Från kategorin

Filmer

Tusse Chiza och Gottfrid Krantz vidare i Idol 2019

Läs mer...

Svensk protest mot Kinas angrepp på Kurdo Baksi

De tre organisationerna skriver i en gemensam protest att de inte kan ”stå och se på när Kinas ambassad skriver att en erkänd svensk journalist inte är värdig att diskutera demokrati”.

Bakgrunden är ett uttalande på ambassadens sajt med rubriken ”Kurdo Baksis okunskap och vansinne har återigen chockat oss”, som i sin tur är ett svar på en debattartikel som Baksi har skrivit om den fängslade svenska bokförläggaren Gui Minhai och om situationen i Hongkong.

Ambassaden skriver att Baksi varken förstår eller är värdig att diskutera demokrati eller rättsstaten:

”Vi uppmanar Baksi att sluta omedelbart. Vi uppmanar honom att sluta leva i en värld av fantasier och självbedrägeri, och att aldrig underskatta svenska folkets förmåga att skilja rätt från fel”.

De svenska organisationerna skriver i sin protest att fallet Gui Minhai visar att Kina lider brist på diskussioner om demokrati och rättsstatens principer:

”Att Gui Minhai ska friges har högsta prioritet för alla våra organisationer och vi kommer fortsätta arbeta för att få hem Gui Minhai”.

Läs mer...

Skivrecension: Melissa Horn finner fel på allt i försiktig produktion

Melissa Horn säger själv i DN (10/9) att den här skivan är mindre deppig än hennes fem tidigare. Men det är i så fall i en skala mellan svart och grått. Snarare är texterna ofta så uppgivet depressiva att helheten riskerar att bli lite komisk. På samma sätt som man fnissar åt att åsnan Ior alltid är sur och vältrar sig i livets hopplöshet så uppstår det ett slags ofrivillig humor i Horns texter.

Nu som tidigare handlar det om relationer, och de är liksom skitjobbiga oavsett om berättarjaget har tröttnat eller är jättekär. Det är fel på allt. Men Horns många beundrare kommer säkerligen bli nöjda, för det här är i slutändan mer av samma; svensk vispop med rötterna i Cornelis, försiktigt producerad och presenterad.

Välgjord skulle man kunna säga, men samtidigt rätt skissartad och lite oförlöst.

Bästa spår: ”Sång från ett kalas”

Läs fler musikrecensioner av Po Tidholm, till exempel om hur Whitney får alla livstvivel att låta luftigt och hoppfullt.

Läs mer...

Bandbröder i förklädnader och på suddiga bilder

Den som hört låten från 1972 minns den. Två röster på bred sydvästskånska, en bluestakt slagen på metallburk: ”In kommer Gösta, in kommer Gösta, in kommer Gösta, och hälsar, ja han hälsar, han hälsar, goda’, goda’, goda’”. Och så fortsätter den knapphändiga berättelsen.

Martin Rössel i Dom Dummaste hörde Philemon Arthur & The Dung när han var 12 år. Han blev djupt fascinerad. 

– Jag tyckte hela skivan var så oerhört bra och egensinnig – fruktansvärt bra texter och så otroligt kompromisslös musik. Ett urbota uttryck, sammanfattar han när vi ses i hans inspelningsstudio vid Vanadisvägen. 

PHAATD kom fram samtidigt som den svenska proggrörelsen, men deras bångstyrighet var knappast samtidskorrekt. Texterna var både absurdistiska och uppstudsiga, satiriska och socialt medvetna om vart annat. Musiken ett slags stenålderspunk.

Åtta år senare, 1980, spelade Dom Dummaste in en cover av duons låt ”Men va fanken”. De skickade den på kassett till Silence, skivbolaget som hade givit ut de gäckande artisternas skiva. Ett halvår senare landar plötsligt ett vykort i Rössels brevlåda – skickat från Danmark:

”Jag har lyssnat på bandet nästan, och några spyor blev det inte”, skriver Philemon Arthur. ”tvärtom ’Men va fanken’ lät precis som jag fantiserat att den skulle låta nuförtiden” berömmer han.

Sedan blir det tyst. Sexton år går. 1996 gör Dom Dummaste ännu en cover. Nu på uteliggarbetraktelsen ”Henning i sin presenning”, han som sover under öppen himmel i hamnen där det ”känns som om det var tjugo grader kallt / han har sin presenning om sig, men det är allt”.

Hemlighetsmakarna bakom PHAATD svarar åter igen med en uppskattande hälsning. Nu, fyrtiosju år efter att Martin Rössel hörde deras skeva musik för första gången, spelar de ihop. 

– Vi har smält samman våra band på inspelningen, säger han. För vår del har det handlat om att hitta kombinationen av sväng och det urbana med det här lantliga som de har i sina texter med referenser till farmor Anka och kossor, allt det agrara.

Rössel fick kontakt med de luriga skåningarna för två år sedan via en icke-spårningsbar mejladress. Efter att ha föreslagit en gemensam cover av duons låt ”Ingenting i din hjärna” damp ett bidrag plötsligt ner i hans inkorg. Filerna innehöll ny grovsång, dragspel och hjärtskärande munspel. Dom Dummaste bidrar i låten med nutida beats, reggaepiano, bas och loopar jämte falsett från bandets operasångare Lars Cleveman. 

Låten, som nu släpps som video, ingår på Dom Dummaste kommande album ”Demento”. Texten är från 1972, men skulle lika gärna kunna ha skrivits av en arg brittisk punkare 1976, ett ursinnigt amerikansk hardcoreband på 1980-talet – eller rappats i dag som Trumpkritik: 

”Du har mat i din mage / du har pengar på din bank / du har bensin i ditt vrålåk / och du har färg i din tv / men du har ingenting i din hjärna / nej, ingenting i din hjärna / du har stereoanläggning / du har vatten i din simpöl / du har sprit i dina ådror / och du har oxstek i skafferiet / men du har ingenting i din hjärna / nej, ingenting i din hjärna”, hojtar de båda banden ihop.

 Vet du vilka Philemon Arthur & The Dung är?

– Jag har faktiskt ingen aning. Men vi har säkert skickat tvåhundra mejl till varandra de senaste åren så jag kan genom slutledning av dessa avfärda alla de här namnen som det har spekulerats kring genom åren, svarar han.

– Jag kan säkert säga att de inte är en skapelse av till exempel Peps Persson, bröderna Mikael och Thomas Wiehe, Risken Finns eller Danielsson & Pekkanini. Och för att undvika att bli identifierade har de lagt ut villospår. För ett par decennier sedan lurade de – med hjälp av en falsk Stim-rapport – människor som försökte avslöja deras identitet.

Har du någon aning om vad de har sysslat med under alla dessa år som superhemlig indieduo?

– De har ju den här imagen av att vara skånska bonnläppar som sjunger om hästar och kossor, men jag har en indikation på att de har gott om pengar. Jag tror inte att någon av dem har behövt jobba för att försörja sig. 

PHAATD:s råa hemmainspelningar, lo-fi tjugo år innan världsartister som Beck gjorde begreppet hippt, skapades med gitarr, dragspel, kinesiskt leksakspiano och fiol med kastruller, kakburkar och element som slagverk. Innan deras lp gavs ut väckte de uppmärksamhet i P3:s ”Bandet går – programmet för dig med bandspelare” där två av deras låtar spelades. Andra gången de hördes i etern framträdde duon under ett annat namn. 

”Vi var med en gång till i radioprogrammet under namnet Hegbert Bruces Tavelramar. Då var det ”Jag mår så illa” och ”Om jag hade pjäxor”, förklarar Philemon Arthur för DN i ett av sina mejl.

Deras debutskiva tilldelades 1972 en Grammis i kategorin ”Årets grupproduktion”. Valet av vinnare resulterade dock i så stark ilska bland medtävlare och skivbolag att galan lades ner. Den återuppstod först 1987. Då hade intresset för de skånska särlingarna växt ytterligare. Magnus Uggla gav samma år ut en hip hop-influerad version av ”In kommer Gösta”. Philemon Arthur & The Dung släppte ny musik, på kassett. ”Skisser över 1914 års badmössor” var förpackad i en konservburk försedd med texten: ”Äkta Skånska Naturljud”. 

Sedan dess har bland annat en mejlintervju publicerats i Sydsvenskan, en dokumentärfilm spelats in, två samlingsskivor har givits ut liksom låten ”Hejsan Svejsan” som skapades av PHAATD ihop med folkmusikgruppen Hedningarna (också det samarbetet sköttes via skickade filer).

På DN:s fråga till Philemon Arthur om vad den avgörande poängen med att vara anonym är svarar han:

”Det är skivbolaget som tvunget vill ta åt sig äran”.

(I Sydsvenskans intervju 2002 blev svaret på samma fråga: ”Vi skåningar skryter inte i onödan”).

Hur har ni lyckats förbli anonyma genom åren?

”Vi har helt enkelt inte tänkt på att vi heter något annat än Fnöskebom”.

Mer sanningsenlig förefaller han vara när det gäller inspirationen bakom deras musik:

”Hyngwald Gegga spelades ofta. Likaså Out and About Orchestra. Howling Wolf och Muddy Waters. Lightning Hopkins. John Lee Hooker. Jimmy Reed. Elmore James. Troggs, Kinks, Cream, Yardbirds, Beatles, Jussi Björling. Count Five, Pete Brown and his Battered Ornaments, Family, International Harvester, Pretty Things, Small Faces, Jimi Hendrix, Mose Allison, Cornelis, Creation, Wilbert Harrison, Anita Lindblom, Frank Zappa, Sopwith Camel och 144 andra. Och Bo Diddley. Slim Harpo. Bröderna Marx”, svarar Philemon Arthur.

Dagen därpå mejlar han ett tillägg:

”Kanske kan vi lägga till en orkester som kallade sig The Rolling Stones, äfven Povel Ramel, Larry Finnegan (glöm icke influens från ’Dear One’), Thore Skogman, Sam the Sham and the Pharaohs, Shanes, M A Numminen, Devil’s Anvil och Joel Jansson får inte glömmas”.

Martin Rössel gillade från början deras hemlighetsmakeri. Det genuina ointresset för att synas var befriande.

– I dag med vår tids meningslösa, narcissistiska, kändiskultur som bara handlar om att man ska just synas så känns ju deras ställningstagande ännu mer radikalt och coolt. På det sättet är de fortfarande helt fantastiska – de vill verkligen inte att folk ska veta vilka de är, poängterar han.

– Det fina med deras inställning, och som genomsyrar allt de gör, är ju att det spelar absolut ingen roll vilka de är – de har ändå gjort vad de har gjort. Inget annat än deras musik är intressant. 

Ett sätt att undkomma uppmärksamhet är att förklä sig. Maskeringen och suddiga foton är en viktig omständighet i kulten kring PHAATD. Också Dom Dummaste har genom åren framträtt i allehanda förklädnader och under artistnamn som Lech-Lazlo Vanura, Truman Kaputt, Helga Lekamen och Bengt-Buddha Stekes. 

– Philemon Arthur & The Dung är maskerade för att dölja sin identitet, medan vi gillar att morpha och gå in i olika roller, säger Martin Rössell och påminner om hur ”otroligt grå” David Bowie var som scenartist innan han började experimentera med kläder och alias som Ziggy Stardust och The Thin White Duke.

Vad tror du är skälet till att de så bergfast undviker att bli avslöjade?

– Att de har gett sig den på att bli kultmusiker som bara några ytterst få förbundna vet namnet på. En annan förklaring kan vara att de faktisk är ganska blyga.

Och just detta triggar förstås viljan att få veta vilka de är – på nätsajten Flashback har det hittills skrivits över femhundra inlägg om deras identitet.

– Just sådan är effekten. Men precis som jag tyckte första gången när jag hörde deras musik så är det fruktansvärt bra att de har sett till att förbli okända.

Läs mer...

Joakim Lundell köpte Lamborghini – för att ta körkort

Läs mer...

Alla ”Seinfeld”-avsnitt kommer till Netflix

Rättigheterna till ”Seinfeld” ägs i dag av Hulu, vars kontrakt går ut 2021. Enligt Variety betalar Hulu runt 160 miljoner dollar, motsvarande 1,5 miljarder kronor, årligen för att få sända serien.

”Seinfeld” sändes i NBC mellan 1989 och 1998. Det sista avsnittet sågs av 76 miljoner tittare i USA.

Läs mer...

Ingalill Mosander: ”En efterhandskonstruktion”

Läs mer...

Eva Beckman: SVT har fler kulturprogram än något annat public servicebolag i världen

Häromdagen blev jag stoppad av en äldre herre när jag genade över Mariatorget. Han ville invända mot ett av svaren jag givit som domare i frågeprogrammet ”Kulturfrågan Kontrapunkt”.  

– Det vet väl varenda människa, att stycket skrevs 1792. Är ni helt obildad?

Personligen har jag egentligen aldrig varit överdrivet upptagen av bildning av det där slaget. Jag har retat mig på äldre tiders bildningsivrare som jobbade med en fast idé om vilka verk man borde tillägna sig under ett liv. I själva verket vore kulturen en bättre plats om det fanns färre måsten. Varje människa måste hitta sina egna måsten, det är ju det alltsammans går ut på.

Ändå är min uppfattning att SVT ska ägna sig mer åt just bildande kulturprogram som ger publiken kunskap. När folkbildningstanken föddes för över hundra år sedan syftade den till att göra kunskap och bildning tillgänglig för alla på ett demokratiskt och jämlikt sätt. En viktig uppgift, och förmodligen allt viktigare, också för public service i dag. 

Jag tänker på det när debatten rasar om pausandet av boktips i ”Go’kväll”. Är detta, som det har påståtts, ännu ett tecken på förfall och förflackning, att SVT än en gång ”glömmer sitt folkbildningsarv” för att citera Lisa Magnusson i DN? (11/9).

Som alltid, när det talas om kulturskymning på SVT, oftast yttrat av någon kultur- eller ledarskribent som svepande ondgör sig över förflackningen, får jag en stark lust att påpeka att SVT har fler kulturprogram än något annat public servicebolag i världen. Vad gäller litteraturen recenseras nyutkomna böcker regelbundet i dagliga ”Kulturnyheterna”. Vi har till och med ett specialprogram om nyutkommen litteratur, ”Babel”. Författare porträtteras i ”K Special” och diskussionen om litteratur förs regelbundet i ”Kulturveckan”. För att bara nämna några exempel.

Ändå vill jag ge bildningsivrarna rätt, inte minst i en tid då läsandet sjunker. Att svenska bokförläggare rasar över boktipsens försvinnande i ett upprop blir jag inte så bekymrad över. SVT:s uppgift är inte att sälja böcker. Men när ”Go’kvälls” ledsna tittare berättar om vad tipsen betytt för deras läsintresse finns det skäl att lyssna. 

Själv har jag fått kulturen gratis trots att jag växte upp i en mycket liten by i Norrland. Min pappa var författare. Två morgontidningar. Klassisk musik. Fler böcker än man kunde läsa.

Jag behövde bara följa med hem till mina klasskompisar för att förstå att det inte var det normala, och det är lätt att glömma bort hur hög tröskeln till kulturen kan vara om ingen i ens uppväxt har visat vägen. Det är därför det är så viktigt att SVT har kulturprogram av alla sorter. Både program för dem som redan är passionerat kulturintresserade och för dem som har allt kvar att upptäcka. Bor man i en liten by som min egen, långt från teatrar och operahus, ska man kunna lita på att SVT visar det allra bästa som kulturen har att erbjuda. 

Att ge publiken de nycklar de behöver för att på egen hand leta sig vidare, det är vår uppgift som public service. För att kulturen är viktig och vi vill sprida den till fler. Lästips från någon man litar på kan vara just en sådan nyckel. 

Läs mer: 

SVT nedvärderas ständigt de vuxna titlarna 

Varför krävdes en svekdebatt för att SVT skulle förstå sitt ansvar? 

Kritiken har varit tuff – men boktipsen kommer tillbaka

Läs mer...

Kinas ambassad kritiseras för svartmålning av journalist

För en vecka sedan fördömde Kinas ambassad den svenska journalisten och författaren Kurdo Baksi i mycket starka ordalag. Kurdo Baksi hade skrivit en debattartikel i Svenska Dagbladet om fallet med den frihetsberövade svenska förläggaren Gui Minhai, där uppmanade han Kinas president Xi Jinping att bete sig mer som Bamse, att bli lite snällare.

Kinas ambassad i Sverige svarade i ett uttalande på sin sajt: ”Återigen blir vi chockade av hans okunnighet och vansinne, och vi fördömer starkt hans extrema och samvetslösa anti-Kina-beteende.” 

Enligt den kinesiska ambassaden visade Kurdo Baksis ställningstagande för demokratirörelsen i Hongkong även att han ”inte har någon känsla för internationell rätt, och att han inte förstår och inte är värdig att över huvud taget diskutera demokrati eller rättssamhälle.”

Svenska PEN, Sveriges Författarförbund och Journalistförbundet riktar nu kritik mot den kinesiska ambassadens agerande: 

”I Sverige har vi yttrandefrihet och representanter för den kinesiska ambassaden har rätt att fritt uttrycka sin åsikt. Vi har rätt att uttrycka vår. Yttrandefrihet är en förutsättning för demokrati”, skriver förbundens respektive representanter Jesper Bengtsson, Grethe Rottböll och Ulrika Hyllert i en debattartikel i tidningen Journalisten.

Läs mer...

Så många vill tävla i Melodifestivalen

”Det är väldigt glädjande att se att intresset för Melodifestivalen 2020 är så stort. Antal inskickade bidrag ökar från förra året med 250 stycken”, skriver tävlingsproducent Karin Gunnarsson i ett mejl till TT.

Nu väntar juryprocessen där 28 bidrag i slutändan ska väljas ut. Namnen på bidragen, låtskrivarna samt förstås artisterna som kommer med i tävlingen presenteras senare i höst.

Läs mer...

Så många vill tävla i Melodifestivalen

”Det är väldigt glädjande att se att intresset för Melodifestivalen 2020 är så stort. Antal inskickade bidrag ökar från förra året med 250 stycken”, skriver tävlingsproducent Karin Gunnarsson i ett mejl till TT.

Nu väntar juryprocessen där 28 bidrag i slutändan ska väljas ut. Namnen på bidragen, låtskrivarna samt förstås artisterna som kommer med i tävlingen presenteras senare i höst.

Läs mer...

Alexander Karim och Olle Sarri i konspirationskomedi

I ett pressmeddelande från SVT beskrivs serien som ”Big Lebowski möter Palme-utredningen” – en konspirationskomedi som kretsar kring en amerikan boende i Sverige. För att lösa sina egna ekonomiska problem ger han sig i kast med uppgiften att försöka lösa Palmemordet.

Skapare av serien är amerikanen Schiaffino Musarra, som också skrivit manus tillsammans med Santiago Gil och Patrik Eklund. Serien har premiär nästa år och i övriga roller syns bland andra Anki Larsson och Sandra Andreis.

Läs mer...

Alexander Karim och Olle Sarri i konspirationskomedi

I ett pressmeddelande från SVT beskrivs serien som ”Big Lebowski möter Palme-utredningen” – en konspirationskomedi som kretsar kring en amerikan boende i Sverige. För att lösa sina egna ekonomiska problem ger han sig i kast med uppgiften att försöka lösa Palmemordet.

Skapare av serien är amerikanen Schiaffino Musarra, som också skrivit manus tillsammans med Santiago Gil och Patrik Eklund. Serien har premiär nästa år och i övriga roller syns bland andra Anki Larsson och Sandra Andreis.

Läs mer...

Rod Stewart: Jag är frisk från cancern

– Ingen har vetat, men kände att det är dags att jag berättar för alla. Men jag är friskförklarad nu, helt enkelt för att de upptäckte det tidigt, säger han enligt The Mirror. 

Stewart uppmanar nu andra män att göra prostatakollar regelbundet just för att upptäcka sjukdomen i ett tidigt skede.

Rod Stewart slog igenom i grupperna The Jeff Beck Group och The Faces på 60-talet och har därefter haft en framgångsrik karriär som soloartist.

Läs mer...

Anna Efraimsson ny chef för MDT

MDT får ny teaterchef. Anna Efraimsson tillträder som MDTs konstnärliga- och verksamhetsledare 1 januari 2020.

Anna Efraimsson har tidigare erfarenheter som curator, producent, dramaturg och lärare. Sedan 2014 är hon lektor i koreografi med inriktning på curatoriella praktiker, och sedan 2016 prefekt vid Institutionen för dans på DOCH/Stockholms Konstnärliga Högskola. 

– Jag är mycket glad över att få förtroendet att leda MDT. Det är ett drömjobb för mig. Jag vill förvalta och utveckla teatern som en unik nationell och internationell experiment- och mötesplats för dans och koreografi med stark konstnärlig lyskraft, där konstnärerna står i centrum, säger Anna Efraimsson i ett pressmeddelande.

– Hon kombinerar sällsynt goda ledaregenskaper med intressanta erfarenheter från konstnärliga projekt, kulturpolitiskt arbete och utbildning och vi tror hon har stor kapacitet att framöver utveckla MDT till en än mer spännande och angelägen plats för den samtida dansen och koreografin, säger Ylva Gislén, styrelseordförande för MDT i ett pressmeddelande.

Läs mer...

Rickard Olsson: ”Mådde svindåligt”

Läs mer...

Per I Gedin: Varför slarvar Nationalmuseum bort sina mästerverk?

När Nya Nationalmuseum öppnade efter flera års renovering blev det en storartad framgång. Besökarna stod i kö och pressen var full av lovord. Även jag tyckte vid första besöket att det var en imponerande nytändning med de öppnade fönstren och en överväldigande mängd konstverk.

I våras gjorde jag mitt första återbesök i samband med ett symposium över Carl Larsson där jag skulle delta. Jag ville friska upp mina intryck av konstnären och sökte upp salarna 1870-1910, som omfattar en av de viktigaste perioderna i svensk konst. Det var en tid då en ny konstnärsgeneration gjorde uppror mot förstelnad akademisk konst, då Nationalromantiken fick de svenska konstnärerna att återvända från Frankrike och Italien till den svenska naturen. 

Nu såg jag att de olika konstnärerna inte samlats var för sig, utan var utspridda under olika rubriker som ”Konstnärsrollen”, ”Konsumtion, mode och kropp”, ”Industrialismen”. Den första Carl Larsson jag lyckades hitta, var en anekdotisk målning från Grèz där en utklädd ortsbo fiskade, med det litet skämtsamma namnet ”Napp”. Den hängde under rubriken ”Landskap” tillsammans med målningar av konstnärer som Julia Beck, Claude Monet, C F Hill, Strindberg, Hugo Salmson och Oscar Törnå. Carl Larsson kändes ganska malplacerad som landskapsmålare, särskilt som det var en utklädd fiskare i centrum.

På en helt annan plats i salen återfann jag till slut ytterligare verk av Carl Larsson med sex av de kända akvarellerna från hemmet i Sundborn samt en oljemålning, också det en Sundborninteriör, ”Till en liten vira”. Därmed är presentationen av en av våra största och mest mångsidiga konstnärer slut. De åtföljande texterna ökar inte kunskapen om hans verk särskilt mycket. Till akvarellerna finns följande text:

”Carl och Karin Larssons heminredningsideal marknadsfördes genom flera bilderböcker som nådde stor publik i norra Europa. Karins textilier, färgsättningen av rummen och den bohemiska blandningen av stilar och föremål var banbrytande… Hemmet präglades också av nationalismens patriarkala könsroller. Carls sovrum är Hyttnäs mest storslagna rum med en jättelik stolpsäng, medan Karin sov i rummet bredvid med barnen, i en enkel säng.”

Det hade varit intressant att få veta varför Carl Larsson målade just dessa akvareller, om hans berömda ”linjestil” med de svarta konturerna, helt enkelt om konstnären som akvarellmålare. I stället får åskådaren sig en fyrkantig lektion i feminism. Den omtalade sängen är över huvud taget inte avbildad. 

När oljemålningen bredvid, som föreställer hur Karin gör i ordning en groggbricka, presenteras handlar det heller inte om Carl Larsson som oljemålare. Texten har andra målsättningar:

”Karin och Carl Larssons hem i Dalarna ingick i lanseringen av ett nytt nationellt inredningsideal. De ratade industrialismens massproducerade varor och blandade äldre allmoge- och högrestånds med egendesignade textilier och stolar. Hemmet skapades av båda två, men i Carl Larssons verk försvinner Karins konstnärskap. Hon presenterades som hemmets vårdarinna, det ’evigt kvinnliga’ enligt tidernas norm.”

Bland alla Carl Larssons underbara och kärleksfulla porträtt av Karin väljer man en dukande Karin för att passa in i den ovan citerade texten.

Naturligtvis finns även hans muralmålningar på plats i museet, men det förändrar inte den tendentiösa presentationen av honom. I stället för att visa hans storhet och betydelse som konstnär, polemiserar Nationalmuseum mot hans påstådda kvinnosyn. Man får snarast uppfattningen att Carl Larsson främst sysslade med heminredning tillsammans med Karin.

Nya Nationalmuseums sätt att samla verk under rubriker omöjliggör förståelsen av tidens konst. Ibland grupperas målningarna på ett rent karikatyrartat sätt. Under rubriken ”Konsumtion, mode och kropp” visar man fyra fantastiska porträtt målade av Anders Zorn, Ernst Josephson, Edouard Manet och Gustave Courbet. När konsumtionen ska beskrivas kopplas den till kvinnorna. Vid sekelskiftet: ”ville kapitalisterna öka konsumtionen genom att upphöja den från en hushållsrutin till en artistisk och personlig ritual. Det enda sättet för ’the chic housewife’ att förverkliga sig var genom konsumtion”(!). 

I ”Jo, den vackra irländskan” avbildar Courbet sin modell och älskarinna när hon framför spegeln kammar sitt hår. Hon liknas i texten vid en prostituerad: ”Kvinnliga modeller hade låg status, de sågs som bytesobjekt och de manliga konstnärernas egendom […] När ’Jo’ därför granskar sig i spegeln blir det en livsavgörande handling – hon var helt beroende av sitt utseende”.

Så kommer tillägget: ”Det sker även i vår tids konsumtionskultur där kvinnor definieras genom sitt yttre – de får inte åldras och kontrolleras genom sin vikt”. 

Man kan fråga sig vad ett kvinnoporträtt från 1866 har att göra med ”vår tids konsumtionskultur”, någon text om konstnären Gustave Courbet får man förgäves leta efter. Även ett porträtt av en man ingår i rubriken ”Kropp och konsumtion”. Man har valt Anders Zorns magnifika porträtt av Harald Wieselgren, biblioteksman och framstående humanist – här trendigt kallad ”Kulturmannen”. Det är inte Zorns fenomenala skicklighet som porträttmålare som lyfts fram, utan det är förmodligen grogglaset och cigarren som givit målningen en plats i sammanhanget.

Dessa exempel kan mångfaldigas. Idén att föra samman olika målningar under gemensamma beteckningar, som inte ens gjorts på ett konsekvent sätt, har medfört att verken är utspridda och att konstnärskapens helhet går förlorade. Bland de svenska konstnärerna finns Anders Zorn på fem olika ställen, Ernst Josephson på fyra, Eva Bonnier på tre, alla utan sammanhang med varandra. Dessa grupperingar har också medfört att den konsthistoriska indelningen är helt borttagen. Man får ingen översikt över konsten i tiden, hur opponenterna frigjorde sig från akademismen, hur friluftsmåleriet utvecklades, hur de nationella idéerna blev centrala i tidens konst.

De franska impressionisterna och modernisterna är också utspridda och visas i svårförståeliga sammanhang med svenska konstnärer. Nationalmuseum har en unik samling av det franska 1800-talet, med verk av Courbet, Degas, Monet, Pisarro, Renoir, Cézanne. Denna samling i världsklass bör självklart visas i en egen sal som tidigare. Ett landskap från Bretagne av Paul Gauguin hänger nu bredvid ”Kyrkfolk i båt” från ett bohuslänskt fiskeläge av Carl Wilhelmsson, en Pierre Bonnard bredvid två andra rangens målare som Alfred Stevens och Emanuel Lindgren.

Dessutom saknas ett antal viktiga konstnärer. Eftersom det är nästan omöjligt att överblicka utställningen kan jag ha missat några, men så vitt jag kan se saknas bland annat Carl Skånberg, Herman Norrman, Ivan Aguéli och Olof Sager-Nelson. Ivar Arosenius är presenterad med en enda mycket mörk, knappt urskiljbar målning i stället för hans fina självporträtt som Nationalmuseum äger.

Till de allvarligaste missgreppen hör dock presentationen av Ernst Josephsons ”Näcken”. Målningen har hängts på ”baksidan” av en skärm vid utgången, som det är lätt att missa.  

Detta konstverk från 1882 är ett av de viktigaste som skapats i Sverige. Det var så omstörtande när det målades att Nationalmuseum vägrade att köpa dess variant ”Strömkarlen” – det hjälpte inte att Prins Eugen erbjöd Nationalmuseum målningen som gåva. Det konservativa museet, liksom en stor del av publiken, stod inte ut med den manliga nakenheten, och framför allt inte den intensitet som målningen utstrålar. Det går inte att värja sig för den smärta, ensamhet och övergivenhet som finns där. Man har sett både en Narcissus och Kristus i konstverket.

I presentationen finner man inga formuleringar som berör dessa aspekter. Man nedvärderar nu detta mästerverk ännu en gång genom att betrakta Näcken som en sagofigur: ”Vattnet porlar i forsen, månen lyser och Näcken spelar vemodigt på sin fiol”. Visserligen skriver man att för Josephson ”var Näcken ett andra jag – den missförstådde bohemen som sökte gå sin egen väg”, men det är en formulering som torde passa in på många målningar av tidens konstnärer. För att understryka folksagomotivet har målningen hängts tillsammans med obetydliga, små målningar av Elsa Beskow, Otilia Adelborg och John Bauer. 

I salen hänger Gustaf Cederströms ”Karl XII:s likfärd”. Något mera malplacerat än en akademisk historiemålning i en sal med opponenter mot just detta måleri kan man inte tänka sig. Den har dessutom hängts på den bästa platsen i hela utställningen. Placeringen innebär att de flesta besökare samlas inför denna ståtliga målning och ingen framför ”Näcken”. Självklart skulle denna plats vara den enda riktiga för Ernst Josephson. Ett mästerverk av denna dignitet kräver utrymme och med en sådan placering skulle den dra till sig den stora publik den förtjänar.  

Det är påtagligt att den nya hängningen av Nationalmuseets konst inte följt en mer enhetlig linje. Olika intendenter tycks ha fått fria händer för var sin period. Det är märkligt att ingen som helst offentlig diskussion förts om museets förändring. Ett Nationalmuseum har framför allt en pedagogisk uppgift, att visa vad museet äger av viktig konst och att göra det på ett sådant sätt att åskådarna lär sig, bildar sig. I stället har konsten fått underordna sig ideologiska och politiserande synpunkter. Resultatet blir att inte ens en van museibesökare kan få någon uppfattning av individuella konstnärskap och konsthistoriska epoker. Där har museet svikit sitt uppdrag inför allmänheten. 

Per I Gedin är konsthistoriker och författare till biografin ”Jag, Carl Larsson” (Albert Bonniers förlag, 2011)

Läs mer: Nationalmuseum larmar på nytt om skenande kostnader 

Birgitta Rubin: Nya Nationalmuseum är decenniets konsthändelse 

Läs mer...

Statligt stöd till kulturskolan återinförs

Beskedet innebär att det statliga stödet till kulturskolorna nästa år återställs till den nivå det hade tidigare.

– Kulturskolan är en verksamhet vi har i Sverige som vi ska vara riktigt stolta över. Jag är väldigt glad över att vi nu kan presentera att vi återinför det statliga bidraget, säger kulturminister Amanda Lind (MP) till TT.

– Jag har sett hur stor skillnad de här pengarna gör för många barn runt om i landet och jag tycker att det är viktigt att försvara barns rätt till kulturskola oavsett var man bor, eller har för nivå eller ambition.

Stödet infördes 2016, för att ge kulturskolorna möjlighet att bredda sitt utbud och nå nya grupper. När riksdagen fattade budgetbeslut 2019 var det dock Moderaternas och Kristdemokraternas budgetförslag som klubbades igenom – och där föreslogs det att stödet skulle tas bort.

Beslutet väckte skarp kritik och dåvarande kulturminister Alice Bah Kuhnke (MP) vittnade om att hon under de fyra år hon suttit på posten ”aldrig mött så starka reaktioner på något politiskt beslut”.

I vårbudgeten återinförde regeringen 50 miljoner kronor till stödet, men kulturminister Amanda Lind (MP) var tydlig med att intentionen var att återställa hela anslaget i höstens budget.

– Den budget som Moderaterna och Kristdemokraterna drev igenom förra året innebar att man slaktade hela det statliga bidraget. Det regeringen gjorde i våras var att man lyckades återställa delen för hösten 2019. Tyvärr har det inneburit att fullt ut återställt bidrag blir det först 2020, konstaterar Amanda Lind.

I budgetpropositionen föreslås stödet gälla för åren 2020–2022.

Läs mer...