Christian Gabel sneglar tillbaka på sin barndoms 1980-tal

02 december 2020

Under 2000-talet har termen ”hauntology” allt flitigare applicerats på elektronisk musik som tycks hemsökt av det förflutna. Kulturkritikern Mark Fisher gjorde en fri tolkning av den franska filosofen Jacques Derridas begrepp och talade om ett ”sammanflöde” av artister vars musik präglas av melankoli och materialiserade minnen. Därav en fascination för sådant som vinylknaster och kassettband. Och ingen annan svensk artist är förmodligen lika hemsökologiskt lagd som Christian Gabel. När han inte ägnar sig åt analog ljudarkeologi med projektet 1900 eller spelar trummor i bob hund skapar han episkt brusande och själsligt läkande synthmusik i eget namn.

Ända sedan Gabel för åtta år sedan bäddade in mina öron i en rosadisig dimma av postindustriella klanger har jag längtat efter en uppföljare till ”Krater”. Det lät som en tonsättning av Ruhrområdets rostiga fabriker eller en science fiction-film som inte fanns, men var i själva verket soundtracket till ett datorspel om ett postapokalyptiskt Karlstad. Nu är han dubbelt albumaktuell med ”Mikrofilm” och ”Koda” – två skivor som är sinsemellan olika, men ändå framstår som två lika älskvärda variationer på samma tema.

På ”Mikrofilm” har Gabel utgått från demoinspelningar han gjorde som tonåring, snott melodier och trummaskinsspår av sitt yngre jag och remixat dem i samklang med dåtidens influenser. Soundet är snäppet mer dansant än senast, men med låttitlar som ”Videovåld” och ”Casio, min Casio” är det uppenbart att Gabel sneglar tillbaka på sin barndoms 1980-tal.

Atmosfäriska albumet ”Koda” visar i sin tur upp en annan, mer sorgset sakral sida med inslag av röster. Frida Hyvönens samplade stämma spökar på öppningsspåret och Per Egland har bistått med körarrangemang som tycks flyta genom tid och rum. Det rör sig om stillsamt svävande musik skapad för olika teaterpjäser, installationer och filmer. Varsamt vackert omarbetad till en samling sällsamt skimrande sorgesånger över den trygga tid som aldrig fanns och framtiden som flytt.

Bästa spår: ”Videovåld” på ”Mikrofilm”, ”Dekoda” på ”Koda”

Läs mer om musik och fler texter av Johanna Paulsson

Skriv en kommentar

Tidigare inlägg:

Nästa inlägg: