Filmer

Tematiskt inramade konsertprogram kan öppna upp för både nya tankar och samarbeten. Så var nog den goda tanken när Eric Ericsons Kammarkör i söndags gjorde gemensam sak med Konserthuset Stockholm och Dramaten på temat Irland/Nordirland.

Titeln ”Choirland” är lånad från ett körstycke av David Fennessy som inte alls intresserar sig för tonsatt poesi, utan hellre låter höga stämmor leka med ett ”Hi di di di didledi” och repetitiva strukturer.

Musiken har i gengäld en given plats i Seamus Heaneys poesi. ”Regnpinnen” är den irländske Nobelpristagarens hyllning till rörinstrumentet som låter just som smattrande regn inuti en kaktusstjälk. ”Sångarens hus” är ett annat exempel som mot slutet möttes upp av det svällande hummandet i den Australienfödde tonsättaren Percy Graingers ”Irish tune from County Derry”. Ett klangligt böljande arrangemang av en irländsk folksång från just Heaneys hemtrakter.

I övrigt hördes inte mycket som påminde om den gröna ön, annat än som just en del av världen och ett större sammanhang. I ”Long time” låter Gerald Barry Marcel Prousts spaning efter den tid som flytt veckla ut sig över skalövningar i C-dur. Arnold Bax komposition ”This worldes joie” gjorde ett kronologiskt språng bakåt till 1300-talet över kromatiska linjer, medan irländsk-brittiska Elizabeth Maconchys två charmiga djurporträtt ur ”Creatures” gav mansrösterna birollen bakom melodiförande kvinnostämmor.

Fredrik Malmberg höll ihop klanglig skärpa och värme med coronadistanserat utspridda sångare i rikt varierade körverk. Det fanns också en tacksam dramaturgi med ett väl uttänkt val av reciterade dikter i Tommy Olofssons svenska översättning och helt andra texter tonsatta för a cappella-kör.

Vad som däremot saknades var känslan av liv. Sådant som brukar uppstå med smart regi och ljussättning. Nationalscenen Dramaten borde kunna tillföra mer än tre kompetenta skådespelare. Lena Endre, Hannes Meidal och Siham Shurafa hade förtjänat bättre förutsättningar att göra poesiuppläsning till någonting mindre högtravande och stelt.

Läs fler konsertrecensioner och mer av Johanna Paulsson

Vem vet, kanske lyckades Bosse Skoglund till sist bli ”ett med allt”. När jag och Tomas Tornefjell intervjuade honom för Sveriges Radio P2 (2013) var det i alla fall så han formulerade sin yttersta önskan. Det skulle inte bli lätt, var vi överens om. Men faktum var att Skoglund redan hade hunnit bli ett med väldigt mycket. Få om någon annan musiker efterlämnar en karriär som löper så likt en röd tråd genom svenskt musikliv under så lång tid.

Det började med att han hörde Gene Krupas ”Drum boogie”. Det avgjorde valet av instrument, även om Skoglund bara var fem år gammal och fick hålla till godo med vad som än fanns till hands att trumma på. En inspelning från den tiden vore något.

Men den jazzfrälste grabben stack hemifrån redan som femtonåring och det skulle inte dröja länge innan han presenterade sig för en större publik. Allt kring Bosse tycks på det hela taget ha skett som i steget. Han var med i det vinnande bandet i en orkestertävling medan han fortfarande var så grön att han bad om att få spela sist för hinna se hur de andra trummisarna gjorde; han låg i flottan i Karlskrona när dåtidens svenska jazzgigant Lars Gullin råkade komma förbi och höra honom med det lokala dixielandbandet; ihop med bland andra Bernt Rosengren brukade han skramla till hyran för en liten replokal i Gamla stan och helt enkelt jamma sig fram till hur musiken skulle låta.

En fullständig naturbegåvning. Men vissa lärdomar fick han ändå hacka i sig den lite hårdare vägen. Frampå 60-talet spelade han in massor av så kallade bakgrunder till låtar som ”Är du kär i mig ännu Klas-Göran?”. Tills han en dag hörde något så töntigt på radion att han blev alldeles röd i ansiktet när det gick upp för honom vem som satt bakom trummorna. Då fick det vara nog med sånt.

I stället vidareutvecklade han sin enastående förmåga att spela för musiken och för låten. Ta bara allt han gjorde med Hasse och Tage, från revyer som ”Gula hund” till något så specifikt som den naivistiska bongostämman i ”Ska vi byta?” på Alfredssons barnskiva ”Blommig Falukorv”. För att inte tala om hur han spelade med Monica Zetterlund, som han älskade så att han blev tårögd av att tala om henne under den där radiointervjun.

Bara det vore nog, men Skoglund gick vidare och vidare. 1968 träffade han Roland Keijser och blev bokstavligen instrumentell för såväl delar av den svenska proggen som, på lite sikt, vår frijazz, jazzrock och fusion. Som medlem i Peps Perssons band var han dessutom den sannolikt första svenska trummisen som spelade reggae – till dels baserat på hans nyktra analys, att reggae rent rytmiskt påminner om schottis.

Han tyckte om andra trummisar som Carlton Barrett (The Wailers) och Sly Dunbar, medan överdängare som Billy Cobham och Dennis Chambers i stort sett gick honom förbi. Han sa: ”Jag tycker inte om att bli imponerad av musik. Jag tycker om att bli berörd”. Det berörde i sin tur mig. Och jag vill alltså inte utesluta att han fortfarande är med oss på något sätt. Som det stod på en keps som just Dennis Chambers (må så vara) hade på sig under en konsert jag såg: ”Drummers never die”.

Den fysiska världen lämnade Bosse Skoglund på sin 85-årsdag.

Läs mer:

Bosse Skoglund är död

Fler texter av Johannes Cornell och mer om musik

Mest pengar väntas dock kläderna hon bar i videon till ”Scream” 1995 dra in. Låten var en duett med Jacksons bror Michael och videon var när den kom den dyraste som dittills spelats in då den kostade 60 miljoner kronor.

– Janet har aldrig gjort någonting liknande. Vi har närmat oss henne massvis av gånger, för det har varit svårt att hitta föremål från henne på auktion eftersom hon själv har sparat och arkiverat allt, säger en företrädare för auktionshuset till NME.

Janet Jackson släppte sitt debutalbum 1982 men slog igenom på allvar med tredje albumet ”Control” 1986.

▸ ”Förändrade spelet för alltid”

▸ Toppriser till ”Nomadland”

▸ Åkte ur ”Mästarnas mästare” i nattduellen

▸ ”Stark signal till ännu fler kvinnor att tystna”

▸ ”Snabba cash”-stjärnan om svartsjukan och drömmen om Hollywood

På 80-talet skänkte Van Halen den till gitarristen Leslie West, som i sin tur gav den till sin livvakt. Det är denne som nu säljer instrumentet.

I december 2020, bara två månader efter artistens död, såldes tre av Van Halens andra Frankenstrat-gitarrer till en sammanlagd summa på fyra miljoner kronor.

Eddie Van Halen var en grundarna till bandet Van Halen, som han bildade 1972 tillsammans med sin bror Alex Van Halen. Bandet räknas till ett av de absolut största rockbanden under det sena 70-talet och 80-talet.