Från kategorin

Filmer

”Short stories” berättar om stora saker i ett litet rum

Att få en nyskriven opera spelad på stora scenen kan dröja mer än ett decennium. Det säger sig självt att samtiden redan sprungit vidare när dagens tonsättare och librettister gått från tanke till handling. 

Kanske är det också en av anledningarna till att moderna operor gärna väljer äldre, så kallade ”tidlösa” historier som stoff. Därför är Kungliga Operans satsning på novelloperor en befriande motvikt. Under vinjetten ”Short stories II” presenterar man för andra gången tre tjugo minuter långa operor som verkligen känns här och nu.

”Value creation” av Viktor Åslund (som också översatt Hermann Schneiders libretto) placerar två finansmän med tänjbar moral i en bar med blinkande börskurser i fonden. Dessa herrar – som fyndigt kallar sig mr Dow och Jones – får snart sällskap av två kvinnor i en mörk och mystisk intrig som slutar med ett skrik. 

Frågorna är fler än svaren. Texten kastar ut tankar om migration och organdonation. Om en marknad där allt kan tillskrivas ekonomiskt värde. Åslund låter musiken dundra på som den skenande världen utanför, ibland med tickande puls och lite nattklubbsjazz som förförelseakt. Men sångsolisterna får inte mycket gratis när de ska försöka navigera mellan komik och en thrillerartad stämning som inte riktigt understöds av partituret.

Malin Hülphers utnyttjar i sin tur möjligheterna maximalt, sätter stämningen direkt med sorgset trillande toner och gör något oavbrutet spännande av det vardagliga. ”Jag kommer hem”, med libretto av poeten Lotta Olsson, handlar om parterapi. Terapeuten (Anders Blom) har själv blivit bedragen, men försöker hålla skenet uppe till muntra bleckblåsfigurer. 

I hans terapisoffa sitter Mannen (Thorvald Bergström) och Kvinnan (Therese Badman Stenius) och gnabbas om småsaker. Om felklämda tuber som i ett ettrigt klimax får skava även musikaliskt. Alltmedan den trasiga Terapeuten kramar om sin rosa brödrost, som vore den hans eget hjärta. ”Hur smått kan allt det stora bli?”, grubblar han innan bröllopsklockor åter klämtar i denna varmt komiska och välregisserade reflektion över obetydligheterna som lätt ställer sig i vägen för kärlekslyckan.

I en liknande sfär rör sig även Andrea Tarrodis operadebut ”Sigrid H”, inspirerad av Sigrid Hjerténs målning ”Ateljéinteriör”. Motivet beskriver Hjerténs känsla av att slitas mellan tre roller: femme fatale, mor och konstnär. Cymbal och sordinerat bleckblås skvallrar om att något inombords är på väg att brisera. 

Sigrid (Katarina Böhm) befinner sig på mentalsjukhus och blickar tillbaka på sitt stukade konstnärsliv. Ena stunden tar hon sig flärdfullt ton som i en operett, i nästa sitter hon inklämd mellan herr grön och herr gredelin i den röda soffan. ”Färgerna måste sjunga”, heter det i Katarina Aronssons text och det gör de verkligen i Tarrodis musik, där paletten växlar mellan impressionistiskt spirande vaggvisa och det tivolivalsande burleska.

I synnerhet Hülphers och Tarrodis novelloperor hittar fram till en sångbar och sceniskt stark koncentration som visar på musikdramatikens förmåga att kunna berätta något stort även i ett litet rum.

Läs fler texter av Johanna Paulsson och fler av DN:s scenrecensioner 

Läs mer...

Hyllade stjärnan allvarligt sjuk

▸ ”En chock” ✓ Hållit diagnosen hemlig

Läs mer...

Så blir Löwengrips liv efter kraschen

▸ Flyttar ✓ ”Nära att gå i konkurs”

Läs mer...

Hollywoodstjärnan: Ångrar skilsmässan

▸ ”Jag önskar att det inte hade skett”

Läs mer...

Franska ilskan mot svenska låtskrivarna

▸ John Lundvik: ”Har rätt att tycka vad de vill”

Läs mer...

Dolce: Vi var avgrundslessa på varandra, som ett gift par

Den västerbottniska musikgruppen Dolce albumdebuterade med ”Av liv och grönska” för två år sedan. Med en rejäl dos norrländsk naturlyrik och inspiration tagen från stora vissångare som Cornelis Vreeswijk och Fred Åkerström blev de snabbt ett stjärnskott på den svenska popscenen. Årets uppföljare ”Ur aska” är en tydlig och symbolisk fortsättning på bandets resa. 

När DN träffar duon, Anna Levander och Leopold Nilsson, har de just anlänt med tåg till Stockholms centralstation. De är på blixtvisit i huvudstaden – till vardags bor och verkar de i Umeå respektive Göteborg.

– Förra skivan handlade om sommaren och livet i blom. ”Ur aska” är som det mörka tvillingalbumet. Skivan behandlar döden och dödens del av livets kretslopp, förklarar Leopold Nilsson.

Vägen till dagens intervju må bokstavligen ha gått på räls, men duons karriär har inte varit spikrak. För bara en kort tid sedan framstod tanken på ett andra album som avlägsen. Bandmedlemmarna menar att det är ett under att de fortfarande håller ihop.

– För ett och ett halvt år sedan bestämde vi oss för att lägga ned. Det blev helt enkelt för intensivt, vi jobbade för mycket och började nöta på varandra. Till slut gick vi bara runt och var arga mest jämt, säger Leopold Nilsson.

– Vi var avgrundslessa på varandra, som ett gift par. Vår relation brann ned och helt plötsligt var Dolce det enda lilla vi hade gemensamt, tillägger Anna Levander.

– Vi kompletterar varandra bra. Jag står för det ”gitarriga”, det skräniga och lite spretiga. Leopold har koll på det elektroniska, förklarar Anna Levander.
– Vi kompletterar varandra bra. Jag står för det ”gitarriga”, det skräniga och lite spretiga. Leopold har koll på det elektroniska, förklarar Anna Levander.

Foto: Vanni Jung Ståhle

Sagt och gjort. Efter debutalbumet lades duon på is och de båda medlemmarna gick sina egna vägar.

– Då fick vi en möjlighet att vara ifrån varandra, vi behövde inte ses och planera spelningar och så. Det fick oss att hitta tillbaka till lekfullheten. Vi började skicka låtskisser till varandra igen och märkte ett tydligt tema: Man måste låta saker brinna ned och försvinna för att ge plats åt annat, resonerar Leopold Nilsson och fortsätter:

– När vi väl släppte taget blev vi vänner igen. Vi slapp hålla på att planera och skicka fakturor och sådant där. För första gången på väldigt länge kunde vi umgås bara som kompisar.

Han betonar att uppbrottet gav dem tid för reflektion och personlig mognad. Snart kom skaparglädjen tillbaka – och Dolce återuppstod.

– Vi hade kanske någon fix idé om att vi skulle vara på ett visst sätt. Det kunde i sin tur bygga på en tanke som man kom på när man var typ tolv. Till slut måste man släppa taget om sina drömmar för att kunna bli något nytt, resonerar han och tillägger:

– Jag tror det märks att vi i dag har passerat 25. Uppbrott blir jobbigare. Sådant kan nog höras även i musiken, kanske gör det albumet vuxnare på något sätt.

När DN möter Dolce på Nordiska museet i Stockholm är de dock påtagligt skojfriska och glada. Det är knappt att man tror att duon någonsin har varit osams. 

Duon var på botten - men har rest sig igen.
Duon var på botten – men har rest sig igen.

Foto: Vanni Jung Ståhle

Försoning – och att resa sig ur askan – har blivit centrala teman både för bandet och det nya albumet.

– ”Ur aska” känns som en ganska given fortsättning på vårt förra album ”Av liv och grönska”. En igenvuxen skog härjas tids nog av en skogsbrand. Alla livets kretslopp fungerar ju så – och sedan börjar det om. Det är alltid smärtsamt när det händer, men efter till exempel en skogsbrand fungerar ju askan samtidigt som näring för jorden, understryker Leopold Nilsson.

– Den här insikten försonade oss. Det hjälpte oss faktiskt att orka göra klart skivan, fyller Anna Levander i.

Sedan en tid tillbaka bor hennes bandkamrat i Göteborg. Det har medfört ett lite nytt arbetssätt för duon, som inte sågs särskilt ofta när de skapade albumet.

– Under en tid jobbade vi helt separat, vi var ju som sagt ganska trötta på varandra. När vi väl sågs var det faktiskt i studion, förklarar han.

– Vi hade egna låtskisser innan vi gick in i studion – olika idéer som kom från olika håll. Sedan är det klart att vi har skapat en del tillsammans också. Vi skrev till exempel några av låtarna i en stuga utanför Kalix, berättar Anna Levander.

– Albumet handlar om hur stört, skört och fint livet kan vara, berättar Anna Levander.
– Albumet handlar om hur stört, skört och fint livet kan vara, berättar Anna Levander.

Foto: Vanni Jung Ståhle

Vilka har varit era största inspirationskällor för detta album?

– Jag har tagit ganska mycket inspiration från progg den här gången. Jag lyssnar till exempel mycket på Stockholm Norra. På låten ”Attribut” har vi en moogsynt som är inspirerad av Bo Hansson på Bernt Staafs skiva ”Valhall”. Jag har också försökt att skriva ärliga och råa texter och textraderna upprepas ofta. Det är för att jag är lat, säger Anna Levander och skrattar, men ändrar sig snabbt:

– Nej, det är snarare för att jag är till freds med det. Jag kan sjunga samma rader flera gånger, men använder kanske rösten på lite olika sätt. På så vis förmedlar jag budskapen så att de inte blir repetitiva.

Dolce har funnits sedan 2014 och släpper nu sitt andra album.
Dolce har funnits sedan 2014 och släpper nu sitt andra album.

Foto: Vanni Jung Ståhle

Med nyvunnen styrka ser duon nu positivt på framtiden. De har upplevt hur lätt vänskaper kan gå i kras och tror sig vara bättre rustade för framtiden.

– En stor skillnad är att vi gör väldigt mycket själva nu. Vi är på skivbolaget Nomethod som drivs av våra nära vänner i Umeå. Vi väljer att sköta pr-kontakter och sådant själva i stället för att lägga det på någon extern person. Tidigare har andra styrt vad vi har gjort och då fick vi för oss att vi inte skulle klara det själva, förklarar Leopold Nilsson.

På tal om Umeå. Hur har Umeå och Västerbotten präglat er som musiker?

– Extremt mycket, skulle jag säga. När jag började med musik var jag väldigt ensam, men det gick fort att lära känna folk att spela med och att bygga upp ett kontaktnät. Det finns många fria arrangörer. Det är många spelningar, det finns replokaler att få tag i, alla känner alla. Det är lite den vibben, säger Anna Levander.

Hennes bandkollega tillägger:

– Det är ingen liten stad, men den är för liten för att vara armbågig. Man kommer ingenstans om man är svinig och dryg. Det är så pass få som gör varje grej att alla bejakar varandra. Man hjälps åt. Det är ganska symptomatiskt för Umeå.

– Men det är klart, det finns som vanligt andra strukturella makter som förstör för gräsrotskulturen, konstaterar Anna Levander.

Leopold Nilsson nickar.

– Ja, det är den klassiska kulturhuvudstadsparadoxen. Efter att Umeå var kulturhuvudstad 2014 stängde många ställen. När jag var 21 fanns det olika scener att välja på varje helg. Nu är det typ O’Learys som finns kvar. Det är faktiskt delvis därför jag har flyttat.

– Men folk kämpar på ändå! Det är så jävla fint, inflikar Anna Levander.

Anna Levander.

Bild 1 av 2
Anna Levander.

Foto: Vanni Jung Ståhle

Leopold Nilsson.

Bild 2 av 2
Leopold Nilsson.

Foto: Vanni Jung Ståhle


Ljudmässigt då, känns det som att ni har hittat hem med ”Ur aska”?

– När vi började med det här 2014 gjorde vi nästan helt elektroniska beats och sjöng en del på engelska. Det har vi lämnat bakom oss. Nu tycker jag att vi har hittat en återkommande grund som faktiskt fungerar, säger Leopold Nilsson.

– Framför allt tror jag att vi har hittat hem rent vänskapsmässigt, säger Anna Levander.

Läs mer:

Umeåbandet Barnet: ”Vår musik bryter mot allt fler regler”

Annika Norlin: Det revolutionära är att få vara svag 

Random Bastards har gjort Umeå till en hiphopstad

Läs mer...

Hon visar häcken åt goda smaken

MARKUS LARSSON om sista Mello-bidragen

Läs mer...

Tv-profilen förd akut till sjukhus

▸ Insjuknade hastigt under inspelning i Mexiko

Läs mer...

Lina_ Raül Refree uppfinner en fado som är både elektronisk och gotisk

Det är konstigt att det här inte har gjorts förut. En rejäl elektronisk omstöpning av den portugisiska fadon. Ungefär det som Gotan Project och andra gjorde med tangon för tjugo år sedan. Kanske måste det till en spanjor för att våga sig på det högriskprojektet.

Raül Refree hade knappt hört fado när han bjöds in till en konsert med sångerskan Lina i Lissabon. Dagen efter gick den nya duon till studion. Med hjälp av piano, analoga syntar och elektroniska effekter skapar Refree ett filmiskt, nästan gotiskt soundscape på ”Lina_ Raül Refree”.

Musiken är lika mörk som de bläcksvarta pressfotografierna, ibland låter det som om de placerat en fadoklubb i Ruhrområdet. Lina kramar varje uns av dramatik ur de traditionella sångerna med sin nerviga sopran. Det är en musikalisk strömvirvel att njutningsfullt kasta sig ner i och årets hittills bästa album.

Bästa spår: ”Cuidei que tinha morrido”, ”Gaivota”

Läs fler musikrecensioner av Magnus Säll, till exempel om Dekula Band som spelar soukous från Kongo på Södermalm.

Läs mer...

Lina_ Raül Refree uppfinner en fado som är både elektronisk och gotisk

Very sorry 🙁 [unable to retrieve full-text content]När spanske Raül Refree går samman med den portugisiska fadosångerskan Lina blir resultatet som om en fadoklubb placerats i Ruhrområdet,

Läs mer...

TV4, ni vet att ni har misslyckats

karolina fjellborg om ”Big brother”: Ett program för Sveriges förenade antisemiter?

Läs mer...

JUST NU: Artist sköts till döds

▸ Hittad skjuten i sitt hem i Los Angeles

Läs mer...

80-talsstjärnan: Jag tänkte ta livet av mig

PLUS Artisten om tuffa tiden efter sjukdomen

Läs mer...

Igor Levit förvandlar Beethovens pianosonater till liv

Man kan tycka att det finns något gammeldags macho med konceptet att en pianist ska spela samtliga Beethovens 32 pianosonater som en serie konserter. En del av en genikult som fokuserar på individualistiska hjältar, traditionellt av manligt kön. 

Hur kommer det sig att det är så mycket vanligare att manliga pianister tar sig an maratonuppgiften att spela in samtliga 32 sonater och framföra dem live, snarare än kvinnliga? Beror det på pianisterna, skivbolagen, konsertarrangörerna eller publiken? Hur skulle det vara om ett konserthus presenterade Beethovens sonatcykel som ett projekt som flera pianister fick dela på? Skulle det urholka verkens ackumulerade genialitet? Skulle något annat vinnas?

Frågor som dessa är värda att ställas. Samtidigt: om man ska höra en ensam musiker spela sig igenom de 32 klassikerna finns just nu inget bättre val än Igor Levit. Han är inte bara en makalös pianist som befinner sig på toppen av sin förmåga. Han är också en ovanligt känslig och personlig artist, vars underbara dubbelalbum ”Life” från 2018 fungerar som en djupt originell mixtape där huvudpersonen bearbetar sorgen efter en nära väns plötsliga död.

Igor Levit har både det häpnadsväckande kraftfulla och det naket mänskliga. Han är med andra ord perfekt för Beethoven. Levit har spelat in samtliga 32 sonater på skiva, han kan dem utantill, han är ett med musiken när han spelar dem. Beethovens personlighet och hans egen tycks framträda dubbelexponerade i ett gäng intensiva drömresor.

I sin första av åtta konserter spelar Levit sonaterna nr 1, 12, 21 och 25. Huvudnumret är den 21:a sonaten i C-dur, även känd som ”Waldstein”. Den avslutar konserten med maximal kraft, som publik sitter man och gapar av hänförelse. Och det slår mig att konsertkvällens program är som fyra delar i en symfoni, med Beethovens första sonat som läcker inledning, den tolfte sonaten som kontrasterande andrasats, den 25:e sonaten som tredje sats – ett relativt kort scherzo, en skön andningspaus – och ”Waldstein” som mäktig final.

Tricket upprepas på sätt och vis i den andra konserten, som visserligen innehåller fem sonater och inte fyra, men genom att spela sonat nr 9 och 10 direkt efter varandra utan avbrott blir det som en enda lång sonat, ganska intressant. Denna konsert inleds med sonat nr 24 med sin medryckande förstasats, följd av den långa men inte svårtillgängliga sonat nr 4. 

Men i början av konserten ringer det i mobiltelefoner i publiken vid två tillfällen kort efter varandra, och Igor Levit blir märkbart distraherad. Det påverkar hans spelstil under en stor del av konserten. Magin från föregående dags konsert är plötsligt borta, han spelar skickligt och uttrycksfullt men samtidigt något stressat och distanserat.

Inte förrän i konsertens sista hållpunkt, sonat nr 26 (även känd som ”Les adieux”), hittar Igor Levit tillbaka till musikens innersta kärna och spelar totalt fängslande. Denna sonat skrev Beethoven när han skulle skiljas från sin vän och mecenat ärkehertig Rudolph av Österrike som tvingades fly från Wien 1809 inför den anstormande franska armén. 

Första satsen skildrar avskedet, andra satsen den sorgliga frånvaron av den saknade och finalsatsen det extatiska jublet när vännerna återförenas. Här finns en parallell till Igor Levits eget liv, här kan han kanalisera sina egna känslor genom Beethoven, här kan han få det lyckliga slut som verkligheten inte kan ge honom. Han får tonkaskaderna att koka och klangerna att explodera, han förvandlar musik till liv.

Läs fler texter av Nicholas Ringskog Ferrada-Noli och fler av DN:s konsertrecensioner 

Läs mer...