Från kategorin

Filmer

Säverman: Att bli ett med sin stegräknare

Hade tidigare försökt med en lös liten stegräknare om handleden men kom aldrig upp till mer än två tusen steg. Dessutom tappade jag ideligen stegräknaren och fick köpa ny och hade dessutom ingen stroke att falla tillbaka på. Det hade jag nu. Och stegräknare i mobilen.

Jag började i skärgården och insåg snart att jag höll på att ledas ihjäl om jag inte hade något mål. Vi har trettio meter till ångbåtsbryggan och hundra till lanthandeln. Man kan gå fram och tillbaka till ångbåtsbryggan 150 gånger eller femtio gånger fram och tillbaka till butiken. Men blir man inte galen själv så är det någon annan som tror att man är det och tillkallar hjälp för att få stopp på galenskapen.

Många finner ett nöje i själva vandrandet men jag blir bara uttråkad om jag inte har ett mål. Ett snår med brännvinskryddor eller vad som helst, bara inte vad som helst.

Bäst är marschmusik. Den är komponerad för att marschera efter. Till tonerna av ”Gardeskamrater”, ”Fladdrande fanor” och ”Sverige på vakt” vandrade jag i ur och skur för att få ihop mina tio tusen steg.

I stan lärde jag mig vissa sträckor. Att gå från Medborgarplatsen till Skanstull gav 700 steg. Medborgarplatsen till Slussen 500 steg. Slussen till Kungsträdgården 800 steg. Kungsträdgården till Moderna Museet 650 steg. Moderna Museet till Roslagstull 3500 steg. Roslagstull till Nybroplan 3000 steg.

När jag nu inte hade något mål att gå till. Det hade jag sällan.

Men jag vande mig att gå. I alla fall med stegräknare. Och bara så, har det visat sig.

I går på stan skulle jag kolla hur många steg jag gått. Men jag hittade inte stegräknaren. Mobilen låg kvar hemma.

Guds död, jag stod som förlamad. Hur skulle jag ta mig hem? Att gå utan att få stegen räknade kom inte på fråga.

Jag gick till närmsta hållplats, väntade en kvart och tog bussen.

Läs mer...

Världsstjärnan ställer in Way Out West

Läs mer...

Världsstjärnan ställer in Way Out West

Läs mer...

Maria Schottenius: Britta Marakatt-Labba berättar med samma precision som hon broderar

När den samiska bildkonstnären Britta Marakatt-Labba för två år sedan visat sitt 24 meter långa bildbroderi ”Historia” på konstutställningen Documenta i Kassel, brakade det loss i mejlboxen. Hela världen ville se hennes verk. På Lunds konsthall hade det aldrig varit så mycket folk som när hennes broderi visades, och på Dagens Nyheter nominerades hon till kulturpriset. 

När hon nu tar till ord, i stället för nål och tråd, gör hon det med samma exakthet och precision som när hon broderar sina berättelser. Konstnären går kronologiskt igenom sitt 67-åriga liv och låter, bland andra musiker, några kraftfulla samiska artister ackompanjera i programmet. Hon var i femårsåldern när hennes renskötande far på julafton skulle korsa vägen och sikten skymdes av en hög snövall. Han råkade skida rakt ut framför en bil och dog omedelbart. Mamman blev då ensam med tio barn, mellan 10 månader och 24 år. 

Broderierna blev ett sätt att uttrycka längtan, men innan dess tecknade och målade hon sig genom sin barndom. Efter stora begravningar tiggde hon och hennes syster till sig de tomma tårtkartongerna för att få papper. De kunde också ta kol från elden i kåtan och på tältduken följa sniglarnas spår med det svarta kolet. Det blev vackra mönster. 

”Det gör ont att få uttrycket lappdjävul slängt i ansiktet.” Sparkar och slag och rasistiska tillmälen; de värsta händelserna på internatskolan i Karesuando, har hon förträngt, men hon minns en älskad lärarinna, Elina, som kunde nordsamiska, översatte åt barnen och som tecknade uttrycksfullt. 

När den unga Britta stod och färgade in tunna tvåtrådiga yllegarner på en konstutbildning i Göteborg klack det till i henne och hon förstod att hon ”funnit svaret på lämpligt material till de bilder jag bar inom mig”. På samma gång hände något nytt och väldigt spännande i svensk konst. 

Läs kommentarer till fler av årets Sommarprogram, till exempel om hur Mats Strandbergs program var.

Läs mer...

Åklagaren begär ASAP Rocky omhäktad

– Vi har arbetat intensivt med utredningen och behöver nu på oss till på torsdag i nästa vecka för att förundersökningen ska kunna färdigställas. Så länge förundersökningen pågår kan jag inte lämna några ytterligare kommentarer, säger kammaråklagare Daniel Suneson som leder förundersökningen i ett pressmeddelande. 

Omhäktningsförhandlingarna kommer inledas under fredagen i Stockholms tingsrätt kl 13, bekräftar tingsrätten.

Rakim Mayers har suttit häktad sedan den 5 juli, på sannolika skäl misstänkt för misshandel efter ett bråk i Stockholms city den 30 juni. Utöver artisten är ytterligare två personer häktade misstänkta för misshandel i samma utredning. Begäran om förlängning gäller även dem.

Läs mer: Detta har hänt i fallet ASAP Rocky 

Protesterna mot frihetsberövandet av Rakim Mayers har varit starka. I onsdags samlades flera amerikanska kongressledamöter i Washington med krav på att ASAP Rocky omedelbart släpps fri. Adriano Espaillat, en av kongressledamöterna, har i ett brev till den svenska ambassadören kritiserat att Rakim Mayers inte har fått tala med amerikanska UD. Han uppmanar Sverige att lägga ner åtalet och sätta artisten på fri fot.

Regeringen har svarat på kritiken genom justitieminister Morgan Johansson (S).

– Jag har ingen förståelse för dem som har gått in och velat att regeringen ingriper i ärendet, så fungerar inte en rättsstat. Regering och riksdag kan inte och ska inte ingripa på rättsväsendet, sa Morgan Johansson till TT. 

Också Advokatsamfundets generalsekreterare Anne Ramberg har kritiserat den långa häktningstiden för Rakim Mayers.

– Han är inte misstänkt för grov misshandel utan misshandel i normalgrad och på den grunden skulle aldrig en svensk häktas, sa Anne Ramberg till DN. 

Kammaråklagare Daniel Suneson har lett förundersökningen sedan i onsdags, då han övertog fallet från åklagare Fredrik Karlsson – ett skifte som enligt Daniel Suneson beror på Åklagarmyndighetens semesterscheman.

En motanmälan är gjord mot en av målsäganden i ärendet. En förundersökning pågår parallellt, där brottsrubriceringarna gäller ofredande, misshandel och försök till misshandel. Beslut fattas senast torsdagen den 25 juli.

DN söker ASAP Rockys advokat Slobodan Jovicic. 

Artikeln uppdateras.

Läs mer...

Johan Croneman: Fiska röster är alltid viktigast, tänker Löfven och kråmar sig för kungahuset

Var kommer den kollektiva uppgivenheten ifrån? Den där känslan som sakta smyger sig på oss: ”Det spelar ju ändå ingen roll vad jag säger. Ingen lyssnar ändå”.

När tillräckligt många smittas av samma känsla, den att allt redan är uppgjort på förhand – över våra huvuden, någon annanstans – blir uppgivenheten epidemisk.

I dag verkar en pandemi ha slagit till mot demokratin.

Författaren Sven Delblanc skrev i sin lilla tankebok ”Trampa vatten” från 1972 om hur han trodde att röstskolkandet förmodligen var det enda som kunde skaka liv i den slumrande demokratin. Han talade sig varm för uppgivenheten som en politisk handling av en politiskt medveten.

Sven Delblanc tog Försäkringskassan som exempel. Han menade att de flesta människor självklart trodde på det meningsfulla i att sjukskriva sig eftersom pengar alltid kom regelbundet.

När pengarna en dag uteblev ringde man till Försäkringskassan för att ta reda på vad som hade hänt, man fick en förklaring, väntade några dagar till: Fortfarande inga pengar. Så man ringde igen och igen och igen, och man blev gång efter annan lovad pengar – men fortfarande utan att det kom några.

När samma scenario hade upprepat sig ett otal antal gånger hade de flesta valt att ge fan i att sjukskriva sig – det var lönlöst, några pengar fick man ändå aldrig.

På samma sätt såg nu den missnöjde och uppgivne Sven Delblanc med misstro på vårt sätt att gå till valurnorna på.

I val efter val gjorde man sin plikt och gick för att rösta, efter varje val kände man sig grundlurad – och förd bakom ljuset. Vad fick vi för vår röst? Inget.

Vallöften sveks i parti och minut, valfläsket kokades ner och förvandlades till en tunn, lankig, urvattnad politisk soppa.

Sven Delblanc såg till slut röstskolkarna som de enda friska. Och röstskolkandet som en politisk kraft. Blir vi tillräckligt många måste de börja lyssna, menade Delblanc.

Är rentav det mesta uppgjort på förhand? Rubbet? Politiken, priserna, produkterna?

Det ser nästan ut som frihet! På insidan är det ett fängelse.

Åker förbi bensinmack efter bensinmack – är det ändå inte lite konstigt att alla bolag har samma pris på bensinen? Skulle inte ”marknaden” göra upp om detta? Hittar inte en enda ”bensinchock: 8 kronor/liter” någonstans.

Åker förbi jordgubbsodlare efter jordgubbsodlare, så gott som alla har kommit fram till att jordgubbarna kostar 45 kronor i år. Återigen: Marknaden skall göra upp om priset. Tillgång och efterfrågan. Det skall gynna konsumenterna.

Det är väl inte som så att bensinjättarna, till exempel, redan har gjort upp om själva marknaden, fått den fixad och uppstyrd? Redan i förväg bestämt sig för ett gemensamt pris? Och odlarna kan väl ändå inte ha riggat bärpriserna över hela landet?

Det är väl ändå olagligt?

Jag är republikan. Jag har inget personligt emot våra kungligheter, men jag är av den uppfattningen att vi demokratiskt och gemensamt skall utse landets statschef – det är ingen titel som skall gå i arv.

Socialdemokraterna har sedan urminnes tider inskrivet i sitt partiprogram att monarkin skall avskaffas – häromdagen såg jag Stefan Löfven ännu en gång kråma och krumbukta sig i tv när han gratulerade prinsessan Victoria på 42-årsdagen. Fiska röster är ändå alltid viktigast, tycker Stefan, som så långt haft en bra fiskesemester.

Tidigare i somras såg vi honom dansa och fira bronset med svenska damlandslaget i fotboll. Han röt till om ojämställdheten inom fotbollen. Passande, Stefan.

Löfvens långrev ligger ute hela sommaren – partikamraterna har redan agnat på lite död fisk, om man skakar reven ordentligt ser det ut som om fisken sprattlar. Sicken storfiskare.

Läs mer...

Fyra kvinnor från afghansk orkester försvunna – har tidigare dödshotats

Zohra är en del av Afghanistans nationella musikinstitut, förra årets Polarprismottagare, och den första kvinnliga orkestern i landet. De uppträdde i Berwaldhallen i Stockholm i våras.

Den lokala polisen i Slovakien bekräftar att de letar efter de saknade personerna. De fyra återvände till sitt hotell efter sin konsert på lördagen, men kunde inte hittas på söndagen. Trots försvinnandet har orkestern fortsatt spela under den gångna veckan.

Under talibanstyret i Afghanistan, i slutet av 90-talet, var musik förbjuden. Zohra har sedan orkestern bildades för fem år sedan mottagit dödshot i hemlandet.

Läs mer...

Filmarbetare dog när stunt gick fel – träffades av bildel

Olyckan inträffade i en filmstudio för specialeffekter i Toronto, där en bildel ska ha lossnat och träffat filmarbetaren så pass olyckligt att denne senare avled.

”Vi är förtvivlade och förkrossade över att vår uppskattade kollega har gått bort”, säger en talesperson för Warner Brothers, enligt Variety.

Inspelningen av ”Titans” andra säsong kommer nu att pausas under de närmaste dagarna.

”Producenterna, alla i ’Titans’-familjen, Warner Brothers och DC Universe önskar uttrycka sina djupaste kondoleanser, kärlek och stöd till familj och vänner i denna svåra tid”, säger talespersonen.

Läs mer...

Tolv svenska serier att se fram emot

Läs mer...

Tavla på Charles Dickens funnen – efter 133 år

Vid en sydafrikansk auktion fanns den dock nyligen till försäljning, i en låda med flera andra prydnadssaker. Köparen, som pungade ut några hundralappar för samlingen av prylar, visste dock inte att den hade att göra med en dyrgrip förrän den kontaktade en konstkännare, rapporterar The Guardian.

Nu har Charles Dickens-museet i London köpt tavlan för 180 000 pund (motsvarande drygt 2 miljoner kronor), efter att ha startat en pengainsamling. Flera donationer ramlade in, från såväl konstfonder som Dickens-älskare.

”Vi är så uppspelta över att få ta hem det försvunna porträttet”, säger museichefen Cindy Sughrue.

Läs mer: Äldsta Dickens-filmen hittad 

Läs mer...

Swift får digital päls i nya ”Cats”

– Vi har uppdaterat den (musikalen) på sätt som jag tycker är så himla bra. Jag kom direkt från en arenaturné och gick direkt till repetitioner, säger Swift i ett klipp bakom kulisserna.

Filmen använder sig av skådespelarnas rörelser och ansikten, men digital päls läggs på i efterhand. Resultatet kan beskrivas som något udda.

– En teknik som jag tror aldrig tidigare har förekommit, säger James Corden, som har en av rollerna, i klippet.

För regin står Tom Hooper, som vann en Oscar för ”The king’s speech”.

En första trailer har haft premiär, och de halvdigitala kissarna har mött lite blandad kritik på nätet. ”Skrämmande”, ”galet” och ”jag längtar” är några av kommentarerna.

”Cats” har premiär i Sverige i januari nästa år.

Läs mer...

Förtjusande ”Shtisel” får inte charma av oss vår kritiska blick

Läs mer...

Nina Björk: Ett barn som inte är planerat är en gåva och en börda

Att bli förälder eller inte bli förälder – det är en fråga som har diskuterats i debattartiklar och krönikor våren 2019. I Boksommar skriver fyra DN-kritiker om hur barndilemmat speglats i romaner och noveller under det senaste seklet. Nina Björk skriver om paret som står inför en abort i en novell av Ernest Hemingway.

Läs mer...

Tre åtalade för journalistmord på Malta

Åklagaren har nu 20 månader på sig att fastställa datum för rättegång. Männen anklagas för att ha apterat och detonerat en bomb på Galizias bil, rapporterar CNN. Samtliga nekar till brott.

I förra veckan uppgav Maltas premiärminister Joseph Muscat att en kommission ska tillsättas för att undersöka om mordet kunde ha förhindrats.

Daphne Caruana Galizia var känd som en tuff granskare av korruption i hemlandet. Vid tidpunkten för mordet undersökte hon högt uppsatta personers kopplingar till de så kallade Panamadokumenten. Fler än 100 medieorganisationer deltog i granskningen av juristbyrån Mossack Fonsecas kunduppgifter, som avslöjade konton i skatteparadis.

Läs mer: Maltesisk polis uppges ha identifierat personer bakom journalistmord

Läs mer: Ett sms från ute till havs utlöste bomb som dödade journalist

Läs mer...

The National på Dalhalla blir närmast en ren defilering

Läs mer...

Mike Pence uppmanar Saudiarabien att frige Raif Badawi

Sedan 2014 avtjänar Raif Badawi ett tioårigt fängelsestraff för att ha bloggat nedsättande om islam. Han drev hemsidan Liberal Saudi Network som förespråkade yttrandefrihet och som kritiserade den saudiska regimen. För det dömdes han också till tusen piskrapp.

Vid en konferens för religionsfrihet i Washington på torsdagen uppmanade USA:s vicepresident Mike Pence Saudiarabien att frige Badawi.

– I Saudiarabien är bloggaren Raif Badawi fortfarande fängslad för det påstådda brottet att kritisera islam, sa vicepresidenten.

Han nämnde också andra fängslade personer. Bland annat den pakistanske universitetsläraren Junaid Hafeez som anklagats för att ha kränka profeten Mohammed.

– I dag uppmanar USA regeringarna i Eritrea, Mauretanien, Pakistan och Saudiarabien att respektera de här männens egen övertygelse och frige dem, sa Pence.

Saudiarabien har ännu inte reagerat officiellt på uttalandet. 

Badawi greps den 17 juni 2012. Den 9 januari 2015 fick han de första 50 piskrappen inför publik utanför Al Jafalimoskén i Jeddah.

Det ledde till stora protester världen över. Sveriges utrikesminister Margot Wallström kallade straffet för en ”medeltida metod” vilket ledde till en diplomatisk kris mellan Sverige och Saudiarabien.

Kanada har gett asyl åt Badawis fru och tre barn. Premiärminister Justin Trudeau säger att frigivandet av Badawi är mycket högt prioriterat, vilket har fått Saudiarabiens ambassadör att lämna Kanada.

Läs mer...

DN erfar: Åklagaren väntas begära mer tid för utredningen av ASAP Rocky

Den amerikanska artisten ASAP Rocky har sedan den 5 juli suttit häktad på sannolika skäl misstänkt för en misshandel i centrala Stockholm. På fredag klockan 11 går tidsfristen ut. 

Innan dess måste åklagare fatta beslut om han ska väcka åtal, lägga ner undersökningen eller begära förlängd åtalstid och lämna in en omhäktningsframställan, enligt Annika Collin, pressansvarig för Åklagarmyndigheten.

DN erfar att åklagare väntas lämna in begäran om en åtalsförlängning. Det innebär att åklagaren ber tingsrätten om mer tid för att utreda det misstänkta brottet.

– En omhäktningsförhandling sker då, om det inte är så att den misstänkte själv går med på att sitta fortsatt häktad, säger Annika Collin.

Under en omhäktningsförhandling bestämmer tingsrätten om den misstänkte ska vara fortsatt häktad eller inte. Även om en person sätts på fri fot kan misstanke om brott kvarstå och utredningen fortsätta.

DN har sökt åklagare Daniel Suneson. Han är inte tillgänglig för en kommentar, meddelar Åklagarmyndigheten.

Läs mer:

Diplomatiska kontakter om ASAP Rocky 

ASAP Rocky – detta har hänt

Läs mer...

Sångerskan vädjar: Sluta skicka bilder på mördade 17-åringen

Läs mer...

Jamåhonleva, avsnitt 27 av 57

Chefredaktör: Peter Wolodarski | Tf ansvarig utgivare och redaktionschef: Caspar
Opitz | Vd: Anders Eriksson | Chef DN.se: Anna Åberg | Redaktionell utvecklingschef: Martin Jönsson |
Administrativ redaktionschef: Fredrik Björnsson | Utrikeschef: Pia Skagermark | Kulturchef: Björn Wiman |
Politisk redaktör: Per Svensson

© Dagens Nyheter AB 2019

Läs mer...

Hanna Fahl: Månlandningen stod för en framtidstro som tagits ifrån oss

Insikten om att tid inte är synonymt med framsteg har smugit sig på, men månlandningen var kanske det första som fick mig att börja tvivla. Jag föddes sex år efter att den sista människan landsteg på månen och nio år efter den första. Det är inte lång tid, men tillräckligt för att Apolloprogrammet ska vara en del av ett ogreppbart förflutet, lätt att romantisera, svårt att fullt ut begripa. Så länge jag kan minnas har jag sörjt att jag missade det.

Under min uppväxt var jag bergfast övertygad om att saker och ting blev bättre och bättre. Det var inte bara jag, den andan genomsyrade det samhälle jag föddes in i: utvecklingen gick åt ett håll, och det hållet var framåt. Det gällde det mesta – kanske allt. Välfärd. Kunskap. Miljömedvetenhet. Social rättvisa. Kvinnors rättigheter, minoriteters rättigheter, det fanns problem men vi var åtminstone på god väg. Små gruskorn i maskineriet var petitesser.

Jag tillhör den exakta sista generation som på allvar minns och har rört sig i världen under tiden utan internet, tiden utan mobiltelefoni. Som fick se det ske. Det var något häpnadsväckande, men naturligt. Vi tog det alla med ro, de flesta av oss tvivlade aldrig på att det var något gott och något rätt, sannerligen inte jag, uppvuxen med framåtrörelsen. Det var en del av accelerationen. En naturlag, närmast. Allt blev bättre, det fanns inget annat än det. Jag tittade bakåt med medkänsla. De tidigare generationerna var att ömka.

Allt blev bättre, det fanns inget annat än det. Jag tittade bakåt med medkänsla.

När försvann den fasta övertygelsen? Det kan jag inte exakt säga, men nog har jag hållit fast vid den naivt länge. Den verkliga, deprimerande, insikten kom sent. Den högerpopulistiska vågen som svept över stora delar av världen, som kändes omöjlig för bara ett decennium sedan men som nu slagit rot. Klimatet, naturligtvis, vi var redan långt inne i destruktionen av det under min barndom men hade inte ordentligt förstått det, miljö handlade om att vara duktig med pantburkar och koordinerade skräpplockardagar på mellanstadiet som fick oss alla att känna oss gröna och progressiva.

Andrev Walden: Hjärnan lurar oss att månen växer – och vi kan inte göra något åt det 

Men långt innan dess fanns som sagt frågan om månen som surrande störningsmoment. Hur var det möjligt att, om riktningen nu var framåt, missa något så avgörande i den mänskliga historien? Hur var det möjligt att ingen människa sedan dess satt sin fot på en främmande himlakropp?

Ted Douglas Millers nya dokumentärfilm ”Apollo 11” (svensk premiär 23/8 men visas på ett par biografer 20/7) bygger på en trave aldrig tidigare visade filmrullar och 11.000 timmar ljudinspelningar. Ingen berättarröst, inga förklarande textplattor, bara några få minimalistiska grafikrutor för att tydliggöra raketens bana genom rymden. Filmen är den överlägset mest suggestiva skildring av den första månlandningen jag någonsin tagit del av, bildkvaliteten häpnadsväckande, de vardagliga detaljerna fascinerande insugande – en nynnad melodislinga i ett kontrollrum, en nit eller skarv i en rymddräkt, ett ansiktsuttryck.

Samma känsla av prosaisk vardaglighet försökte Damien Chazelle fånga i spelfilmen ”First man” (2018) om Neil Armstrong, med närbilder på handsvetsade fogar, muttrar och bultar, rymdraketens oglamorösa och distinkt omagiska egenskaper. Men de dokumentära bilderna i ”Apollo 11” lyckas förmedla känslan oändligt bättre, inte bara den simpla men förbluffande insikten att mänskliga händer faktiskt byggde maskinen som landade på en främmande himlakropp, utan också att detta osannolika faktiskt hände en helt vanlig dag i människors liv.

Filmsekvenserna från den strand i Florida där tusentals människor samlats för att se uppskjutningen av raketen är lika fängslande som de mer dramatiska bilderna från rymden. Familjer med finklädda barn. Solglasögonen och glassarna. De förväntansfulla ansiktena. Den omisskännliga medvetna stämningen av att här sker något historiskt, men samtidigt de krispigt klara närbilderna på ansikten som snart ska gå hem och laga middag och dammsuga.

Filmsekvenserna från den strand i Florida där tusentals människor samlats för att se uppskjutningen av raketen är lika fängslande som de mer dramatiska bilderna från rymden.

Kanske lägger jag mitt eget filter över de där filmsekvenserna och ansiktena, men jag tycker mig se just den där orubbliga framtidstron i dem. Övertygelsen om att om vi inte landar den här gången gör vi det nästa, och övertygelsen om att månen inte är det sista steget utan bara ett av många, en tröskel ut i rymden och framtiden och det okända. Självklarheten i framåtrörelsen.

Att människan inte återvänt på 47 år är ett faktum som så brutalt strider mot den där framåtrörelsens naturlag att jag fortfarande har svårt att helt acceptera att det är sant. På något bakvänt vis kan jag nästan förstå månlandningsförnekarna och konspirationsteoretikerna – för vilket annat så avgörande och dramatiskt kliv framåt har skett en handfull gånger och sedan aldrig igen? Det är inte instinktivt rätt eller logiskt. Anledningen är visserligen knappast teknisk – tekniken har fortsatt att utvecklas, landare och rovers har landat på både månen, Mars och asteroider, otroliga projekt som inte varit möjliga något decennium tidigare – utan snarare politisk.

Mårten Blomkvist: Månfärder har alltid fascinerat filmskaparna 

Det finns väl möjligen också etiska överväganden att göra, åtminstone i teorin, kring prioriteringen av pengar – jag kan förstå dem som har svårt att heja på eldandet av raketbränsle och konstruerandet av massiva rymdprogram samtidigt som mer pressande frågor kring flykt, krig, klimat härjar närmare oss. I teorin, säger jag, för i praktiken har dylika prioriteringar sällan eller aldrig varit relevanta argument eller tillåtits hindra forskningen eller den djupt mänskliga instinkt som handlar om att utforska och söka oss bortom det trygga; vare sig det handlar om en ny kontinent eller en ny himlakropp. Och man ska heller inte underskatta månlandningens avgörande filosofiska och psykologiska betydelse; den gjorde att människan omorienterades och perspektivskiftades. Den fick oss att omvärdera vår ”roll i kosmos, och vad meningen är med att vara en människa i ett universum” som Markus Landgraf på europeiska rymdstyrelsen Esa sade till DN:s Maria Gunther nyligen.

Att tappa tron på den generella framåtrörelsen är omskakande. Det är som jag föreställer mig att det skulle vara att mista en stark gudstro; något som rubbar ens själva blick på världen. Det ger varje nyhet en annan ton. En backad rättighet någonstans i världen, en obehaglig glidning i samhällsdebatten, varje enskild händelse som tidigare varit ett olyckligt steg bakåt som ansats för två framåt, blir något helt annat efter insikten att det inte finns någon naturlag som hindrar samhället från att faktiskt byta riktning.

Det talas om månen igen nu – ett planerat samarbetsprojekt mellan Nasa, Esa och flera rymdstyrelser är en rymdstation i omlopp. Det talas om, i ett senare skede, Mars. En ny månlandning under min livstid skulle inte magiskt ändra världen eller restaurera tron på en bättre framtid, så hänger det naturligtvis inte ihop, månen är blott ett symboliskt uttryck. Men som sådant är den, femtio år senare, fortfarande oöverträffat starkt. Den hänger fortfarande tungt gul ovanför horisonten, nästan greppbar men oändligt långt borta, och tanken på att ingen fot någonsin mer skulle beträda den är outhärdlig. Den är en vägskylt som pekar åt ett enda, hoppfullt, håll.

Läs fler texter av Hanna Fahl, till exempel om robotbiet som kanske kan rädda oss från insektsapokalypsen. 

Läs mer...