Shames nästan exakt tre år gamla ”Songs of praise” var just precis så sprängfyllt av ilsken postpunk-energi, rastlös attityd och frustrerat fräsande som man har rätt att förvänta sig av debutalbum från brittiska band där medlemmarna knappt passerat tonåren.
Enligt alla konstens regler borde uppföljaren bara vara mer av samma sak. Det brukar ju bli enklast så. Och för all del – Charlie Steen börjar ”Drunk tank pink” med att vråla lika snäsigt som vanligt och även om gitarristen Sean Coyle-Smith säger sig ha tröttnat på sitt instrument under det omfattande och röjiga turnerandet i svallvågorna av den hemmaplanshajpade debuten fortsätter han att hacka ur sig ösigt oväsen.
Samtidigt övergår den furiösa inledningen med bland annat ”Alphabet” och urladdningen ”Born in Luton” rätt snart i en typ av sökande man annars förknippar med band senare i karriären. I var och varannan låt provar Shame något nytt, något som bryter av mot den förhållandevis raka postpunken på debuten. Med väldigt blandat resultat.
På många sätt är det som att Shame har hoppat över uppföljaren och gått rätt på (myten om) det svåra tredje albumet. Följden blir ett betydligt ojämnare album än debuten, men också ett antal idéer som kan göra Shame till ett mer mångfacetterat band. På sikt.
Josef ”Jos F” Mourtada var nio år gammal när hans storebror, rapparen Chafic från Malmös legendariska hiphopgrupp Advance Patrol, tog sitt liv. Han var tolv när ett bråk ledde till att han blev knivhuggen i halsen. Och han var i mitten av 20-årsåldern när hans mamma, som aldrig blev sig lik efter Chafics död, gick bort hon också.
Ett liv märkt av sorg och smärta, och den nu 27-årige Jos F har beskrivit sig som en person som är socialt tillbakadragen och har svårt att prata om känslor, men allt rinner ur honom när han skriver sina raptexter och spelar in sin musik.
”Allt eller inget” är hans debutalbum och imponerar med sina nakna texter, naturliga melodier, enhetliga sound (nästan alla låtar är producerade av Lilleman) och nattliga atmosfär. Trots homogeniteten är bredden stor – här finns djupt personliga låtar som ”Saknar min vän”, godmodigt sexiga klubblåtar som ”Lowkey” (med inledningsraden ”Äter inte ris, bara klitoris”), kaxiga bangers som ”Pengar”, kärleksskildringar som ”Komma över dig” och ödesmättade poplåtar som ”Mode”. Framförallt utstrålar skivan angelägenhet, en känsla av att Jos F absolut måste få ur sig just dessa låtar, vilket gör att man som lyssnare spetsar öronen.