellanakt.

Foto: Orit Pnini/AFP

Att tävlingen ägde rum i det politiskt explosiva Israel hade väckt spekulationer på förhand om möjligheten till utspel och markeringar av olika slag. Många har uttryckt kritik mot att tävlingen skulle arrangeras i landet.

I april skrev 171 svenska artister och kulturarbetare under ett upprop om att bojkotta ESC i Israel.

Också medlemmar i bandet Hatari har skrivit på en protestlista mot att tävlingen skulle hållas i landet och sagt att de skulle använda sitt inflytande för att kritisera den israeliska utrikespolitiken. Gruppen har inte dolt sin propalestinska hållning.

Därför ville den israeliska organisationen Shurat HaDin stoppa Islands bidrag.

– Det är en hårfin gräns, sade Hataris medlem Matthías Tryggvi Haraldsson till DN för några dagar sedan angående EBU:s politikförbud.

– Det krävs inga stora ansträngningar för att se förtrycket och apartheidsystemet.

Haraldsson sade samtidigt att gruppen ändå var inställd på att följa regelverket och inte framföra politiska budskap.

Som det nu blev höll gruppen alltså fram Palestina-banderoller inför kamerorna.

Den israeliska tidningen Haaretz skriver om Madonnas politiska flaggmarkering och noterar att ”ögonbryn höjdes” bland israeliska kommentatorer även över att det fanns dansare i artistens nummer som bar gasmasker.

Jerusalem Post, en annan tidning i landet, lyfter också fram markeringarna från Madonna och Hatari, liksom EBU:s uttalande. Tidningen skriver att det isländska bandet varit öppet kritiska mot Israel i månader.

Isländska Morgunbladid konstaterar att de palestinska banderollerna drog till sig stor uppmärksamhet och har intervjuat Klemens Hannigan, en av medlemmarna i Hatari, efter tävlingen.

– Det här var inte bomben, säger Hannigan om den palestinska flaggan.

– Bomben var sången.

Läs mer...

Jessica: Hydroponisk odling är inget man gräver ned sig i

Dekorerar andaktsfullt knäckemackan med plocksallad. Den är härodlad i mitt kök. På knappa tre veckor. 

Magiskt? Nej. Även om det känns så när jag överraskande nog tuggar krispigt grönt till frukost. Fingrar av vilken kulör som helst fixar att odla hydroponiskt i vatten i stället för i jord. Oavsett årstid. I rekordfart dessutom. 

Ute i pallkragens femgradiga jord i trädgården kan jag ännu bara spåra embryon av lite salladsgrodd – med läsglasögon. De överblivna fröerna hamnade i utejorden i samma veva som mitt första hydroponiska plantgäng. Den salladen behöver sommar för att pallra sig över pallkanten.

Jag var initialt väldigt skeptisk till vattenodling. Särskilt som jag bor i kall, mörk och närmast fuktig källarlägenhet mest lämpad för champinjoner. Och grodor som gärna vill flytta in. 

När jag för två veckor sedan lade ut en bild på plantorna och spådde koriander inom några veckor mötte jag samma skepsis från FB-vänner. Men plantorna har överröstat oss och fullständigt tagit över. Jag hejar glatt på och dopar dem dygnet runt med rödblå LED-belysning särskild anpassad för grönt. 

Tyvärr märkte jag inte upp fröerna i förgrodden. Så i stället för koriander, chili och ramslök blir det mest sallad. I två krukor frodas även en yster tomat som jag bytte till mig mot en trasig pepparkvarn med Stefan Sundström ute på trädgårdsmässan. Hans Roma-tomat är laxfärgad och närmast kärnfri, som gjord för het salsa enligt donatorn. Den hårt uppdrivna plantan slår snart i LED-lampetaket och måste inom kort flytta ut till pallkragen. 

Som stressad urbanodlare borde jag fröjdas över att det tar sig i megafart. Har knappt ens hunnit vattna för odlingen nöjer sig med en snaps näringsvatten i veckan. Ändå känner jag mig mest uppjagad.  Det urbana kretsloppet från vardagsrum till bord är kusligt effektivt. Hur nyttiga är salladsblad som hetsats fram?

Den eventuellt rogivande effekten går ju bort liksom känslan av att vara ett med myllan. Hydroponisk odling är ingen hobby man gräver ned sig i. Den är kliniskt ren och helt ogräsbefriad. Odlingslådan är en vit och slick inredningsdetalj i minimalistisk hemnetstil. Passar ypperligt mot ekparkett och nymålat trendblått. 

Tillbaka till köksbordet och det högtidliga knastret av krispigt grönt. Magiskt ändå. Någonstans lever myten kvar i mig att jag saknar fingrar i alla nyanser av grönt. Det struntar plantorna högaktningsfullt i. De bara gror.

Läs mer...

Eric M Runesson: Jag är känslig för maktmissbruk och sådana fasoner

Klockan är 09.34. Eric M Runesson avslutar träningen med en serie självförsvarssituationer. Explosiva slag som stannar precis intill motståndaren, kontrollerade fällningar mot golvet, högljudda utandningar. 

Hit, till en dojo i centrala Stockholm, kommer han varje fredagsmorgon. Den 58-årige Akademiledamoten, som är en av landets högsta domare, har utövat karate de senaste tolv åren. Han ser ut att ha full kontroll, inte en förändring i ansiktsuttrycket.

På det svarta bältet av andra graden står hans namn i japansk skrift: Eric-u. Tränaren Björn Jonzon beskriver juristens styrkor: Eric har ett stabilt psyke och har trängt in i karatens underliggande principer.

Bild 1 av 3

Foto: Nicklas Thegerström

Bild 2 av 3

Foto: Nicklas Thegerström

Bild 3 av 3

Foto: Nicklas Thegerström


– Konsten handlar inte om att vinna; det handlar om att övervinna dina egna problem, kontrollera dig själv och kontrollera motståndaren, säger tränaren.

Björn Jonzon visar med handen mot ett tecken på väggen. Giri står det, ett ord för tillit, lojalitet och förpliktelse.

– Jag har märkt att Eric haft nytta av det här. För att hantera en bångstyrig Akademi krävs inte bara juridiska kunskaper. Du måste vara övertygande också och ställa krav på moral. Kanske se till att alla har lite mer giri.

Varje träningspass inleds i rummet intill träningssalen, en zendo, en plats för meditation. En söt doft av rökelse ligger kvar. Eric och Björn visar runt, förklarar vikten av växelspel mellan stillhet i aktivitet och aktiv stillhet. 

– När man kommer hit på morgonen är man som en vattenpöl som är grumlig av lera. Man har haft bråttom, käkat frukost snabbt, och cyklat hit. Men när vi kommer in hit och sätter oss ned, då sjunker slammet och vattnet blir alldeles klart, säger Eric M Runesson.

● ● ●

Det var i maj 2018 som jag första gången ringde Eric M Runesson. Han, då advokat på en byrå, hade precis anlitats av Svenska Akademien, mitt i institutionens mest turbulenta tid. 

Han skulle medla mellan ledamöterna som grälade öppet. Under några veckors tid hade sex personer lämnat sina stolar. Nobelpriset i litteratur hade ställts in. 

Han, vars röst ofta präglas av eftertänksamhet, ville dock inte bekräfta att Svenska Akademien var hans uppdragsgivare. Det är inte meningen att medlares namn ska bli känt. De ska verka neutralt i skymundan. 

Han ursäktade sig, hänvisade till sekretessplikten.

– Vi advokater är hopplösa på det sättet. Men det är av goda skäl, sa Eric M Runesson då.


Foto: Nicklas Thegerström

Ett år senare, hemma i etagelägenheten i södra Stockholm, kan han tala mer öppet. I högtalarna spelas barockmusik. En samlingsplatta som sägs vara bra för fokuserade studier. Eric M Runesson arbetar hemifrån den här förmiddagen, i väntan på en leverans av nya glaspaneler till terrassen.

Dagens fokus är ett ärende från Högsta domstolen som ligger uppslaget på skrivbordet i arbetsrummet. Utsikten norrut är vidsträckt, Eric M Runesson kan se fjorton kyrktorn. Från lägenhetens andra sida ser han söderut, finner ro i att kunna identifiera landmärkena i Farsta, där han växte upp. 

Mycket har hänt sedan i fjol. I september blev han justitieråd i HD, landets högsta rättsliga instans. En av sexton ledamöter med makt att ta fram vägledande avgöranden för den svenska juridiken. Som i höstas då han var med och tog fram gränsdragningar mellan rån av normalgraden och grovt rån.

Eric M Runesson är inte längre medlare i Svenska Akademien. I stället är han ledamot på stol nummer ett, invald på samma dag som institutionen, enligt dess sekreterare, riskerade att falla samman: ”Jag skulle säga att Akademien var på väg att gå under”, sa Anders Olsson till DN dagen därpå.

Var det Eric M Runesson som räddade Akademien? Flera ledamotskollegor menar att han hade en nyckelroll. 

– Jag tror att han hade en mycket stor betydelse, dels i kraft av sin kompetens som jurist och som hanterare av konflikter, dels då han stod ovanför de hårda motsättningar som uppstått, säger ledamoten Peter Englund. 

– Jag kan inte föreställa mig någon i hela Sverige som kunnigare och med skarp överblick för möjligheter och lösningar kunnat tävla med Eric M Runesson, säger ledamoten Per Wästberg.


Foto: Nicklas Thegerström

Eric M Runesson, iklädd en dressad kofta och vita jeans, slår sig ned i soffgruppen. Han är obenägen att tala om detaljerna i medlingsuppdraget eller vad konflikten i hans ögon handlade om. De hemligheterna tar han med sig i graven. 

– Jag kan inte säga något om den inre dynamiken. Men när motsättningar finns mellan flera aktörer, då handlar tvisten ofta om flera element. Det kan handla om relationer, värderingsfrågor, strukturella faktorer och synen på fakta.

I trettio års tid har medling och förhandling varit hans huvudområde, både i Sverige och internationellt. I samtal med juristkollegor haglar lovord om hans expertis: ”en pionjär” och ”otroligt skicklig”. 

Själv har han tre viktiga råd för att lösa en konflikt: fokusera på behov, lyssna i stället för att snacka och älska alla parter. 

Varför måste du älska dem?

– Alla har förutfattade meningar, men jag får inte bestämmas av destruktiva sådana. Jag måste välja en som är bra. När jag första gången kliver in i rummet är jag en främling som blir en del av djupa och svåra problem. Vad som än händer, hur de än ser ut och vad de än gör så ska jag älska dem och ta dem till mitt hjärta.  I alla fall som utgångspunkt.

När du gick in i Akademien, älskade du dem alla?

– Det var väldigt lätt.

● ● ●

Medling är som svårast när det handlar om värdekonflikter, menar Eric M Runesson. Värderingar är absoluta och går inte att kompromissa med. Då återstår bara två lösningar: att ordna villkor för existensen som gör att båda kan behålla sina värderingar, alternativt att sopa problemen under mattan.

– Resultatet när du går in och opererar i konflikter kan vara att skiljelinjen blir mer synlig. Plötsligt är då konfliktytan skarpare och mer oförsonlig. Många har dragit slutsatsen att mattan då är bättre.

– Och många av de samhällskonflikter vi ser i dag är värdebaserade. Titta på den mellan sekulariserade samhällen och teokratier. Eller jämför vår syn på mänskliga rättigheter med den konfucianism som finns i Kina.


Foto: Nicklas Thegerström

Det är förhandlingsteorins applicerbarhet, och dess djupa idéhistoriska och filosofiska kopplingar, som lockat Eric M Runesson. Förhandlingen och problemlösningen är grundläggande för samhället och mänskliga relationer; vare sig det handlar om storpolitik, försäljning av en begagnad cykel eller ett familjeproblem.

– Jag blir bekymrad av tendenserna till sammanbrott som finns i samhället, en splittrad bild av målsättningarna och svårigheten att samlas kring ett banér. 

Vad blir konsekvensen?

– När värdesystemet bryts upp förefaller det som att ”the rule of law” eller konstitutionen får en alltmer central plats som den sista samlande punkten. Juridiken och domstolarna får större betydelse och mer makt.

Hur ser du på det? 

– Vad den ena gör påverkar den andre, ibland trots stora geografiska avstånd. Se på Brasilien, vi påverkas av vad landet gör med regnskogarna. Eller på EU, som för att kunna agera bygger på överenskommelser mellan länder. Vår enda chans är att försöka handla vettigt och övertyga andra att göra likadant. Många hinder beror ju på svårigheten att kommunicera på ett ändamålsenligt, förnuftigt och proaktivt sätt.

Eric M Runesson minns sin barndoms Sverige på ett annat sätt, med en tydlig värderingsgemenskap – ”folkhemmet, Erlander och Palme”. I sovstaden Farsta trängde familjen, som hade det kärvt ekonomiskt ihop sig i ett litet radhus. Mamma som var tillskärare, pappa som var ekonom, två äldre halvbröder och så Eric.

Pappa gick bort under tragiska förhållanden när Eric var fem år, en förlust som drabbade familjen hårt. Eric kom under barndomen att ta starkt intryck av sina bröder, den ene inriktad på akademisk skolning, den andre mer rebellisk, med fester och trimmade mopeder. 


Foto: Nicklas Thegerström

Friheten var aldrig begränsad. Som ung kunde Eric ränna fritt, skolka från skolan, övernatta i naturen och komma hem några dagar senare. Intressena avlöste varandra: kemi, biologi, fågelskådning men från början var det ishockey. Han brevväxlade med landslagsmålvakter i hockey om räddningstekniker och blev vän med fältbiologer ute i skogen. 

– Det var tufft ekonomiskt, men vi hade förbannat trevligt och kul. Det var lite av ett konstnärligt dårhus, med utrymme för kreativitet. Mamma var väldigt bra på det sättet, hon lät oss utvecklas till det vi ville, berättar Eric M Runesson.

Konstnärligheten lever kvar. Eric M Runesson målar än i dag. I ett kommande verk till sin son hämtar han inspiration från Joan Miró. Men under tonåren kom han, som i unga år varit totalt ointresserad av att skaffa sig en utbildning (”i första klass fick jag ettor i allt”), även att fatta tycke för studier. I gymnasiet fastnade han för idéhistoria. Det, och hans fascination för rättsfilosofi, blev bryggan till juridiken och avtalsrätten. 

Specialiseringen fortsatte mot förhandlingsteori och tvistlösning. Han studerade vid Harvard Law School, fick jobb på advokatbyrå, doktorerade i avtalsrätt, var medgrundare till medlingsinstitutet på Stockholms handelskammare och började skriva böcker. Den expertisen blev också mer eftertraktad: fler advokater och rådgivare insåg fördelarna med en utomstående medlare i affärstvister.

– I många fall handlar det om att hjälpa människor till en ändamålsenlig kommunikation – så att man har ett syfte med det man säger. Många gånger är folk bara reaktiva, och säger saker som är helt emot deras egentliga syfte. Då blir den andra parten reaktiv i stället för proaktiv, säger Eric M Runesson.


Foto: Nicklas Thegerström

En styrka i medlingen är, enligt honom, det faktum att parterna kan dela med sig av information de aldrig skulle lägga på ett förhandlingsbord. I många fall handlar det om affärshemligheter som skulle kunna utnyttjas av motparten utifall de kände till dem. 

– För medlaren kan du berätta hur det verkligen är, vad du egentligen är ute efter. Om båda parter gör det, då blir situationen ofta glasklar. Utan att dela med mig av information kan jag lirka och lägga pusslet till ett avtal som båda parter tycker är bättre än att inte komma överens.

Du är en erkänt framstående jurist, men innan du började i Akademien har det skrivits väldigt lite om dig i offentligheten. Har det varit din roll, att hålla dig i skymundan?

– Det är en kardinaldygd för en medlare. Och jag är inte exhibitionist, jag glider gärna obemärkt förbi. Men jag är inte blyg.

Du talar också ogärna om ditt ”track record”, det vill säga hur ofta du lyckas med en medling. Varför då?

– Om jag skulle säga: ”Jag har ett enastående facit, jag lyckas alltid med förlikningar”, då skulle parterna förstå att medlaren har ett eget intresse av att bibehålla det. Då blir jag en part, och det är helt förödande för uppdraget. Om du inte är neutral, då är du torsk.


Foto: Nicklas Thegerström

I en av sina böcker skriver Eric M Runesson att han vill ge annan bild än förenklade guider om medling, de som sprider tron att man kan ”vinna en förhandling om vad som helst mot vem som helst var som helst i världen.” Allt handlar om kontext, att förstå människorna som påverkas. 

– En tidig lärdom var att de som är involverade verkligen måste lita på att jag inte har något eget intresse av vad de väljer att göra, säger han.

– Jag minns en stor internationell tvist, när jag var ganska färsk. Vi körde fast på eftermiddagen andra dagen, och jag blev frustrerad. Till slut sa jag: ”I don’t give a shit”, och förklarade att jag inte bryr mig om vad de kommer fram till. Då gick pluggen ur för dem, och på tredje dagens förmiddag gjorde vi upp. 

● ● ●

När Eric M Runesson kallades in av Svenska Akademien hade han ingen tanke på att bli ledamot, säger han. Men under fjolåret uttrycktes det vid flera tillfällen att institutionen återigen behövde en jurist på stol ett, efter att författaren Lotta Lotass utträtt. 

Den 4 oktober, 2018, är en viktig dag i historieskrivningen. Dels godkände Akademien en resolution där man uppmanade Katarina Frostenson att lämna institutionen. Dels röstades två nya ledamöter in: poeten Jila Mossaed och Eric M Runesson. 

Han tvekade aldrig.

– Nej, jag funderade mer över vad som förväntades av mig i de sakliga kompetensområdena, litteratur och språk. Jag är väldigt kort i rocken jämfört med de andra. Men efter att ha kontrollerat vad som förväntades blev jag trygg i att jag kunde göra nytta.


Foto: Nicklas Thegerström

Från en dag till en annan byttes medlingsuppdraget till ett ledamotskap. Detta var i en tid när flera konflikter fortfarande bestod; däribland den om Katarina Frostensons framtid, sedan hon anklagats för att ha brutit mot institutionens sekretessregler. 

Jag frågar Eric M Runesson om synen på hans neutralitet i medlarrollen kan ha påverkats av det faktum att han röstades in, samtidigt som en av de tvister som han kom i kontakt med under medlingsuppdraget ännu inte var löst.

– När du blir ledamot upphör definitionsmässigt medlaruppdraget. Då får du axla ledamotrollen, säger han.

Du är ledamot nu, och Katarina Frostenson är inte det. Tror du att hon kan se på dig som en neutral part?

– Jag hoppas alla har betraktat mig som neutral part så länge jag medlade. Det är klart att det blir ett rollbyte, och då lägger man ned medlarhatten. Jag får ta ansvar som styrelsemedlem, men det innebär inte att jag måste bli partisk, tendentiös eller sluta lyssna. 

Hur lätt är det att byta position på en dag?

– Det är ganska lätt. Jag bär med mig det processuella perspektivet, att försöka förstå, underlätta och definiera problemet på ett bra sätt. Rollbytet är inte jättedramatiskt egentligen.

Men har det hänt förr att du blivit en del av en styrelse som du varit inne och medlat i?

– Om jag gräver i minnet kan det säkert vara något sånt fall också. Men inte vad jag direkt kan erinra mig nu.


Foto: Nicklas Thegerström

Månaden före invalet till Akademien hade Eric M Runesson också tillträtt som justitieråd i HD. Hans ja-svar till Akademien föregicks därför också av ett samtal med domstolens ordförande, kring om uppdragen var möjliga att kombinera. Bisysslan för ett justitieråd får inte vara till skada för förtroendet för hans opartiskhet som domare, och inte heller så pass tidskrävande att det går ut över heltidsjobbet. 

Låt oss säga att Svenska Akademien skulle hamna i allmän domstol, skulle din roll som justitieråd kunna ha någon påverkan på den processen?

– Nej, det funkar inte så. Då är det bara att anmäla jäv och kliva ut. Jag är dessutom inte något slags ombud för Akademien, utan jag ingår i en styrelse.

Men du är det juridiska proffset i den styrelsen?

– Ja, men jag agerar inte som rådgivare eller advokat. Om Akademien behöver råd i en tvist eller konkreta operativa insatser, då får man precis som tidigare inhämta det utifrån.

Nyligen avgjorde HD fallet med kulturprofilen Jean-Claude Arnault som inte fick prövningstillstånd. Hur höll du dig borta från ett sånt fall?

– När jag förstod att ärendet kommit in meddelade jag att jag inte ville veta något över huvud taget om domstolens handläggning. Och jag har inte haft en susning om något. Det är helt vattentäta skott. 

● ● ●

”Den offentliga makten ska utövas med respekt för alla människors lika värde och för den enskilda människans frihet och värdighet.”

Det har blivit lunchtid när Eric M Runesson citerar andra paragrafen i regeringsformens första kapitel. Leveransen med glasskivor har börjat bäras in i lägenheten. Han lägger tyngd på ordet ”och”, det som sätter fokus på intressekonflikten mellan frihet och värdighet.

– Nu bränner det till. Det här är fundamentala frågor, med djupa rättsfilosofiska rötter. Samhällskontraktet fascinerar mig oerhört. Vi kan acceptera det som koncept, men vad står där egentligen? Och när vi kommer på vad det står, hur fullgör vi det?

Han vill skriva om det här framöver, och nämner filosoferna John Locke, David Hume och Immanuel Kant, återvänder till antikens spänning mellan isegoria, allas rätt att komma till tals, och parrhesia, plikten att säga sitt hjärtas mening. Resonemanget började med en fråga om metoorörelsen, som han anser – till viss del – är en exponent av en allt mer intensiv strid med värdena som utgångspunkt. 

– Världen över brinner det till i yttrandefrihetsfrågorna. Vissa menar att olika grupper och identiteter är förtryckta och inte får komma till tals. För att frihetsbegreppet ska fungera måste då de med makten, som vita medelålders män, underordna sig, så att andra får komma till tals. Sändningsutrymmet är ju begränsat. Andra tycker att de som är visast ska ha mest utrymme.


Foto: Nicklas Thegerström

– Men metoorörelsen har flera dimensioner. Det har till exempel satt ett normkritiskt tryck på dem för de som har makten att vara noga med sitt språk, eftersom de som identifierar sig som underordnade lätt blir språkpoliser och ger uttryck för att man inte får säga vissa saker, det som kan anses kränka deras känsla av värdighet. Faran är att när åsikt och identitet börjar sammanfalla blir det svårt att skilja sak och person. Kan man inte det så är man illa ute. Det gäller lika mycket för dem som talar som för dem som lyssnar.

– En annan dimension är mer pliktetisk, hur frihet och värdighet ska balanseras mot varandra. Och det är så problemen blir serverade när de kommer till juristerna som i konkreta fall ska avgöra om ett viss yttrande ligger inom eller utanför yttrandefriheten.

Påverkades juridiken av metoorörelsen?

– Nej, det här ligger på ett sociologiskt plan. Metoorörelsen satte ljuset på sexuella kränkningar, men också på maktmissbruk. Det var en reaktion mot de som använder sin position för att preja sig till oskäliga förmåner. Det var bra. Andra yttringar är mindre tilltalande.

I ditt inträdestal i Svenska Akademien sade du att de ”som anförtrotts att utöva makt får inte missbruka makten”. Var det en markering mot att Akademien inte förstått sin egen makt?

– Talet ska nog inte ses som adresserat till Akademien, utan mer inriktat på vilka frågor jag brinner för och driver. Jag är känslig för maktmissbruk och fasoner av det slaget över huvud taget.

● ● ●

”De senaste 15 åren har jag mest arbetat som skiljeman och har tyckt att den dömande verksamheten passar mitt temperament”, sade Eric M Runesson i februari till branschtidningen Legally yours. 

Sällan brusar han upp. Det handlar mycket om eftertänksamhet, menar han själv. Och ledamoten Peter Englund, som inte deltog i arbetet när Eric M Runesson kallades in som medlare, lägger till en sak när jag frågar om Runessons arbete.

– Av betydelse tror jag också det var att han och Anders Olsson snabbt fick god kontakt. De har liknande temperament, säger Peter Englund.

En sak den ständige sekreteraren (som avgår den första juni) och Eric M Runesson förenades i var deras intresse för zenbuddhism och meditation. I juristens bokhylla står böckerna om zen tillsammans med de om karate.

Första gången han kom till dojon var det som medföljande förälder till sonen. Men Eric blev fast. I sommarbostaden på Gotland har han också byggt en egen träningslokal.

Vad har karaten betytt för dig?

– Att kanalisera, att kunna koncentrera sig. Den har också gett ytterligare argument för behovet att låta tanketjattret fara i väg, bli mer fokuserad och att underordna egot. 

Jag hinner tänka att den situationen, precis som när han medlar, handlar om att utesluta tankar på att min egen vinning är den enda vägen. Men Eric M Runesson hinner före och nämner samurajen Miyamoto Musashi, som aldrig förlorade en svärdsduell. Men det viktiga är att inte förlora, inte nödvändigtvis att vinna.

– För honom var mellanrummet livsavgörande. Och i karaten finns inte du och jag, bara mellanrummet mellan oss. Relationen. Det är det enda som betyder någonting.

Läs mer...

Fem frågor vi måste få svar på i ”Game of thrones”-finalen

1. Vem, om någon, kommer att sitta på Järntronen?

Finns Järntronen ens kvar? I det näst sista avsnittet, ”The bells”, ser det onekligen ut som att stora delar av Red Keep rasar samman, men man får anta att serien inte skulle låta sin egentliga huvudperson – tronen – smälta utanför bild. Oavsett om vi får en dramatiskt musiksatt scen där Järntronen förgås i lågor eller ej måste någon styra över Westeros. Blir det, trots att ett och annat tyder på motsatsen, Daenerys? Eller den ovillige Jon Snow? Kommer Westeros att förvandlas till en republik med en regering bestående av de överlevande karaktärerna? 

2. Vad var det egentligen som hände med Daenerys Targaryen?

I nämnda ”The bells” gick Daenerys från egenkär men kontrollerad och någorlunda rättmätig drottning till blodtörstig, eldsprutande-by-proxy tyrann. Varför? Förutom för att hon förlorat flera av sina närmast förtrogna, två av sina tre draksöner, och eventuellt sin pojkvän/brorsons kärlek? Kommer vi att ges mer insikt i drakdrottningens nyfunna galenskap än det vi fått se på avstånd, uppe bland molnen, ridande på en drake?

Läs mer: Så fyller du tomrummet efter ”Game of thrones”

3. Hur ska det gå för Jon Snow?

Eller, the artist formerly known as Jon Snow, numera Aegon Targaryen. Han som inte vill bli kung, inte ens i Norden, som egentligen ville vända sig om på väg bort från sin vildlingvän Tormund Giantsbane när de precis tagit farväl i ”The last of the Starks” och springa i slow motion tillbaka ropandes: ”Ta mig med! Ta mig med!” När hans flickvän/faster blivit galen och hans styvsystrar blivit besvikna på valet av flickvän/faster, var ska Jon Snow ta vägen? 

4. Vad ska de andra Stark-barnen – Sansa, Arya och Bran – göra med sina liv?

Sansa Stark har visat sig vara en rättvis, ekonomiskt sinnad ledargestalt i Norden. Arya Stark genomgick en lite illa underbyggd personlighetsförändring i ”The bells”, från iskall mördarmaskin till En Som Inte Lever För Hämnd, men har tidigare uttryckt en önskan om att få utforska andra delar av världen än de hon besökt (”what’s west of Westeros?”). Och Bran… Ja, jag vill inte ifrågasätta Brans existensberättigande, men det är inte mycket Bran har bidragit med trots att han vet allting. Vilka roller ska Ned Starks barn spela i slutet – och efter det?

5. Kommer Bronn någonsin att få sitt slott?

Nej, jag skojade bara, ingen – jag upprepar: ingen – vill veta om Bronn någonsin får sitt slott. 

Läs mer: Vad kan du om ”Game of thrones”? 

Läs mer...

John Lundvik: Vi satsade allt

Veckor av spänning och förväntningar är över. Ett liv i kappsäck, på hotellrum och med repetitioner som aldrig verkade vilja ta slut byts för en stund ut mot ett mera normalt liv för John Lundvik.

Timmarna efter det att han och The Mamas stigit av scenen på Expo Tel Aviv sitter han i en buss på väg bort från strålkastarljuset. Inte som vinnare men som en mycket nöjd sexa.

Veckorna i Tel Aviv har varit en enda lång väg mot de tre minuterna på scenen, finalkvällen då närmare 200 miljoner som följde finalen på tv.

Och publiken på arenan har älskat John Lundvik och kören från första stund. När filmbilderna började rulla minuten innan de fem intog scenen jublade de flesta av de drygt 7.000 inne på arenan. Efteråt steg jublet ytterligare.

När jag talade med John Lundvik efter det att han gått vidare från sin semifinal i torsdags konstaterade han att alla korta nätter, intervjuer, möten med folk och försöken att alltid vara på topp har haft ett enda mål: tre minuter som avgör allt när man är som tröttast.

Hur mycket arbete har du lagt ned på den här resan?

– Det går nog inte att uppskatta men det har varit en fantastisk resa fram till finalen. Och vi var som bäst när det gällde och vann juryns röster, det är jag extremt stolt över, säger han.

– Vi gick ”all in” och det hade varit värre om vi hade känt att vi inte hade gjort allt. Och vi gav Sverige, och Europa, en riktig nagelbandsbitare.

Och så var det. Sverige var med och utmanade Nederländerna men fick inte nog många röster när publikens hade räknats in.

Alla man pratar med runt Eurovisionarenan här i Tel Aviv nämner samma sak när jag berättar att jag är från Sverige: John Lundvik och The Mamas – Loulou Lamotte, Ashley Haynes, Paris Renita och Dinah Yonas Manna – har varit vandrande glädjespridare. Och de tog publiken med storm genom sitt enkla och rena nummer där fem straka röster fick bära framträdandet.

John Lundviks bror Erik har spelat trummor men aldrig gjort någon musik med sin storebror. Däremot fick han flytta in trumsetet i den studio som John som tonåring byggde i källarplanet på huset hemma i Växjö, en studio som John Lundvik själv byggde från grunden:

– Det har varit jättespännande att få följa hela den resa min bror gör. Han älskar och andas musik och det viktigaste är att han får göra det han tycker om, säger Erik Lundvik.

Klockan 3 på natten blev det efterfest med hela det svenska teamet på verandan till svenskhotellet något kvarter från stranden i Tel Aviv. Pizza och öl innan det blev en skål från Karin Gunnarsson som leder det svenska teamet.

– Ni har gjort något fantastiskt och vi är oerhört stolta över er, sa hon.

John Lundvik själv log och såg precis lika glad ut som vanligt, trots att han helst hade velat ligga i sängen.

– Nu ska det bli skönt att sova men det ska också bli skönt att koma hem och känna glädjen efter den här framgången, säger han.

Läs mer...

Så föddes ”Too late for love”

”Too late for love” föddes under ett låtskrivarläger hemma hos Anderz och Johanna Wrethov på Vellingebacken utanför Vellinge i somras. Någon tydlig idé om vad det skulle bli hade låtskrivartrion inte riktigt, bara att det skulle vara upptempo och passa Johns röst. 

Ändå tog grunden i form av text, refräng och vers bara några timmar att skapa:

– Ja, det kan bli så när man har en bra kemi och en gemensam kraft som jag, John och Andreas har, vi har ju jobbat ihop förut, säger Anderz Wrethov.

– Men riktigt klara blev vi inte. Det som tog tid var att få till slutet på refrängen. Där fick vi jobba på i flera veckor.

Just slutet av refrängen gjordes i fyra, fem varianter innan den som i dag känns fullständigt självklart valdes ut. 

– Jag lyssnade på de andra så sent som för någon dag sedan och de hade också sina förtjänster, säger Anderz Wrethov är han på plats i Tel Aviv för att följa John Lundvik och deras gemensamma låt.

”Too late for love” är fylld av gospelkänsla, en känsla som enligt Anderz Wrethov fanns där redan från början. Men sommaren 2018 var det ännu långt till att The Mamas fanns med i bilden. Istället spelades den första versionen av ”Too late for love” in med John Lundvik, Andreas Stone Johansson och Johanna Wrethov som kör. Och efter en del mixande i studion kunde rösterna återanvändas och låta som fler än de tre de var.

– Det lustiga är ju att den version som spelas i radio eller på Spotify just nu inte är med The Mamas utan med John, Andreas och min fru. De flesta hör inte skillnaden, säger Anderz Wrethov och skrattar.

Anderz Wrethov och
Anderz Wrethov och

Foto: Privat.

”Too late for love” blev en succé i Melodifestvalen med raka tolvor från jurygrupperna och vinst när tittarna också fick säga sitt.  Att den skulle uppföras där var inte givet. Låten skrevs för att bli en del av John Lundviks repertoar. Men ganska snart stod det klart att John Lundvik ville göra ett nytt försök efter att ha kommit trea 2018 med ”My turn” som skrevs av Anna-Klara Folin och Jonas Thander. Två låtskrivare som också var med på förra sommarens låtskrivarläger hos Anderz och Johanna Wrethov.

– Och där skrev de ”Bigger than us” tillsammans med John som blev Storbritanniens bidrag i finalen, säger Anderz Wrethov.

Läs mer...

Hanna Fahl: Sverige var juryfavorit – men folket valde Nederländerna

Vilken sinnessjukt spännande omröstning! Har det någonsin varit så här oklart – och jämnt – efter juryrösterna? Sverige och John Lundvik hamnade i ledning efter att juryn sagt sitt, två ynka poäng före helt oväntade jurytvåan Nordmakedonien.

Och sällan har väl juryerna och tittarna varit så oense – varken Nordmakedonien eller Sverige gick hem hos folket. Det gjorde däremot Norge, som fick högst poäng av alla av tittarna och slutade på femteplats – men som juryn i sin tur ratade helt. Till slut blev det varken juryns eller tittarnas favorit som vann utan Nederländerna och Duncan Laurence med låten ”Arcade”.

Läs mer: Sverige kom sexa i Eurovision song contest – Nederländerna vann 

Och på många sätt var det hans tävling i år. Han har varit den största förhandsfavoriten i över en månad – lite oväntat, faktiskt. Hans typ av avskalade ballad, nervigt framförd, hundra procent på allvar, brukar inte vinna Eurovision song contest. Placera sig ganska bra, absolut, men inte vinna. Det närmaste är väl Salvador Sobrals seger för Portugal 2017 med jazzvisan ”Amar pelos dois”, men Duncan Laurences ”Arcade” har ett bra mycket modernare sound än så.

Och i år var det alltså Nederländernas tur att vinna – för första gången sedan 1975, och på det sättet en otroligt rolig vinnare. Det är alltid kul, för tävlingen och för de fans som följer den slaviskt, när länder som aldrig eller inte på mycket länge segrat, gör det till slut.

För Sverige får man väl säga att kvällen till slut blev en besvikelse. Trots juryfavoritskapet slutade John Lundvik som sexa. Visserligen är en topp-tio-plats sannerligen inget att skämmas för, men visst hade man högre förhoppningar. Lundvik – och kören, inte att förglömma, för utan Loulou Lamotte, Ashley Haynes, Paris Renita och Dinah Yonas Manna hade ”Too late for love” definitivt inte varit samma sak – ska vara stolta och nöjda över sina tre minuter som var mäktiga, supersnygga och hade förtjänat bättre. En topp-fem-placering, eller kanske till och med topp-tre, kändes absolut inom räckhåll inför finalen. Men så blev det nu inte.

Nåja, Sverige har ändå dominerat tävlingen på ett makalöst sätt sedan 2011 – två guldmedaljer, två brons, två femteplatser, och bara en gång har vi missat topp-tio.

Vad gäller själva tv-programmet så är ju Eurovision song contest av högst skiftande kvalitet från år till år. Det ligger i sakens natur, där tv-bolag med varierande erfarenhet av den här sortens jättesändningar turas om att hålla i showen. Innehållsmässigt var årets upplaga bland de bästa under 2000-talet – inledningssekvensen med flygplanslandning och flaggmarsch i finalen var fantastiskt snygg, mellanakten där Måns Zelmerlöw, Conchita Wurst, Verka Serduchka och Eleni Foureira tolkade varandras låtar var lyxig (särskilt Foureiras version av ukrainska ”Lasha tumbai” var underbar). Men framåt slutet spårade det ur ordentligt – transportsträcka efter transportsträcka innan vi äntligen nådde poängräkning. Har ett Eurovision någonsin dragit över så mycket i tid?

Att det varken var San Marinos Serhat eller Greklands Katerine Duska som i slutändan stod för den värsta falsksången under kvällen utan självaste Madonna i ”Like a prayer”, var dock bara sorgligt och lite ovärdigt. Aldrig har man väl varit så tacksam för en vocoder, som när den till slut tog över i hennes nya singel.

Läs mer...