Därför älskar pianisterna sina akustiska instrument

19 januari 2022

När musikern Tina Ahlin kommer till ett nytt ställe för en konsert hoppas hon alltid att det ska stå ett akustiskt piano eller en akustisk flygel på scenen. Ibland visar arrangören stolt upp en ny och fin elflygel som de investerat i.

Det gör henne inte så glad. Hon tycker inte att ett akustiskt piano går att ersätta med ett elektriskt.

– Det har hänt att det stått ett litet piano undanskuffat i ett hörn som jag kånkat fram och frågat om jag får använda det i stället. En gång stod jag envist på Folkets hus med en skiftnyckel och stämde ett piano för att slippa det elektriska och jättetjusiga digitalpianot. Ja, jag vet, jag är lite knäpp, säger hon.

Visst har även Tina Ahlin använt sig av elektroniska klaviaturer genom åren. I början av 90-talet när hon turnerade som keyboardist med bland andra Thomas Di Leva, Orup och Lisa Nilsson hade hon en stor uppsättning elektroniska instrument.

– Det var ett stort rack med olika moduler. Så fort jag fått ihop tillräckligt med pengar så fyllde jag på med något nytt.

Bild 1 av 2 Tina Ahlin älskar att spela på flyglar. Men även akustiska pianon går bra.

Foto: Magnus Hallgren

Bild 2 av 2 Tina Ahlin tycker att akustiska flyglar och pianon har en unik klang som inte går inte att jämföra med ett elektriskt instrument.

Foto: Magnus Hallgren

I dag har Tina Ahlin gjort sig av med allt elektroniskt, förutom ett gammalt Fender Rhodes elpiano som hon en gång köpte av en bonde.

– Jag ledsnade lite på att skruva på knappar och reglage för att leta fram det där autentiska pianoljudet som man längtade efter, saknade något slags liv. Nu har det ju gått ett tag sen dess och jag vet att utvecklingen verkligen gått framåt.

Tina Ahlin har älskat akustiska pianon och flyglar ända sedan hon var barn. Hennes gammelfarfar Alfred Ahlin hade en pianofabrik i Stockholm som hette Östlund och Ahlin. De byggde mindre så kallade hörnflyglar som skulle vara lättare att få plats med hemma hos folk.

– Flyglarna var lite speciellt uppbyggda rent mekaniskt och det är mer än en pianotekniker som gnuggat sig i huvudet när de försökt stämma dem, säger hon.

En av gammelfarfars flyglar stod i Tinas barndomshem när hon växte upp. På klinkade Tina när hon var mycket liten. I sjuårsåldern började hon ta pianolektioner.

Bild 1 av 2 Tina Ahlins flygel, tillverkad av hennes gammelfarfar på 30-talet, har följt henne genom livet. Nu står den i hennes vardagsrum.

Foto: Privat

Bild 2 av 2 Tina Ahlin gillar känslan av historiens vingslag, att ett äldre instrument kan ha spelats på i flera decennier av olika personer.

Foto: Magnus Hallgren

Under hela Tinas uppväxt spelades det på gammelfarfars flygel. Pappa Christer Ahlin spelade klarinett. När hans musikerkompisar kom på fest var det alltid musikaliskt jam.

Tinas pappa var mycket engagerad i släktflyglarna. Han kartlade hur många som fanns kvar i Sverige och lyckades också köpa in några stycken. Tinas syster har en hemma hos sig. Barndomsflygeln som är byggd på 30-talet, står nu placerad i vardagsrummet hos Tinas familj. Hon använder den fortfarande regelbundet.

– Det är lite roligt att ha en flygel med sitt namn på. Jag har en speciell känslosam koppling till den. Det är en liten bruksflygel och fungerar fortfarande bra att spela på. Jag blir så glad när jag hör sonens polare spela på den!

I konsertpianisten Pontus Carrons musikvärld står det alltid ett välstämt bra instrument på scenen när han anländer för en konsertlokal. Ändå kan han känna en viss anspänning när han sätter sig vid en ny flygel för första gången.

I höstas var Pontus ute på en turné i södra Sverige tillsammans med cellisten Kristina Winiarski. De uppträdde för kammarmusikföreningar, i stora kyrkor, små kulturhus och i församlingshem. Pontus spelade på 22 olika flyglar.

– Varje instrument är så individuellt, och man kan aldrig innan veta vilken karaktär det har. Man ska inte vara ha för bråttom att döma ut ett instrument. Man kan lära känna de flesta, även om vissa behöver mer tid. De får man kämpa mer med, säger han.

Pontus Carron tycker att det är mycket lättare att få fram en personlig klang med ett akustiskt instrument.
Pontus Carron tycker att det är mycket lättare att få fram en personlig klang med ett akustiskt instrument. Foto: Eva Tedesjö

Samtidigt är det just detta som är charmen med ett akustiskt instrument, menar Pontus Carron. Som pianist får han en särskild kontakt med varje flygel han spelar på. Det är samspelet mellan flygeln och pianisten som avgör vad som kommer ut, säger han.

För honom är det en självklarhet att spela på akustiska pianon och flyglar. Digitala instrument undviker Pontus helst. Förra året hade han dock en spelning på ett digitalt piano med högtalare. Det var ingen höjdare, tycker han.

– För mig blir det lite onaturligt att spela när man inte får någon kontakt med instrumentet. Ett digitalt instrument kanske kan liknas med som fryspizza i stället för hemlagad mat. Att jag känner så kan ju också handla om att jag inte har någon vana att hantera ett digitalt instrument, säger han.

Vad är den stora fördelen med ett akustiskt instrument?

– På ett akustiskt instrument hör fingertopparna och tangenterna nära ihop. Jag märker genast hur jag kan spela med olika dynamik, vad jag kan få fram för färger. Med ett digitalt instrument är det mycket svårare att få fram en personlig klang, säger han.

Pontus Carron, konsertpianist.
Pontus Carron, konsertpianist. Foto: Eva Tedesjö

För Tina Ahlin handlar det också mycket om instrumentets klang.

– Det akustiska pianot är som en stor resonanslåda hela bygget. Tillsammans med mekaniken ger det en unik klang som inte går inte att jämföra med ett elektriskt instrument. Det uppstår en del akustiska fenomen som är knepiga att efterlikna digitalt, säger hon.

Tina Ahlin älskar inte bara instrumenten för att de är akustiska. Hon har en alldeles särskild förkärlek för äldre instrument som funnits i flera decennier.

– Jag älskar de här gamla instrumenten! Den mjuka varma klangen är magisk och ljuv musik för själen. Jag föredrar den framför den lite spetsiga klangen som kan bli i nyproducerade flyglar och pianon. Sedan är det ju ofta på bekostnad av det direkta anslaget, men det är det värt tycker jag. Jag är nog en typisk klangpianist, säger hon och skrattar.

Pontus Carron är uppvuxen i en musikalisk familj och började spela piano när han var i åttaårsåldern. Hans pappa hade skaffat en begagnad lite mindre flygel av tyska märket Bechstein till hemmet på Ekerö utanför Stockholm.

– Flygeln hade stått på en en gammal jazzklubb. Den har fortfarande ett märke kvar av ett whiskyglas från den tiden, berättar Pontus.

Pontus började tidigt intressera sig för den mäktiga pjäsen som prydde vardagsrummet och snart var han fast. Han gick upp före sex på morgnarna och spelade en timme före skolan varje dag.

Så småningom fick Pontus överta sin mormors Steinwaypiano. Det kunde han ha i sitt rum.

Mot slutet av högstadiet blev han allt mer biten av att spela.

– Plötsligt insåg jag att det vore kul att bli bra på någonting på riktigt. Det var nog inte så mycket annat än piano jag tänkte på då.

I dag är Pontus Carron 28 år och utbildad konsertpianist. Han bor i en lägenhet utan piano. Det är inte lätt att hitta någonstans att öva. Ofta åker han hem till föräldrarna på Ekerö där barndomsflygeln finns kvar. Numera inkvarterad i Pontus pojkrum, som inte rymmer så mycket mer än flygeln. Han får också öva en del på flygeln i Matteuskyrkan.

– Så länge man studerade så var det så skönt att veta att man alltid hade någonstans att öva. Jag funderar på att ta hem mitt Steinwaypiano som står hos min storasyster till lägenheten. Vi får se hur grannarna reagerar på det.

Helst skulle han vilja ha en övningslokal där han kan ställa sitt piano och öva utan att störa någon. Men att hitta sådana lokaler är inte så lätt i Stockholm.

Hemma hos Tina Ahlin har hon och maken, som också är musiker, var sin liten stuga för sina instrument. Tinas stuga domineras av en äldre tysk Blüthner-flygel. Där finns också en handfull gamla dragspel i olika skick, gammalt harmonium hon ärvt efter sin pappa samt Fenderpianot.

Fram till förra året dominerades stugan av en nästan tre meter lång Yamaha konsertflygel

– Det var så trångt att jag knappt kunde ta mig in i stugan!

Tina Ahlin samlar hela tiden på sig nya gamla instrument och flyttar runt mellan villan och stugan. Då och då måste hon göra sig av med något för att få plats. Hennes engagemang för gamla flyglar och pianon har även lett henne in i flera räddningsaktioner.

Kulturskolan har inte riktigt råd att stämma sina instrument, menar Tina Ahlin. ”Om eleverna får spela på ostämda instrument är det klart att de väljer digitala”, säger hon.
Kulturskolan har inte riktigt råd att stämma sina instrument, menar Tina Ahlin. ”Om eleverna får spela på ostämda instrument är det klart att de väljer digitala”, säger hon. Foto: Magnus Hallgren

För några år sedan blev Tina uppringd av en vaktmästare för ett av Stockholms största skyddsrum. Där fanns ett stort antal gamla klaverinstrument som stod i vägen och nu skulle köras på tippen. Tina gav sig genast i väg och fann ett rum fullt med fina pianon, flyglar och spinetter.

– Jag ringde runt till alla jag kunde komma på: kulturhus bygdegårdar samlingslokaler och äldreboenden i Värmdö kommun. På det sättet kunde jag i alla fall rädda några instrument. Det är jag glad för, berättar hon.

En handmålad spinett lyckades hon placera i ett fint hus med kommunens försorg. Där stod det i tryggt förvar, trodde hon.

– Utan att jag visste om det tömdes lokalen av en flyttfirma senare och spinetten kördes till tippen i Uppsala. Då började jag faktiskt att gråta. Det var så sorgligt att inte en enda människa tänkte på att bevara instrumentet. Det var ju ett konstverk!

Skriv en kommentar

Tidigare inlägg:

Nästa inlägg: